Jag har en idé till en fantasy berättelse men jag har inte tid att fortsätta. Så jag ger gärna bort den.
Det jag har skrivit:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 1 Emilaris
Det regnar. Mycket. Det smattrar mot rutan och ljudet ekar i lägenheten. Lamporna blinkar till och ljuset slocknar.
”Shit. Shit. Millie, fixa något. Fort, Millie!” Shiras röst går upp i falsett.
”Ja, ja, lugn”, säger jag och går ut i köket. Det lilla ljuset från fönstret gör så att jag kan ta fram ett stearinljus och tända det.
När jag går ut i vardagsrummet igen sitter Shira på golvet med knäppta händer. Hon blundar.
”Lugn”, säger jag och sätter ner ljuset i staken som står på soffbordet.
”Lugn Shira, vi är här”, säger Luke och lägger armen runt henne.
”T-tack. Det… Ni vet”, säger Shira och torkar bort en tår från ögat.
”Millie, kan inte du berätta om det där… Emilaris…?” Frågar Nadja och vänder sig om i fåtöljen.
”Jo, jo det kan jag väl”, säger jag och sätter mig ner. Skenet från ljuset speglas i Shiras ögon. Jag harklar mig.
”För hundratals år sen, fanns en liten stad. Som hette Emilaris. Det var en fridfull stad med ett stort kungadöme. Det som var speciellt med Emilaris, var att de som fanns där, var tvungna att brinna. För att komma dit, eller därifrån”, säger jag och tittar på Shira. Hon ser lugnare ut. ”Varje år hölls ett spel, ett drakspel. Det gick ut på att fem unga skulle tämja och kunna rida en drake.”
”Det skulle ha varit coolt, att kunna komma dit alltså. Till Emilaris”, säger Luke.
Jag nickar och tittar på Shira.
”Jag önskar att jag var i Emilaris”, säger hon och rätar på sig.
”Jag med”, suckar jag.
”Men vi kan inte försöka”, säger Nadja och lutar sig framåt. ”Om vi inte vill dö.”
”Måste du vara så dramatisk hela tiden?” Frågar jag.
”Jag är inte dramatisk!” Protesterar hon.
Jag suckar och lutar mig mot soffbordet.
”Klockan är säkert efter midnatt, ni borde gå”, säger jag och tittar på Shira och Luke. De nickar och reser sig upp. Luke tar Shiras hand. Hon har tårar i ögonen.
”Jag kan inte fatta att det är en månad sen hon dog”, säger Shira och lutar sig mot Luke.
”Men hon har de nog bra. Bättre”, hör jag mig själv säga. ”Och vart man än hamnar när man dör har hon det nog bra.
Shira nickar och kramar mig.
”Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig. Tack”, säger hon.
Jag kramar henne tillbaks.
”Millie”, säger hon tyst.
”Ja?” Svarar jag.
”Kan… vi… stanna här i natt?”
”Självklart”, säger jag.
Kapitel 2 Början
Shira ligger på soffan med det långa bruna håret spretande åt alla håll. Hon är en sådan människa som alltid ser ut som en modell, även när hon sover. Luke ligger på golvet och snarkar.
Jag ger dom en sista blick, sen blåser jag ut ljuset och låter stearinet som rinner längst det rinna ner för mina fingrar. Jag tar upp ljuset och går in med det i köket där jag ställer det i diskon. Mamma och pappa kommer förstå att det var nödvändigt. Men att Shira och Luke stannar här i natt får jag förklara.
Jag går ut i mitt rum igen och lägger mig ner på sängen utan att somna. Jag tänker på Emilaris, om det finns, varför har jag inte kommit dit tidigare? Varför har jag stannat här? Finns Emilaris? Eller, är det bara påhitt? Jag hatar mig själv för att jag inte kan svara på frågorna. Och för att jag ställer dom. Jag blundar och försöker glömma Emilaris. Men det är som att någon har sytt in ordet i min hjärna. Jag kan inte glömma det. Men tillslut somnar jag.
Nästa morgon vaknar jag av mamma. Hon skakar på mig. Jag sätter mig upp och tittar på henne.
”Varför är Shira och Luke här?” Frågar hon.
”Jag sa att dom kunde stanna, Shira har det ju svårt efter allt”, säger jag och tittar på henne.
”Ja… okej. Men säg till”, säger hon och reser sig upp går.
Jag suckar och reser mig upp. Jag drar fram jeans, t-shirt och en kofta och drar på mig dom. Jag låter håret hänga ner för axlarna på mig.
När jag kommer ut i köket sitter Shira på min plats.
”Hej”, säger jag och sätter mig ner bredvid henne.
”Hej”, gäspar hon och häller upp te i en kopp.
Jag drar åt mig en skiva bröd och tuggar långsamt i mig det. När jag är klar kommer Nadja in i köket.
