En kittel full av kärlek (3:e generationen)

OM DU DÖR SÅ DÖR JAG ALBUS!!!
SNÄLLA HITTA NÅN TROLLDRYCK ELLER TROLLFORMEL SOM VÄCKER HONNOM!!!!!!!!!!!

♥


I love it.
♥

Omg... har hon tagit bort sin användare???

När kommer ett nytt kapitel?
Är du släkt med jk Rowling?

Nej! Det är bara den där jobbiga buggen…

är du säker? vilken tur

Ja, det hände igår med^^♥

Kapitel 71
Albus
Jag vandrar omkring i en tjock dimma. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag kan inte se någonting. Dimman blir bara tätare ju mer jag går. Jag är trött. Vet inte hur länge jag har gått. Till slut faller jag ner på knä, helt utmattad. Jag är klädd i vita, mjuka kläder och de mjuka byxorna känns som om de är gjorda av samma material som dimman. Ljudet av klackar mot ett golv hörs helt plötsligt.
- Mr Potter, säger en röst framför mig.
Jag lyfter min blick. Framför mig står en lång, blond kvinna i vita kläder.
- Vi har väntat på dig, säger hon och ler ett bländade vitt leende.
Jag ställer mig sakta upp och kvinnan leder mig genom dimman och genom en dörr, som jag inte ens visste om. Bakom dörren finns det ett rum. Rummet är inrett med bekväma möbler och är fullt av folk. På motsatt väg finns det två vita svängdörrar. Över varje dörr så finns det en skylt. På en skylt står det stannar och på den andra står det lämnar. Jag tittar mig omkring i rummet. Här sitter det en massa olika folk. Jag känner inte igen många av dem men jag kan se att alla är klädda i samma sorts kläder som jag är.
- Ditt resultat är alldeles strax klart, vänta här så länge, säger kvinnan och försvinner ut genom samma dörr som vi kom in i.
- Albus! hörs en röst.
Jag tittar mig omkring och får syn på Trine. Hon sitter i en av de bekväma fåtöljerna. På snabba steg går jag fram till henne och vi kramas.
- Vad är det här för ställe? frågar jag henne.
Trine suckar.
- Det här är väntrummet. Det är hit man kommer när man svävar mellan levande och död. Rätt som det är så kommer det en sköterska och ropar upp ens namn och leder en genom någon av de där dörrarna- en leder till himmelen och den andra leder tillbaka till jordlivet, säger hon och lägger nervöst armarna i kors.
- Har du sett någon annan ifrån bussen? frågar jag och sätter mig ner på en stol intill hennes fåtölj.
Hon skakar på huvudet och jag får lust att gråta. Betyder det att Peggy är död? Eller betyder det att hon överlevde? Jag tittar på de andra människorna som väntar. Det är en gravid kvinna, en äldre man, ett par yngre killar och en liten flicka. Alla ser ut att vänta spänt. Ljudet av klackar hörs igen och dörren till jordlivet öppnas. Hela rummet håller andan när sköterskan öppnar sin journal.
- Cecilia White, säger sköterskan.
Det är den lilla flickan som får höra sitt namn och hon springer glatt fram till sköterskan, som tar hennes hand och leder henne genom dörren. Jag vänder mig på mot Trine.
- Hur länge har du varit här? frågar jag.
- Ett par timmar. Men jag vandrade runt i dimman ett bra tag innan en sköterska mötte mig, svarar hon.
Jag nickar. Då öppnas dörren till himlen och åter igen slutar hela rummet att andas.
- Trine Skagestad, säger sköterskan.
Trine snyftar till och ställer sig upp. Jag tar tag i hennes hand. Hon tittar ner på mig.
- Släpp taget Albus, det är okej. Om du träffar min mamma, berätta att jag älskade henne, säger Trine.
Jag gråter också.
- Du kan inte gå nu. Jag träffade dig nyss., snyftar jag.
Hon lutar sig fram och ger mig en fjäderlätt kyss.
- Jag vet att vi hade något Albus. Det är synd att vi inte får veta vad det skulle ha blivit, säger Trine och går sen fram till sköterskan.
Innan hon tar steget över tröskeln vrider Trine på huvudet och tittar på mig en sista gång innan hon försvinner. Jag fortsätter att gråta. Stora blöta tårar rinner ner för min kind. Jag vänder mig inte ens om när ena av dörrarna öppnas.
- Albus Potter, hör jag sköterskan ljusa röst säga.
Jag ställer mig upp och går fram till henne. Jag går före henne genom dörren. Allt runt omkring mig är vitt. Det känns som om jag stirrar rakt in i solen. Jag är tvungen att blinka och ju mer jag blinkar, desto mer försvinner det vita. Sakta förvandlas det vita till ett rum. Jag kan se min familjs ansikten som tittar ner på mig. Jag lever. Men inte Trine. Trine är död.

