Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg Remus komma ner och tog med sig Peter och försvann. Vad villa han honom? Och varför pratar han inte med oss? Hade vi gjort något fel? Jag var kanske för elak mot honom?
"smart Sirius" suckade jag och slog handen på huvudet vilket gjorde att jag fick ont i både handen och pannan. Men jag förtjänar det. Först var jag elak mot Remus och nu Peter. Bra sätt att visa att du tycker om dina vänner. Ja slängde korten på bordet och såg på James
"jag går upp och sover en stund" ljög jag och gick upp till sovsalen. Bra nu ljuger du med. Jag börjar kanske bli som min familj? Nej! Jag tänker inte bli som dem! Jag la mig på mage i sängen med huvudet ner i kudden och önskade att jag kunde dö!

Remus skickade ner Peter i gången. Han såg sig över axeln och stoppade in kartan i en ficka i klädnaden.
Han följde sedan efter Peter ned i gången. "Mot Godisbaronen?", skojade Remus och klappade Peter i ryggen. "Mot Godisbaronen", svarade Peter med ett lätt skratt. Remus log och lade en arm om Peter. "Jag tror att Sirius är lite sur på dig, tror inte du det?", frågade Remus. Peter ryckte på axlarna och såg men ens sorgsen ut. "Jo... kanske... jag vet inte varför. Vad har jag gjort för fel?", Peter skruvade besvärat på sig. Remus ryckte på axlarna trots att han visste svaret. Sirius tyckte att Peter var för feg.
Remus klandrade inte Peter för att han var betydligt fegare än James, han själv och Sirius.
De alla fyra var ju olika. Kanske inte James och Sirius. De var som bröder, det såg vem som helst.
"Peter, vart befann du dig igår? Efter att jag förvandlats?", frågade han sedan och såg på Peter. Han blev blek i ansiktet. "Jag gömde mig...", erkände han sedan och såg skamset ner i golvet.
"Du behöver inte skämmas, du gjorde inget fel. Du var bara rädd eller hur?", sa Remus och såg att Peter nickade. Remus kramade sin väns axel och såg på honom.
"Det är lugnt!", sa han sedan och såg att Peter drog på läpparna. Snart skulle de vara framme.

Jag såg ner i kudden. Jag borde be Peter om ursäkt. Jag var egentligen inte arg på honom. Det vara bara det att jag hade varit så rädd igår. Rädd för att jag skulle dö, rädd för att mina vänner skulle dö. Jag hörde ett hoande och såg upp och in i en Ugglas ögon. Han hade ett brev runt foten och jag tog det. De var från Regelus, jag skulle känt igen hans handstil bland tusen. Jag såg på brevet, skulle jag våga öppna det. Jag sprätta försiktigt upp det och läste
Hej... Sirius. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hörde att du var skadad så jag ville väll egentligen bara veta om du var okej. Jag borde inte prata med dig. Det var ett misstag. Du är en blodsförädare och svikare. Glöm att jag skrev. Du
lever ditt liv och jag mitt och du ingår inte i det. Glöm att jag
ens skrev till dig!
Jag hade känt mig hoppfull när jag läste början, men kände snart tårarna när jag fortsatte. Varför Regelus? Om du inte ville prata kunde du låtit bli att skriva alls. Jag la brevet på nattduksbordet och begravde huvudet på kudden och kändes hur blöt den blev. Jag ger upp. Jag hoppar från ett av tornen. Jag har svikit mina vänner och min bror hatar mig. Lika bra att dö. Jag suckade och såg ner i kudden

Lily gick inte in, hon gick istället och satte sig under ett träd - somnade ytterligare en gång. När hon slog upp ögonen var hon övertygad om att det inte hade gått alltför lång tid sedan hon somnat. Kanske en timme, eller mindre? Hon ruskade på sig. Hon frös inte lika mycket nu.

Snart befann sig Remus och Peter mitt bland alla hyllor av godis. Peter såg sig omkring med glittrande ögon. Han gick runt i butiken och proppade händerna med godis. Remus var inte lika entusiastisk men han gick omkring med ett leende på läpparna. Då och då stannade han upp för att ta lite godis som han skulle köpa. Snart stannade han till bredvid Peter, de båda stod framför en av hyllorna där de mesta av Sirius och James favorit godsaker fanns. Skulle de köpa någonting till dem? Det visste han inte. "Vi köper lite chocklad, det var de jag fick av dem i alla fall.", sa Remus.

