Att skapa ett liv

Reverus, men jag taggade ju dig längst upp på sidan - som svar på kommentar! Sedan taggade jag de som hade kommenterat efter mina svar - där hade du inte skrivit!

aa det.
Men det hade ju varit bra om du taggat dina läsare i nästkommande delar - då är det garanterat att man inte missar något.

Tyvärr inget svar på kommentarer den här gången. Men jag har ännu ett kapitel.

_______________

Kapitel 5. 30 augusti 1978
Att ha ett hem.

Jessica vaknar med ett ryck, morgonsolens strålar sköljer rummet i rödorangea toner, och fattar genast tag om stenen intill sig. Men trots att hon tyckt att den värmts upp står hennes meddelande sen innan kvar. Texten tycks ha bleknat något som om den varit där i all evighet. Hon vänder sig om bland de fluffiga dunkuddarna. Håret faller över ansiktet när hon kramar om en av dem, duntäcket sjunker nerför skuldrorna, och hon kastar sig bakåt panikslaget när hon känner en varm kropp intill sig. Hennes ögon öppnar sig explosionsartat och hon ser Evan som rofyllt sover på mage. Han har armarna under kudden och vilar mot den. Trots att han är djupt försjunken i sömn är ringarna under ögonen tydliga. Längs kindbenen rör sig mörklila streck. I den röda morgonsolen tycks de röra på sig. Hans mörkblonda hår faller över pannan och mellan brynen rynkar sig huden. Jessica kan inte låta bli att försiktigt borsta bort de få hårtestarna och hon undrar vad i hela friden kan vara så fruktansvärt att till och med hans sömn är störd. Hennes fingertoppar snuddar knappt hans panna innan han lika explosionsartat som hon själv öppnar ögonen och ser rakt in i hennes. Till och med mörkret har krupit sig in i hans ögon. Små stripor av lila rör sig från pupillen och ut i hans blå irisar.

”Hur mår du?” viskar Jessica tyst och låter sin taniga hand försiktigt ligga kvar över hans kind.

”Skit”, väser han med raspig, nyvaken, röst och blundar hårt. Stunden varar längre en den ska och när han öppnar ögonen igen rinner en tår nerför hans nästipp. Jessicas murar håller inte, de är alltid sämst när hon är nyvaken, och hon drar in hans tunga kropp i sin tunna och håller om honom medan han snyftar hårt och långsamt.

”Berätta för mig, Evan, vad har hänt?”

”Världen är en mörk plats och vi lever för mörka ting.”

Och även om det går emot Jess inre kärna att säga det. ”Framtiden är ljus, Ev.”

”Allt jag ser är mörker. Dagen gryner men allt är mörkt”, säger han lågt och gör plats mellan dem så att han kan se på henne. Tårarna i hans ögon är uppenbara och gör ögonen till mörkt medelhavsblå. Det orangeröda ljuset fångas av hans pupill och en eld verkar tändas. ”Ändå ser jag ljuset när jag ser på dig, Jess.”

Hon lutar sig fram och kysser hans panna och med hans huvud inunder hennes haka sköljer ett lugn över dem båda. Han stryker försiktigt över både tunna och tjocka, illröda, ärr längs hennes armar innan han somnar igen. Det tar inte lång tid innan hon gör detsamma.

När hon vaknar är han borta men bakom henne känner hon en glödgande värme. Irriterat och nyvaket rör hon på sig för att undkomma värmen men den slinker efter henne liksom en sten på en hal yta…
Stenen! Hon vänder sig genast om och rycker tag i stenen. Därpå står ett ingraverat meddelande som hon läser om och om igen för att förstå och ta in informationen.

”Möt mig vid klocktornet i Darlington klockan åtta ikväll.”

Sirius… Äntligen. Men vad ska hon säga? Hur ska hon ursäkta allt hon gjort? Vad kan hon avslöja utan att röja Avery? Röja Lara? Röja sig själv? Hur ursäktar hon sitt utseende. En snabb titt på golvuret avslöjar att den inte är mer än elva och hon kliver rappt ur sängen, fylld av energi, och rakt in i duschen. I händerna håller hon stenen hårt. Borde hon svara? Nej… Han vet att hon kommer.

Det är en lång väg till Darlington från södra England, nästa hela vägen upp till Skottland, och även om hon kan transferera sig hela vägen dit så har hon aldrig befunnit sig i själva staden. Hon behöver ha med sig en kvast och flyga resterande bit. Klockan är strax efter sju och kvällen till ära rullar molnen ihop sig i fjärran öster och kommer samman till en mörklila färg med knaster av blixtar i sig. Höststormarna är här. Och med stormen kommer korpen. De solstrålar som bräcker barriären av dundrade moln kastar skvättar av sin värme över landsbygden. Hon kommer att anlända tidigt. Detta vet hon. Men hellre det än att riskera att bli sen och missa honom. Vad kommer han säga? Vad har hon att säga? Finns det något att säga? Tilliten är begravd sedan länge. Hon står på en skör tråd av känslomässiga band och hoppas att han inte har med sig en sax. Hon sitter på en sten nedanför tornet och väntar. Väntar och minns.

