Severus Snape

jag försvarar inte hans brott, jag försvarar honom som person. Som att det faktiskt är möjligt att han också har känslor över det som hänt och om att allt inte är svart och vitt.

Han hade det inte lätt, inte någonsin. Vem hade han egentligen som brydde sig om honom utom Lily? Han var halvblod, och jag kan tro att eftersom hans föräldrar bråkade mycket och inte brydde sig honom så mycket så, kände han sig inte hemma hos dem. Och så träffade han Lily i trollkarlsvärlden och då helt plötsligt fanns det någon. Då tror jag att han lite som Voldy blev avskräckt av mugglare. För han passade inte där elr något sånt.

Sedan har han varigt med om mycket, mycket som kan förvränga synsett. Eftersom Lily var den ända han älskat och den ända som brytt sig om honom var det självklart att han måste rädda henne. Att allt han brydde sig om var henne. Och att han gick över för henne. Är det värt att kämpa för något man inte har. Som Dumbledore, Harry och alla andra kämpar för kärlek, det hade inte Snape, inte utan Lily. Men han kämpade för henne. Och förlorade. Men han fortsatte. Och det tycker jag är starkt.

joo de va han"

Snape var en av de modigaste personerna i Harry Potter! Men som några andra sa så kan man inte förlåta allt han gjort, Men kan förlåta honom som person!

Fast jag tycker ändå att ens handlingar ska räknas in till vem man är som person. Visserligen för gör man såklart saker som är helt "out of character", under pressade situationer eller så, men överlag så tycker jag att det man gör är en del av ens personlighet. För hur ska man annars upptäcka en människas personlighet? Man kan ju inte se in i andra människors tankar och känslor.

okej.. nu lägger jag mig i lite. ber om ursäkt ifall det kanske är olämpligt ^^

Severus10jag är också tjugo år, men det hindrar mig inte från att berätta varför jag tycker något om någon undrar varför jag tycker något. Man ger sig inte in i en diskussion om man inte kan tåla att bli ifrågasatt eller att man inte tål att bli frågad om argument. det är ingen som tvingat dig till att förklara, men som de ovanstående (förlåt, har inte koll på era användarnamn just nu) har sagt så har de (och nu gör jag det med) bett om en förklaring.

Men nog utanför ämnet.

trevor - handlingar räknas absolut till vem man är som person. Varje person har en viss personlighet och den personligheten uttrycker vi med beteende.

Snape är svår. Visst är han modig som jobbat som "dubbelagent", men samtidigt så är han ett svin som är elak mot barn och folk som inte har gjort honom någonting.
Fine om han hade varit otrevlig och sagt dumma saker till marodörerna (vilket inte riktigt är okej det heller), som faktiskt var elaka mot honom, men att ta ut den ilskan över Harry för att han råkar vara James son. Det är inte okej att han särbehandlar sitt elevhem. Och defenitivt inte okej att han är elak mot barn.

Snape var igentligen inte så modig.
Han vart medlem på Voldemorts sida för att han var rädd för att dö, han vågar inte berätta sanningen om sig själv till någon eftersom han är rädd för vad folk ska tycka (förståeligt) etc...
Men det betyder inte att Severus var en dålig människa, för det var han inte!

Snape var en feg jäkel. Inget "braveheart" precis. Han vågade inte mycket alls.

Ja, han var feg och orättvis tycker jag.

Om Snapes plan var att själv döda Voldemort så skulle jag ha lite mer respekt för honom. Vad riskerade han egentligen? Han är begåvad, en mästare på ocklumenering och liknade. Jovisst han är dubbelagent, men han blir Voldemorts högra hand, i princip, han riskerar inget efter det att han dödade Dumbledore. Liksom vem skulle döda och jobba med Dumbledore, om man tänker logiskt?

Från 6e boken och framåt så gjorde han inget överdrivet heroiskt, tycker jag inte. Om Harry inte hade varit där, så hade Snapes minnen aldrig visat Harry sanningen - han var för feg för att berätta det öga mot öga. Om han hade överlevt så skulle han säkerligen bara ge Harry informationen om Dumbledores död, aldrig att han hade älskat Harry mamma. På ett känslomässigt plan var han feg, jag gillar det inte.

Han försökte förmodligen komma ut ur striden med livet i behåll, jovisst är det smart. Men när han förstod att Voldemort skulle döda honom förstod jag inte varför han inte gjorde motstånd, en duell eller något. Eller var Voldemort för snabb? Kommer inte riktigt ihåg, längesedan jag läste den delen. I alla fall så skulle jag vilja se lite mer direkta handlingar mot Voldemort, som begicks öppet och inte i skuggan.

Snape jobbade alltid i skuggorna, ALLTID. Han ville döda Voldemort och försökte hjälpa till i skuggorna. Han hjälpte Dumbledore, i skuggorna. Han älskade Harrys mamma, i skuggorna. Jag vet inte, men helt ärligt, någon som ALLTID jobbar i skymundan tycker jag inte är en speciellt modig person. Jovisst var det hans jobb stundvis, men hans känslor för Lily hade han all chans i världen att visa om han hade velat ta risken, vilket han inte gjorde.

Att kalla Snape för modig är för mig ofattbart, han var aldrig modig. Inte på riktigt i alla fall.

pandan alltså jag håller med dig om att han inte är en modig person, även om vissa saker han gjorde faktiskt var modiga. Men han var också till stor del feg och "ynklig" och det var liksom den sidan som tog över.

Men "Om Snapes plan var att själv döda Voldemort så skulle jag ha lite mer respekt för honom." Han kämpade för att hjälpa Harry att döda Voldemort, även om det ofta verkade som motsatsen. Men han kunde inte själv döda Voldemort, det skulle vara oklokt att försöka, efter att ha hört profetsian så visste han vad Harry var "made to do". Jag har hela tiden tolkat det som att hans uppgift från Voldemort är att hålla sig i skuggorna, för även i skuggorna kan man vara betydande, väldigt mycket faktiskt.

Att han älskade Lily i skuggorna är en helt annan sak, och det han gjorde mot henne var fegt och oacceptabelt. Men att han spelade dubbelagent och gjorde det han gjorde - jag tycker inte det var modigt, men det var heller inte fegt. Han gav ett löfte, och det skulle varit fegt att bryta det, men det gjorde han inte.