En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Snääääälla! Kan vi få ett nytt kapitel?

Jag mååååste få veta hur det går!

Kapitel 66
Albus
Efter att man nummer 3, coach Iskren Doian som är en bulgarisk/rumänsk gammal sökare, sett till så att vi knappt kunde gå riktigt efter endast halva träningen, så fick vi lite paus. Då passar jag på att konfrontera Trine.
- Varför sa du inget? frågar jag.
Hon tittar oskyldigt på mig.
- Det vore ju inte roligt. Jag ville ju se din min när du såg att den andra sökaren var en tjej och inte någon muskulös kille och du, den minen var otrolig. Synd att jag inte hade någon kamera, säger Trine och lägger sig trött ner.
Jag sätter mig ner bredvid henne.
- Tog du illa upp? frågar jag och biter mig nervöst i läppen.
Trine skrattar och skakar på huvudet.
- Gud nej. Det är inte första gången. Jag antar att det har att göra med att jag har en ganska kurvig figur, säger hon och sträcker ut sig.
Jag tittar på henne. Hon har på sig blå/röd/vit tröja med en mörkblå cape över. Trots att kläderna är ganska bylsiga så kan jag se skymten av hennes figur och precis som hon sa, den är kurvig. Trine skrattar igen.
- Albus, kollar du in mig? frågar hon och häver upp sig på armbågarna.
Jag rodnar men nickar.
- Ja, jag antar det, säger jag.
- Har inte du flickvän? frågar Trine.
Jag tittar ner i gräset och drar upp några strån.
- Vi har en paus, muttrar jag och slänger iväg stråna. Sarah och jag bråkade väldigt mycket det sista men när jag inte berättade att jag skulle åka hit istället för att följa med henne till Frankrike som jag lovat så sa hon att hon ville ha en paus. Någonting som jag inte ville ha men hon sa att det var bäst. På så vis kan vi båda två lista ut vad det är vi vill.
Hon tittar på mig.
- Och vad är det du vill? frågar Trine.
Jag tittar på henne.
- Spela quidditch. Det är allt som jag vill göra, säger jag.
Hon skrattar igen och hoppar upp på två fötter. Trine sträcker ner sin hand mot mig. Jag tar den och hon hjälper mig upp. Vår coach ropar att rasten är över och vi börjar gå mot ännu flera timmars lång träning. På vägen tillbaka till lägret så är det tyst. Det var visst inte bara vi som hade en hård träning.
- Jag har ont i muskler som jag inte ens visste om att jag hade, säger Penny och blundar.
Jag kan bara nicka. Ont överallt. Jag har kramp i mina händer och handleder från att ha hållit i kvasten. Mina lår är ömma från att jag har tryckt dem mot kvasten för att kunna luta mig framåt lättare. Även ryggen och nacken är öm. Det känns som om någon har använt mig som boxningspåse. Och detta är bara första träningen. Hela sommaren kvar.
- Kommer du bra överens med den andra sökaren, Trine var det hon hette va? frågar Penny.
- Vi kommer bra överens. Hon är riktig schyst, säger jag.
- Bara vän schyst eller potential flickväns schyst? undrar hon.
Jag tittar på henne.
- Jag har en flickvän, mumlar jag trött.
Peggy suckar.
- En flickvän som är i ett helt annat land och som dessutom sa att ni skulle ta en paus för att se vad ni ville. Det låter inte särskilt bra Al, säger hon.
Jag håller upp en hand.
- Sluta prata om Sarah. Jag vill inte höra. Inte ett ord till! säger jag argt och blundar.
Peggy fnyser och jag kan höra hur hon lämnar platsen för att sätta sig någon annanstans. Ett par minuter senare stannar bussen och vi har kommit tillbaka till lägret. Vi tar våra saker och går in i respektive sovrum. Jag ställer min kvast mot väggen och plockar fram rena kläder och min duschnecessär och skyndar in i duschrummet innan de andra killarna. Jag har duschat med andra killar förut, men de här killarna känner jag inte riktigt. Jag menar, vi har inte ens samma modersmål någon av oss. En varmdusch mjukar upp mina muskler lite men de känns fortfarande ömt. Precis när jag är klar kommer de andra in. De ger mig en trött nick och jag nickar tillbaka innan jag snabbt lämnar rummet. Jag låser dörren till mitt rum och slänger mig sen på mage på den hårda madrassen. Där somnar jag och vaknar inte förrän någon knackar på min dörr och säger att det är mat.

