Kraften (femte året)

Det kan inte sägas nog många gånger: Ni är ju bara bäst. Vilka läsarkommentarer, helt otroligt! Så många tankar och känslor som ger mig nya idéer och infallsvinklar. Jag hade tänkt hålla på kapitel 7 till torsdag, men era kommentarer gör mig så taggad att jag inte kan låta bli att publicera Ni får protestera om jag lägger ut för ofta, för jag är väldigt rädd om er, ska ni veta! ♥

Mintygirl89 , vilken helt ny tanke - att Snape skulle tappa något han håller i. Jag kan verkligen inte föreställa mig det; han är den mest behärskade karaktär jag vet. Tar med mig idén till framtiden, för om det mot förmodan skulle ske, vet man verkligen att han är ur balans. Men nix, det blir ingen hårklippning. Inte ens en liten tuss! Dock klipper jag mer än gärna i texten och ändrar enligt dina förslag. Tack!

Viloss, så glad för dina ord, som alltid!

Och SweeneyTodd - alltid samma känsla när jag ser din kommentar: Vill liksom bara sluka den, får läsa om den flera gånger och bara njuta av alla tankar och känslor. Det är ju det bästa man kan få höra att en nyfikenhet väcks, att den som läser vill veta mer … och angående att elda på saker och ting, samt vrålande porträtt … vänta bara (kryptiskt formulerat, jag vet, men du kommer att förstå senare)!

För övrigt är det väldigt roligt att du lyfter fram meningar som jag formulerat just för att få en viss effekt - som kontraster, till exempel. Samt att du känner så starkt med Miriam, både angående hennes önskan att inte behöva dölja saker, och hur hon känner inför ett eventuellt möte med Snape.

Pride Potter, ja tänk om Molly skulle börja säga “lille Snape som lämnar topphemlig information”, haha! Glad att de gamla fjäderkuddarna på Grimmaldiplan kan framkalla lite skratt Längtar efter att uppdatera och få en kommentar av DIG ♥

Gabrielle Weasley Lupin, tusen tack och vad kul att du följer!

Trezzan, nej jag läste ju inte aaalls din kommentar om och om igen hela söndagsmorgonen. Nehejdå. Borde städat lägenheten, men nu unnade jag mig en liten stund med kaffe, dator och din underbara respons. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Eller vänta nu, sådant här går inte att förtjäna. Det är ren och skär godhet från din sida. ♥



Flickan på fotot har väckt en hel del nyfikenhet. Mintygirl89  och SweeneyTodd, om ni undrar vem hon är får ni nog fråga Trezzan Hon får avgöra hur mycket som ska avslöjas. Om flickan får en framtida betydelse? Vem vet!

Dags att möta Orden!

Kapitel 7 - Möte

“Kan du komma ner en stund, lilla vän?” Mrs Weasleys uppjagat rödkindade ansikte dök fram i dörröppningen. Vi hade, medan vi fortsatt att prata en bra stund, hört ett tilltagande buller från nedervåningen. Det lät som om den fylldes av folk.
“Vi också?” frågade Ron hoppfullt, men hans mor bara fnös åt honom, när hon lade en moderlig arm om mina axlar och tog med mig ut från rummet.

Hela undervåningen doftade svagt av frisk luft utifrån och den lätta parfymen från resmantlar. Det grottliknande rummet i källaren, dit mrs Weasley förde mig, var fullt av häxor och trollkarlar, många av dem nya ansikten för mig. Detta måste vara Ordens innersta krets. Den förste jag fick syn på var Dumbledore, som satt vid huvudänden och såg varmt, men samtidigt medlidsamt, på mig. Mrs Weasley kramade lätt min axel, då hon visade mig på platsen bredvid sig på den hårda träbänken.

