Memories In A Diary [Sv][PG]

Kapitel 3
Hogwarts for all, all for Hogwarts.
1 september 2016

Nu satt alla fortsättnings elever i den stora salen efter den långa tågresan till skolan. De förtrollade himmeltaket var becksvart med tindrande stjärnor och lysande månsken. Dave satt nästan vid änden på bordet som var mot stora dörren. Han kaptensemblem som han hade på rocken hade fått en del elever mest Slytherin elever att kolla extra på honom och ställa massa frågor. Dave vill inte ha några qudditch frågor just nu. Hans tankar var på helt andra ställen som hans mormors dagbok.
Dörren till storasalen slogs upp och professor Longbottom, han som undervisade i örtlära och varit en av dem som slagits under slaget vid Kråkboet för snart 18 år sedan, ledde in förstaårseleverna. Alla kollade mot mitten på salen där de nya tågade in med nyfikna blickar, vem eller vilka skulle hamna vart? Dave som hade för vana att spana ut över borde för att de andra eleverna såg den där konstiga Teddy Lupin sitta bredvid den där Weasley tjejen som börjat året efter honom. De satt en fjärde års elev där också som pratade med dem. De var Weasley tjejens lillebror Dominique.
”Dave kolla, är inte Malfoy typ släkt med dig?” sa Will och knuffade i honom lite. Dave ruskade på huvudet och kollade nu var det Scorpius Malfoys tur att sorteras.
”Jo, tremänning” mumlade Dave och sen skrek hatten
”Slytherin” och Scorpius sprang till Slytherinbordet utan att ta av sig hatten i sin iver. Alla började skatta och han fick skamsen gå tillbaka och lämna tillbaka hatten till professorn innan han kunde sätta sig.
Dave kollade bort mot Gryffindor bordet och såg att den där Potter satt där också. James Potter spelade i Gryffindor laget och var en av de bästa sökarna de någonsin haft. Han konkurerade med en Weasley legend som hette Charlie och hans egen beryktade pappa Harry.
”Potter Albus” ropade professorn och en liten rödbrunhårig kille gick fram och satte sig nervös på pallen. Han bet sig lite i läppen och verkade väldigt nervös och tveksam. Men efter en stund ropade hatten åt honom.
”Gryffindor” och han sprang lättade tills in bror vid bordet. Lupin, Potter och alla Weasley grattade honom som det såg ut från Daves håll. Efter ytterligare ett tag då flera sorterats in alla olika elevhemmen var de två stycken som stod ensam kvar. En liten rödhårig tjej var hår var lockigt och väldigt tjockt. Hon var rakryggad och sin mammas dotter. Den andra var en söt kille som var smal men ganska lång för sin ålder. Han hade nästan vitt hår men på vissa ställen skimrade de i Weasley rött.
”Weasley Louis” ropade professorn och den långa, smala killen med det skimrande håret klev fram och satte sig på pallen. Så fort han fick hatten över sitt huvud skrek den; ”Gryffindor” och han gick glatt iväg till bordet där hans syskon och kusiner satt och jublade åt honom.
”Weasley Rose” ropade professor och den sista förstaårseleven sprang glatt och spänt fram och satte sig med ett förväntansfullt leende.
”ännu fler Weasleys, får de aldrig nog med ungar” mumlade Jenny och kollade runt lite.
”Esh, spelar roll, Weasleys kan ändå inte spela Qudditch riktigt” sa Will stöddigt.
”Gryffindor” skrek hatten så Dave hoppade till där han satt och hade sjunkigt in. Han mumlade lite och såg när den nyaste Weasley sprang bort till kusiner och ja allt var de nu var.
Under middagen som följde var Dave inte alls fokuserad. Han petade i maten som Ariana påminde honom om att äta. Dave drog sig genom håret och såg på henne med en suck.
”Sluta tjata på mig, du är inte min mamma Ia”
”Må så vara, men du behöver äta, du åkte ju knappt på tåget heller, ska du orka vara kapten i år för vårt lag, då ska du minsann äta” sa hon bestämt. Dave petade i sig maten som faktiskt smakade väldigt gott. De gjorde de ju alltid. Mot efterrätten kom rektorns traditionsenliga tal. Rektorn för skolan var nu mera den gamla förvandlingskonst läraren Minerva McGonagall.
”Ja, välkomma hit ni nya och till er gamla elever varmt välkomma tillbaka till ännu ett magiskt lärorikt år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Det här året kommer bli fyllt av ny vänskap och vänner som skiljs åt till sommaren. Det kommer vara en väldigt sportlig aktivitet på Qudditch arenan under elevhems cupén och nytt för i år är att det vinande elevhemslaget kommer att få åka på en turnering mot de andra skolorna i Europa.” Ett jubel bröt ut bland eleverna och rektorn gjorde ett uppehåll i sitt tal och blickade med sina spetsiga ögon ut mot sina elever. Rektorn var klädd i en svart lång klädning och sin gamla vanliga smaragdgröna rock över. Hennes svarta spetsiga hat satt perfekt på den hårda knuten högt i hennes nacke. ”Ja, sen kommer året också vara väldigt överraskande för oss alla, då man aldrig riktigt vet vad som väntar en och jag hoppas att alla kommer jobba hårt för sina betyg och till år fem och sju önskar jag extra lycka till med examen” sa hon och satte sig ner. Talet var klart och eleverna klappade pålitligt i händerna.

