13 och såld

Tack!

Jag älskar alla smeknamnen xD



Kapitel 104



Dagar passerade och plötsligt hade en hel vecka gått. Jag hade inte vågat annat än stanna i min kammare. Hela tiden, varje timme, varje sekund, tänkte jag på Abel. Jag tänkte på henne som levande och glad. Lycklig. Men jag visste ändå att hon inte var det. Hon var rädd och försökte göra sig osynlig. Hon ville inte dö.
Jag ville inte att hon skulle dö, jag heller. Varje minut led jag och visste inte vad jag skulle göra. Jag fick panik varje gång jag tänkte på hur hjälplös hon var och hur lite jag kunde göra för henne. Jag svek henne.
Richard kom lite då och då. Jag orkade inte prata med honom, hur mycket han än skrek. Även om han slog mig satt jag bara där. Jag orkade inte mer. Jag ville dö.
Och nu, den åttonde dagen, kom han igen. Jag mötte inte hans blick.
"Alice. Se på mig", befallde han.
Jag reagerade inte.
Han tog tag i min arm och vände mig mot honom. Jag blev förvånad, jag trodde inte han stod så nära.
Jag mötte hans blick utan att röra en min.
"Du måste skärpa dig nu, fattar du?" väste han betsämt.
"Jag orkar inte", svarade jag tonlöst.
"Va?" utbrast han undrande.
"Jag orkar inte", upprepade jag och tog mig ur hans grepp. Sedan satte jag mig ner igen. "Jag orkar inte mer nu. Livet här är mer än jag klarar av."
Richard stirrade ilsket på mig. "Om du bara inte gjorde det så jobbigt för dig skulle det inte vara så svårt", sa han som om allt detta var mitt fel. Som om det var jag som mordhotade Abel, som om det var jag som spärrade in oskyldiga människor.
"Det skulle ändå blivit så här. Även om jag berättat om mor på direkten. Du skulle ändå gjort så här mot Abel. Det var din plan hela tiden."
"Om du inte hade varit olydig skulle du aldrig behövt gå ner i fängelsehålorna."
"Nej, för det skulle ju vara väldigt mycket bättre om jag fick leva i en lögn. Jag är faktiskt lättad över att du hittade boken, även om jag inte visste att den fanns där."
"Om du inte fick reda på sanningen skulle du kunnat leva vidare med Abel."
"Ja, för en kort tid framåt. Efter det skulle du ändå hota med att döda henne", sa jag med mer och mer ilska i rösten. Jag vred på huvudet och tittade på Richard. "Hur kan du tro att jag ska tycka om dig när du hotar min syster, dödar min far, sänder min bror till döden och fängslar min mor? Du kan inte riktigt förvänta dig att jag ska vara din lyckliga dotter då."
"De är inte din familj längre. Glöm de, glöm din mor, glöm din far, glöm Arthur", sa han hårt.
"Ska jag glömma Abel också? För du kommer ju ändå döda henne snart", sa jag hur mycket det än plågade mig att medge det.
Richard tog ett djupt andetag och gick fram till mig. Han vidrörde lätt min kind med handen.
"Jag kommer inte döda Abel om du gör som jag säger. Jag kommer inte döda henne om du inte gjort dig förtjänt av det", sa han.
"Ska jag tro på det?" frågade jag. "Ska jag tro på att du inte kommer röra min syster innan jag bryter mot någon av dina regler?"
"Ingen tvingar dig, men jag råder dig att göra det. För Alice, om du gör något bra, blir du belönad. Om inte, så blir det tvärtom. Så enkelt är det. Det är du som bestämmer vad som ska hända. Med dig, Abel och din mor. Vi säger så här, om du bryter mot en enda liten regel, så straffar jag dig genom Abel. Annars kan du få fortsätta som vanligt", föreslog han.
"Får jag träffa Abel?" frågade jag förhoppningsfullt.
"Nej, inte än", sa han och jag såg hur han njöt av min besvikelse.
"Men jag får gå ut?" frågade jag igen.
"Ja, det får du", sa han.
Han vände sig om och gick. Jag stirrade hatiskt efter honom. Jag hatade honom, han var hemsk. Helst av allt skulle jag velat gå till Abel, men jag behövde träffa Aiden.