”God morgon”, säger hon och sätter sig ner mittemot Luke. Hon rodnar när jag ger henne en blick som säger: ”Luke-är-upptagen-så-du-har-ingen-chans.”
När vi är klara hämtar jag min väska. Mamma kommer in i mitt rum.
”Millie”, säger hon och jag känner hur hon betraktar mig.
”Ja”, säger jag. Har jag gjort något fel? Kommer hon att skälla på mig för inget?
”Jag måste berätta en sak. Men gå till skolan först. Jag berättar när du kommer hem”, säger hon.
”Kan du inte berätta nu?” Frågar jag och vänder mig om.
”Det hinner jag inte. Det här är en aning komplicerat”, säger hon oh kommer fram till mig. Hon stryker bak några hårstrån som har glidit fram.
”Okej. Hejdå”, säger jag och tittar på klockan. ”Jag måste verkligen gå nu.”
När jag går ut ur rummet ser jag i ögonvrån att hon gråter. Jag vill trösta henne men jag låter bli.
Kapitel 3 Eld och lågor
När vi kommer till skolan har jag viskande förklarat för Nadja om mamma.
”Hon är säkert bara rörd över dina betyg eller något”, säger Nadja och tittar på mig. ”Ja, jag måste i alla fall gå nu. Men hejdå.”
”Hejdå”, säger jag och ser henne gå.
”Vad var det där om?” Frågar Shira.
”Inget”, svarar jag tonlöst och börjar gå mot skolan. Det rödbruna teglet får mig nästan att rysa.
När jag kommer in genom dörrarna hör jag Stefan längre ner i korridoren. Hans höga röst får mig att nervöst titta på klockan. Jag ser att det är en minut kvar till första lektionen och går mot klassrummet. Jag kommer dit samtidigt som Stefan.
”Okej 7c. Ni behöver matteboken och mattehäftet. Då kör vi”, säger han och ler när han låser upp klassrummet. Jag suckar och går sakta in i klassrummet. Jag hör att Shira också suckar.
Jag sjunker ner på min vanliga plats längst bak i högra hörnet av klassrummet och drar upp matteboken och häftet. Stefan ställer sig framför Whiteboarden och skriver något. När han går bort från tavlan ser jag att han har skrivit ”UPPREPA: TRIANGELNS AREA”. Jag suckar.
”Så, kan någon av er säga mig vad vi gjorde förra lektionen?” Frågar han. Ida räcker upp handen, som vanligt.
”Ida?” Frågar Stefan och ler mot henne.
”Parallellogrammens area”, säger hon med sin självklara röst som skulle kunna intala vem som helst att göra vad som helst.
”Precis, så. Kan någon här tala om för mig hur man räknar ut en triangels area?” Frågar Stefan och ler mot klassen.
Ida räcker upp handen igen.
”Kom igen nu! Upp med händerna! Jag vet att ni vet!” Flinar han.
Jag suckar. Hur kan han veta om vi vet eller inte?
”Jaha, Isak?”
”Man tar basen gånger höjden delat med två”; säger Isak uttråkat.
”Mycket riktigt. Vet du varför?”
”För att om man delar en kvadrat på två blir det två trianglar och någon har tydligen bestämt hur man räknar ut arean av en kvadrat”; suckar han.
Jag slutar lyssna och tittar ut genom fönstret istället. Tjock dimma svävar över skolgården. Men det ser inte ut som dimma. Det ser ut som rök. Samtidigt som jag öppnar munnen för att viska det till Shira som sitter framför mig börjar brandalarmet ringa.
Det blir ett kaos med elever som ska dra ut sina stolar och snabbt gå mot dörren. Jag tar Shiras hand och min väska i den andra handen. Vi springer mot dörren. När vi kommer fram till den slingrar sig tjock vit rök mot oss. Jag hör hur Shira svär.
”Ner på knä!” Viskar jag och kastar mig ner på knä. När vi kommer ut i korridoren kan jag se elden. Den kommer närmare och hotar med att sluka oss. Jag känner hettan och hur röken sticker i mina lungor. Vi kommer inte ut den här vägen.
”Vi måste hoppa genom fönstren”, säger Shira kvävt.
Vi vänder oss snabbt om och kryper tillbaks in i klassrummet.
”Vi kommer inte ut den vägen! Det brinner där!” Säger jag högt och kryper fram till fönstren. Någon stänger klassrumsdörren och jag andas in rök i lungorna. Jag hostar och Shira öppnar fönstret. Vi kryper upp på fönsterbrädan tillsammans och hoppar.
Kapitel 4 Återförenade
När jag landar på asfalten utanför skrapar jag upp benet. Men jag lever. Jag andas in frisk luft och vänder mig mot Shira. Hon reser sig upp och tittar på mig.
”Shit”, viskar hon och kramar min hand.
