En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Är det bara jag som kommenterar att Albus kanske dör?! xD Alla i bussen börjar skrika. Jag kan se hur bussen åker av vägen och kör rakt mot ett av bergen. Precis när bussen krockar med berget blir det svart för mina ögon.
O.o… ^^♥

Albus får INTE dööö!!! Det är omöjligt!!

JA, OMÖJLIGT♥^^

Jag DÖÖÖÖÖÖÖR då!!

Ja, fast jag tror faktiskt han dör ^^ NÅN måste dö i en berättelse, och hur sorgligt skulle det inte vara? Den perfekta planen

Ja det skulle vara sorgligt men gulligt
Eller inte gullig men jag har redan tänkt ut ett slut där han dör så vi får väl se.

Eller alla dör förutom Albus och Trine ♥

Kapitel 69
Rose
Det knackar på dörren och pappa tittar in. Han börjar bli tunnhårig och magen hänger lite över byxlinningen.
- Ska du med till farmor och farfar? frågar pappa.
Jag grimaserar. Efter att ha tillbringat snart en vecka nere i ett arkiv så borde jag egentligen vara väldigt glad över att få träffa folk, men jag hade verkligen sett fram emot att få en lugn kväll med mig själv och en bok.
- Kom igen Rosie, alla kommer att vara där. Till och med Charlie, Luis och Fred är hemma, säger han.
Jag suckar men följer med ner. Mamma och Hugo står redan redo i hallen och väntar på oss. Vi ställer oss i en liten cirkel och jag tar ett djupt andetag. Oavsett hur många gånger jag transferera så kommer jag aldrig vänja mig vid när det känns som om ens inälvor ska vändas ut och in på. Farmor och farmors hus ligger mitt ute i en gigantisk åker. Närmsta granne ligger flera kilometer bort. För över 20 år sedan så var det en stor brand som förstörde mycket av huset men nu har flera våningar byggts till och ser ut som det krokiga hus som min pappa och hans syskon växte upp i. Genom alla fönster lyser det ett varmt och välkomnande ljus och ur skorsten ryker det rök. Det är alltid varmt här inne. Det måste ha att göra med att det alltid är så otroligt mycket folk här. Vi hinner sätta en fot över tröskeln innan kramkalaset börjar.
- Hej Rose! säger Fred med ett brett leende.
Jag kramar om min kusin. Precis som sin två år yngre syster så har han mörkt hår och mörk hy. Men eftersom han jobbar med drakar så har han också fått ett par ärr i hans ansikte. Luis har också ärr men de syns knappt på hans bleka hy. Det skiljer 1 år mellan Fred och Luis men de har aldrig varit åtskilda. Trots att de ser ut som natt och dag så är det förutom kusiner även bästa vänner.
- Roxie har berättat att du praktiserar på the Dailey Prophet. Jag trodde att du skulle jobba på ministeriet, säger han.
- Det är bäst att kolla in alternativen. Alla kan inte bestämma vad de ska jobba med när de är 11 år, säger jag och armbågar honom retligt i sidan.
De som hörde vår konversation skrattar. Familjen Potter kommer in. Eller ja, tre femtedelar av familjen Potter.
- Har ni tappat några på vägen? frågar Luis, helt ovetande om att Albus är på EQT.
När han får höra lyser hans ansikte upp av avundsjuka. Luis var en väldigt bra quidditchspelare under sin tid på Hogwarts och hade kunnat bli proffs om inte drakarna hade lockat mer.
- Har ni hört ifrån James? frågar Lucy nyfiket.
Det verkar som om hela släkten är mycket nyfiken på vart James har tagit vägen. Jag döljer att det bara är jag som vet.
- Han har ringt ett par gånger och sagt att han mår bra. Men vart han är berättar han inte, säger Ginny och låter orolig.
- Äsch, James är myndig och stor nog att ta vara på sig själv. Jag är säker på att han har det jätte bra där han är, säger Harry och lägger en arm runt sin frus axlar.
Jag fnyser. Jätte bra? Han är i himmelriket. Alla tittar på mig. Jag inser att den där fnysningen hördes mer än vad jag hade tänkt mig.
- Jag antar att den här veckan i arkivet har gett mig väldigt mycket damm i näsan, säger jag snabbt och låtsas som om jag nös.
De nickar bara och börjar sen prata om något annat. Ginny sätter sig bredvid mig.
- Jag pratade med Mr L idag. Han tycker att du har gjort ett bra jobb och låter dig få bli assistent åt en av våra journalister , säger hon.
Jag blinkar. Lämna arkivet?
- Eh, jaha. Det är ju bra. Nämnde han någonting om Hailey? Jag menar, vi har ju jobbat tillsammans, säger jag.
- Hailey fick erbjudandet om att bli assistent på ekonomiavdelningen men hon tackade nej. Vilket är konstigt för de som har jobbat i arkivet brukar inte vilja något annat än att komma därifrån, säger Ginny och skrattar.
Jag nickar och ler instämmande.
- Jag får tänka på det, säger jag ärligt.
Jag kan se hur mitt svar förvånar henne men hon nickar. Det knackar på en av fönster rutorna och vi tittar alla nyfiket på ugglan. Harry går fram och öppnar fönstret. Den stora ugglan har ett brev i näbben och lämnar det till Harry innan han flyger iväg igen. Harry öppnar brevet och läser. Han är tyst och vi andra väntar spänt.
- Älskling, vad står det? frågar Ginny och går fram till honom.
Han vänder sig mot henne. Likblek i ansiktet ger han henne brevet. Ginny läser snabbt och börjar gråta.
- Harry säg något! säger mamma otroligt.
- Det är ifrån en Botare Kumanov ifrån Sankt Mungos sjukhus i Bulgarien. EQT bussen har varit med om en bilolycka och vi måste åka till Bulgarien för att identifiera Albus, säger Harry.

