Avierna - Emma07 & Kattens

"Nej.. Eller jo men inte riktigt så nära som vi skulle vara. De är ju ganska stor åldersskillnad. Var närmast min bror. .. även fast han är äldre så vi växte vi upp tillsamman men nu har han ju sina uppgifter." Sa hon och nickade långsamt medan hon tänkte tillbaka. Ville träffat honom någon gång innan hon gifte sig men kanske fick han möjlighet att åka dit någon gång. Hon behövde någon koppling hem så han var väl den bästa länken. Även om hennes syster fanns där så var de så olika varandra.
"Är ni nära? Anar du kanske inte haft mycket tid med dem med alla plikter som kronprins?" Hennes bror hade ju haft löjligt mycket att göra. Kunde minnas år när hon kanske max såg honom en gång i veckan.

Han kunde på ett vis känna igen det där - man ville vara närmare dem än vad man var. Han fann att blicken vandrade iväg emot sina systrar igen, innan han drog den tillbaka till Sophia igen när hon tog till orda. Dröjde någon kort sekund med svaret innan han skakade lite lätt på huvudet.
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är väl närmast Ciara om någon av dem, men vi har haft en ganska annorlunda uppfostran mot varandra och i det också kanske blivit mer distanserade." Sade han uppriktigt, dem hade haft mer fokus på att dem en dag skulle bli bra fruar och i det tillåtits att faktiskt få vara barn på ett annat vis. Han, som hade uppfostrats till sitt framtida ansvar som kung, hade inte tillåtits det på samma vis.

Hon nickade långsamt. Var väl rimligt att det var så det var men samtidigt hade hon ju i princip ingen koll. Hon var yngst och kvinna. Hon skulle inte komma nära tronen någon gång så inte konstigt om det var så det hela fungerade, hon hade inget att grunda på och fanns nog mycket som hon behövde lära sig om hon nu skulle bli drottning i ett annat rike. Som inte var särskilt nära hennes egna till varken utseende eller till beteende hos folken.
"Är väl speciellt att vara kronprins, jag menar... får knappt se min bror med hur mycket uppdrag och saker han gör. Han är väl hemma max någon eller några månader om året totalt." Hon drack lite mer, skulle nog bli lättare att få I sig något som kunde få henne att släppa loss något.

Nathan hade svårt att avgöra ifall det var positivt eller negativt att deras uppväxt hade varit olika, eller att de överlag kom från så olika land ens. Å ena sidan kunde det vara positivt att de var olika varandra, att de kunde lära sig om och av varandra. Men det kunde lika gärna ha varit en fördel att ha varit lika varandra, att ha något mer att bonda över. Som det var nu hade dem inte hittat många likheter sinsemellan ännu, men å andra sidan kände de knappt varandra heller ännu.
"Jo, det blir ju annorlunda förstås. Pappa sköter ju förstås det allra mesta på egen hand, men i och med att jag har en del ansvar inom armén så blir det ändå att jag är iväg en del emellan nåt." Sade han uppriktigt, det skiljde sig förstås åt tidvis. Ibland krävde det att han var borta ett bra tag, ibland var han inte iväg på länge.

Det var allt konstigt att befinna sig i ett helt nytt land. Visst fanns det likheter men för det mesta var det otroligt olikt från det som hade varit hennes liv, när det kom till både uppväxten och även där hon trodde att hon skulle bo och levaresten av sitt liv. Men nu var det där, som fru tilll en man hon fortfarande inte riktigt kände. Visst kände de varandra bättre än de gjorde den dagen e gifte sig men fortfarande var det konstigt att att vakna upp på morgonen bredvid sin man. Inte för de hade varit närheten om vad det egentligen målet med giftermålet var. Kändes knappast stress och han hade så mycket att göra. Generellt hade hon mest spenderat tiden antingen i sin kammare med något form av hantverk eller kanske läsa en bok i biblioteket. Visste inte om det fanns så mycket mer att göra. Nästan var det så staden skrämde henne, från ha växt upp i en sån striktare miljö. Även den dagen satt hon där i soffan med en bok i handen. Hur den värmande kaminen höll henne extra varma i det kyliga vädret.

Det hade varit en konstig tid, minst sagt. Det var fortfarande ovant att han numera hade en fru, och det hade varit en omställning ifrån att vara själv. Med tiden fann han dock att han trivdes allt bättre i hennes sällskap, med henne överlag ju mer han lärt känna henne. Även om han uppfattade det som svårt att komma henne nära - de var man och hustru, men de hade ju båda från början varit överens om hur de kände inför giftermålet. Nu, när han ändå började känna att hans känslor inför henne sakta men säkert förändrats, så kände han sig på ett vis fast i det tidigare. Utan att veta hur han skulle kunna visa mer för henne, och utan att riktigt våga det heller - han trodde att hon fortfarande kände som han också gjort i början. Då ville han heller inte riktigt riskera att visa för mycket och riskera den sortens vänskap de ändå hade nu - där de ändå trivdes i varandras sällskap på ett vänskapligt sätt.
Kanske var det en bidragande faktor till att han fortsatt hålla sig sysselsatt. Jobbandet höll de tankarna borta under tiden han inte var med henne, hindrade de varma känslorna från att göra sig påminda så fort han såg på henne. Dagen till ära satt han på möte med några officerare från deras styrkor i de yttre delarna av slottet, de som oftast användes till sånt här. De mer vardagliga, inofficiella mötena som det ofta handlade om med soldaterna. Mötet var inget ovanligt egentligen, snarare något de brukade göra med jämna mellanrum och särskilt nu. Det var inget som var rent öppet ännu, men de hade ändå börjat märka av någon sorts spänning. En aning om att något var på gång, utan att de riktigt visste vad ännu.

