Daughter of a death eater (SV)

tack ♥


you never know

Så bra!!

Här är nästa kapitel! Undrar bara om ni vill att jag ska göra en sån där grej när jag liksom svarar på 5 frågor om mig själv? Skriv isf.
Säger igen ifall någon har glömt, om det står med tjock text så pratar dem svenska men om dem inte gör det pratar dem engelska.
Här är kapitlet:

Kapitel 8
Dem senaste veckorna här flugit förbi.
Jag stod framför brasan och stirrade in i tegelväggen.
Pappa och April gick fram och ställde sig i brasan tillsammans innan pappa tog en näve flampulver och samtidigt som han släppte det genom att öppna handen helt (vilket resulterade i ett stort rökmoln som spred sig i vardagsrummet) så sa han högt: ”DIAGONGRÄNDEN!”.

Jag tittade mig runt om kring när min syster och pappa försvann i ett par gröna lågor som så fort dem hade försvunnit slocknade. Jag tog ett kliv fram, greppade en näve flampulver och upprepade dem orden min pappa hade yttrat, och så slukades även jag av brasans gröna flammor.
När jag kom ut på andra sidan såg jag att jag var mitt i något slags café, (eller möjligtvis pub jag var inte så säker på skillnaden). En häxa med den skrikigaste nyansen av rosa stötte till mig i hennes väg genom puben. En man med skägg ned till fötterna skrattade så kraftigt att det sprutade gul vätska genom näsan på honom. (Jag hoppades verkligen att det var öl). I ett hörn satt åtta personer hopklämda vid ett litet runt bord. Sex av dem verkade vara släkt i och med att dem alla hade näst intill självlysande rött hår.
Min blick letade runt i puben i jakt efter pappa och April och såg dem vänta vid en av dörrarna en bit bort.

Jag trängde mig igenom folkmassan och lyckades krocka med en tonårskille som var på väg åt motsatt håll.
”Oj förlåt!” Utbrast jag och tog mig för pannan där jag slagit i mig.
Pojken svarade inte utan skyndade iväg. Jag såg hans svarta kläder och ljusa hår slukas av folkmassan.

Jag började gå vidare emot April och pappa som tittade förvirrat omkring i jakt på mig.
”Hej” flämtade jag när jag efter lite huffande och knuffande hade lyckats ta mig fram till dem.
”Där är du!” Utbrast April. ”Jag trodde nästan att du hade försvunnit”. Hon strök lite av hennes blonda hår bakom örat. Jag log och vi började gå ut genom affären.
Väl inne i diagongränden (efter att ha passerat en tegelmur som visade sig vara en förklädd dörr) så lät pappa mig ströva själv (så länge jag var tillbaka vi kl 4).

Jag tog upp min lista på saker jag behövde köpa och tittade mig omkring. En skylt där det stod Flourish och Blotts bokhandel fångade min blick och jag misstänkte att jag nog kunde hitta böckerna jag sökte där. Så jag styrde mina steg ditåt.

