13 och såld

Det går framåt

God Damn. I LOVE YOU, GUYS!! ♥

Ni läser sjukt fort! ^^

28...

Jag. Älskar. Er. Så. Mycket!! Ni är bäst! ♥




Kapitel 106





Efter att mötet var slut fick vi ungdomar lämna tältet. Elijah gick iväg till några killar, och jag drog med Aiden ut en bit i skogen. Det var på väg att brista för mig, tårarna brände bakom ögonlocken och snart kunde jag inte hålla tillbaka de.
"Alice, stanna", sa Aiden och stannade upp. Jag stannade upp jag med, fortfarande höll jag i hans arm.
Direkt föll jag in i hans famn och började snyfta högt. Han tryckte mig intill sig utan att säga något.
Jag hade saknat det så mycket, att känna av hans närhet. När han försiktigt kysste min hjässa kände jag mig trygg och hemma. Av det lilla kände jag att allt skulle bli bra. Jag var övertygad om att Clive Porter skulle rädda Pistore. Aiden och jag skulle kunna vara tillsammans.
Men tänk om det inte blev så. Var det verkligen garanterat att Aiden skulle överleva anfallet? För han skulle ju vara med i det, det var helt klart. Elijah också. Jag ville inte mista någon av dem. Ingen av de fick dö, särskilt inte Aiden. Jag skulle inte klara att fler människor jag brydde mig om dog. Inte ens mor eller Abel skulle kunna hjälpa mig då.
Efter en lång stund tog tårarna plötsligt slut. Vi stod tätt ihoptryckta, som en enda person. Som en enda själ.
"Vill du berätta vad som har hänt? För jag tvivlar på att du är okej som du sa i tältet", sa Aiden varmt.
"Det har hänt så mycket. Abel kan dö i vilket ögonblick som helst. Egentligen utsätter jag hennes liv för fara genom att bara vara här. Och sedan mor--" började jag snyfta.
"Alice, din mor är död. Det har du berättat själv", avbröt Aiden bekymrat.
Jag skakade på huvudet. "Det är här allt blir för mycket. Min mor lever. Hon har suttit i fängelsehålorna i slottet. Jag hittade henne där när Abel och jag blev straffade. Mor hade aldrig dött under förlossningen. Det var bara ett skådespel som Richard tvingat mor och far att göra. Annars skulle han döda hela vår familj. Fast det har han ju nästan gjort ändå", sa jag.
"Alice, jag fattar ingenting", sa Aiden med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "Ta det från början."
Med en klump i halsen började jag berätta allt som min mor hade berättat, nästan ordagrant eftersom jag kom ihåg det så väl. Aiden såg ut att inte tro ett ord av vad jag sa, och jag förstod honom. Det var helt sjukt och vrickat. Jag förstod knappt själv att det jag berättade faktiskt var sant och hade hänt mig.
"....så nu är jag här och utsätter min lillasyster för fara", avslutade jag efter en väldigt lång stund.
Jag kände mig tom. Som om jag inte hade några känslor längre. Ingenting spelade någon roll, även om det var helt tvärtom i verkligheten. Att jag ens berättade hela historien var helt sjukt. Det borde vara omöjligt att berätta utan att ens bryta ihop. Ju mer jag berättade, desto mindre blev klumpen i halsen. Det var som om jag accepterade det hela.
"Alice, det är..." stammade Aiden som just nu verkade mer skärrad än mig.
Jag nickade stumt. Plötsligt kom klumpen tillbaka. Mina andetag darrade och jag kände all min sorg komma tillbaka. Det var nästan skönt att få gråta, inte bry mig om vem som såg, för jag hade Aiden där som tröstade mig. Han betydde allt för mig. Utan honom visste jag inte vad jag skulle gjort.
"Jag vill inte vara här längre", snyftade jag. "Jag vill inte leva längre."
Aiden kramade mig hårdare. "Du vill visst leva. Du har fått tillbaka din mor och du har ju din syster. Du kan inte leva utan dem, och dem kan inte leva utan dig. Inte efter allt som har hänt", sa han tyst.
"Jag kan inte leva utan dig heller", viskade jag fram mellan snyftningarna. "Om du dör rasar min värld minst lika mycket som den skulle gjort om Abel dog."
"Du betyder allt för mig, Alice", sa han. "Jag älskar dig."
"Jag älskar dig också."

Maww! ♥ ♥

t i l d a
Du vet att om du mördar Aiden kommer du hamna på samma lista som Richard, ellerhur? ^^ *psykotiskt leende*

Jag känner mig hotad nu o.O Okay... Let's... Calm down, everybody... heh...
Nej, men jag avslöjar inget

Awww! Även om allt är hemsk tack vare Richard är de där två söta som socker

Richard...

31...

Hehe... *leka med min hunds koppel*
Undrar hur mycket skada jag kan göra på Richard med det här..! O.O *Evil planning starts now.*

Fokusera på Richard, not on me!