Sarah
Det var inte lite pengar som gick åt när vi handlade. James hittade en frack och jag hittade en underbart vacker mörkblå klänning. Inte för att jag vet ifall jag har något dejt till det här bröllopet och när jag sa det till James så la han sina armar runt min midja, tittade mig i ögonen och sa: Du är min dejt. Och sen köpte jag klänningen.
- Jag är helt utmattad, säger James och slänger sig på sängen.
- Du har varit väldigt duktig i dag, jag menar, det är inte alla killar som klarar av att gå i affärer med en tjej, säger jag och sätter mig ner på sängkanten.
- Jag antar att det är lättare när tjejen är ens flickvän, säger han och lägger händerna under sitt huvud.
Jag stannar till i min position där jag håller på att ta av mig min sko. Flickvän. Jag tittar på honom. James har sin blick i taket men när han märker tystnaden i rummet tittar han på mig. Han ser hur mina ögon är uppspärrade och att det ser ut som om jag ska fånga flugor med min mun.
- Jag vet att vi inte har pratat om vad vi är för något men jag vill att vi ska vara flickvän och pojkvän, säger James och sätter sig upp.
Jag säger fortfarande ingenting. Han sätter sig skräddare och harklar generat.
- Jag vet att det här är alldeles för tidigt men jag vet att det är rätt. Jag har aldrig känt såhär som jag känner för dig, säger James. Sarah, jag älskar dig.
Och där brast muren som är hindret i mina tårkanaler. Jag kastar mig runt hans hals och kysser honom.
- Jag älskar dig också, snyftar jag.
Bara sådär sa vi det. Och det känns så rätt. James snyftar också och kramar om mig. Det vibrerar i hans ficka och han plockar upp sin mobil.
- Hej mamma. Vi kom nyss in. Vad är det? Jag hör dig inte. Va? Mamma, ta det lugnt. Jag kommer, säger James och lägger på.
Jag smeker hans kind.
- Är något fel? frågar jag.
- Det var mamma. Hon ringde ifrån Bulgarien. Albus ligger på sjukhus. Tydligen har han varit med om en bilolycka. Jag måste åka dit, säger han.
Jag drar åt mig min hand. Albus. James lämnar sängen men jag sitter kvar på mina knän i sängen. Han ger mig en slängkyss innan han transferera. Jag sitter helt själv i rummet. Snyftar. Jag hade helt glömt bort Albus. Glömt att vårt förflutna existerade. Glömt bort att James hade en lillebror. Nyss sa jag att jag älskade James, ett par sekunder senare så ringer telefonen och berättar att hans lillebror, min pojkvän, eller vad han nu är, har varit med om en olycka. Är det de som kallas för karma? Betyder detta att Albus hamnade på sjukhuset som ett straff för att jag och James har gått bakom hans rygg? Och inte bara hans rygg utan allas ryggar. Vi har bettet oss som om vårt riktiga liv inte har existerat. Jag lämnar sängen och går ut på balkongen. Utsikten känns inte längre så magisk. Det känns som om jag har tagit av mig ett par glasögon och ser allting som det ska vara. På riktigt. Jag snyftar.
- Hej Sarah!
Jag tittar ner. Nere på gräsmattan håller Connie och Bradley på att leka. De tittar leende upp på mig och vinkar.
- Vill du leka med oss? Vi ska bygga en koja! ropar Bradley.
Jag nickar.
- Jag kommer ner snart, okej? säger jag och de jublar högt.
Jag stänger balkongdörren och går in i badrummet för att skölja av mitt ansikte innan jag går ner för att försöka leva i det verkliga livet igen. Efter en stund kommer Clair ut med en tebricka.
- Vart är James? frågar hon.
- Han var tvungen att åka iväg ett tag. Familjeproblem. Han kommer nog tillbaka snart, säger jag och hjälper Connie att hänga upp ett lakan.
Clair tittar på mig. Hon ser orolig. Jag är säker på att hon kan se att jag har gråtit.
- Jag hoppas att det löser sig, säger hon.
- Jag med, suckar jag.
Om inte så skulle jag aldrig kunna se mig själv i ögonen.

Ha! Det var precis det jag ville ha från Sarah när hon fick höra nyheten: Dåligt samvete.
Stackars Albus! Men om Albus dör får Sarah ÄNNU söligare samvete... *ler elakt* Nej, nu ska jag inte vara elak, men det är bara ... Jag gillar inte Sarah längre! Förut var hon min favoritkaraktär, fast jag gillar mest Albus, för han är så ärlig och så, medan Sarah är svekfull... xD

Nej! Är du borttagen johhana?! ;( ♥♥

nej, jag är inte borttagen! måste vara den där buggen igen! jag är här! ♥

och det där med Sarah, till hennes försvar så hade de ett uppehåll
men jag lovar, dramat är inte slut än!