George Weasley - When I'm gone

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

gud, jag gråter ♥ ♥ ♥ du skriver så bra, jag vet inte vad jag ska ta mig till! ♥ vill jättegärna ha mer

Meeer

Hehe, tack ♥ Här kommer nästa kapitel!
-------------------------

11.
"If there's a chance for me to talk with you, I would do everything to get it."

George backade undan så fort han förstod vad han höll på med. Snabbt vände han bort blicken, drog sig undan, tittade mot ån istället. Himlen och vattnet sjönk nästan ihop med varandra med hjälp av den liknande, mörka färg de fått. Stjärnorna glänste klart som om det fanns där nere i ån, strax under ytan, väntade på att komma upp och skina över området. Precis som deras tvillingar där uppe på himlavalvet gjorde. Det gjorde ont i George hjärta, om det inte var hans själ som gjorde uppror. Han kände att det var fult, möjligen fegt, att gå därifrån. Han nöjde sig med att inte slänga ens så mycket som en blick åt Nathalies håll. Ändå kunde han till viss del känna att hon tittade på honom. Granskade honom. Han förstod inte varför han hade gjort det där. Han kände henne inte, visste knappt vem hon var. Ändå var det som om de hade så mycket gemensamt, som om han känt henne enda sedan han var liten. Som om hon hade varit en del av honom i hela hans liv. Men inte på det här sättet. Det här sättet var fel. En isande kyla hade spridigt sig i luften, trängde sig in i varenda liten por i George kropp, slöt sig kring hans hjärta, gjorde den kall och nästan frånvarande. Han var så uppslukad av hans egna tankar, samt stjärnorna som avspeglades i det stilla vattnet, att han för ett ögonblick glömde bort att Nathalie satt där. Hon sa ingenting, vilket gjorde honom lättad. Kanske var hon lika förvånad som han. Kanske märkte hon bara av ångern i hans blick.
Det kändes som om en evighet passerat förbi då han märkte en rörelse bredvid honom. Han såg hur flickan reste sig upp och det fick honom att se upp mot henne, om så bara för en sekund. Hon såg fortfarande på honom. Hon hade ett nästintill osynligt leende på läpparna och ögonen mötte milt hans blick.
"Det börjar bli sent", sa hon kort, fast George visste att "sent" hade glidit förbi för mer än en halvtimme sedan. "Jag ska nog gå. Vi ses."
George sa varken god natt eller yttrade någon avskedshälsning till henne. Hon verkade inte förvånad. Hon rörde sig bortåt, men George blev sittandes kvar. Vi ses... Helst av allt ville han glömma alltihop. Han ville att det som hänt bara varit inbillning. Han hoppades nästan på att det hela hade varit en dröm, att han somnat innan han ens hann bege sig till konserten. Ännu bättre skulle det vara om han vaknade upp igen i sin egen säng i det ovanligt tomma rummet i Kråkboet. Det var en dum idé att åka till Sverige, kände han nu. Han skulle aldrig låtit sig följa med. Det var korkat, dumt - och helt och hållet hans eget fel.

