Lärare-elev-romans

Superbra!

Superbra!

OMG! Älskar när Snape säger "Får jag stjäla en dans?" ♥ ♥ ♥

ELLINORE


Kapitel 21
I Gryffindors sällskapsrum är det varmt, mysigt och behagligt. Snön faller utanför fönstren men i eldstaden brinner en skön brasa.
Ellinore och Sofia sitter insvepta i varsin filt och dricker te samtidigt som de spelar trollkarlsschack. Sofia ser koncentrerad ut, hon stirrar stint på schackspelet med ögon lika blå som Ellinores själv. Hennes vågiga, kastanjebruna hår räcker henne till nedanför rumpan, men är nu uppsatt i en lös fläta.
"Sofia..." Säger Ellinore försiktigt.
"Ja?"svarar systern
"Du vet ju att jag tagit en del promenader med Lupin." Fortsätter hon.
"Mm" säger Sofia och flyttar en schackpjäs.
"Jag..." Ellinore tystnar. Hon försöker igen.
"Jo jag... jag tror... det är typ så att... nä jag vet inte. Äsch glöm det, det var inget."
Sofia tittar slutligen upp på sin syster.
"Du är förälskad i honom, eller hur?"frågar hon.
Ellinore slår händerna för ansiktet och kvider högt.
"SLUTA! Okej, JA, det är jag! Jag är störd! Dum i huvudet! Avliva mig någon!" Utbrister hon.
Ellinore ler lite.
"Men det är väl inte så farligt? Det är väl naturligt att falla för sin lärare..." mumlar hon.
"Ja men vad ska jag ta mig till??? Det kommer aldrig bli nåt mellan oss! Jag... jag... jag vet inte!" Säger Ellinore upprört.
Sofia ser ner i sitt knä.
"Jag gillar Snape" säger hon så tyst att det nästan inte hörs.
"WHAAAAAAAAAT???" skriker Ellinore.
"Schhh!" Svarar Sofia."Inte så högt! Ja, jag gillar Snape. Jag vet att det aldrig kommer bli nåt mellan oss, men jag skulle gärna bli hans vän ändå, hans vän och inget mer. Precis som vi är vän med Hagrid. Det skulle vara nog. Visst vill jag ha honom... Men att bara ha honom som vän skulle vara tillräckligt! Det skulle vara som att vinna högsta vinsten... det skulle vara underbart..."
Ellinore stirrar på sin syster.
"Du har rätt. Jag ska vara glad som får ha Lupin som vän i alla fall." Säger hon. Sedan skrattar hon till. "Det måste vara ett släktdrag, vi är båda lite knäppa!" skämtar hon.
Sofia ler.
"Killar kommer och går, systrar består. Tur att vi har varandra åtminstone!"