Rose
En doft av vanilj ligger och svävar i arkivet när jag kommer ner för trappan. Jag tar ett djupt andetag och känner hur det kittlar till i min mage. Hailey sitter på samma plats som igår och i förrgår.
- Godmorgon, säger hon glatt.
- Godmorgon, mumlar jag och sätter mig ner på min plats och fortsätter med gårdagens arbete.
Vi jobbar under tystnad. Arkivet är utan fönster och lampan i taket lyser starkt och påminner om solsken. Jag känner hur ett par svettpärlor bildas i nacken och börjar rinna ner för ryggen. Jag knäpper upp skjortan och tar av mig den. Det känns genast lite svalare att sitta i bara linne.
- Är du törstig? Det kanske hjälper dig mot värmen också, säger Hailey och plockar upp en flaska med vatten.
Jag nickar och hon kastar den över bordet. Med en hand fångar jag den.
- Snabba reflexer, säger hon.
Jag nickar och dricker ur vattenflaskan. Det kalla vattnet rinner ner genom min strupe och kyler ner mig inifrån. Det känns skönt och jag vill aldrig sluta dricka. Hailey skrattar.
- Wow, du var verkligen törstig, säger hon.
Jag slutar att dricka och skruvar på korken igen innan jag fortsätter med mitt arbete. Hon tittar på mig och jag rodnar. Det blir varm igen men jag förmår mig inte att dricka. Vad är det med mig? Jag kanske börjar bli sjuk. Hailey tittar fortfarande på mig.
- Så typiskt Gryffindor, muttrar hon.
Jag tittar på henne med höjda ögonbryn.
- Vi har suttit här ner tillsammans i tre dagar snart och det är alltid jag som måste försöka starta en konversation men det fungerar inte eftersom du aldrig pratar tillbaka. Men vad vet jag, det kanske inte är tillåtet att prata med någon som inte är ifrån det otroligt stolta elevhemmet Gryffindor, säger Hailey.
Hon låter allt annat än glad. Jag öppnar munnen för att säga någonting men jag kan inte få ut ett ord. Hailey himlar med ögonen och fortsätter sortera tidningar. Vaniljdoften har nu fått konkurrens utav den dåliga stämningen. Den ligger och dallrar i luften och jag är förvånad över att Ginny inte märker någonting när hon kommer ner för att säga att det är lunch. Hailey sitter däremot kvar. Säger att hon vill jobba över lunchen för att på så vis kunna sluta tidigare, med andra ord komma bort ifrån mig. Jag känner mig fortfarande förvånad över att faster inte kände stämningen. Hon är lika glad som vanligt.
- Det är så tyst hemma. Harry arbetar. Lily sitter ute i hammocken och läser. Albus är på läger och James, ja James vet jag inte vart han är, säger Ginny.
- Vad menar du? Hur kan du inte veta vart han är? frågar jag.
- Borde hon inte vara mer nervös?
- Han packade en väska och sa någonting om en biljett. Det var inget jag och Harry kunde göra. Han är över sjutton. Men han lovade att vara hemma till bröllopet, svarar hon.
