(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Vilka fina kommentarer! ^^ Nu är det slut med jul-latandet och dags att skriva vidare! Ursäkta att det tog tid...

Det var klurigt att falla i rutin. Äta, jobba, sova, dö som Minto sa, och så var det. Draco gick upp tidigt på morgonen och åt frukost. Han åkte till ministeriet, där han nu jobbade, och arbetade till kvälls tid. När han kom hem så stod middagen på bordet och hans två favorit personer väntade på honom. Visst, till en början hade det vara katastrofalt. Draco och Harry nästan vägrade att lämna sängen och Minto fick spel på dem. Det tog ett tag innan Minto hade fått plin på dem, men nu satt de där tillsammans runt bordet. De berättade hur deras dag hade varit, planerade inför den kommande helgen och självklart Minto som försökte diskutera inredning med dem (inget populärt ämne). Sen på kvällen så var han helt slutkörd.
När familj kom och hälsa på så stängde Harry in sig i ett rum eller åkte till Weasleys. Det gick hur fint som helst att spela det lyckliga paret. Självklart så var inte Malfoys särskilt glada över att Harry bodde där med dem, men vart enda gång de drog upp ämnet så blev Mintos ögon dubbelt så stora och ledsna och sa att hon tyckte det var så synd om Harry som inte hade någon stans att bo. "Det är väl det vänner är till för, eller hur? Hjälpa varandra". Allting kändes simpelt, speciellt när det var Minto som var vid hans sida. Han och Harry hade inte haft en chans om det inte hade varit för henne.
De få gånger de greps av panik var när deras föräldrar frågade om barn. Första gången Lucius hade frågat hade Draco nästan satt i halsen. Draco ville inte ha barn, men han visste att de var tvungna att föra släktet vidare. Minto hade talat snabbt om en idé som hade haft med mugglarteknik att göra, men Draco var skeptisk. Han ville bara ignorera det. Vad skulle Harry säga...?

A-M-A-Z-I-N-G

As usual.

And this is gonna be interesting... xD

Amazing, amazing, you're a-a-a-aamaziing, that's what you are!

Kommer det mer?????

Jaaa, förlåt att jag glömmer bort er!

"Minto! Förhelvete, du kan inte lämna mig här med den där saken!" skrek Pansy ifrån köket. Minto var redan trött på sin syster och hon hade bara varit hemma hos dem i två timmar.
"Det kallas för en mikrovågsugn och den kommer inte att skada dig" suckade Minto och gick ut där ifrån och in till deras vardagsrum där Draco, Harry och George satt och diskuterade något som var helt ointressant för henne.
"Hon gör mig galen" muttrade Minto och satte sig i sin fåtölj. Alla tre vände uppmärksamheten åt hennes håll.
"Hon är din syster" skrockade George.
"Och hon är din flickvän" väste Minto.
De bjöd in henne i diskussionen, men blev avbrutna efter ett få antal minuter när Pansy kom in, likblek i ansiktet.
"Pansy! Vad har du nu gjort?" frågade Minto allvarligt.
"Jag gjort!?" sade Pansy anklagande. "DET VAR DU SOM LÄMNADE MIG MED DEN DÄR SAKEN!"
"Du skulle bara lämna den ifred!" klagade Minto.
"Det gjorde jag! Varför använder du ens mugglarprylar!? De ställer bara till med problem!"
"Lugna ner er! Jag kollar det!" Harry reste sig och gick till köket. Efter en liten stund stack han in huvudet i rummet. "Det är lugnt. Det är bara en propp som har gått." Alla utom Minto tittande frågande på honom. "Strunt samma" sa han och gick igen.
Helgen fortsatte med små katastrofen och syskonbråk. I början var detta underhållande för killarna, men de tappade musten ganska fort.
"Jag hoppas verkligen att det inte kommer att bli såhär i fortsättningen när familj kommer över" suckade Draco och Harry instämde.
På söndagen kom Hermione och Ron också. Vid middagsbordet berättade dem att de var förlovade och skulle gifta sig i slutet av november.
På kvällen när alla hade åkt hem talade Minto och Draco ostört i trädgården. Sommaren var i full blom och skymningen låg över dem. Harry satt i vardagsrummet och betraktade dem under tystnad...

Ursäkta detta korta stycke, men jag ska ha sidan uppe så att jag påminns om att skriva. Jag ska försöka lägga upp ännu en del innan Påsk!

Awesome. ♥ Perfect mobil-size tho. xD

♥

JAG VET JAG ÄR HEMSK SOM INTE KAN HÅLLA LÖFTEN.

Det var eftermiddag och Draco satt i trädgården och läste The Daily Prophet när Minto höll fram en vit plastmugg framför honom.
"Du vet vad du ska göra" sa hon och Draco började rodna. De hade båda fått nog av sina föräldrars tjatande om barn och Minto hade till slut övertalat honom till att använda mugglarteknologi.
Han suckade och tog muggen och gick in i huset. När de hade pratat med Harry om det så hade det blivit mycket förvirring. Speciellt när Draco först hade förklarat hur det gick till... Minto fortsatte i flera dagar om att klaga över att hon inte hade haft filmkameran uppe.
"Behöver du hjälp med det där?" Harry stod lutad mot väggen med ett snett leende. Draco bet sin underläpp och tittade ner.
"Låter inte helt fel" sade han samtidigt som han tog Harrys hand och drog in honom i sovrummet.

Narcissa Malfoy stod utanför passagen till Diagongränden med sin svarta huva uppe som skydd för det tunga duggregnet. Sedan efter kriget hade hon varit försiktig med att gå ute ensam, men sin svärdotter hade insisterat på att ingen hade fått följa med henne.
"Du är tidig" Narcissa tittade upp och såg Minto stå vid hennes sida med ett stort blått paraply. "Kom med mig."
De gick längs tomma gator i ett molntäckt London tills te kom fram till ett litet och personligt café. Inne i en hörna satte de sig ner och beställde varsin kopp te.
"Vad är det du vill säga mig?" frågade Narcissa misstänksamt. Minto bara log och lutade sig tillbaka i sin stol.
"Ni är väldigt smart, fru Malfoy, och jag tror nog redan ni vet vad det här handlar om" sade hon lugnt och Narcissa nickade.
"Så det är sant..." sade hon försiktigt.
"Jag behöver din hjälp"

SLUTA CLIFFHANGA MIG! D': Seriously, I'm dyin' over here. ;_:

Gaaaah!!!! CLIFFHANGER