I skogen försäkrade jag mig om att ingen var i närheten för att följa efter mig. Efter det började jag gå till lägret. Skogen var lika vacker som alltid, det var så konstigt att något så fint kunde existera i en sådan hemsk värld.
I lägret möttes jag av en hård kram. Jag kände igen Leslies doft. Vi hade inte träffats på väldigt länge. Den senaste gången jag var här såg jag henne inte.
"Vad jag har saknat dig!" utbrast hon lättat.
"Jag har saknat dig med!" svarade jag glatt och log stort när vi släppte taget om varandra.
"Vi trodde knappt att du var okej. Vi har inte hört av dig på länge."
"Så länge har det väl inte varit?"
"Tja, för mig var det länge", log hon. "Jag är glad att du är tillbaka."
Jag såg Elijah komma rusandes och skrattade när han kramade om mig och lyfte mig från marken.
"Det var längesen", hälsade han.
"Ja, det var det. Hur är det?" frågade jag.
"Det är bra nu, när Clive Porter är här", sa han lyckligt. "Har du träffat honom?"
Jag skakade på huvudet. "Nej", svarade jag.
"Han riktigt trevlig. Kom!" sa han och började gå mot gamle Abrahams tält.
"Var är Rose och Ashton. Och Aiden?" frågade jag.
"De är där inne", svarade Elijah.
"Aiden också?" frågade jag förvånat.
"Ja, jag med. Vi känner ju dig så väl. Du har en stor roll i detta", sa han och jag blev räddare och räddare för varje ord han sade.
"Varför är jag så speciell egentligen? Jag kan inte göra någon skillnad", sa jag nervöst och stannade.
"Du är hans dotter, Alice! Vad tror du själv? Säg inte att du är nervös", sa han anklagande.
"Det är jag inte", förnekade jag det.
"Vilket av det? Att du är hans dotter eller att du är nervös?" frågade han med ett flin.
"Nervös. Det andra vet du ju redan", svarade jag och försökte hålla rösten stadig.
"Du är visst nervös, jag ser det på dig!" skrattade han.
Han började gå igen och jag följde efter honom trots rädslan och nervositeten som gnagde inom mig. Egentligen hade jag inget att frukta, men det var så stort. Att träffa Clive Porter. Tänk om han inte litade på mig? Om han trodde att jag var en förrädare?

Bra som vanligt

Tack! ^^

En fråga:
Om Alice hade sagt: "Ja, jag tog boken och ja, jag visste att den låg där!" Första gången hade Ricky inte bara gjort samma sak? -.-''

Episkt bra kapitel. ^_^

Yey, hon ska äntligen få träffa Clive Porter! *Nästan lika nervös som Alice*

Alice:
Abel:
Richard:

Alex: Jo, troligen så hade han gjort det som den sjuka varelse han är.