Det är knappt så att hon hinner på tåget som lämnar perrong ¾. Men just som hon klivit på tjuter det ångande loket och tuffar iväg längs spåret. Snön yr omkring i luften utomhus och värmen bränner hennes kylda kinder. Andfått drar hon sina väskor efter sig och skyndar in i närmsta kupé. I den kupén sitter ingen mindre än Sirius Black. De återvänder båda två från jullovet för att inta sin vårtermin i årskurs fem. Två jullov, antar hon, som inte varit de bästa. Hon har i allra största hemlighet brevväxlat med Lily som berättat att hon redan kvällen innan skulle fara tillbaka till Hogwarts liksom flera andra. Men i renblodsfamiljerna är traditionerna annorlunda. Därför vet hon att det bara är hon och Sirius här. Åtminstone av de människor de ansåg vara sina vänner. Åsynen av honom får henne att flämta och tappa sina väskor. Hans ansikte är söndertrasat och det vänstra ögat är så blåslaget att han inte kan öppna det. Ändå ler han så att läppen spricker och blod sipprar från den. Snabbt suger han in underläppen och smakar av järnet men Jessica har knappt hunnit stänga bakom sig förrän hon lagt sina armar och sin själ om honom i en kram. Leendet försvinner och hysterin börjar. Värmen från tårarna som vandrar tungt nerför hans kinder gör så att fönstret immar.

”Älskade vän, vad i Merlins namn har hänt.”

Han försöker sig på ett skratt. Ett skratt som fastnar i halsen och låter som ett gurglande läte från en Grindylogg. ”Lite trappor bara.”

”Dumbom!” säger hon och är på väg att klappa till hans axel när hon inser att han är blöt där. Blodet stänker hennes vita hand och hon darrar i förskräckelse. ”Du vet väl att du inte kan lura mig.”

Hon låter nerverna lugna ner sig och lägger återigen sina armar om Sirius och kramar om honom så hårt hon vågar. Är glad att han är trygg nu. Att de båda är på väg hem. Den distinkta lukten av hans hår finns någonstans bland järndoften från blodet och hon är inte längre säker på att det bara är han som gråter när hon trycker ner sitt ansikte mot hans hals. Han är tunnare än vanligt och håret verkar otvättat. Har det alltid varit så här illa? Eller har det blivit värre. Innan hon hinner fråga…

”Jag tänker aldrig mer återvända dit, Jessica. Det här var droppen.”

”Jag står bakom dig i vilket beslut du än tar, Sirius.”

”Det är inte som att jag har något val! De kommer inte låta mig leva… Det var nära den här gången.”

Hon fruktar det värsta men kan inte låta bli att ställa frågan. ”Nära vadå?”

”Att de tog kol på mig.”

”Då hade de aldrig kommit undan med din vålnad”, försöker hon säga och vinner något som kan likna ett fnys men mera liknar det skratt han egentligen vill få ut. Han flämtar när andan inte räcker till. Hans revben måste vara brutna. ”Vi måste ta dig till Madam Pomfrey när vi kommer fram, Sirius.”

”Nej för sjutton!” väser han, ”inget sådant. Jag har nog med människor som ska lägga sin näsa i blöt.”

”Det är värre Sirius, till och med jag vet det… Jag har blivit lämnad ifred hela jullovet men”, hon pausar och funderar på om hon verkligen ska avslöja det. ”Jag har hört viskningar. Viskningar om ljusare tider. Om en Herre.”

”Det är han ja. De ville rekrytera mig”, viskar han uppgivet. ”Det blev svårt för dem.”

”Dina föräldrar?”

”För att inte tala om min morbror.”

”Cygnus förmodar jag…”

”Just densamme. Orion”, säger han för han vägrar erkänna att mannen som utsatt honom för våldet är hans egen far, ”fick ett utbrott på mig när jag vägrade framför min morbror. Han skulle allt läxa upp mig för det. Först tog han köksstolen, den var närmast…”

Jessica avbryter honom med att krama om honom hårdare – hur det nu är möjligt. Han tystnar och, fastän hon inte säger det högt, förstår att hon inte klarar av att höra detaljerna. Istället smeker hon honom över ryggen och till sist faller han trött mot hennes axel med en djup suck. Tårarna har skapat stripor längs hans kinder och ögonen är slutna. Han måste vara alldeles utmattad, tänker hon och flyttar sig lite så han glider ner i hennes knä. Hon täcker hans kropp med sin resmantel och stryker honom sakta över håret tills hans andetag djupnar. Världen är en mörk plats. När hon är helt säker på att han sover släpper hon spärren inom sig och klumpen i halsen blossar genast ut i floder och hackande, tyst, gråt.

”Shh, Jess”, säger han, helt klart vaken, ”vi ska hem nu. Allt blir bra nu.”

Hon stirrar ner på sin klocka och fyller sina lungor av den kalla, nordliga, luften i ett försök att dämpa sin nervositet. Klockan är fem över åtta och han syns inte till. Inte någonstans. Kanske känner han inte igen henne? Hon är trots allt iklädd vanliga mugglarkläder. Jeans med utsvängda ben och en stor brun yllekofta. Jessica känner inte ens igen sig själv.