Biljett? Han kan väl inte...
- Nämnde han inget mer? frågar jag.
- Ja, Harry frågade vart han hade fått biljetten ifrån och James svarade att hans vän skulle ha den egentligen men fått andra planer, så han tog den, säger Ginny.
Han gjorde det. Jag kan inte riktigt förstå det. Faster tittar på mig.
- Vadå, vet du vart han är? frågar hon.
Jag skakar snabbt på huvudet. Vi kommer upp till den lilla lunchsalen och ser Roxanne vid ett av borden. Men när jag ska sätta en fot i salen så känns det fel. Jag tittar bort mot trappan. Jag kanske borde...
- Något fel Rose? frågar Ginny.
- Jag tror att jag borde gå ner och göra Hailey sällskap. Det känns inte rätt med att hon jobbar och jag äter lunch, säger jag.
Hon nickar och jag vänder tillbaka igen. Hailey tittar inte ens upp när jag kommer ner igen. Jag sätter mig på min plats och börjar jobba. Efter en stund känner jag hur min mage börjar kurra, så jag plockar upp min lunchlåda.
- Är du hungrig? frågar jag Hailey.
- Så du kan alltså prata, säger hon.
- Mamma gjorde en smörgås för mycket i morse, säger jag och låtsas som om jag inte hörde den där kommentaren.
Hailey tittar på mig. Sen på min lunchlåda.Det ser ut som om hon velar. Till slut reser hon sig upp och kommer runt till min sida av bordet. Jag räcker henne smörgåsen och hon säter sig på bordskanten.
- Åh, marmelad på vitt bröd. En av de bästa smörgåskombinationerna, säger Hailey efter ett stort bett i smörgåsen.
Eller hur, säger jag.
Hon ler. Jag ler tillbaka.
- Förlåt för det där som jag sa förut, säger hon plötsligt.
- Det är lugnt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag har aldrig träffat dig förut, säger jag och rodnar lite.
Hailey räcker fram handen.
- Hailey Stubb, Hufflepuff, säger hon.
Jag skrattar men skakar hennes hand.
- Rose Weasley, Gryffindor, säger jag.
Hon ler igen. Jag tar ett bett till i min smörgås innan jag inser att vi fortfarande håller handen. Det känns som en varm känsla sprider sig ur våra händer och in i varenda ven som jag har. Jag tittar på våra sammanflätande händer. Ser hur hennes naglar är målade i en vinröd färg. Den vidrörda färgren passar bra till hennes ljusa, mjuka hy. Jag rodnar igen och släpper taget. Den där varma känslan försvinner i samma stund som jag bryter kontakten. Hailey kände det också. Det kan jag se. Hennes kinder blir ljusrosa och hon harklar sig.
- Tack för smörgåsen, säger hon och går tillbaka till sin plats.
- Varsågod, säger jag och min röst är otroligt ljus.
Vi fortsätter att jobba. Men återigen under tystnad. Men jag kan inte undgå att då och då titta upp på henne. Hailey verkar känna samma sak och varje gång vi får ögonkontakt rodnar vi och tittar snabbt ner igen.