En hastig presentation av många nya namn följde, men jag hade svårt att fokusera. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna för mig själv vems ansikte jag sökte efter.
“Vi behöver snabbt fatta en mängd viktiga beslut,” började Dumbledore. “Miriam, jag beklagar verkligen det som hänt dig. Harry blev överfallen av en Dementor vid samma tid som du, vilket föranlett att han nu står åtalad inför Ministeriet, eftersom han använde magi för att skydda sig och sin kusin. Att Dementorer tar sig in i den icke magiska världen är en såväl osannolik som ovanlig händelse. De mörka makterna tycks ha vunnit ny mark, och det är viktigt att både du och Harry kommer under vårt starkaste beskydd.”
“Vad innebär det?” frågade jag långsamt.
“Att ni först befinner er hos Orden, och så småningom inom Hogwarts murar,” svarade Dumbledore utan tvekan. “Vi kommer senare att diskutera hur Harry kan föras hit till högkvarteret på säkraste sätt. Innan dess måste vi tala om din situation, Miriam, vilken alla i det här rummet numera är medvetna om. Av naturliga skäl saknar du grundläggande magiska färdigheter, medan du överglänser många av oss gällande annan kraft. Har du kunnat bemästra denna kraft, då du befunnit dig i den icke magiska världen?”
Jag nickade. Dumbledore såg på Tonks och Hestia Jones - jag hade direkt känt igen henne från gatan hemma - och även de instämde.
“Har du haft några fler drömmar om vad som pågår på mörkrets sida?”
“Nej, inte sådana drömmar som i våras.”
“Du tycks alltså ha förlorat länken, men behållit kraften. Det är vad vi utgår ifrån tillsvidare. Och … “, fortsatte Dumbledore, men avbröt sig plötsligt och tittade, följd av de andras blickar, mot den massiva järndörren. Den gled hastigt upp, och mot min vilja drog jag häftigt efter andan.



Han hade förändrats. Kinderna var betydligt mer insjunkna och markerade de säregna ansiktsdragen ännu mer. Huden lyste nästan vit i kontrast till den sedvanliga svarta klädnaden och de djupa ögonen brann av fokuserad oro.
“Jag kom så snart jag kunde.” Han nickade hastigt mot Dumbledore och intog sin plats i den innersta kretsen.
“Du är väntad, Severus.” Alla blickar vilade på den svartklädda gestalten då Dumbledore fortsatte: “Den stora frågan nu gäller, som vi alla förstår, Dementorerna. Både hur de kunde ta sig in på icke magiska områden, varav ett norrut i ett annat land, och vem som beordrat dem dit.”
Snapes svarta ögon gled över församlingen och snuddade vid mig, men för första gången mötte han inte min blick. Istället såg han på Dumbledore, mer allvarlig än jag någonsin sett honom.
“Tro mig, jag gjorde vad jag kunde, men ingen information om ett planerat angrepp har kommit till min kännedom. Då hade vi kunnat agera med större kraft.” Nu såg han hastigt och ångestfyllt mot mig, men återtog sedan: “Vad som däremot står helt klart är att Mörkrets herre numera har betydligt större skaror av mörkervarelser som vill inträda i hans tjänst, och att de ibland agerar på eget bevåg för att behaga honom. Andra tillfällen då sådana egenmäktiga ageranden skedde, var tidigare i år då svartälvan Adriana Eclipse var inblandad.”
“Hon fick betala ett dyrt pris för det,” konstaterade McGonagall.
“Han dödade henne för misstag hon hade begått”, inflikade jag med en rysning. Vid det plötsliga ljudet av min röst såg Snape snabbt och plågat på mig igen.
“Vi har trott att både Harry och Miriam skulle vara säkra från Mörkrets herre i den icke magiska världen, men som en extra säkerhetsåtgärd haft dem under bevakning”, sa Dumbledore. “I Miriams fall gällde det även hur kraften hanterades. Hur känner du inför det, Miriam?”
Jag såg allvarligt från Dumbledore till Snape.
“Jag hade naturligtvis velat veta om att jag var bevakad. Men samtidigt” - jag vände mig till den unga häxan en bit bort i rummet - “är jag djupt tacksam för att Tonks räddade mitt liv.”
Hon lyste upp och log mot mig. Jag kände en stöt av glädje.
“Vi får väl utgå ifrån att de vill åt miss Silver för att hon, liksom Harry, var vittne till Voldemorts återkomst.” Det var Sirius som talade för första gången.
“Ministeriet tror dessvärre inte alls på ungdomarnas vittnesmål,” suckade Rons pappa Arthur Weasley, som jag visste hade sitt arbete där. En mörkhyad, reslig trollkarl, som tidigare presenterats för mig som Kingsley Shacklebolt, nickade bekräftande:
“Den mörka sidan tycks ändå finna det säkrast att röja henne ur vägen.” Han såg försiktigt på mig. “Något vi naturligtvis ska förhindra genom det starkaste beskydd vi kan ge.”
“Vilket innebär transferens till Hogwarts så snart som möjligt.” Snape lät mycket bestämd.
“Får jag påminna dig om, Severus,” sa Dumbledore lika bestämt, men mycket milt, “att Hogwarts är en tämligen ödslig plats vid denna tid på året. Jag tror det är bäst att Miriam stannar här hos sina vänner till att börja med. Någon tid innan terminen börjar kan vi diskutera hennes återkomst till vår skola.”
“Hon bör beskyddas lika starkt som Potter.”
Snapes ögon gnistrade. Han blev sig mer och mer lik.
“Naturligtvis, Severus. Ingen påstår något annat.” Jag tyckte mig ana ett leende hos Dumbledore då han vände sig från Snape till mig och de andra och sa:
“Om det inte är något du vill tillägga, Miriam, så ska vi låta dig återgå till dina vänner och en välförtjänt vila. Vi andra fortsätter att diskutera hur Harry ska föras hit.”
Hade jag något att tillägga? Jag skakade tyst på huvudet. Sedan reste jag mig stilla, sköt upp den tunga dörren och lämnade Ordens innersta krets.