Till sist ser hon ett bekant ansikte och fastän det inte är Sirius kan hon inte låta bli att känna sig lättad. James puttar försiktig upp glasögonen på näsan och drar en hand genom sitt ostyriga hår. Han korsar gatan efter att en bil passerat och närmar sig försiktigt Jessica. Vaksam och aktsam.

”Det är bara jag”, lovar hon dämpat och ser ner på hans fötter när han står framför henne.

”Merlin…”, viskar han förfärat och lägger en hand på hennes axel. Klämmer åt försiktigt som för att inte råka skada den taniga flickan framför honom. ”Vad i hela världen har hänt med dig, Jess?”

”Dåliga tider”, säger hon så tyst att hon inte är säker på att han kan höra henne. I en gest som hon kunnat likna Avery för vad som numera känns som evigheter sedan får James ögonkontakt med henne. Hans händer vilar om sidorna av hennes huvud och hans bekymrade blick… Ja den murar hon in någonstans i sin inre tankevärld.

”Jag har inte mycket tid, Jessica. Men allt jag hade velat är att ta dig med mig här och nu. Sirius kommer inte. Han vet inte ens att jag träffar dig.”

En sten sjunker inom henne men det hoppet hon hade var inte särskilt stort från början. Intalar hon sig.

James gestikulerar åt henne att sätta sig igen och han sätter sig intill henne med en broderlig arm om hennes rygg. Hon försvinner in i de stora armarna. ”Jess… Sirius vägrade ta din examensgåva. Jag tog den istället, för jag visste att han skulle ångra sig.”

”Han ångrade sig aldrig… Eller hur?” viskar hon, osäker på om hon är tyst för att hon inte vill ha frågan besvarad eller för att hon är rädd att vara iakttagen.

James sträcker besvärat på sig. ”Ehm… nej. Han gjorde inte det.”

”Vad gör du här, James?”

”Jag är orolig för dig och jag tror jag vet hur du kan få träffa Sirius.”

”Det går inte om han inte vill. Det går inte att tvinga honom till något. Han gör som han själv vill. Det har han alltid gjort.”

”Det är hans största styrka och största svaghet”, erkänner James.

”Låt höra. Vad är din plan?” frågar jag och låter tummen glida över ringfingret där min vigselring sitter.

”Ge oss information, vi måste ha det. Dödsätarna…”

”Är alldeles för starka”, suckar hon, ”men jag har inget av värde att berätta.”

”Är du helt säker?” frågar James och de möter varandras blickar på lika villkor till sist.

Jessica funderar över om hon ska berätta för honom om elixiret. Elixiret som hade kunnat skada Lily. Hon beslutar sig för att det är lönlöst. Om James får reda på att hon varit en del av skapandet kommer han vända sig om och försvinna på studs. Det kan hon absolut inte berätta.

”Helt säker”, säger hon uppgivet.

”Kan du ta reda på något?” undrar han. Desperationen i hans röst är uppenbar.

”Jag kan försöka, James. Men jag lovar inget. Jag hör av mig på stenen om jag får reda på något.”

”Bra”, säger han och tar ett djupt andetag. Ett vinnande andetag. ”Tack.”

”Varför skulle vi mötas just här?”

”Det går rykten om att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är ute efter makten på Hogwarts. Att störta Dumbledore. En strategisk plats att börja på…”

”Är i norra England, förstås. Ja.”

James fortsätter. ”Vi stred utanför Whitby mot era i förra veckan. Det var hemskt. En slakt. Sirius och Marlene klarade sig knappt därifrån. Det var en väldans tur att Marlene hade Sirius.”

Jessica ser fort bort från honom och iakttar nyfiket en sliten tråd på jeansen hon bär. Marlene? Vad trodde Jessica egentligen? Att Sirius var hennes själsfrände? Att han skulle göra allt för att få tag i henne? Det var så självklart nu. Självklart att han hade någon annan. Någon ny.

”Åh helvete…” väser han när han förstått sitt misstag. ”Jess.”

”Nej, James.”

”Jo, Jess…”

”Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa DIG. Enbart dig.”

Med ens reser hon sig och flyr iväg från klocktornets lägsta punkt. Gallan samlar sig i halsen på henne när hon tar ett steg runt hörnet och transfererar sig bort. Skiter i om någon hör den höga smällen. Hon landar på Korpgodsets ägor och spyr rätt ut över de vita rosorna.

Det här är hennes hem nu.

OMG när man minst anar det kommer en uppdatering...härligt!!! Vår berättelse lever.
Och nu såg jag att det var en ny avslutning och en extra liten kommentar från dig där också! Inte helt fel om man säger så! Den nya avslutningen blev kanon, och det här med tempusfel är en skitsak som man kan fixa till i efterhand. Vilket jag gärna hjälper till med

FICK DU EN IDÉ OM VOLDYMOLDY? Nej stackars Jessica, hur mycket klarar hon av egentligen? Hon borde få åka på spa nu tycker jag. Själv låter jag Mirre bli ompysslad regelbundet av sin sammetsögde hjälte.

Nåja. Jessica får i alla fall vila bland dunkuddar. Det behöver hon nu

Hela första stycket där de vaknar upp är superbra; otrolig närvarokänsla och skarpa detaljer.