Snart traskade de omkring på gatorna i Hogsmeade. Letade efter någonting intressant att köpa, men när de inte hittade något som föll de två i smaken återvände de till Godisbaronen och snart var de på väg upp till sällskapsrummet. Peter hade mjuknat upp och skämtade med Remus om lite allt möjligt. Bara för att Remus var på så bra humör skrattade han åt Peters försök att koka ihop bra skämt. Egentligen var de hur tråkiga som helst men han ville inte vara allt för elak, denna dag fick inte bli lika förstörd som gårdagen hade blivit.
Sida vid sida gick det in i sällskapsrummet och slog sig ned i två fåtöljer. "Hej James", hälsade Remus vänligt.

Jag hörde Remus och Peter komma tillbaka. Ibland hatade jag att ha bra hörsel. Men jag orkade inte gå ner. De var säkert sura på mig alla tre.
"varför måste du vara en idiot, Sirius?" frågade jag mig själv och dunkade huvudet i kudden. Jag får väll skylla på mina föräldrar. Varför kunde jag inte fått en snäll familj? Varför var jag tvungen att vara en Black? Livet är inte rättvist. Jag suckade och skrek ner i kudden och slöt sedan ögonen

Remus sjönk djupt ner i fåtöljen och pratade lite med Peter som frågade honom om de skulle göra något liknande igen. "Kanske det", hade han svarat med ett slugt leende som fick han själv att skratta.
Då lade han märkte till att Sirius inte befann sig i rummet. Han hade väl gått och lagt sig eller någonting. Remus viftade undan några slingor med ljusbrunt hår ifrån ögonen.
Han ville säkert vara ifred, det respekterade han men varför nu? Det var inte rätt tillfälle att deppa ihop. Det kunde han ha gjort igår. Remus reste sig upp och gick upp till sovsalen, utan ett ord. Han lade märkte till Sirius som hade kört ner ansiktet i sin kudde. Han påmindes om vad han själv hade gjort tidigare. Han skakade på huvudet och tömde ut godiset på sin egen säng. Han lade sig ned på sin säng och slog armarna i kors över bröstet. Han höll fortfarande tyst och föste ner godiset i fotänden med ena foten.

Jag hörde hur någon kom in och lyfte blicken och såg på Remus men sa inget. Jag vek bort blicken. Eftersom han inte sa något ville han väll inte prata med mig. Jag funderade på att be om ursäkt, men hag vågade inte rädd för att han skulle skrika på mig igen. Jag kände tårarna rinna. Mina vänner hatade mig, min familj hatade mig och jag hatade mig själv. Jag kanske är dömd att leva ensam?

Remus lade märke till att Sirius rörde på sig och vred på huvudet. Han såg på sin vän. Han kanske ville ha ensamhet. Det var nog dumt av honom att komma upp till sovsalen. Men nej, då hade han väl känt sig ännu mer illa till mods. Vad tänkte Sirius på?
"Padfoot?", frågade han försiktigt. Det var inte så ofta han kallade sin vän för sitt smeknamn. Han föredrog att kalla honom vid namn. Men nu kunde han inte låta bli, eftersom att det bara var hans vänner som kallade Sirius för det.
Du kanske han skulle förstå att Remus inte var arg på honom. Om han nu trodde det vill säga.
Remus väntade på svar, men egentligen förväntade han sig ingenting ifrån Sirius. Det var nog lika bra att han lämnade sovsalen. Han satte sig upp beredd om han skulle vara tvungen att lämna salen.

Jag vände mig mot Remus
"hej Moony" sa jag med gråten i halsen och mötte hans blick. Han hade inte skrikit på mig än i alla fall. Han kanske skulle försöka be om ursäkt? Inte för att han visste varför hans vän var arg. Han hade antagligen bara varit för Sirius aktig. "jag är ledsen om jag har varit elak mot dig. Jag är inte så smart och jag har en tendens att överdriva allt och vara jobbig. Jag är verkligen ledsen om jag gjorde något som du inte tyckte om" sa jag lågt och vände sedan bort blicken. Tänk om han inte ville prata mer med mig. Vilket jag förstod väl i så fall