Hur kunde hon? [SV]

superduper!

Kapitel 44: Farväl.

Dagen efter gick jag på lektionerna igen. Som om inget hade hänt. Folk tittade på mig och var extra snälla men jag brydde mig inte. Jag låtsades som ingenting.
" Hej Becca." Jag tittade upp.
" Hej Jonas." Han sjönk ner i bänken brevid min.
" Hur är det?" han tittade oroligt på mig.
Jag log snett och ryckte på axlarna.
" Det är toppen." Han skakade på huvudet.
" jag tror inte på dig." Jag tittade ner i bänken, reste mig upp och fräste.
" Vaddå då? Bara för att min syster dog betyder inte det att jag är helt förstörd!" Jag lämnade klassrummet i tystnad. Folk tittade efter mig och jag kan garantera att de började viska så snabbt dörren hade stängst efter mig.
Jag sjönk ner mot väggen och stängde ögonen. Kan alla bara lägga av. Jag orkar inte.
Ett ljud hördes, ett fönster öppnades och en uggla flög fram till mig med ett brev.
Jag rev upp det och tittade förvånat på ugglan och fönstret som hade öppnats automatiskt.

" Min kära Rebecca,
Hur mår du nu? Gick resan bra? Jag och Max mår bra. Det är lite värre med din mamma fortfarande. Hon ligger bara i sängen. Äter inget. Pratar inget. Jag hoppas inte att du är likadan. Jag vet att du är stark gumman. Du klarade dig när din pappa gick bort. Du klarar dig nu när din lillasyster gick bort. Det vet jag. Men du får sörja. Det är inget farligt med det. Inget onormalt heller. Alla sörjer. Tillochmed jag,.
Älskade Becca, jag måste gå. Max gråter igen.
Jag älskar dig riktigt mycket min ängel. Min cheerleader, min lilla häxa!
Puss mormor.

Jag vek ihop brevet och torkade tårarna. Mormor hade rätt. Jag är stark. Jag klarar detta.


Tråkigt kapitel. Är fortfarande riktigt sjuk -.-

Bra!!!

Bra!!!

Super!

Jättebra! Krya på dig!♥

SUPERBRA!!!

Super!

När kommer ett till kapitel?

krya på dej