13 och såld

OMG! varje kapitel överträffar det förra! Nu gapar jag efter mer! ( :V)

Gud, tack!

Hur långt har du kommit?

Super

Tack Goiz!


Ni får ett kapitel till


Kapitel 107





"Jag måste nog gå nu", medgav jag sorgset till Aiden. "Jag vill inte att något ska hända Abel."
Aiden nickade. "Var försiktig", sa han och gav mig en snabb kyss. "När allt detta är över lovar jag dig att allt blir bra", tillade han med ett litet leende.
Jag log jag med. "Vi får hoppas det", svarade jag.
Jag gick till Leslie med ett leende. "Jag ska tillbaka till slottet nu", sa jag. "Vi ses snart."
Hon gav mig en kram. "Ja, det gör vi", log hon mot mig.
Elijah kom fram till mig precis när jag tänkte säga hejdå till honom också.
"Ska du till slottet?" frågade han dystert.
Jag nickade. "Ja", sa jag lika sorgset som hans ansikte såg ut att vara. Jag gav honom en hård kram. "Jag kommer sakna dig. Vi ses snart, eller hur?"
"Såklart vi gör", svarade han med ett snett leende.
Jag log igen och vände mig sedan om. Jag vinkade åt Ashton och Rose som precis kom ut från tältet. Hack i häl kom Clive Porter och Denyla också som log och vinkade de med. Som om vi kände varandra.
Jag började gå mot slottet igen, varje steg kändes tyngre ju närmare jag kom. Jag ville inte tillbaka, men visste att jag var tvungen.
Samtidigt som jag inte ville tillbaka, ville jag se till Abel. Så att hon var okej.
Plötsligt grep oron tag i mig. Tänk om han hade passat på nu när jag inte var i slottet? Tänk om han redan hade dödat henne, innan jag gick? Jag hade inte sett henne, men nog var Richard väl tvungen att i alla fall låta mig se min lillasyster? Han kunde ju inte hålla oss isär. Det tänkte jag inte låta honom göra. Han skulle inte få skada min syster.
Panikslaget började jag småspringa på stigen mot slottet. Jag ville se så att Abel var okej så fort som möjligt, jag kunde inte vänta så mycket länge till.
Jag började sakta ner när jag såg muren. Med snabba steg gick jag till muren och försökte samtidigt släta till mitt hår, ifall det var tovigt och inte visade att jag bara hade tagit en promenad. När jag kom in på slottsgården gick jag så lugnt jag kunde och försökte se likgiltig ut.
Jag blev förtvivlad när jag såg Richard komma och möta mig. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck. Kanske var han arg, kanske inte.
Vi möttes mitt i stora trappan.
"Var har du varit?" frågade han.
Jag insåg hur många gånger han hade frågat det efter att jag hade varit ute i skogen. Men det tänkte jag verkligen inte påpeka.
"Varför undrar du det? Fick jag inte gå ut trots allt?" frågade jag istället.
"Jag behöver veta", svarade han kort.
"I skogen", erkände jag enkelt.
Någonting i Richards ansikte förändrades.
"Jag gillar inte att du är ensam ute i skogen. Du blev ju anfallen och kidnappad första gången, och då hade du ändå vakter med dig. Det är farligt", ljög han. Han visste någonting om Clive, det var jag säker på.
"Men jag går inte på samma stig som jag gjorde då", protesterade jag.
"Det är ändå farligt. Jag vill inte att du ska bli skadad", ljög han igen.
"Vem skulle skada mig? En oskyldig flicka i skogen?" frågade jag.
"Alice, det finns män dä--"
"Vilka män?" avbröt jag honom.
"Män som Clive Porter", svarade han efter en stunds tänkande.
"Vem?" frågade jag dumt.
"Han är en man som är ämnad att döda mig. Det står om honom i boken som jag hittade", berättade han motvilligt. "Är du säker på att du inte läste om honom?"
Som jag trodde. Det fanns sägner om Clive Porter där.
"Nej. Som jag sa, jag visste inte att boken låg där. Jag har aldrig läst i den", svarade jag sanningsenligt.
"I alla fall, så misstänker jag att han är där, i skogen. Med motståndsrörelsen", sa Richard.
Han visste. Om motståndsrörelsen också. Detta var illa.
"Finns det en motståndrörelse så nära? Borde ni inte ha hittat den för längesen?" frågade jag.
"Vi har aldrig hittat deras läger", medgav Richard och jag märkte att han inte ville prata om det. Jag log inombords.
Det var en lättnad att han inte visste vart lägret fanns, därmed hade han inga spioner där. Såklart, om han visste vart det låg skulle han ha bränt ner lägret för längesen.
"Tänk om de inte har något läger då? Tänk om motståndrörelsen inte är där och det bara är vanliga fredslösa?" frågade jag.
"Vi är säkra på vår sak. Gå in nu", sa han.
Jag tog ett djupt andetag.
"Innan jag går, kan jag få träffa Abel?" frågade jag.
"Varför skulle du få det nu om du inte fick innan?" frågade han tillbaka.
"Jag vet inte", medgav jag dumt. "Men jag vill veta om hon är okej."
"Hon mår bra", ljög han. Hur skulle hon kunna må bra? "Lite skärrad och chockad, men annars är hon okej."
"När får jag träffa henne igen?" frågade jag.
"När du gör dig förtjänt av det", svarade han med ett äckligt litet leende.
Jag gick in och upp till min kammare. Istället för att vika av till Abel gick jag motvilligt in i min egna kammare.

HAHA! Richard du är så jäkla ägd! >8D

*skriva upp på listan att reta honom med att jag visste var lägret var och inte han*

Super igen

37, har inte hunnit läsa så mycket idag

Jädra bra!

Glöm inte att vi dessutom vet vilka som är i lägret, och vilka utav dom som är i hans slott dagligen. Hehe...

Haha! Han kommer hata oss så mycket. XD