Jessica kan inte låta bli att försiktigt borsta bort de få hårtestarna och hon undrar vad i hela friden kan vara så fruktansvärt att till och med hans sömn är ostörd.

Menar du att hans sömn är störd? För rynkorna mellan brynen tyder ju på det, samt det hastiga uppvaknandet...precis som Severus...kanske gäller det alla som lever det här livet bland Dödsätarna. De sover nog inte lugnt om nätterna.

Hon lutar sig fram och kysser hans panna och med hans huvud inunder hans haka sköljer ett lugn över dem båda.

Lite oklart här; det är nog något ord som behöver ändras/fixas.

Åh, miljöbeskrivningen när hon åker till Darlington...FANTASTISK. Du äger på miljöbeskrivningar, speciellt med oväder Alltså de här meningarna:

Och med stormen kommer korpen. De solstrålar som bräcker barriären av dundrade moln kastar skvättar av sin värme över landsbygden.

Jag kan bara drömma om att kunna skriva så här!

♥♥♥ Trezzan-stil! ♥♥♥

Hon står på en skör tråd av känslomässiga band och hoppas att han inte har med sig en sax.

Kommentar överflödig!!!

Tillbakablicken med Sirius...han hade ju inget val, egentligen. Han var tvungen att bryta med familjen. Skulle kanske blivit dödad annars. Är det därför han är så oresonligt arg på Jessica nu, för att hon inte gör det? För att hon vandrar rakt in i mörkret.

Jeans med utsvängda ben och en stor brun yllekofta... Ah, sjuttiotalet!

Jag har sagt det förr och säger det igen: ÄLSKAR James i din story.

I en gest som hon kunnat likna Avery för vad som numera känns som evigheter sedan får James ögonkontakt med henne. Hans händer vilar om sidorna av hennes huvud och hans bekymrade blick… Ja den murar hon in någonstans i sin inre tankevärld.

Mycket mellan raderna här. Hur Avery har förändrats, han som en gång nog var den trygga storebrodern...återkommer ständigt till funderingarna kring honom. Och hur Jessica murar in sådant som en gång ska komma att ge henne styrka. För det är jag övertygad om att det kommer att göra. Hon kommer att minnas James när hon gör bra val.

Så fruktansvärt hemskt för henne att inte kunna berätta om elixiret! Men jag förstår att det är outhärdligt och riskerar deras kontakt, som kanske trots allt kan vara till nytta längre fram.

Men med Sirius är det rätt illa nu...när Marlene dessutom kom in i bilden...och svartsjukan. Mäktig slutscen med klocktornets lägsta punkt - svartsjuka är låg, men den är mycket mänsklig - och att spy galla över vita rosor.

Och perfekt slutmening - men visst borde den ändra tempus till 'är'? Med tanke på resten av kapitlet och tidsformen där. Detta luriga tempus!

Apropå tid så längtar jag oerhört till nästa kapitel...oavsett om det är 1997 eller 1978. Du skriver så suveränt bra.

Vad kul att läsa. Tog den sent igårkväll
Feedback kommer nog på fredag.

Stressa inte! Förstår att livet kommer ivägen, jag är bara glad att jag inte skrämde iväg dig, det var inte meningen att inte tagga dig när kapitlet kom ju!
Hoppas du tycker det är kul.

Lycka till med studierna sålänge.

hehe

Kapitel 6. 15 september 1978
Att välja

Går det att lära sig att älska någon? Jessica ställer frågan om och om igen på olika vis men tycks inte finna ett svar. Taket ovanför himmelsängen har däremot 142 svartoljade plankor i trä. Evan sover. Han är inte irritabel på något vis. Till och med i sömnen är han lugn och svår att störa sig på. Kan hon störa sig på det, och bara det? Är det tillräckligt? Han andas långa, tunga, andetag där varken inandning eller utandning plågar henne med väsande ljud eller snarkningar. Han är totalt rofylld i sin sömn och verkar ha återhämtat sig från det som hänt honom för ett par veckor sedan. Vad det nu är som faktiskt har hänt, det vet hon inte. Men hon ska vara lojal mot James och tänker ta reda på allt det där alla hållit undan från henne. Hon står vid klippavsatsen redo för att dyka. Hon minns grimmen i koppen under sitt samtal med Herren och funderar på om detta är valet som kommer fullända eller förgöra henne.

Hon är irriterad på James, irriterad för att han tagit sig friheten att använda stenen som hon gett till Sirius i examensgåva, för det betyder att enbart han kan använda den. Innerst inne, trots sitt agg mot Sirius som bytt ut henne mot Marlene, vill hon att stenen ska vara hans.

Med ett djupt andetag slänger hon täcket från sin kropp och kliver i de mjuka tofflorna intill nattduksbordet. Iklädd sin morgonrock strider hon tyst mot badrummet för att äntligen kunna borsta tänderna. Åtminstone halva sidan. Lövet sitter kvar längs övre tandraden på hennes vänstra sida av munnen. Konstant meditation, med stor hjälp av ocklumeneringen, får henne att tro att hon är redo. När hon synar sin spegelbild tvivlar hon dock och med varje rörelse av tandborsten stör hon sig på den avmagrade bilden som möter henne.