Visst fanns det fördelar med livet hon hade där. Även om de inte direkt var ett särskilt romantiskt par tyckte hon sig ändå att det nog var det bästa hon kunde få under de förutsättningarna. Visst var hon inte gift av kärlek, som hon så länge hade längtat efter men tyckte sig ändå att de var ganska bra vänner eller vad man kunde kalla det. Hade nog inte heller vågat börja tänka på något mer, inte när det fortfarande tog tid att anpassa sig till det livet. Sophia flyttade breven hon hade skrivit lite längre från sin tekopp för att inte råka spilla när hon lyfte den fulla koppen. Lutade sig tillbaka i soffan och drog upp benen till soffan. Ingen kunde väl komma in och kritisera henne för det, lite bekväm behövde hon väl ändå få vara när kläderna var långt ifrån bekväma. Hann inte dricka mycket ur koppen eller särskilt många sidor innan den plötsliga tröttheten kom över henne. Ställde koppen ifrån sig på bordet och försökte läsa lite mer innan det tillslut var omöjligt och hon somnade.

Mötet drog ut på tiden mer än vad Nathan hade räknat med, och de sista minutrarna fick han anstränga sig för att inte visa sin otålighet mer utåt mot de andra på mötet. Men ju mer klockan tickade, ju senare blev han till sitt nästa - han hade lovat att träffa en av sin fars sekreterare på Nathans kontor precis efter detta, och han var nu redan sen till det. Men det fanns heller inte mycket han kunde göra åt saken mer än stå ut mötets sista stund, och när de äntligen var klara var han en av de första att resa sig och ursäkta sig för att han behövde gå direkt, och gick ut i korridoren. Väl där ute reagerade han på nån märklig doft, som han snabbt förstod måste vara rök - dock tyckte han att den kändes lite stark för att vara något planerat. Men så kunde ju det också lika gärna vara vinden som låg på fel och fick dofterna att stärkas.
Hans kontor låg i anslutning till deras sovrum, i deras ände av slottet - vilken han fick gå en bit över slottsgården för att komma bort till härifrån. I samma stund som han kom ut där förstod han varför rökdoften varit så stark - det brann i deras slottsdel, och slottsgården kryllade av folk som sprang fram och tillbaka, försökte hjälpa till och sprang med vatten. Han sprang genast fram dit, började genast söka med blicken efter Sophia och kände paniken växa inombords när han inte kunde se henne nånstans. Hon hade lämnat för biblioteket när han gått, vilket måste vara en av de delar som var drabbade av branden - men han hoppades innerligt att hon gått därifrån sen. Han haffade tag i Gordon, en av de lite äldre vakterna.
”Vart är Sophia?” Om någon skulle veta, så var det med största sannolikhet honom.

Det var allt något som inte stämde med det hela, hur trött hon hade blivit av teet och boken. Säkerligen var hon också det av värmen. Hade av någon anledning vaknat till av det. Kände den tryckande känslan över bröstet när hon hostandes vaknade till. Kände hur hon överröstades av värmen, tvingade sig upp från soffan och drog med tunga jobbiga steg mot dörren. Det måste vara en brand, men det kunde inte komma från det rummet eller? Såg mot brasan som hade stora lågor men var inte därifrån branden kom då hon såg det slippa fram från en av dörrarna. Var det från hans kontor eller från korridoren? hon vissteinte. Sophia hostade allt oftare till, försökte dra upp korsetten för att röra sig smidigare. Kom inte alltför långt innan hon föll ner på golvet.

Nathan såg sig stressat omkring, hoppades på att få se henne dyka upp nånstans men Gordons huvudskakning dämpade det hoppet, och stärkte istället rädslan att hon skulle vara kvar där inne.
”Jag vet inte, ingen har sett henne.” Svarade vakten och Nathan svor till. Det måste betyda att hon fanns kvar där inne. Han vände på klacken, det såg ut som om branden var mest vid hans kontor men det var svårt att säga utifrån. Oavsett vad spelade det ingen roll, han måste ta sig in och få ut henne - hon kunde inte få bli kvar där inne, tanken var kvävande. Han skyndade sig in mot dörren in till deras del, den som var närmast biblioteket. Han visste att det egentligen var dumt att ge sig in i elden, men han måste få ut henne därifrån.
Röken var tjock när han öppnade dörren, och han försökte böja sig ner bäst han kunde för att komma undan den men ändå kunna röra sig ganska fort in mot biblioteket. Efter vad som kändes som en evighet tog han sig äntligen fram till biblioteksdörren och fick upp den, mörkret från röken försvårade att navigera sig och se ordentligt.
”Sophia!” Ropade han till, både i skräck för att det skulle vara för sent och för att få hennes uppmärksamhet. Han var snabbt framme vid hennes sida och lade en arm omkring henne för att hjälpa henne upp.