När det närmade sig midnatt, då en böjd måne hade stigit sig till mitten av himlen, hade George gått upp till villan igen, som bara låg en bit bort. Konserten var slut sen ett bra tag tillbaka och eftersom George inte såg någon skymt av mr Weasley eller Ginny antog han att de hade gått till sängs. Han följde deras exempel, men kunde inte somna. Det dröjde flera timmar innan hann föll i en bräcklig, drömlös sömn.
När han vaknade igen hade solen inte stigit upp över horisonten än. Det var fortfarande en mörk, oklar nyans som sken in genom glasdörren och fönstren vid sidan om den. Det var inte längre lika klart på himlen. Ett lätt duggregn hade börjat falla i natten, slog mot taken och skapade en sorgsen stämning i luften. Det bekanta ljuden från när små droppar splittrades mot hårt underlag nådde George öron. Han kände hur trött han var och låg still och blundade i någon timme till innan han förstod att han faktiskt inte skulle kunna somna om. Han hade lagt sig i den vanliga ställningen på rygg och stirrade upp i taket. För första gången på flera dagar var hans huvud tomt. Han tänkte inte, brydde sig inte om omgivningen, låg bara där som förstenad samtidigt som tiden rann iväg som sand mellan fingrarna. Hans hjärta slog ovanligt lugnt, som om den stämt in i den fridfulla rytmen som var som förhäxad över hela Hestraviken. Själv kände han sig inte fullt så lugn, ändå var han inte motsatsen. Han förstod inte hur det hela gick ihop. Det kändes skönt men hemskt på samma gång. Han vred lite på sig i sängen efter ett tag, så att blicken föll direkt på väskan som stod inom räckhåll i rummets lätta dunkel. Utan att tänka greppade han tag i den, drog den till sig, öppnade ytterfacket och fiskade upp ett slutet kuvert ur den. Lite försiktigare placerade han väskan på golvet igen, som om det skulle skada brevet han höll i andra handen bara genom att röra sig för häftigt. Han strök först handen över det lena pergamentet. Den var fortfarande varm, men inte på samma sätt som förut. Nu var det som om någon hållit den i handen en längre tid, så att bara vissa delar av den blivit uppvärmd av den värme som flödade i fingrarna. Försiktigt öppnade han det och tillät sig själv att dra upp själva brevet. Det blänkte i svagt guld. Inte förrän då märkte George att en strimma av sol lös genom rummet. Det var som om soluppgången bodde i brevet, som om brevet skapade gryningen. I vanliga fall skulle den blänkande reflektionen blända honom, men det gjorde den inte. Hans blick löpte längs med det krämvita pergamentet. Han kände sig trygg när han höll i det. Som om Fred inte var så långt borta längre.
Hans hjärta hoppade till, nästan så att det gjorde ont. Först trodde han att någon hade hittat brevet, tyckt att det var onödigt med ett tomt pergament och krafsat ner några meningslösa ord längst ner, men sedan såg han handstilen, bläcket... Det var som om det nyss var skrivet. Bläcket blänkte svagt i takt med det guldiga skenet som blev allt starkare tillsammans med ljuset i rummet. Det var bara en korrekt mening – om man nu kunde kalla den korrekt. Sju ord, varav sex stycken kunde läsas i den "korrekta" meningen. George tydde dem lätt, men desto svårare var det att förstå vad de egentligen betydde. Ett av orden förstod han direkt. Bara en dåre skulle tro något annat. Han tittade på det som om det inte fanns något annat att titta på. Han blinkade inte ens. Ögonen läste orden om och om igen innan han tvingade sig själv att memorera dem.
"Det vet du att jag gör.
Fred"
Men det var något som inte riktigt stämde. Det var inget som var fel, tvärtom, Georges hjärta hade lämnat den lugna rytmen bakom sig. Istället slog den snabbt och ivrigt, som om den väntade på att fler ord skulle dyka upp, men det gjorde det inte. Orden var nedskrivna längst ner. Det var som ett slut på ett brev. Det kunde inte vara allt. George flyttade ett finger över brevet, försökte lista ut vad som kunde stå där, men för en gångs skull kände han att han inte kunde läsa sin tvillings egna tankar. Det han nästan kunde lista ut hela tiden när han var i livet. Kanske ville han inte att George skulle få veta hela brevet, men då kunde han i alla fall ha lämnat lite mer efter sig. Bläcket verkade inte torka ut, och inte heller smetas ut. Det var som om den låg på en tunn yta med spegelblanka glas både undertill och över.
Med huvudet på nytt fullt med oförståeliga tankar lade George tillbaka brevet i kuvertet. Han visste inte hur många gånger han skulle lyckas att stänga igen det ordentligt efter sig, men det gick den här gången. Han placerade ömt tillbaka kuvertet i väskan, stängde tyst igen det efter sig och lade sig raklång på sängen igen. Det kunde lika gärna vara inbillning som verklighet. Troligtvis inbillning. Tänk om det var hans egna brev han tagit från gravstenen, stulit det han skrev till Fred bara för att hans ögon ville spela honom ett spratt. Och nu var han så långt borta. Han trodde aldrig att han skulle längta efter att få gå på de grusiga gångarna, gå förbi de många gravstenarna till sin tvillings grav på kyrkogården. Men sen hade han aldrig trott att han någonsin skulle behöva skiljas från Fred. Ändå hade det hänt.

gr8. Jag gillar det. ^^

meeeeeeeeeeeeeer

Jag blev tårögd.. Det du skriver är på något sätt så verkligt. Du är väldigt,väldigt,väldigt duktig på att skriva. Jag tycker du borde bli författare

åh vad du skriver bra och rörande! ♥ ♥

åh Meer :')

Tack så väldigt mycket. :3 Det är era kommentarer som får mig att vilja fortsätta med mitt skrivande.

Min dröm är att bli författare. Det känns verkligen som om man kan satsa på det om man har några som tror på en. Tack ♥