Hon väcker försiktigt Evan genom att dra en hand genom hans hår och ber honom följa med ner för att äta frukost. För en gångs skull var de alla hemma och kanske, bara kanske, kunde de njuta av en trevlig familjestund ihop. Lara sitter redan vid ekbordet iförd sina klädnader och läser en bok som ser ut att ha åtminstone hundra år i dess pärmar.

”God morgon”, säger Jessica för att inte skrämma henne men hon ler bara mot boken och upprepar orden. Lara har såklart redan hört henne komma när hon gick nerför trapporna. Hon hade hållit det avstånd från Jessica som hon lovat under månaden som gått sen de senast talat. Jessica vet inte om detta är Laras sätt att avfärda hennes god morgon men beslutar sig för att inte bry sig om det.

”Idag är den stora dagen”, skrattar Avery när han passerar Jessica med en kopp illaluktande kaffe. Kaffe och whiskey till frukost, käre bror? Tänker hon men nämner det inte. Det är något annat som stör henne. Den stora dagen? Vad menar han?

”Ja, äntligen får vi äta frukost ihop”, svarar Evan som just kommit in i rummet och kysser Jessicas kind ömt där hon satt sig ner intill Lara. Deras män sitter på varsin ände av bordet och med en handrörelse från Avery står frukosten serverad på bordet.

”Det är synd att vi inte har någon nyhetstidning att läsa, men hellre utan än att läsa den där blaskan som ministeriet ger ut”, fnyser Avery och slår sönder ett ägg med sin sked. Han häller peppar på innan han sträcker sig efter en brödskiva.

”The Daily Prophet har sannerligen inte rapporterat mycket annat än skitsnack, dessa dagar.” svarar Evan och tar en tallrik med müsli och fil. Jessica nöjer sig med fruktblandning tills hon minns sin spegelbild och breder en bit bröd med alldeles för mycket smör.

”Så då har ni inte läst The Daily?” undrar hon och tar ett bett av sin smörgås.

De två männen tittar på varandra och sedan på Jessica för att skaka på huvudet nästan synkroniserat.

”Hmm. Nåja. Jag tror er. Det förvånar mig inte att tidningen ni talar om är subjektiv.”

”Sanning är subjektiv. Vinnare skriver historia”, säger Lara tyst intill mig och tar en klunk från sin guldbägare. Hon slickar sig runt läpparna på samma sätt som Jessica minns att hennes mor gjort under Lara och Averys bröllop. Det är inget vin i bägaren, det är en sak som är säker. Den sanningen får henne att fullständigt tappa all aptit hon trodde sig ha haft.

”Ursäkta mig, mitt sällskap. Jag har studier att utföra.”

”Och jag som trodde att sluta Hogwarts skulle få dig från dem”, skrattar Evan lågmält och möter hennes blick. Visste han? Vet han? Att hon använt sina studier som ursäkt för att slippa honom under skoltiden? Hon gör inget annat än att le och lämnar bordet med en kopp te i sina händer.

I sitt hemliga torn sippar hon på téet och ögnar igenom sidorna om animagi som hon gång på gång läst om. Hösten kommer närmre och närmre men ännu är ängarna utanför fönstret sommargröna och träden likaså. Det är bara i luften som den annalkande hösten känns. Det är nu eller aldrig, tänker Jessica, men irriteras över den klarblå himlen. Hon vill ha storm. Hennes liv är alltid en storm men när hon behöver det som mest är stormen så uppenbar med sin frånvaro. Det är inte mycket kvar för att animagibesvärjelsen och drycken ska vara fulländade. Hon väntar bara på nattens fullmåne och någonting inom henne, trots att himlen är klarblå, lovar att stormen kommer. Kanske inte denna natt, nej, men hon vet att en storm väntas. Sirius bryter sig in i hennes tankar och hon knuffar fort ut honom och murar igen hålet varifrån han kommit. Hon har viktigare saker att fokusera på.

Hon sitter i timtals i tornet som varit hennes tillflykt alltför länge och ser hur Lara, Avery och Evan beger sig iväg vid transferenspunkten i änden av trädgården. Just innan Lara försvinner tycker sig Jessica se henne snegla upp mot tornet där Jessica sitter. Hur solen reflekteras i de vita tänderna och får hennes smil att synas. Så då vet hon, tänker Jessica.

När natten kommer och husets invånare återvänt för dagen smyger olyckskorpen ut i trädgården med sitt egenblandande elixir i en smal, hög, men liten flaska. Däri fanns inget annat än hennes eget hårstrå, puppan från en Acherontia, en fjäril som även kallades dödskalle hökmal, och dagg noggrant plockad med silversked som inte hade varit nära fötter på sju dagar. Hon har själv skördat daggen men som tur var fanns Acherontian i Korpherrgårdens trolldrycksförråd. Sedan ett par veckor tillbaka har drycken förvarats i allra största hemlighet i hennes torn. Men nu, befinner det sig i hennes händer, månen står högt på himlen och hon vet att det är dags. Hon låter bladet slinka ur hennes mun, falla från läpparna, ner i den lilla flaskan och rör om den genom att vifta försiktigt med handen. Ett silver skiner genom flaskan och hon vet att hon lyckats med den första delen. Nu var det enda som krävdes – storm. Och att använda sig av formeln var morgon och kväll vid soluppgång och nedgång. Hon hoppas att Evan inte ska undra eftersom hon vet att hon måste använda sig av formel Arnato Animo Animato Animagus över hjärtat varje gång hon muttrar besvärjelsen. Och inte ens han kan vara så dum att han inte förstår. Visserligen hade han hoppat av skolan deras sjunde år men Jessica mindes tillbaka på hur de lärt sig om animagi så tidigt som tredje året.