Kapitel 22
Jullovet är snart över. Ellinore har mest hängt med sin syster och närmsta vänner. Åkt skridskor, haft snöbollskrig, vandrat ner till Hogmeade och köpt massa godis och druckit honungsöl på Tre Kvastar. Hon har inte sett så mycket av Lupin. Det är lite jobbigt, hon längtar ju efter honom hela tiden. Men hon tänker att efter att hon pressat honom ganska hårt i biblioteket så ska hon ge honom lite utrymme.
Skolan börjar igen och livet återgår till det vanliga. Det blir rätt stressigt med allt plugg inför G.E.T.
Ellinore och Lupin går några promenader men det är inte alls lika ofta som tidigare. Ellinore anstränger sig för att vara trevlig och glad, hon försöker vara nöjd och inte sukta efter mer än hon borde. Hon vill visa Lupin att de visst kan vara vänner utan att det blir konstigt, trots att han är lärare och hon elev.
Hon får inte förstöra det. Hon vill så gärna ta nästa steg, men då kanske hon mister honom helt, och hon FÅR inte förlora honom! Bättre att bara ha honom som vän än inte alls! Efter kramen i biblioteket har de ingen kroppskontakt alls. Inte en enda kram får hon. Det svider i hennes hjärta av saknaden till närhet. Men det är bäst så. Dessutom är Lupin knappast intresserad av en ung, dum liten flicka som hon själv, speciellt inte en elev! Hon måste hålla masken. Hon får inte sabba allt nu.
Våren kommer och går. Det börjar bli sommar.
Det är dags för den fruktade Grund-Examen i Trollkonst. Ellinore genomför proven med goda resultat.
Sista kvällen innan de ska lämna Hogwarts för sommaren tar Ellinore och Lupin en promenad.
Kvällen är ljummen och ljus. Luften är mättad av doften från blommor och gräs. Insekter surrar och en mjuk vind smeker dem.
De sätter sig under trädet vid sjön. Ellinore har med sig en påse Bertie Botts bönor i alla smaker. Hon tar en böna och stoppar den i munnen.
"Mmm, jordgubb!" säger hon nöjt. Hon räcker påsen till Lupin som också tar en böna. Han storknar och får kväljningar men tvingar sig själv att svälja istället för att spotta. Ellinore skrattar.
"USCH!" säger Lupin äcklat.
"Vad var det?" undrar Ellinore. Lupin bara skakar på huvudet.
"Vidrigt." svarar han. Sen ler han mot henne.
"Hur känns det efter provet nu då?" frågar han.
"Jo, det känns bra. Jag tror jag kommer få tillräckligt höga betyg för att kunna läsa de kurser jag vill nästa termin." svarar hon och tar ännu en böna. "Vattenmelon"
"Varför får du bara de goda hela tiden?" skrattar Lupin och tar en till böna han också. Ellinore ser nyfiket på honom. Till slut nickar han.
"Rulltårta" säger han. "Men vad skönt att det känns som att det gick bra! Jag är säker på att det gick alldeles utmärkt. Kommer du fortsätta med försvar mot svartkonster i höst?" fortsätter han.
"Det tror jag nog" svarar hon och stoppar ännu en böna i munnen. "Fy, lakrits! Jag hatar lakrits!" Säger hon och gör en sur min. Lupin tar också en böna.
"Smultronbål. Okej. Ska du göra nåt kul i sommar då?"
"Korv med bröd. Jag ska sommarjobba i Florean Fortescues glassbar. Sedan ska vi ta en tripp till mina farföräldrar som bor ute på landet. Annars blir det att bara ta det lugnt. Sova och återhämta sig efter G.E.T." skrattar hon."Vad ska du göra?"
"Citron. Det låter mysigt. Jag ska träffa Sirius... Ja du vet ju... Han satt några år oskyldigt fängslad, men sedan dök Pettigrew upp när han borde varit död och allt uppdagades. Så nu är Sirius äntligen fri och Pettigrew ruttnar i Azkaban där han hör hemma.
Det ska bli härligt att återse honom! Blomkål." Lupins ögon lyser när han tänker på det. "Det har varit rätt ensamt, som du vet... James borta. Peter, den råttan, förmodad död och min sista bästa vän fängslad... Men nu får jag tillbaka honom!" säger Lupin lyckligt.
"Åh, ja det är verkligen underbart! Men du vet, även utan Sirius är du inte ensam... Du har ju mig." säger Ellinore men börjar rodna.
Lupin ler mot henne och tar hennes hand. Ellinores hjärta tar ett skutt.
"Tack. Det är sant." säger han varmt. Han släpper hennes hand igen. Ellinore äter snabbt en till böna för att inte avslöja den plötsliga känslostormen som drabbat henne. "Bläää, selleri!"
Lupin skrattar åt henne.
De sitter tysta en stund. Ellinore vill säga så mycket till honom men vet inte om hon vågar. Till slut har hon uppbådat tillräckligt med mod.
"Professor Lupin... Jag kommer sakna dig." nästan viskar hon.
Han ser in i hennes ögon. Han har så underbara varma ögon! "Jag kommer sakna dig också, Ellinore."
Ellinore blir så paff över att han kallade henne vid förnamn att hon tappar hakan. Lupin skrattar åt hennes min.
"Och när vi inte har lektion eller befinner oss på skolan är det okej om du kallar mig Remus... Vi är ju vänner trots allt" ler han.
En värme sprider sig i bröstet på Ellinore. De ser varandra i ögonen. Hans mörka, vackra ögon glimmar. Hon får en stark impuls att luta sig framåt och kyssa honom. Men nej. En sak måste hon dock fråga honom.
"Remus..." Det känns ovant att tilltala honom så. "Är det okej om jag skriver till dig under sommaren?"
"Absolut." svarar han och ler igen.
När de kommit tillbaka till skolan och ska skiljas åt tar Lupin/Remus Ellinores arm och drar henne till sig. Han ger henne en varm kram, som hon besvarar lika varmt. Hon njuter av hans ljuvliga väldoft. Omfamningen tar slut alldeles för snabbt, men lämnar efter sig en bitterljuv, skön känsla.
"Ha en fin sommar nu, Ellinore." säger Remus lågt.
"Tack, hoppas att du och Sirius också får en underbar sommar!" svarar hon.
"Adjö" han lägger en hand på hennes axel.
"Adjö. Remus" säger Ellinore, vänder sig om och börjar gå, så att Remus hand faller ner. Remus ser efter henne.
De tänker inte på det, men det är första gången Remus står kvar och tittar efter henne, och inte tvärtom

Bra!