Åh, har skräckläst hela dagen, vet nt vad jag ska säga förutom att jag bevakar och att jag älskar det ♥

I början shoppade jag absolut Albus och Sarah, mest för att Albus skulle bli så ensam om hon lämnade honom... Jag tror jag gillar Albus mest, och det kändes som om James ändå bara skaffade sig nya tjejer Xp Albus är så gullig ^^ hoppas han får ihop det nu med den där quidditch-tjejen, för det märks ju att Sames nt vill släppa taget om varandra ♥ Fats jag gillar nt hemlighetsmakerierna, även fast det kmr bli hemskt och stelt att avslöja allt...

Vad hände med Scorp och Rose? Det ser ju ut som de träffat nya, och Rosie en tjej ^^ fast jag gillade Scorp och Rose tsm, de var så söta ♥

Jag kmr bara kunna tänka på denna ff hädanefter, och det är så kul att se att den här ff:n är så aktiv ♥

Hoppas du skriver mer snart ♥

När kommer mer? *längtar*

JAG VISSTE DET!! (om Rose alltså x) )

AWESOME!!

Snälla kan vi få ett nytt kapitel!
Jag måååååste få veta hur det går!!!

Kapitel 67
Sarah
Jag känner hur något stryker mig över armen. Det känns skönt och jag ler. Jag vrider på mig så att jag hamnar på rygg och öppnar sen ögonen. Två bruna ögon tittar leende ner på mig.
- God morgon, säger James och ger mig en kyss.
Jag lägger armarna runt hans hals och håller fast honom lite längre.
- Har du sovit gott frågar han.
Jag nickar.
- Jag sover som bäst när jag vet att du ligger bredvid mig, säger jag leende och sätter mig upp.
Drar handen genom mitt trassliga hår och tittar runt omkring i rummet. Det är kläder överallt. Både högt och lågt. Jag kan till och med se att en av James tröjor hänger uppe i lampan. Jag rodnar och James förstår vad jag tittat på.
- Vi har knappt lämnat rummet. Vi har varit här i snart 6 dagar och allt vi har gjort är att äta och tillbringat resten av tiden här på rummet. Clair och Beau måste tro att vi är sjuka, säger jag och känner mig skyldig till något.
- Clair och Beau har fyra barn. Jag tror att de vet vad vi håller på med, säger James och ger mig en puss på kinden innan han lämnar sängen.
Han går ut på balkongen, där skulle han kunna sitta i flera timmar. Jag tvingar mig ur sängen och tar på mig en morgonrock innan jag gör honom sällskap. James sitter i en väldigt bekväm stol och drar ner mig i hans knä. Jag tittar ut över utsikten. Den är otrolig. Man kan se hur långt som helst. Vattnet. Landskapen.
- Jag vet vad vi ska göra idag, säger jag och tittar på honom.
James lyfter nyfiket på ögonbrynen.
- Jag skulle vilja visa dig Beauxbatons. Vill du det? frågar jag.
Han ler och ger mig en kyss.
- Självklart. Jag gör vad som helst för dig Sarah, säger James. Men vi behöver väl inte åka riktigt än va? Jag menar, det är ju fortfarande morgon.
Jag rynkar min panna. Han lyfter upp mig i sin famn och bär mig tillbaka till sängen. Jag skrattar när han slänger mig på madrassen och lägger sig över mig. Vi börjar kyssas igen. Kyssarna får mig att bli alldeles yr. Det känns som om jag inte kan fokusera och att allt runt omkring mig blir suddiga och nästan intill osynliga. Sovrumsdörren öppnas och vi glider snabbt isär. På tröskeln står en mörkhårig tjej och ler.