Dave gjorde de såklart också även om han inte gjorde de så hjärtligt. Han tänkte på Qudditch nu, tänk att vinna elevhemscupen och få åka på europa-skolcup. Vilket äventyr.

Jättebra, som vanligt!

Underbart. Fantastiskt. Skitbra.
fast jag har alltid trott Dominique var en tjej..?

Tjej/Kill det råder delade meningar och Dominique. Och jag valde i denna story att göra honom till kille. Men jag tror J.K. någonstans har bekräftat henne som tjej. Men innan de gjordes fans delade meningar. Jag valde att göra henne till kille denna gång.

Meer! ♥

Som ni vill

Här kommer för första gången från mina sida ett närmade till vår allas favorit sport. Quitddich is back! Jag har gjort mitt bästa.

----


Kapitel 4
Qudditch, a new teamleader!
19 september 2016

Dave vaknade trött på morgonen av en bekant ivrig röst
”Vakna kaptenen, idag kör vi…”
Dave kliade sig i ögonen och gäspade. Han slog plågsamt upp ögonen och kollade på Will.
”Det är inte förens i kväll din dummer. ”mumlade han fram.
”Jag vet, men du behöver ju vakna och äta och allt, plus att vi har lektioner hela dagen” sa Will och lät fortfarande lika ivrig att få dagen att gå, nästan så man kunde tro han var en andraårselev och inte en sjunde. Dave hostade lite och satte sig upp i sängen. Dave såg sig lite omkring och de var bara dem två kvar i sovsalen nere i fängelsehålan.
”Vad är klockan egentligen?” muttrade han och sträckte sig efter en tröja.
”Klockan är kvart i 10 Dave” Sa Will och kollade på honom.
”Vad sa du att den var sa du?” sa Dave och nu blev det genast fart på honom. Han rotade fram sin skolklädnad och tog på sig den fort.
”Varför väckte du mig inte tidigare” sa han surt och var redan halvägs ur sovsalen och in i uppehållsrummet medan han knäppte skjortan.
”Vi har inga lektioner före halv elva på måndagar” sa Will och skyndade efter.
Efter många timmar serverades middagen och dagens lektioner var över. Dave pustade äntligen ut, det hade gått bra trotts att han inte hunnit plugga på morgonen som han hade tänkt. Det hade bara varit professor Chang i förvandlingskonst som hade gett honom straffkommendering kommande lördag på grund av dåligt uppförande och att han inte lämnat in en läxa. Dave killade sig i nacken, en straffkommendering var väl inte så farligt? Maten serverades och Dave hugg in. Han var vrål hungrig och hade knappt ätit på hela dagen. En skock av Slytherin elever samlade sig runt Dave och ville prata med honom om Qudditch. Dave hade slut att bara skrika rakt ut åt dem att ge sig iväg och lämna honom ifred men det gjorde han inte, i stället sa han.
”Självklart, ska vi vinna i år, med mig som kapten och vår nya sökare Travers är bättre en den där Potter som Gryffindor skryter om” sa han stöddigt och blickade bort mot James Potter borta vid Gryffindorbordet och han såg även Lupin och den där Weasley tjejen han brukade hänga med.