Det tog tre dagar, och för solen att komma och gå lika många gånger, innan stormen tog England med… storm. Åskan krackulerar himlen och slog ner i allt den fick tag i och Jessica begav sig ut över de öppna ängarna med ingenting förutom elixiret med sig. Kappan hon bar sög upp allt regn och till sist var inte en millimeter av henne torr.

Hon rycker till när åskans blixt grenar sig som en djävuls högaffel över den mörka himlen men reser sin stav i förberedelse. Hon räknar mellan blixtarna tills det oberäkneliga vädret har gett henne ett mönster att utgå ifrån.

”Arnato Animo Animato Animagus!” vrålar hon ut i stormen med staven så hårt tryckt mot hjärtat att hon tror att trollstaven ska genomborra henne. Sedan slukar hon glupskt drycken hon hållit i sin icke-dominanta hand. Åskan slår ner överallt omkring henne och hon vet att detta är vad hon väntat på. Hon sluter ögonen och håller armarna rakt ut åt sidan tills hon känner magin ta över henne. En triumferande känsla går som en stöt genom hela hennes kropp och när hon känner hur hon landar på marken på något som inte är hennes fötter vet hon att hon lyckats. Hon vrider på huvudet mot himlen och inser att ögonen sitter på varsin sida av hennes huvud. Snett nedåt ser hon klorna som ersatt hennes fötter. Armar har hon inte längre. Istället har hon vingar. Vingar som ska lära henne flyga. Hon sträcker ut dem och tar sats bara för att falla stuprätt ner i marken igen med munnen, nej näbben, fylld med jord och gräs. På en sekund är hon sitt vanliga jag och transfererar sig tillbaka till herrgården. Hon behövde höjd, inser hon, och tar sig upp för de trappsteg hon alltid räknar – utan att räkna dem – till tornet hon alltid gömt sig i. I eufori och med adrenalinet pumpandes genom hela hennes själv och varelse klättrar hon upp i fönstret som hon slagit upp på vid gavel och träffas återigen av det kalla regnet som stormen fört med sig.

Utan att tveka hoppar hon rakt ut, armarna utsträckta, och blundar för att återta sin animagusform. Men någonting har rubbats inom henne och murarna hon byggt upp håller inte. Hon minns tillbaka på examensfesten, hur Sirius retats med Marlene som råkat doppa sitt hår i sitt glas. Ofrivilliga bilder av Sirius med Marlene, hur han räddar henne från ondskans grepp, och hur de kysser varandra i regnet tar över Jessicas inre och innan hon hunnit återhämta sig och fokusera på uppgiften hon givit sig själv träffar hon marken. Hårt.

”JESSICA!” skriker en röst långt borta och hon hör smällen från transferens långt bortifrån till platsen intill henne. ”Dumma flicka, vad har du ställt till med!”

Hon försöker öppna ögonen, men det är lönlöst, och när hon rör sig tjuter hon högljutt av smärta. ”Dumma, dumma lillasyster!”

”Avery”, snyftar Jessica och mörkret omfamnar henne. Ett tryggt, tyst, mörker. Hon vet att när hon vaknar har det inte gått lång tid och hon är placerad över ekbordet där de intagit sin frukost ett par dagar tidigare. Kalla fingrar rör sig över hennes hy, hennes skelett, och en varm hand håller hennes hand medan den andra är över pannan. Evan. De kalla händerna måste vara Lara.

”Avery kommer snart med helande elixir, Jess”, hyssjar Lara medan hon utför tyst magi med staven svävandes över Jessicas magra kropp. ”Vad i all sin dar tänkte du?”

”Avery”, säger olyckskorpen bestämt. ”Jag måste ha Avery.”

”Jag stannar vid din sida, Jess. Genom liv och död som vi lovade varandra”, viskar Evan med gråten i halsen. Jävla bluff, tänker hon i sitt stilla sinne, men minns inte att hon själv lovat honom det. Hade hon det?

Ekdörrarna slås upp och hårda steg klapprar över golvet innan starka händer tar tag om hennes haka och tvingar upp hennes mun.

”Hon är vaken Avery, du måste inte vara så hårdhänt”, fräser Lara.

”Vi måste få i henne det innan hennes ben orsakar inre blödningar”, säger han stumt och känslokallt.

”Avery”, kräver Jess efter att hon nästan spytt upp den äckliga smaken av Skeleto-väx.

”JA?!” fnyser han och hon lyckas äntligen slå upp ögonen. Hennes storebrors hår har aldrig varit så ostyrigt och ögonen är en svart illusion av ilska och rädsla. ”Vad är det, lillasyster? Förstår du inte hur djävulskt du skrämde oss?”