- Lennox, hej. Ville du något? frågar jag generat.
- Mamma säger att det finns frukost där nere, säger hon och försvinner lika snabbt som hon kom in.
Jag skrattar generat. James stämmer in och håller om mig. Men vi lämnar sängen, tar på oss kläder och möter de andra i matsalen. De tittar leende på oss och jag trycker mig generat mot James, som lägger sin arm runt min midja.
- Vad har ni för planer idag då? frågar Beau och häller upp te.
- Jag tänkte visa James Beauxbatons, säger jag.
- Låt mig göra en picknick korg åt er. Då slipper ni tänka på att komma hem till lunch, säger Clair.
Jag får känslan av att hon låter lättad över att höra att vi ska lämna rummet. Efter frukosten och när vi har tagit på oss andra kläder står picknickkorgen på bordet och väntar på oss.
- Hur ska vi ta oss dit? frågar James nyfiket.
- Cykel, säger jag och nickar mot cykeln som Beau ställt fram framför restaurangen.
- Det är bara en cykel, påpekar James.
- Jag antar att du får skjutsa mig, säger jag och rycker på axlarna.
Han skrattar och lägger picknickkorgen i cykelkorgen. De fyra barnen vinkar hej då ifrån ett av fönstren på övervåningen när vi cyklar ut mot de gröna landskapen. Jag sitter på pakethållaren med armarna runt James midja och min blommiga sommarklänning fladdrar i vinden. Den gamla cykeln tar oss genom otroliga miljöer. Stora, öppna gräsfält där vilda enhörningar springer fritt. Täta skogar där doften av vildblommor och skogsbarr är berusande. Hela tiden har vi solen som lyser oss i nacken och jag kan inte sluta le. Om någon skulle se oss så skulle de med en gång veta att vi är förälskade. Det känns som om vi är huvudpersonerna i en romantisk film. När vi har kommit ut genom en tät skog ber jag James att stanna. Jag hoppar av cykeln och går fram slutet av skogen och början av det öppna fältet.
- Varför stannar vi? Vägen fortsätter ju genom fältet, säger James.
- Ser du inte? frågar jag.
Han tittar. Jag kan se hur noga de där bruna ögonen tittar och efter en stund kan jag se hur hela hans ansikte lyser upp.
- Det är fantastiskt, säger han.
Jag nickar. Vägen, som vi står på, delar av det öppna fältet och fortsätter upp på en stor klippavsats. Mitt på den där klippan står det ett enormt vitt slott med silvriga tinnar och torn. Slottet är omringat av en stor trädgård och en massa träd med rosa och vita blommor. Jag vet också att på andra sidan av klippan så går det en trappa i vitmarmor ner till en privat sandstrand som ligger intill vattnet. Vi brer ut picknick filten, som Clair packade ner i korgen, vid skogsbrynet och sätter oss sen ner. Under tystnad sitter vi och äter av vindruvor samtidigt som vi tittar på den underbara utsikten. Jag känner en saknad över att vara så nära slottet men inte få gå in i det.
- Har du hemlängtan? frågar James och lägger armen om mig.
Jag kryper ihop intill honom och skakar på huvudet.
- Här i din famn, det är här som hem är, säger jag.
Han kysser mig på pannan och stryker min arm. Så sitter vi i flera timmar och cyklar sedan hem i solnedgången.