Alltid sååååååå bra ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag personligen tyckte att det var alldeles perfekt att kapitlet kom upp idag för att jag är otålig som få, haha!
Som vanligt är jag helt förundrande över hur du kan skriva så levande och beskrivande. Karaktärerna känns så verkliga och jag känner med varenda en och kan nästan ta på luften inne i rummet.

Som vanligt har jag citerat några av mina favoritcitat/beskrivningar;

Mrs Weasleys uppjagat rödkindade ansikte dök fram i dörröppningen.

Älskar denna beskrivningen av Molly, sammanfattar hela hennes person under femte boken. Bara superstressad och överallt på en gång.

Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna för mig själv vems ansikte jag sökte efter.

Undrar om Miriam gör det för att hon är orolig att hans känslor inte längre är detsamma, eller för att hon inte vill bli besviken om han inte är där. Eller för att det skulle göra mindre ont att hålla avstånd om hon låtsas att han inte betyder så mycket för henne som han gör...

[...]inom Hogwarts murar
Det faktum att Miriam ska få återvända till Hogwarts måste kännas underbart! Jag kände riktigt hur en glädjeström for igenom mig när Dumbledore nämner detta!

Den gled hastigt upp, och mot min vilja drog jag häftigt efter andan.

Åå Snape! Snygg dramatisk ingång för honom, haha! Och Miriams reaktion på hans ankomst är så rå, hon kan inte kontrollera sin reaktion och det förklarar så bra hur hon nästan är både förväntansfull och orolig över återseendet.

Snapes svarta ögon gled över församlingen och snuddade vid mig, men för första gången mötte han inte min blick.

Min första tanke var bara att det måste känts så avvisande åt Miriams vägnar, att hon måste känt någon form av ont i hjärtat. Samtidigt tänker jag vad det signalerar om Snape. Att hans position är otroligt svår och hur han måste kontrollera sig själv i hennes närvaro, att han nästan inte tillåter sig att titta på henne. För vi vet ju via Tonks att han definitivt bryr sig mycket om Miriam och att hans affektion inte har svalnat på något sätt...

“Hon bör beskyddas lika starkt som Potter.”

Här kommer Snape's personliga tycke för Miriam fram, han vill att hon till varje pris skyddas från mörkrets makter. Älskar att vi får se en sådan annan sida av Snape i det här fanfic. normalt sätt avskyr jag honom, men nu kan jag till och med säga att jag tycker om honom mycket!

Keep up the good work! Jag väntar spänt på fortsättningen! =)
Vet inte om du kunde make any sense av min kommentar, men jag är lite virrig och överallt just nu, haha!

så bra

Molly fortsätter vara tillmötesgående och mycket moderlig. Lite för kramig och hurtig för min smak faktiskt. Men det beror säkert på, som du säger, att hon beskrivs så också! Rowling har gjort henne riktigt moderlig mammig.