”Förlåt.” Orden är tysta och hon vet inte om någon av dem hört det. ”Jag skulle vilja tala med Herren.”

”Jaså? Herren? Han kommer inte att vara glad på dig för detta.”

”Låt mig tala med honom.”

Lara tar till orda först. ”Är du helt säker, Jess?”

”Avery, jag vill tala med Herren.”

”Låt gå. Men inte förrän du själv kan gå.”

Lara och Avery växlar en blick och lämnar sedan rummet för att lämna henne kvar med Evan. Evan, den enda person hon helt kunnat klara sig utan, håller hennes hand i sina och väter den med tårar. Men det är inte honom som hon är förbannad på, nej, nej. Det är sig själv.

Hon lyckades ju! Tills hon såg bilderna av Marlene och Sirius i hennes inre. Bara Merlin vet varför. Men nu är det dags. Nu är det krig.

Hur kunde hon misslyckas? Hon blev sin animagus i det öppna men när hon skulle testa igen klarade hon det inte. Svaret har hon förstås. Hon blev för överrumplad av inre konflikter och känslor hon i vanliga fall kan kontrollera. Hon måste vara kontrollerad! Hur kunde hon vara så dum. Och vad skulle herren säga? Det var trots allt ett misstag. Ändå har hon en känsla av att det är bäst att hon själv förklarar det för Herren och ingen annan. Visserligen betyder det att hon är tvungen att avslöja för herren att hon bemästrat animagusformen - hur mycket hon än inte vill. Men hon har ett par ess i ärmen att dra ännu. Den här gången är hon till och med säker på att hon inte behöver flytande flax för att klara av det.

”Evan.” Hennes röst är försiktig och hon vrider på huvudet för att möta hans blick. De tårfyllda ögonen möter hennes och han är tvungen att hålla tillbaka det kraftiga gråtet han slutit upp i. ”Snälla bär mig till östra flygeln.”

”Självklart, min kärlek”, svarar han dovt och samlar noggrant ihop sin fru i sina armar. Hon är inte tung men han är rädd att hon ska skadas mer än vad hon redan skadats. Jessica själv känner hur benen inom henne sakta men säkert läks ihop och trots att det smärtar så har hon genomgått värre.

Hon blir liggandes i schäslongen i flygeln och betraktar det mörka rummet som i höstens ära, åskans dundrande utanför dess fönster, har fått sin eldstad tänd. Knappt rör sig gardinerna i rummet när Herren anländer via spöktransferens och skrider fram ljudlöst över brädorna, händerna knutna bakom ryggen.

”Så snabb med att ge dig av från denna värld, fru Rosier?”

”Min Herre”, säger hon och vrider på huvudet för att syna honom där hon ligger. Hon försöker vara så stilla som hon kan för att läkeprocessen ska gå fortare. ”Först och främst måste jag be om ursäkt för att ha bett om ett sammanträde på egen hand. Jag vet inte om du var upptagen och hoppas att jag inte stört dig i någonting viktigt.” Hon litar bara delvis på sina egna ord men håller det bakom murarna hon så noggrant byggt upp.

”Fröken Raven”, betonar han orden, ”du axlar ett av mina viktigaste uppdrag. Det gör mig nöjd att du vänder dig till mig.” Orden är stela men hon nickar stillsamt och bryter inte blicken de håller.

”Sedan måste jag be om ursäkt för mitt… tillstånd.”

”Du måste förklara dig”, säger han kallt.

”Jag har just lyckats bli en animagus och i ett rus av eufori till att bemästra dess form föll jag från Korptornets högsta punkt.”

Det rycker i herrens mungipa innan han hämtar en stol och sätter sig på den mittemot mig. ”En animagus, alltså. Det krävs kraftfull viljestyrka och ett tålamod få bemästrar för att lyckas med det. Jag får gratulera.” För Jessica är det tydligt att Herren är nöjd med vetskapen. Det är något med hur han fäster blicken i henne som får förståelsen att skölja över henne. Herren kommer definitivt dra nytta av informationen.

”Tack, Herre”, säger Jessica och låter ett litet leende smyga över sitt ansiktsuttryck.

”Jag förmodar att detta inte hindrat dig från det uppdrag jag gav dig i somras. Återigen”, han avbryter sig själv men bryter inte ögonkontakten de hållit hittills. ”Återigen ber jag om ursäkt för att ha förhindrat dig från att utföra det.”

”Naturligtvis Herre, men jag var dum och sa ingenting. Ansvaret ligger hos mig”, talar hon om för honom och han verkar nöjd med svaret. Nöjd över att hon inte kan hålla någonting emot honom. Kanske? Kanske är det i denna stund han får en respekt för den avmagrade kvinnan.

”Då vill jag vara säker på att du inte förhindrat det ännu en gång.”

”Aldrig, Herre!” Hon är noga med att inte lägga känslofylld tyngd i orden men vill ändå betona att hon inte skulle svika honom så. ”Tvärtom…”

”Nå?” frågar han otålmodigt när hon inte fortsätter.