Rose
Jag tackade nej till Mr Ls erbjudanden och stannar i arkivet. Varför vet jag inte men jag kunde inte ta erbjudandet. Det var som om hela kroppen stretade emot mig att tacka ja.
- Vad gör du här? frågar Hailey förvånat när jag kommer ner för trappan.
- Du tror väl inte att jag tänker dig slita här nere helt själv? frågar jag och tar ett djupt andetag.
Den där vaniljdoften får mig att le brett.
- Men jag trodde att du hörde hemma på övervåningen, säger hon.
Jag rycker på axlarna.
- Jag hör hemma lite varstans, säger jag och sätter mig ner på min plats.
Hailey ler och fortsätter att sortera. Jag lyfter upp en tidningshög och gör det samma. Lagom till lunch har vi gått igenom nio högar var. Jag plockar upp min smörgås och hinner ta ett bett i den innan Hailey ropar till.
- Kom och kolla vad jag har hittat! säger hon.
Jag lägger ner min smörgås och går fram till henne. Jag ställer mig bakom hennes stol och tittar över hennes axel. Där på bordet ligger en otroligt gammal tidning. Den är ifrån 1998 och hela framsidan pryds av mina föräldrar och farbror Harry. Bilden är tagen dagarna efter att kriget tog slut.
- Det var längesedan jag såg den här, säger jag.
Mamma sparade och ramade in vissa bilder men den här kom inte upp på väggen. Varför vet jag inte, för det är en fin bild. Mamma står i mitten och håller om pappa och Harrys midja. Hailey tittar upp på mig. Hon skrattar.
- Du har lite, säger hon har skrapar på ena sidan av sin kind.
Jag inser att jag har fått sylt i ansikte men verkar inte kunna hitta rätt ställe eftersom Hailey skrattar åt mig när jag låter min hand flyga runt i ansiktet.
Låt mig hjälpa dig, säger hon och ställe sig upp.
Hailey tar min hand och håller den mot stället där sylten sitter. Men när sylten är borta, släpper hon inte taget. Hailey låter händerna falla ner till vår sida. Jag känner det. Känslan sprider sig från våra sammanflätande händer och ut i resten av min kropp. I Hailey brungröna ögon kan jag se att hon också känner det. Plötsligt lutar sig Hailey fram och ger mina läppar en snabb kyss.
- Det där har jag velat göra sedan jag såg dig första gången, säger hon.
Jag blinkar och drar henne sen till mig. Det känns som om våra kyssar är elektriska. Det här är någonting som jag inte har upplevt förut. Hailey kyssar är så annorlunda. De är mjukare och det känns som om jag ska smälta i hennes armar. Jag vet inte riktigt vad det här ska betyda eller vad som händer när vi släpper taget om varandra men helt plötsligt vet jag att det var på grund av henne som jag inte kunde lämna arkivet. Det här har funnits i luften sedan första gången vi fick ögonkontakt. Just nu tackar jag min mamma för att ha brett extra mycket sylt på mina smörgåsar imorse. Steg i trappan får oss att gå isär. Roxanne kommer ner.
- Hej, vad gör du här? frågar jag och hör hur gäl min röst låter.
- Jag tänkte kolla ifall dina föräldrar hört någonting ifrån Ginny och Harry. Varken mamma eller pappa har någonting att säga, säger hon.
- Tyvärr, jag vet lika lite som du. Har du lunch? frågar jag.
Roxanne nickar.
- Följer du med upp och äter? frågar hon.
- Jag håller redan på. Men vi kan kanske äta middag när du har slutat? undrar jag och försöker släta ut det faktum att jag precis dissat henne.
- Det låter bra, säger Roxanne med ett litet leende och går sen upp igen.
Jag suckar och sätter mig på bordet.
- Har det hänt något? frågar Hailey.
- Albus har varit med om en olycka och ligger på ett sjukhus i Bulgarien. Vi vet inte så mycket just nu, säger jag.
Hon sätter sig bredvid mig.
- Jag finns här ifall du vill prata, säger Hailey.
Jag tittar på henne och ler.
- Tack men just nu så vill jag faktiskt inte prata, säger jag och biter mig i läppen.
Hon skrattar och vi kysser varandra igen.

jag vet att det kanske finns de som reagerar vid att Rose kysser en tjej. jag har inga problem med homosexuella och visar detta genom att låta ett par vara av samma kön.
jag har pratat med en av grundaran om detta och det var inga problem.
ifall det finns någon som har något emot detta, skicka en uggla men ta inte upp det i en kommentar!

ÅÅÅåååååååååh guyd såå bra!!!3♥♥♥♥ Det där "Väntrummet" har jag inga ord föär vilken bra fantasi du har♥♥♥
ÅÅÅÅÅ NEEEEJ! TRINE DÖ EJ!!!♥

Älskar alltinh♥

Nawwie Ralie!!! Älskar dem, och har nt alls problem med det, tycker bara att det blir mer varierat och visar verkligheten mer ♥ De är så söta!! Naw again!! ♥ :3 8}

Albus!!! Omr, blev lite panikartad där i det där rummet, men puh iaf 8} Trine, noo!! Don't leave him!! Neeeej!!!! *ångestskrik*
Fast still; Albus is the main thing ♥
Hoppas hans familj förstår, att han vet om Trine osv...
Stackars honom fortfarande, vilken verklighet att återvända till!!

Love it. Still. Forever.
♥