”Vi… vi klarar det här”; viskar jag och kramar hennes hand. Vi går in till mitten av skolgården och ser på skolan. Elden har lyckats ta sig genom taket och röken stiger mot himlen. Luke kommer fram och kramar Shira. Jag tittar efter Nadja. Hon kommer springandes mot mig. Hennes hår ser svett ut och hon har aska på tröjan. Hon gråter. Jag släpper Shiras hand och springer till henne. Jag lägger armarna om henne.
”Vad hände?” Frågar jag och håller om henne.
”J-jag vet inte. H-hon startade b-branden”, snyftar hon.
”Vem startade branden?” Viskar jag.
”M-m-Miranda”, viskar hon nästan ljudlöst och kramar mig hårdare.
Jag gapar. Men det kan inte stämma. Miranda kan inte ha startat branden. En rektor startar inte bränder.
”Men… hur… vet du det?” Frågar jag tyst.
”H-hon stod vis s-sitt kontor… och så… tände hon”, viskar Nadja och tårarna rinner ner för hennes kinder. ”Hon… såg mig och… knuffade mig mot… e-elden… men jag smet.”
Jag kramar henne hårdare.
”Vi måste säga det till någon”, säger jag.
”Jag v-vill inte Millie. Jag vill bara komma till Emilaris. Millie, snälla”, snyftar Nadja.
Det tar ett tag innan jag inser vad hon menar. Hon vill gå in i elden. Hon vill försöka.
”Men… Om det inte går… så dör vi”, viskar jag och tar hennes händer i mina. ”Nadja, om det misslyckas… eller om det inte finns… Nadja, vi dör då. Vi dör och kommer aldrig mer tillbaks.”
”Jag vet det Millie, men vad har vi att förlora? Snälla Millie. Du har själv sagt att du vill försöka”, säger Nadja och ser mig i ögonen. Hon menar alvar.
”Men Nadja… vi kommer dö. Emilaris är bara en saga mamma hittade på för att lugna oss”, säger jag och kramar hennes händer. Jag inser själv hur mycket jag har hoppats på att Emilaris finns. Men det är bara en saga, de finns inte.
”Nej! Millie, det är ingen saga. Emilaris finns. Elisa har sagt det Millie”; säger Nadja och torkar bort tårarna ur ögonen.
”Nadja… jag tror inte att mamma menade så. Hon ville få oss att bli lugna”, säger jag.
”Millie. Elisa är inte vår mamma, och Adrian är inte vår pappa. Millie, våra föräldrar finns i Emilaris. Millie, tro mig! Snälla!”
Jag inser att jag tror henne. Elisa och Adrian ser inte ut som oss, inte ens lite. Jag tror henne, och det vill jag.
Jag hör sirener bakom mig.
”Vi måste ta Shira med oss. Och Luke”, säger jag och tar Nadjas hand. Vi skyndar oss bort till Shira och Luke som står tett intill varandra.
”Vi tänker åka till Emilaris. Och vi vill att ni ska följa med”, säger Nadja.
”Men om… Emilaris inte finns då?” Frågar Shira osäkert.
”Emilaris finns. Kom nu!” Säger jag och tar Shiras hand. Hon ger Luke en undrande blick.
”Jag följer med”, säger han och tar Shiras hand. Jag tar Shiras hand och vi springer mot skolan. Vi hör röster som ropar oss tillbaks, men vi vänder oss inte. När vi kommer närmare slår röken emot mig men jag ignorerar den och springer. Jag släpper Shiras hand och kramar mig fast vid Nadja. Vi hoppar mot elden och hänger i luften i en bråkdelssekund. Sen rasar elden mot mig och sväljer oss.
Kapitel 5 Bortom sinnet
Hettan slår mot mig och slukar mig. Men jag känner inget, ingen smärta, ingenting. Jag kommer på mig själv med att vänta på smärtan som aldrig kommer. Jag skymtar Nadja och ser att hon brinner. Hon skriker. Jag skriker också. Efter en stund byts hettan ut mot kyla och jag kan känna hur vi faller och faller. Jag kramar Nadjas hand. Jag kan skymta mark långt ner under mig. Marken kommer närmare och närmare.
När vi landar går luften ur mig och jag rullar några meter. Luften kommer tillbaks och jag reser mig. Nadja ligger i en hög på marken. Jag går fram till henne och hjälper henne upp. Hon har aska i ansiktet men hon ler.
”Vi lyckades!” Viskar hon och kramar mig.
”Ja”, säger jag och ler mot henne.
Jag vänder mig om och går fram till Shira. Hon ler också.
”Shit alltså! Vi är faktiskt här!” Säger hon och ler.
”Jag trodde att vi skulle dö”, säger Luke och ställer sig upp bredvid Shira.
”Men det gjorde vi inte”, säger jag och ler.
Mugglarportalen