”Jag har läst på om att skapa barn, Herre. Det tycks vara så att det kan ta tid för den kvinnliga kroppen att återhämta sig när… misstag sker”, suckar hon och bryter ögonkontakten för första gången. Men hon har inte känt sig transparent. Aldrig mer, hade hon ju lovat sig själv, och det hade hon lyckats med. ”Jag vill föreslå att du ger mig andra värdefulla uppgifter och uppdrag tills jag kan utföra det största uppdraget du gett mig.”

”Fröken Raven. Med största nöje. Det har varit svårt för din äldre bror och hans fru att ha tillräckligt med tid för att även hinna med det som jag planerat för dig. Du blir en mycket värdefull tillgång.”

”Herre?”

”Du har en oerhörd potential, flicka lilla. Magin är stark i dig. Jag återvänder om två veckor för att gå igenom våra strategier. Du har hållits utanför alltför länge och vi behöver någon med din styrka för att styra och ställa i leden.”

I ett skov av ork sätter hon sig genast upp och ser honom rakt i ögonen. Något säger henne att det inte är många som möter hans blick på sättet hon gör. ”En ära.”

Har jag nämnt att jag älskar att läsa texter skrivna ur presens?

Får också ett flyt när jag läser denna text.

Ett tips: Om du börjar på ett nytt stycke, börja inte första meningen med "Hon" ... Jag tycker inte det är så snyggt och jag vet många andra författare som undviker det



Förstår stycket, men det var typ två en aning för långa meningar

Sedan hade jag omformulerat början ... Istället för "Hon är irriterad ... Så kan du skriva något som beskriver känslan att vara irriterad.
Det blir lite tråkig tolkning och läsningen om man strikt bestämmer hur situationen är.
-- > Hur är någon när denne är irriterad? VEM; VAD; VARFÖR; NÄR; är alltid bra frågor

Klagar inte. Hoppas du tar det som ett anat perspektiv på någons läsning samt att du tar detta som konstruktiv kritik.
SEDAN åter igen, vi alla skriver på olika sätt och det är bra så, annars hade det varit skitatråkigt

Tack för läsningen och ser fram emot nästa del

Har lämnat detta underbara kapitel åt sitt öde alldeles för länge nu. Läste det såklart direkt, men saker och ting kom emellan. Naturligtvis har jag haft kapitlet i tankarna, medan jag navigerat fram genom min nuvarande verklighet och uppriktigt önskat mig en tidvändare.

Din egen stil är så tydlig i inledningen. De tre första meningarna och hur mycket som finns mellan raderna där. Dessutom känner jag att räknandet av plankor har ett samband med räknandet av trappsteg. För att hålla samman tillvaron?

Mitt i allt det svåra, som hade fått vem som helst att tappa konceptet, är Jessica beräknande och medveten. Bladet i munnen tyder på målmedvetenhet. Dessutom måste jag beundra den research som måste ligga bakom detta kapitel. Om hur man når det mål som Jessica vill nå.

Fullkomligt älskar hur du i detta kapitel för in vardagen bland Dödsätarna. De måste också borsta tänderna och äta frukost... och du har valt så perfekta detaljer för allihop. Avery - självklart kaffe och whiskey. Jessica - försöker äta bröd och smör, men tappar aptiten när Lara dricker sitt "vin" (fullt förståeligt). Men jag DÖÖÖR när Evan äter fil och müsli Det är bara så rätt. (Om man nu ska vara petig tror jag att fil är en rätt svensk företeelse, men om det hade funnits i England vid den tiden hade Evan definitivt valt det till frukost).

Den stora dagen? Vad kan de syfta på...?

Vinnaren skriver historia - där har vi det igen!

Ååååh symboliken:

Det är nu eller aldrig, tänker Jessica, men irriteras över den klarblå himlen. Hon vill ha storm. Hennes liv är alltid en storm men när hon behöver det som mest är stormen så uppenbar med sin frånvaro.

Det finns ju en konkret och praktisk orsak till att hon vill ha storm. Men jag ser också Evan i den blå himlen och en viss Sirius i stormen...

Hon väntar bara på nattens fullmåne och någonting inom henne, trots att himlen är klarblå, lovar att stormen kommer. Kanske inte denna natt, nej, men hon vet att en storm väntas. Sirius bryter sig in i hennes tankar

I say no more! ♥

Slut på frukost och vardag. Nu ska de transferera sig iväg. Den stora dagen...? Ja, vad kan det vara? Och vad är det Lara vet? Anar hon Jessicas konkreta planer? Målet med studierna?

Det finns INGEN som kan beskriva ett oväder som du!!! åskans blixt grenar sig som en djävuls högaffel .

Likaså är hela förvandlingen till animagus-formen så vackert och levande beskriven att det är som att själv uppleva den (hu... gillar som du vet INTE åska...) och ÅH, det är så sorgligt att besvikelsen över Sirius blir hennes fall... även bokstavligt.

Och hon ligger nu på bordet där de några dagar tidigare åt frukost på ett...nästan...normalt sätt.

Lara är beskyddande som alltid, även om hon en tid har hållit distansen. Det här är verkligen genomgående. Evan är bara så oskyldig.

Tempus-fix:


Och nu lyckas Jessica med något som inte många lyckas med. Hon får en speciell relation till herren, och han köper hennes förklaringar. Vad blir nästa steg...? Fantastiskt skrivet som alltid!