”den lätta parfymen från resmantlar.”

Är en sådan detalj i skrivandet som gör det till ditt egna. Hur du uppfattar och beskriver miljön runtom dina karaktärer. Exempelvis att du beskriver hur det doftar på TVÅ olika sätt men bara beskriver hur det ser ut på ett sätt.
”Grottliknande” som även det är lite vagt medan du är sådär ypperligt specifik med dofterna - det gillar jag! Det är din grej!

I kontrast skulle jag nog säga att jag beskriver hur saker ser ut och miljöns påtagliga detaljer. Ska nog lägga in lite dofter nu när jag sniffat(hihi) upp hur bra det smälter in när du gör det!

ÅååååååhåÅåhåhåå hon söker efter Snapies ansikte. Hihi. Leta efter någon som ser ut som ett ljus! Ett vaxljus! Med lite brända vekar däruppe som ska likna håret. (Vad elak jag är mot Snape...)




ÅÅÅH vad spännande att Dumbledore avbryts av den ’tjock’ järndörren (massiva istället för tjock kanske?)!

OH hon drar efter andan och sen kommer Snape OCH JAG KAN INTE ANDAS för hon BESKRIVER honom såsom bara någon som älskar en annan gör! OH MY.

De djupa ögonen brann av fokuserad oro.

ORO FÖR MIRIAM.

Ser verkligen framför mig hur hon inte kan släppa honom med blicken fastän alla andra som kanske iakttar honom ett par ögonblick gör det till sist.

OHOHHH han tittar hastigt mot henne (och hon ser det vilket måste betyda att hon stirrar ).

Här ser jag ju nu att Snape har en förklaring till Dementorerna(skriver om dem i spoilern som blev ett meddelande) (det kanske är han som har det i boken också? Borde nog läsa dem igen. Woops) (Läser hellre din fanfiction ♥ )

OOOH alltså mitt hjärta slår dubbla slag när Snape bara tittar på Miriam lite fort - lite avfärdande. </3

Oooooh Sirius! Tror du det? Säger du det för att du egentligen vet varför de vill åt henne? Och för att det är för preskriberat för att hon själv ska veta om det? WHO KNOWS?

Haha Dumbledore, (kanske tillägga en glimt i hans öga som ingen egentligen märker) som avbryter att Miriam ska åka till Hogwarts med Snape.
Älskar hur han säger det! ”sa Dumbledore lika bestämt, men mycket milt,” det känns så typiskt Dumbledore. Du fångar verkligen karaktärerna helt underbart bra!

Åååh Snape vill att hon ska beskyddas som Harry!
Och däääär har vi Dumbledores allvetande leende. Strunta i glimten för här har vi ju Dumbledores lilla busleende.

De tre sista orden är perfekta!

Förövrigt håller jag med SweeneyTodd om ALLT! När jag läste hennes kommentar visste jag inte riktigt vad jag hade att tillägga men sen läste jag och så blev det såhär…

Det är så bra! Du är verkligen bra på att skriva. ♥

NYTT KAPITEL Och med lite Sniriam ♥

“Hon bör beskyddas lika starkt som Potter.”
Snapes ögon gnistrade. Han blev sig mer och mer lik.

Hmm... Lilla Snape, vi vet alla vad du känner för lilla Miriam. Inte för att du har sagt något annat, men ändå. Det där var förresten för mycket för mitt lilla Sniriam-hjärta Älskar det ♥

Längtar efter nästa kapitel nu

Underbart kapitel, som vanligt.
Oj, Snape är verkligen mån om Miriam! Undrar när de får en stund ensamma.

Sedan undrar jag om hon kommer att vara i närheten när Harry kommer och skäller på Ron och Hermione.

Längtar till nästa avsnitt!

Åh, vad kul att ni hänger med på de täta uppdateringarna - och skriver härligare kommentarer än NÅGONSIN!

Alltid såååååååååååå glad för dina ord Viloss! ♥♥♥ Fina du!