Kapitel 105



Hjärtat slog hårt mot bröstet när jag gick in i tältet. Folk satt runt ett stort bord. Många par ögon stirrade på mig, och jag kände igen alla utom två par.
Där satt Clive Porter. Han hade kastanjebrunt, ostyrigt hår. Han hade snälla bruna ögon. Jag tyckte direkt om honom. Han hade höga kindben och lite skäggstubb. Hans hy hade en lätt brun färg. Han hade enkla kläder på sig, en tröja med en slags jacka över. Det var i bruna och olika gröna färger som passade in i skogen. Bredvid honom satt en vacker kvinna. Hon hade en klänning i samma bruna och gröna färger. Hon hade långt, rakt, mörkblont hår. Hon hade vackra grå ögon med långa ögonfransar runt. Hon hade ljust rosa läppar och en rak näsa. Jag anade att Clive Porter tyckte om henne.
Bredvid de på sin höga stol, satt gamle Abraham. Efter honom satt Ashton. Rose satt bredvid kvinnan och bredvid henne satt en man som jag vagt kände igen. Till min stora förvåning såg jag professor Herke sitta bredvid honom. Han hade talat sanning förrut. Bredvid Herke fanns en två tomma stolar. En för Elijah och en för mig, som om de visste att jag skulle komma. Och till slut, bredvid Ashton satt Aiden med sina blåa ögon. Han log när han såg mig. Jag log tillbaka.
Ashton reste sig upp och gick fram till mig. Han log mot mig.
"Trevligt att du är här, Alice. Vi tyckte vi hörde dig och Elijah så vi ställde fram en extra stol", sa han.
"Tack", log jag tillbaka.
Ashton vände sig om och lade en hand på min axel.
"Detta är Alice, som vi har berättat om", sa han med hög röst och såg på Clive Porter som tittade på mig. Jag mötte hans blick.
"Hej Alice", hälsade han med ett leende. "Detta är Denyla", tillade han och kvinnan bredvid honom sa också "hej".
"Hej", svarade jag.
"Du verkar nervös?" konstaterade han vänligt. "Det behöver du inte vara."
Jag skakade på huvudet och såg i ögonvrån hur Elijah dolde ett flin. Det skulle han få för senare.
"Det är bara mycket som har hänt de senaste dagarna", svarade jag.
Han nickade.
"Ja, vi har varit oroliga", inflikade professor Herke. "Richard har sagt att du inte har kunnat komma på dina lektioner."
"Är det okej nu?" frågade Clive.
"Inte direkt", svarade jag sanningsenligt. "Men jag överlever."
"Vi har pratat om att du behöver få hans förtroende", påminde Ashton mig, som om jag hade glömt det.
"Det har bara varit så mycket nu, det blir bättre snart", försökte jag ljuga bort det.
"Sätt dig ner, Alice. Du kan sitta bredvid Aiden", sa Clive varmt.
Jag log ett litet leende och satte mig ner. Aidens hand sökte min under bordet, och jag tog den direkt.
"Vet du något om Richards planer?" frågade Ashton.
Jag skakade på huvudet. "Nej, tyvärr. Det har hänt alldeles för mycket. Men har ni inte allt ni behöver?" frågade jag.
"På sätt och vis behöver vi inte det, men vi behöver veta om Richard vet om att vi tänker anfalla", svarade Clive.
"Jag tror att han inte vet. Min tid har gått till att ta hand om min Abel, så jag har tyvärr ingen information. Jag ber om ursäkt", sa jag.
"Abel?" frågade Clive oförstående.
"Min lillasyster", förklarade jag. "Hon kom för några veckor sen."
"Jag gissar att dina problem har varit familjeproblem?" frågade Clive.
Jag nickade. "Ja, jag har fått reda på ganska mycket som har förändrat mitt liv", sa jag. "Men det spelar ingen roll", tillade jag sen. "Vet ni mer nu om när ni kommer anfalla?" frågade jag.
"Vi har bara diskuterat taktik. Vi kommer anfalla när vi är klara med allt. Troligen om någon månad", svarade Clive.
Jag nickade till svar. Egentligen ville jag säga ifrån. Att vi inte kunde vänta längre. Familjer dog i fängelsehålorna och ute i Pistore. De kunde inte dra ut på det, folket behövde förändring nu, inte senare när de hade diskuterat klart. Men jag vågade inte säga något så jag höll bara tyst.
"Ja, om vi fortsätter då, så hur skulle vi ta oss in i slottet?" frågade Ashton.
"Tyst. Ingen ska märka att vi är där förrän ett par män har tagit sig in och öppnat porten för oss", sa Denyla. "Sen attackerar vi, utan skrik och utan rop. De kommer ändå att märka vi är där. Det är onödigt att dra till sig för mycket uppmärksamhet."
Clive nickade instämmande. "Ja, det är vad vi ska göra. Vi överraskar de helt enkelt", sa han. "Jag tar Richard med Denyla som hjälp."
"Jag kan följa med er också", sa mannen som jag inte kom ihåg namnet på.
Denyla nickade. "Det blir bra, fler behöver vi inte. Om Clive bara har dödat Richard, kommer det bli fred i Pistore", sa hon.
"Inte om Clive inte överlever", sa Abraham. "Clive är en symbol för Pistores frihet, det kommer aldrig bli bättre om Clive inte överlever."
"Om nu inte Clive överlever, kommer freden ändå bevaras om Pistorer sköts på rätt sätt. Alice är ju redan officiellt Richards dotter, hon kan ta över tronen och ändra på Pistore", föreslog Denyla.
Jag skakade på huvudet. "Jag kan inte styra Pistore", protesterade jag snabbt.
"Varför inte?" frågade Clive. "Jag säger inte att jag ska dö, men varför skulle du inte kunna ta över tronen?"
"Jag kommer från en väldigt liten gård. Slottet var och är alldeles för stort för mig, jag skulle därför aldrig i livet kunna styra Pistore, ett helt land!" sa jag.
"Inte ens om du blev tvungen?" frågade Denyla vänligt.
"Inte ens då."

*lägga till ännu en anledning på varför jag hatar-Richard-listan*

Men vad fint kapitel.

Tack, Alex! ^^

Den börjar bli lång...

Det är bara nio kapitel kvar