Kvällen kom och Dave gick rakryggad ner till stadion där de skulle träna. Det var första gången det nya laget skulle träna och alla var spända och nervösa när Dave kom in i ombytningsbåset.
”Jaha, säsongens första träning grabbar” sa Dave och gick framåt och sen vände han sig om och kollade på dem. Han hade redan bytt om till sin klädnad och såg på sitt lag.
”Jag ropar upp alla, så vi vet att alla är här och så vidare” sa Dave bestämt.
”Men det är ju bara att räkna, vi är 7 stycken Dave” klagade Simon Machair. Dave lossades inte om honom utan började ropa upp.
”Ken Goyle” ropade han och en knubbig fjärde års elev räckte upp handen. Dave nickade och fortsatte.
”John Selwyn” ropade han och en blond smal och ganska snygg femte års elev nickade och vinkade till med en hand. Dave nickade.
”Kim Carrow” ropade han sedan och en annan elev från år fem räckte upp sin hand lätt och himlade med ögonen. Dave suckade tyst och fortsatte.
”Simon Machair” ropade han och fick en vinkning från Machair som var en sjätte års elev och varit med i laget ett tag.
”William Nott” ropade och hans vän nickade mot honom och mumlade
”Kalla mig Will, inte William” Dave och de andra började skratta lite och sen fortsatte Dave att ropa upp den sista.
”Shawn Travers ” den minsta killen i laget som också var en fjärde års elev nickade och kollade nervöst mot Dave.

Dave log och nickade,
”Ja, bra då var vi alla, och Machair i fall du ska fortsätta klaga på hur jag styr MITT lag kan du lika gärna lämna klubban och kvasten bakom dig” sa Dave en aning kyligt och sen gick de ut i dugg regnet och skulle köra. ”Goyle, Selwyn och Carrow, ta klonken och börja passa mellan er” sa Dave och sen kollade han mot Machair och Will, ”Ni två, tar era slagträn och jag ska släppa ur dunkarna” sa Dave och kollade på dem. De båda slagmännen nickade och stack iväg. Dave lossade dunkarna och vände sig sedan till Travers,
”Ja, Travers, har du spelat mycket Qudditch hemma?” undrade han.
Travers nickade försiktigt.
”Bra, du är sökare som sagt och du kom ihåg hur vi tränade bara du och jag?” sa Dave sedan lite kort.
”Ja, självklart” sa Travers instämmande.
”Bra, då ska jag släppa ut kvicken till dig” sa Dave och nickade åt honom att åka upp i luften på kvasten. Dave hade stort förtroende för honom. Han skickade iväg kvicken och åkte sedan till målstolparna. ”Carrow, Goyle och Selwyn, försök att göra mål nu” sa han åt de tre jagarna och de började kasta mot honom och han fångade så gott som allting.

Regnet gjorde dem alla dyngsura innan träningspasset var över. Mörkret hade redan fallit när det trötta men glada laget gick tillbaka upp till slottet.
”Häligt Dave, detta kommer bli vår bästa säsong på länge” sa Will glatt och la armen om sin vän. Dave skrattade och höll med honom. Det gjorde resten av laget också. Det skulle bli toppen.
”Vi ska nå Europacuppen så är det bara” sa Dave med ett brett leende. Nu var han stolt över att vara kapten i smaragdgrönt och silver.

Wohoo! Wonderful

yeeey, skit bra!