Rollspel: Marodörernas tid

Remus nickade bara och såg sedan emot godisen i fotändan. "Varsågod, ta för dig. Nu ska vi inte deppa ihop totalt, eller hur?", skrattade han och rufsade till Sirius hår.
Det var lika bra att försöka bättre sig. Annars kunde detta sluta illa, riktigt illa.

Jag såg på godiset och log
"tack, Månen" sa jag och tog en klubba "nej vi måste börja vara posetiva" skrattade jag och bestämde mig för att inte deppa mer. Jag såg på brevet och gick fram till det. Jag tänkte först elda upp det men la det sen i en låda och suckade
"jag behöver nog be om ursäkt till de andra. Jag ljög för James och var arg på Peter utan anledning. Ska vi gå ner?" frågade jag vänligt

Remus ryckte på axlarna. "Peter har nog redan glömt det, men visst om du vill det så.", sa Remus och började gå ned emot Sällskapsrummet. Han stannade upp och vred på huvudet och såg på Sirius. Han såg inte riktigt normal ut.
Men det skulle gå över.

Jag följde efter Remus ner till de andra två. Jag såg på Peter
"sorry Wormtail. Det var inte meningen att vara arg. Jag var bara så rädd att vi skulle dö och tyckte att du skulle hjälpt oss. Men jag förstår att du inte kunde" sa jag skamset och satte mig ner
"det gör inget, Sirius" pep han och jag log mot honom och han verkade överlycklig.
"o sorry att jag lämnade dig här nere Tagghorn. Jag behövde bara tänka" suckade jag och såg på mina vänner. Det kändes som vi hade varit så korkade på sistone och bråkat över så töntiga saker. Hur kunde jag tvivla på dem? Jag slog ner blicken och vågade inte se på dem. Rädd för att de skulle tycka att jag var en idiot. Jag borde kanske berätta om Regulus? Men vad skulle de tjäna till? De kan ju ändå inte göra något och de förstår ändå inte. Jag vet att de försöker trösta mig men de vet inte hur det är. Jag kände att tårarna var på väg men jag torkade bort dem innan de full

Remus suckade och slog ut armarna. "Alla är vi töntar!", suckade han och log vänligt innan han föll ner i en fåtölj.
Han såg på sina tre vänner och log vänligt emot dem.
De alla fyra var mycket underliga personer.

"ja verkligen. Vi måste jobba på vår image" sa jag och log ett fejkat leende. "och vi måste börja prata med varandra och inte hålla saker för oss själva"
Vilket skit snack tänkte jag. Jag berättar inte allt för dem. Kanske borde.
"vi börjar bli som ett gäng tonårstjejer med humörsvägningar" skrattade jag "jag tycker vi gör något tillsammans som gör oss alla glada" föreslog jag

Remus flinade emot dem och rättade till klädnaden.
Han hade inget bra att svara så han log bara, ett fånigt brett leende.
Han slog sedan armarna i kors över bröstet och betraktade sina vänner.

"är du nervös Remus? Jag menar eftersom du rättar till klädnaden?" smålog jag retsamt
"men vad ska vi säga till Lily? Hon kommer börja undra" suckade jag och såg på Måntand sorgset

Remus skakade på huvudet.
"Jag vet inte vad vi ska säga, kanske sanningen?", suckade han och skruvade besvärat på sig.
Lily Evans, hade hon varit där? Jo, det hade hon. Men... vad hade hon gjort där egentligen?

"det är ditt val. Du bestämmer. Vi står bakom dig vad du än väljer." log jag vänligt och såg på honom
"men jag undrar vad hon gjorde där? Jag menar hon har väll aldrig brutit mot någon regel alls eller?" skrattade jag med en viss förvåning
"konstigt att hon inte har varit här idag" sa jag förvirrat