(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Men ändå, dom har varit ihop i flera månader.
Men det blir nog en kul reaktion.

Fast dem hade ju sina komplikationer ända till julafton! Har du inte ett sånt par på din skola som ALLTID är tillsammans och ALLTING verkar så perfekt för dem? XD Inte för att jag skulle vilja jämföra Draco och Harry med dem, but you get my point, right?

Jo i och för sig, det kaske var lite... Ja, lite komplikationer där.
Nope, det har jag inte. Fast ja går ju i och för sig bara i sexan, så... Hehe.

OMG OMG OMG FANTASTIKOOOO MERA MERA

Lite Off Topic nu kanske men...
1. *hug* (med tanke på din sign xD)
2. Jag tycker din signatur är awesome. O-o

Nu kommer min inre tjatmoster och bara går wild and crazy, MEN EFTERSOM DU SKRIVER SÅ JÄVLA GUDOMLIGT SÅ MÅSTE DU SKRIVA MER NUU INNAN JAG DÖR!!! e_e

Wow... chilla XD

Minto satt och stirrade på klockan. Flitwick hade babblat om samma sak i 45 minuter och klassen hade förstått allt för 40 minuter sedan. Det var sista lektionen för dagen och Minto var tvungen och sätta igång med förberedelserna inför kvällen så fort dem hade slutat.
När klockan slog prick så reste sig alla och storma ut. Susan fann Minto direkt och dem började direkt med planering samtidigt som dem gick mot sitt hus sällskapsrum.
"Minto! Vänta!" Minto och Susan stannade och vände sig om och såg Harry små springa efter dem. "Finns det något jag kan hjälpa till med? Inför bålet?" frågade han med charmigt leende.
"Ehm, självklart. Adam och Zach samlar ihop ett gång utanför porten som ska bygga bålet" sade Minto halvhjärtat.
"Visst, ses" sade Harry och vände mot entrén. När Harry var borta ur deras syn så vände sig Susan mot sin rödhåriga vän och lade armarna i kors.
"Vad pågår mellan er två?" frågade hon allvarligt.
"Inget" sade Minto snabbt och börja gå igen.
"Jag är seriös Minto. Ni var ju så tajta innan! Är det bara för att Harry är med Dra..." Susan hann inte avsluta sin mening innan Minto svarade.
"Susan, jag orkar verkligen inte prata om detta nu. Det är så mycket som händer och nu vill jag bara få planeringen gjord så att jag sedan kan njuta av en underbar kväll" sade Minto lite upprört och sneglade mot Susan.
"Okej, jag förstår... Förresten, vi borde gå inom köket och be om marshmallows" sade hon och bytte snabbt samtalsämne.
"Bra idé".

Det började skymma och bålet stod i härliga lågor och runt omkring ungdomar som fyllde aftonen med skratt. Vissa satt på filtar och bara pratade, andra stod och grillade och en liten grupp spelade fotboll.
Minto hade blivit dragen hit och dit av folk som ville visa uppskattning och intresse utav hennes kulturdelning. Till sist mötte hon den personen som hon hoppats på att undvika. Hon hade inget emot honom, men deras situation var extremt obekväm.
"Jag har en känsla av att vi två behöver prata" Minto bara nickade och följde Draco en bit bort ifrån de andra.
"Du har inte sagt något till Harry" konstaterade Mitno och tittade ner i marken.
"Jag vet inte hur eller när..." suckade han och drog en hand genom håret. "Så... ehm... hur ska jag göra detta?" stönade Draco frustrerat.
"Göra vad?" frågade Minto förvånat.
"Ehm, ska jag gå ner på knä eller?"
"Du kan inte vara seriös" sade Minto irriterat och glodde på Draco.
"Jag har inte så mycket val, Minto!" snäste han tillbaka.
"Visst, jag kan gifta mig med dig! Så, nöjd?"
"Vad är det som pågår?" kyla sköljdes över både Minto och Draco när dem hörde hans röst. Dem stirrade in i varandras ögon och vågade knappt att röra sig. "Snälla, ni skrämmer mig" Minto vände sig långsamt och såg på Harry som såg ut att var nära till tårar.
"Harry, jag kan förklara" sade Minto långsamt och skyldig eftersom hon hade nästan skrikit ut det på Draco.
"Ja tack" sade Harry och väntade på Mintos förklaring. Hon svalde tungt och såg ner i marken.
"Lucius kräver giftermål" sade hon lågt. Harry vände blicken mot Draco.
"När fick ni reda på detta?"
"Ungefär en månad sedan" svarade Minto snabbt innan Draco kunde lägga ut en lögn.
"Och ingen av er har sagt något?" dem kunde höra hur Harrys röst började gå ifrån sorg till ilska.
"Jag kände att det var Dracos skyldighet att berätta för dig" svarade Minto snabbt ännu en gång för att kunna stänga ute alla lögner som Draco skulle komma med för att få Harry på bättre humör.
"Du har rätt Minto. Det var Dracos skyldighet" mumlade Harry och stirrade djupt in i Dracos ögon som var tårfyllda. "Jag är väldigt besviken på dig" viskade han och vände på klacken och började gå därifrån.
"Harry" stammade Draco och följde efter sin pojkvän.
Minto satte sig rakt ner i gräset och kunde inte hålla tillbaka tårarna...

JA!!! Äntligen, en komplikation!

Nejj stackars Harry! Annars helt underbart kapitel (såklart), snälla skriv mer!♥