SweeneyTodd, din kommentar makes so very much sense! Helt tagen av den, som vanligt - hur du ser allt och lever dig in så djupt i det! För mig är miljön och personerna jag skriver om väldigt verkliga. Du beskriver orsaken till Miriams känslor helt perfekt - just allt det där tänker jag mig är bakgrunden till att hon inte vill erkänna för sig själv vems ansikte hon söker efter. Det stämmer också att återvändandet till Hogwarts känns uteslutande positivt för henne.

Din förklaring kring orsaken till att Snape har svårt att se på Miriam stämmer enligt min tolkning, samt att det finns ännu en anledning, som kommer att visa sig så småningom.

Jag blir jätteglad att du tycker mycket om Snape i den här fanficen och ser en annan sida av honom. Kan verkligen relatera till att inte gilla honom i de vanliga HP-böckerna, men här tänker jag mig hur han kunde utvecklats om någon älskat honom innerligt … ♥

Ginerva2003, tack! ♥

Trezzan … ja du förstår ju att jag suger i mig vartenda litet ord av denna kommentar. Allt med detaljer, dofter, sinnen. Läser om och om igen.

♥♥♥ Finaste vaxljuset någonsin ♥♥♥ MEN VÄNTA NU VADÅ LITE BRÄNDA VEKAR SOM SKA LIKNA HÅRET. Snape i denna fanfic har halvlångt, blankt, svart, silkeslent hår som han TVÄTTAR. Och han har INTE klippt av det. Eller hur Mintygirl89  Väldigt vad alla ska frisera honom! *fniss*

ÅÅÅÅÅÅH hur du beskriver allt, jag DÖÖÖR när jag läser hur du upplever läsningen, det finns inget bättre, absolut INGEN bättre belöning för skrivarbetet, hihi! TACK ♥♥♥

Snape har endast en vag teori om vem som kan ha sänt Dementorerna och det är den han berättar om - vilket han inte gör i boken

“Oooooh Sirius! Tror du det? Säger du det för att du egentligen vet varför de vill åt henne? Och för att det är för preskriberat för att hon själv ska veta om det? WHO KNOWS?”



Och sen bara åååh resten av kommentaren, åååh hur du ser alla detaljer - ska försöka återgälda det - så gott jag kan - om det går!

Åh tack PansyMalfoyParkinson, du skriver själv väldigt bra och gripande om Druna ♥

Tack Pride Potter - mer Sniriam - mer ship åt folket! ♥ Exempelvis Frucy!

Ska shipen segla lite närmare? ♥ Som du undrar Mintygirl89  - tack för underbar kommentar! Du kommer att få svar på dina frågor, varav ett redan i nästa kapitel:

Kapitel 8 - Samtal

När jag kom upp i korridoren låg den tom och öde med sina övertäckta tavlor. De hade visst sagt att man skulle röra sig försiktigt här? Sakta vandrade jag längs den långa gången och var tacksam att mina steg sögs upp av den tjocka mattan. Var kunde det finnas en lugn plats, där man hade möjlighet att samla tankarna?

Plötsligt hörde jag tysta steg bakom mig. När jag vände mig om stod han där, hade stannat avvaktande en bit från mig.
“Kan vi prata?” frågade han med mycket låg röst, och då jag nickade öppnade han, nästan ljudlöst, en av de många dörrarna. Hans bleka hand stod i tydlig kontrast mot det svarta dörrvredet som var utformat som en orm.

Han slöt dörren bakom oss, rörde flera gånger på trollstaven och jag gissade att ett antal besvärjelser just nu förseglade denna plats. Min puls ökade då jag kände hans intensiva närvaro. Dock gick han förbi mig, genom det slitna och dystra rummet, fram till ett högt fönster som vätte mot en mörk liten innergård. Han undvek fortfarande att möta min blick.

