Rollspel: Marodörernas tid

"Men Padfoot då...", suckade Remus. "Du har väl ändå inte varit elak? Och du är inte jobbig, bara... lite... hyper?". Remus såg på sin vän och försökte komma på någonting att säga. Trodde Sirius att han var arg på honom? Vad hade han fått det ifrån? "D...", försökte han men fick inte fram orden.
Kunde man klandra Sirius? Kunde man vara arg på honom? Nej, kanske en stund men det hade Remus inte varit. Han hade varit besviken på honom, det var allt. Men arg det var han inte. Han hade kanske blivit lite "arg" men det var för att han var orolig att Sirius skulle dö.

Jag vände blicken mot Remus
"är det säkert? Så du hatar mig inte?" frågade jag försiktigt och satte mig upp och kramade kudden
"det är inte meningen att vara hypermoderna. Jag kan försöka sluta med det" sa jag och såg ner i kudden. Jag ville inte att mina vänner skulle hata mig. Jag mötte Remus blick och la huvudet på sned

Remus skrattade obekymrat. "Nej, jag hatar dig inte och det är inget fel med att vara hyper!", sa han och log emot Sirius. "Jag tror inte att Peter och James hatar dig heller.", tillade han och såg emot dörren. "Men de får nog snart ett psykbryt på oss båda, är det hormonerna kanske?", frågade han.

Jag log åt Remus
"du anar inte hur glad jag blir av att höra det" sa jag och log stort och nickade. Jag hoppas de inte hatar mig
"ja antagligen. Men det är ju ditt fel att jag alltid blir ledsen. Du skäller ju på mig och jag tror ni hatar mig då! Och då blir jag ledsen" förklarade jag och såg på min vän.

Remus suckade. "Blir du ledsen för att jag bryr mig? Jag vill inte att du ska dö! På grund av mina dumma förbaskade förvandlingar!", sa Remus och skakade bistert på huvudet. "Men du har fel, jag hatar definitivt inte dig!", tillade han och reste sig upp. Han hade lust att skrika åt Sirius för att få honom att sluta vara så dumskallig men då skulle han väl totalt klippa deras band för alltid.

"nej jag blir inte ledsen för att du bryr dig. Men försök förstå att det inte var ditt fel. Jag retade dig. Och jag vill inte att du ska skada dig eller dö heller. Jag är orolig att du ska skada dig och du vet att jag skulle offra mig för vem som helst av er" sa jag tyst "och jag menade inte att tjata på dig. Jag vill bara inte att du ska skylla på dig själv"
Jag såg på honom och reste mig upp och stölder mig framför honom och log.
"snälla Remys jag förstår hur du känner och jag förstår att du skyller på dig själv men gör inte det. De är ju som sagt lika mycket mitt fel som ditt!" suckade jag och la åter huvudet på sned

Remus slöt ögonen och skakade på huvudet.
"Sirius...", sa han men visste inte riktigt vad han skulle svara så han var tyst. Bara fullkomligt tyst.
Han kunde inte förmå sig att se på Sirius. Inte just nu.
Han skakade åter igen på huvudet och suckade djupt.

Jag såg på Remus och suckade. Varför kunde han inte förstå?
"Remus snälla sluta klandra dig själv!" jag tog tag i honom och ruskade on honom
"jag vill inte att du ska vara ledsen. Så lyssna på mig nu! Du är en underbar och rolig,vänlig och bra kompis, Remus. Glöm inte det!" sa jag och såg på honom och log sen

Remus spärrade upp ögonen och såg på Sirius.
"Sirius...", kraxade han fram. Orden fastnade i halsen och Remus sänkte huvudet. Han var obetydlig. Sirius ord var vänliga och det tröstade honom. Men var de verkligen sanning?

Jag mötte Remus blick innan han sänkte sin blick och jag såg på honom
"sluta tvivla på dig själv. Tror du jag skulle ljuga för dig?" sa jag förvånat. Jag undrar vad han tänker. Tror han verkligen skulle ljuga gör honom? Jag önskar att han inte skulle tvivla på sig själv. Jag log mot honom
"försök att inte hata dig själv. Jag förstår inte varför du gör det? Det finns ingen anledning" sa jag lätt