Jättebra!

Superbra!

Alltså så bra. Bara sorgligt de inte kommer ses på hela sommaren.

Lägger upp ett till kapitel...

ELLINORE

Kapitel 23
Efter en vecka ledigt börjar Ellinore jobba på Florean Fortescues glassbar. Hon ska jobba där i fem veckor och under tiden får hon bo i ett rum på vinden ovanför baren. Dagarna går och Ellinore trivs rätt bra. Hon får dessutom äta så mycket glass hon vill medan hon jobbar. Det enda jobbiga är att hon saknar Remus så innerligt. De håller dock kontakten. Minst en gång i veckan skickar de ugglor med brev och håller varandra uppdaterade om vad som händer. Varje gång hon ska öppna ett brev pirrar det i hela kroppen och hon slukar lyckligt varenda ord han skriver.
Så kommer den dagen då hon fyller sexton år. De ska fira henne och Sofia så fort de båda är hemma igen. Men det gör inte Ellinore nåt att de inte firar henne direkt. Hon får massa ugglor med grattishälsningar och presenter. Gladast blir hon över att Remus skickat ett födelsedagskort till henne där han gratulerar och önskar henne en fin dag. På bilden leker en söt liten hundvalp, den stojar omkring där inne i kortet.
När hon kommer ner för att börja sitt arbetspass gratulerar mr Fortescue henne hjärtligt och säger åt henne att äta en extra stor portion glass idag.
Det är en skön, solig dag. Ellinore visslar muntert medan hon skopar glass, fyller strutar och häller strössel.
Hon håller precis på att lägga några siklar i kassan när nästa kund stiger fram.
"En kula med hasselnöt och choklad, en med citronsorbet och... hmm... en jordgubb."
Den rösten känner hon igen. Hon tittar snabbt upp och kan inte tro sina ögon. Utan att tänka rusar hon runt disken och slår armarna om Remus. Han lägger armarna runt henne.
Åååh, vad hon saknat honom! Hon andas djupt. Han doftar lika gott som vanligt. Hon vill inte släppa honom men gör det ändå.
De ser på varandra och ler.
"Vad gör du här?" frågar Ellinore upprymt med skinande ögon.
"Överraskning!" skojar Remus. "Nä, men jag och Sirius var ändå ute, så tänkte att jag lika gärna kunde komma förbi och säga hej." Han ler stort. Bakom honom står en svarthårig man och tittar nyfiket på dem. Han är rätt stilig men lite sliten, efter alla år i Azkaban. Nu stiger mannen fram och sträcker fram sin hand mot Ellinore. De skakar hand och presenterar sig.
Mr Fortescue kommer fram till dem.
"Är det här vänner till dig, miss Dunhill? Du får gärna ta rast nu istället om du vill. Det är ju din födelsedag och allt! Bjud dina vänner på glass så tar jag över här en stund." säger han vänligt. Ellinore tackar så innerligt. Hon gör glassar åt sig själv, Remus och mr Black, tackar mr Fortescue så mycket ännu en gång och sätter sig vid ett bord i solen med de två andra.
Det är en perfekt dag. Först pladdrar Remus och Ellinore på en stund om allt som hänt sedan de sågs sist. Visst har de skrivit och hållit kontakten men det finns ändå mycket att säga! Och det är så underbart att faktiskt få PRATA med varandra igen, inte bara skriva! Mr Black sitter mest tyst och lyssnar nyfiket. Sedan inser Ellinore att det kanske är ohövligt att bara prata med Remus. Hon försöker involvera mr Black i samtalet. Först är han lite reserverad men efter en stund slappnar han av. Åren i fängelset har väl satt sina spår. Han visar sig vara en väldigt social och utåtriktad person när han väl kommit igång, som gärna pratar på om sig själv och skämtar. Han skrattar mycket, ett högt skällande skratt, som nästan låter som en hund.
Remus och mr Black börjar tala om gamla goda tider, de berättar roliga historier från när de var unga och om sina år på Hogwarts.