James
Hon ligger med huvudet i mitt knä och läser en bok. Jag försöker, utan framgång, förstå vad de säger på det där franska teveprogrammet som visas på tvn som står på andra sidan rummet. Utanför fönstren är det mörkt och resten av husets invånare sover.
- Jag förstår inte, vad är det hon säger? frågar jag.
Sarah vrider på huvudet, tittar på tvn i ett par sekunder och läser sedan igen.
- Hennes enda dotter har rymt med sin nya styvfar, så nu försöker hon sälja sina kläder för att kunna köpa en bil och sedan köra den ner för ett stup, säger hon.
Jag grimaserar och stänger av tvn.
- Fransmännen vet verkligen hur man gör bra tv, säger jag ironiskt.
Sarah ler. Jag känner mig rastlös. Jag tar ifrån Sarah boken och börjar kyssa henne. Hon är med på noterna ett tag innan hon försiktigt trycker bort mig. Jag släpper taget om henne och drar snabbt till mig mina händer. Det där var jag inte beredd på. Sarah ser hur skräckslagen jag känner mig. Hon lägger en lugnande hand på min kind.
- Kan vi inte prata istället? frågar Sarah och biter sig i läppen.
Jag tar hennes hand i min och kysser hennes handflata.
- Vad vill du prata om? frågar jag.
Hon tittar genant ner och rodnar.
- Jag har tänkt på en sak och jag är lite nyfiken. När visste du att du var kär i mig? frågar Sarah.
Jag tar tag i hennes händer och smeker handryggarna med mina tummar.
- Kommer du ihåg den dagen du och Albus blev tillsammans? undrar jag.
Sarah nickar.
- Du gav mig din halsduk så att jag inte skulle frysa, säger hon och ler brett
Jag nickar.
- När Lily gav mig min halsduken och sa att du inte behövde den för du hade Albus halsduk och jag såg dig och Albus tillsammans, det gjorde ont i mig. Jag hade aldrig känt sådär förut. Det var då jag blev kär i dig. Men jag visste inte om det förrän du hjälpte mig att bli tillsammans med Millie. Alla de där gånger jag rodnade eller blev stum, det var för att du satt bredvid mig, säger jag. Din tur.
- Okej, jag ska inte ljuga. Jag har alltid tyckt att du sett bra ut men det var inte förrän alla hjärtans dag som jag började falla för dig. Men om jag tänker efter så har det alltid varit du. Du har alltid lyssnat på mig och sett till så att jag mår bra. Och jag är nu upp över öronen kär i dig, säger Sarah.
Jag lägger mina armar runt hennes midja och drar henne intill mig. Hennes händer drar fingrarna genom mitt hår och vi kysser varandra igen. Sarah trycker ner mig på rygg och gränslar min midja. Jag lägger mina händer under mitt huvudet och tittar leende upp på henne. Den vackraste. Och hon är min. Jag kan titta på henne hur länge som helst. Ibland önskar jag att hon var en decimeter liten så att jag kan gå runt med henne i min ficka och på så vis aldrig behöva skiljas från henne. Sarah är så olik andra tjejer. Hennes blåa ögon ser igenom mitt otroliga yttre och ser allting på insidan. Hon vill veta hur jag tänker. Hur jag känner. Sarah lutar sig framåt.
- Jag tror att vi har pratat nog, säger hon leende.
Jag skrattar och drar täcket över oss. Efter ännu en natt tätt intill varandra, vaknar vi till strålande solsken. Det är varmt i rummet och i klädd min t-shirt går Sarah fram till balkongdörren och öppnar den. En ljum bris smeker sig in och rummet fylls av havsdoften. Jag sätter mig på sängkanten och hon kommer fram till mig. Jag tittar upp på henne och lägger mina händer på hennes midja.
- Vad gör vi idag? frågar Sarah och låter sina fingrar krypa upp till mitt hår.
- Ärligt talat så skulle jag behöva köpa kläder till bröllopet, säger jag och tar bort hennes händer.
Hon ser lite besviken ut och jag ställer mig upp. Lutar henne bakåt och ger henne en riktigt kyss. Jag märker att hon knappt kan så rakt när jag släpper taget om henne.
- Där fick du något att se fram emot, säger jag.
Sarah skrattar.
- Om vi ska gå och handla så måste jag ta en dusch först, säger hon och går in i badrummet.
Sovrummet fylls utav ljudet från en ringande telefon. Jag lyfter på tröjor och gräver i klädhögar. Till slut hittar jag Sarahs telefon under ett par shorts.
- Din telefon ringer, säger jag.
- Svarar du är du gullig? frågar Sarah och jag kan höra hur hon startar duschen.
Jag tittar på skärmen. Det är ett okänt nummer och jag trycker på den gröna luren.
- Hallå? svarar jag.
Jag får inget svar. Personen lägger på. Jag rycker på axlarna och slänger telefonen på sängen. Sen ställer jag mig på tröskeln till badrummet.
- Vem var det? frågar Sarah och tittar fram bakom duschdraperiet.
- Jag antar att den hade ringt fel nummer, säger jag och tar av mig tröjan. Har du plats för en till där inne?

Underbart kapitel! Sarah och James är verkligen kära.

Åh.

Nej, du skriver för bra. Åh, du skriver BÄST. I can't even.
Jag älskar det.

Men, Albus då?! Stackare... Var det han som ringde, elr? Stackare again. Hoppas han hittar nån nu då :C fast jag kan nt förneka att Sames passar, bättre än Salbus (?) in fact... Fast de (Sames) beter sig som om det är officiellt, men det är det väl nt?! Usch, kan tänka mig reaktionerna

Återigen; BÄST. And I love it. Always. ♥

Det tänkte jag inte på förut, TÄNK OM ALBUS RINGDE!