Så vände han sig mot mig och sa stilla:
“Du måste vara rasande på mig.”
Jag blev så förvånad att inte ett ljud kom över mina läppar.
“Inte för att jag klandrar dig”, sa han allvarligt.
Det var så olikt allt vi tidigare varit med om. Tyst såg jag på honom då han tog några försiktiga steg mot mig.
“Jag trodde verkligen att det säkraste för dig var att återvända”, sa han. “Annars hade jag aldrig bett dig göra det. Jag vill att du ska vara i säkerhet, men jag misstog mig. Igen … “ Plågan brann i hans ögon, och jag sa hastigt:
“Sluta nu. Jag är inte rasande på dig. Jag känner mig bara förvirrad.”
“Det kan jag förstå.”
“Jag försökte faktiskt återvända och bygga upp något. Mina föräldrar … “, började jag.
“Vi ska se till att du kan hålla kontakten med dem, så länge du inte lämnar känslig information. Det gäller oss alla nu, som tiderna blivit. Men de ska så klart veta hur du har det. Viktigast är att du är beskyddad från Mörkrets herre. Det var allt jag ville …”
Jag såg stadigt in i de mörka ögonen:
“Varför lät ni i så fall bevaka mig?”
“Det var en extra åtgärd, och med dig … kunde det aldrig vara nog säkert.”
Det brände till i bröstet, där pulsen fortfarande slog hastigt och oroligt. Medan vi talade hade vi sakta närmat oss varandra, som om en osynlig kraft drog oss samman.
“Du ser … annorlunda ut”, sa han trevande och svepte med blicken över min ljusa klänning. “Mer … synlig.”
“Det känns ovant”, erkände jag. “Jag saknar kläderna från Hogwarts … “
Genast rörde han på trollstaven och en underbar, skimrande klädnad sveptes om mig.
“Åh, du behöver inte …”, började jag, men den välbekanta känslan av det skyddande tyget mot huden var så ljuvlig att jag tystnade och kunde inte hejda ett litet leende.
“Jag saknar Hogwarts.” Nu var det sagt. Jag såg prövande på honom och han såg allvarligt tillbaka. Tystnaden mellan oss var så tät att man kunnat ta på den, endast bruten av mina oroliga hjärtslag.
“Hogwarts är den bästa platsen just nu. Jag vill ha dig innanför murarna där så fort som möjligt”, sa han stilla.
Så såg han plötsligt rakt på mig och tillade:
“Även om det blir svårt.”
Hans mörka, säregna drag var tydliga i det skumma ljuset från fönstret. Det kändes fortfarande otroligt att detta var verklighet, att denne ståtlige, mystiske man faktiskt brydde sig om mitt öde. Pulsen ökade ännu mer, men jag försökte lugna min andhämtning och hålla rösten stadig då jag frågade:
“Vad är det som blir svårt?”
Mina ord kastades ut, vilade mellan oss i rummet. Han såg oavvänt på mig, höll min blick fångad i sin då han sa:
“Det vet du mycket väl, Miriam.”
Och återigen såg jag min egen eld på botten av hans ögon.

Sakta lyfte han handen och rörde vid silvermånen, höll den mellan fingrarna, så att den lyftes från länken som jag fortfarande bar om halsen.
Länken som jag aldrig tagit av.
Det var alldeles tyst omkring oss.

Då hördes med ens ett öronbedövande skrik utifrån våningen. Jag hajade till, vettskrämd av de rysliga tjuten som bara fortsatte:
“Era vidriga, smutsiga förrädare, försvinn från mina fäders hus, smid era vidriga ränker någon annanstans, snuskiga halvblod som ni är …”
“Lugn, det är ingen fara, bara porträtten som löper amok …” Snape försvann hastigt ut i hallen där de dammiga tygerna över tavlorna dragits åt sidan och lämnat plats åt otaliga levande porträtt som vrålade i högan sky. Mrs Weasley och Sirius hade skyndat till hjälp nerifrån köket, där mötet hölls, och tillsammans med Snape sprang de runt i hallen och lamslog porträtten med van hand.

Till slut var det lugnt igen och vi såg flämtande på varandra. De andra stod där med sänkta trollstavar. Jag blev med ens medveten om en kyla i tystnaden och såg hastigt från Snape till Sirius. Plötsligt kom jag ihåg hur de av Dumbledore tvingats skaka hand, på Hogwarts i juni efter det att Voldemort kommit tillbaka. Sirius trampade otåligt blängande i den tjocka mattan, medan Snape stod som fastfrusen vid åsynen av honom.
“Nå, då så”, pustade mrs Weasley med en uppfordrande nick åt dem båda. “Då kan vi kanske äntligen återgå till mötet.”