Nu är det Ellinores tur att mest lyssna, men det har hon inget emot. Hon lyssnar intresserat på berättelser om deras upptåg och galenskaper. Hon skulle gärna sitta där hela dagen, men hon måste snart tillbaka och jobba.
All glass är uppäten sen länge. De sitter mätta och belåtna och gassar i solen. Mr Black reser sig från stolen.
"Jag ska bara besöka herrarnas" säger han och lämnar Remus och Ellinore ensamma. Det känns nervöst att helt plötsligt bara vara de två igen. Ellinore sneglar mot Remus som redan tittar på henne. Remus ler och Ellinore rodnar lite och slår ner blicken.
"Ellinore... Jag har inte sagt det jag kommit för att säga än." De tittar på varandra. Hennes puls ökar. Han rotar i sin ficka och tar fram ett litet paket.
"Grattis på födelsedagen" säger han och räcker henne paketet.
Hon ser stumt på paketet.
"Oj, tack, du hade inte behövt.... Jag väntade mig inte... tack" mumlar hon. Hon öppnar presenten och finner ett silverhalsband med ett hänge format som en månskära, dekorerat med massa små vita kristaller. Ellinore är helt överväldigad. Inte över halsbandet i sig utan över att hon fick en present av Remus överhuvudtaget! Det betyder att han tänkt på henne, och ansträngt sig lite genom att gå ut och kolla i någon butik, välja ut ett halsband, köpa det och slå in det! För att inte tala om att han kom förbi glassbaren bara för att hälsa på henne! Ellinore vet inte vart hon ska ta vägen.
"Tack... Tack! Det är verkligen väldigt vackert!" Säger hon och försöker få det att höras i rösten hur extremt tacksam hon är.
Remus lyser upp.
"Jag är glad att du gillar det."
"Kan du hjälpa...?" frågar Ellinore o håller upp halsbandet.
Remus reser sig omedelbart upp och tar halsbandet. Han ställer sig bakom henne och lägger kedjan runt hennes hals. Han knäpper spännet och för sedan undan hennes hår. Ellinore är extremt medveten om hur nära han står bakom henne och om hans händer när de snuddar hennes hud. Hon ryser av välbehag.
Remus sätter sig igen just som mr Black kommer tillbaka.
Remus ställer sig upp igen.
"Ja, det kanske är dags för oss att gå nu" säger han.
Ellinore ställer sig upp hon också.
"Javisst, jag måste sätta igång och jobba igen." Hon tvekar, men hon vill inte gå miste om chansen, så hon kramar Remus igen, som kramar henne hårt tillbaka. Hon kanske inbillar sig, men hon tyckte det verkade som att han andades in hennes doft lite extra innan de släppte varandra.
"Adjö, Ellinore. Vi ses på Hogwarts." säger han.
Mr Black skakar hennes hand igen.
"Det var trevligt att träffa dig, miss Dunhill. Sköt om dig."
"Adjö Remus. Adjö mr Black, och tack detsamma. Det var riktigt trevligt." De två männen går och försvinner i folkmyllret i Diagongränden medan Ellinore går in i glassbaren. Hon saknar redan Remus igen.

Senare på kvällen sitter Remus och Sirius vid köksbordet i matsalen på Grimaldiplan 12. Brasan i rummet sprakar muntert.
De har just avnjutit en god middag.
"Hon är trevlig, miss Dunhill." säger Sirius och ser på sin vän.
"Hm" svarar Remus och stirrar in i brasan.
"Väldigt artig... och rätt mogen för sin ålder. Var hon bara sexton år sa du?" fortsätter Sirius.
"Mhm" svarar Remus utan att titta upp.
"Hon är väldigt söt, är hon inte?" pressar Sirius på.
Remus ruskar på sig och möter slutligen sin väns blick.
"Det har jag inte lagt märke till. Hon är min elev" säger han hetsigt och blänger.
"Ja, just det, du sa det. Men ni är också vänner, eller hur?" säger Sirius. Lupin svarar inte först.
"Jo, det är vi" muttrar han till sist.
Sirius flinar busigt.
"Gillar du henne?"
Remus grabbar tag i den halva baguetten som ligger på bordet och kastar den mot Sirius. Sirius skrattar högt och värjer sig.
Det var inte sista gången Remus skulle få höra om Sirius galna teorier.

Bra!!!

Superbra!