Runt omkring mig sprang häxor och trollkarlar i alla åldrar med travar av böcker, kittlar och fjäderpennor i famnarna.
Jag gick in i den trånga bokhandeln och kollade mig omkring, det slog mig att jag var omringad av okända människor. Människor som pratade ett helt annat språk än jag var van vid och den känslan skrämde mig lite.
Jag kollade på listan och började leta bland hyllorna efter böckerna jag behövde. Jag ryckte till och såg att en pojke med blont hår stod bredvid mig när jag letade efter böckerna jag behövde och jag kunde inte undgå att titta på honom. Han vände ansiktet åt mitt håll och med ens visste jag vem det var. Jag vek snabbt undan med blicken innan han hann möta den.
”Malfoy” hälsade jag bittert.
”Barkley” svarade han minst lika bittert.
”Umgås du med mina kusiner fortfarande?” frågade jag inte vetandes varför. Jag hade inget intresse av att påbörja ett samtal med honom. Han ignorerade mig och vände blicken mot bokhyllan.
”Då tar jag väll det som ett nej,” sa jag och vände även jag mig mot bokhyllan. Jag tror att det ryckte lite hans mungipor när jag sa det. Men det kan också ha varit en inbillning för den var borta sekunden efter. Han slängde en blick över axeln på mig, och det verkade som om han fick syn på något han inte ville för i nästa sekund var han borta.
Jag stod där som ett fån tills en person knackade mig på axeln och jag fick vända mig. Två så lika flickor att jag för en sekund tvekade om dem var spegelbilder stod framför mig, bärandes på varsin kittel fylld med böcker. Dem hade på centimetern lika långt hår och bar båda en grå t-shirt med ett par jeans till. Enda skillnaden var att flickan till höger hade en rödkofta med ett märke av ett lejon på och den andra en blå kofta med ett märke av en örn på.
”Ehm om du inte ska ha något från hyllan skulle du kunna akta dig lite så vi kommer fram?” föreslog flickan med den blåa koftan. Jag backade några steg och stötte emot ett bord med böcker medans dem två flickorna (som med största sannolikhet var tvillingar) viskande valde ut dem böcker dem behövde. Jag insåg att det nog såg ganska dumt ut att bara stå där och jag började röra mig mot dem andra böckerna på min lista.
-
Efter en (inte allt för) kort shoppingrunda satte jag mig vid en glassbar för att invänta pappa och April. Jag sipprade på en milkshake och tittade mig runt i cafét. I kassan stod en lång kvinna vars hår konstant skiftade i färger från grönt till blått. Tre servitriser (som båda bar samma bruna uniform och en knut i nacken) samarbetade med att servera dem lite för många borden som var intryckta i det lilla rummet.
Jag strök bort en hårslinga som hade fallit i ögonen på mig och sörplade lite mer av jordgubbsdrycken som jag höll i min hand. Dörren plingade till och nya människor (en kvinna med ett barn i varje hand och det mest iögonfallande klädvalet i hela butiken) strövade in i det redan fulla cafét. Dem tog upp det sista fulla bordet och jag suckade vetandes att nästa familj troligtvis skulle behöva flockas runt mitt bord då jag satt i hörnet av det rektangulära bordet och inte tog upp så mycket plats.
Till min förvåning dröjde det ett tag innan någon försökte tränga sig in genom ytterdörren och jag hade nästan börjat hoppas på att någon skulle hinna avsluta sitt ärende här och på så sett lämna ett bord ledigt, men en sån tur skulle jag inte ha. När jag kommit till hälften av min jordgubbsmilkshake så plingade det återigen till i dörren och ett gäng ungdomar klev in, dem gick fram till disken den långa kvinnan log emot dem och hennes blick verkade dröja sig fast på en av dem lite längre men det kan också ha varit en inbillning, jag såg inte så mycket från min plats i hörnet.
Dem kollade sig runt i rummet i jakt efter en plats och (till min stora besvikelse) pekade en av dem emot mig och jag var snabb med att titta ned i min dryck.

Dem kom i samlad trupp åt mitt håll. När jag kom närmare såg jag att det var två flickor och två pojkar som stod framför mig. Den längsta av flickorna (en tjej med det tjockaste, yvigaste håret jag sett) harklade sig.
”Ehrm… skulle vi kunna sitta här?” undrade hon med en så mjuk röst att det kändes som om hon pratade med en treåring och inte med mig. Jag ryckte på axlarna. Dem slog sig ned och utan att egentligen vilja det så flyttade jag mig så jag inte längre satt lika nära den mörkhåriga av pojkarna som hade bestämt sig att sitta bredvid mig. På min andra satte sig tjejen med yvigt hår och log så fort jag vände mig åt hennes håll. Jag svalde och stirrade ned i min dryck. Pojken bredvid mig drog en hand igenom sitt hår i ett misslyckat försök att släta till det.
”Går du på Hogwarts?” frågade den rödhåriga flickan. Jag skakade på huvudet. Dem gav varandra frågande blickar.
”Inte än,” sa jag och hoppades att det räckte som svar vilket det inte gjorde. Jag suckade och bestämde mig för att dra den korta versionen.
”Jag har precis flyttat hit från Sverige och jag ska byta skola till hogwarts.” Jag tittade inte upp utan fortsatte att stirra ned i drickan som halvt hade smält.
”Sverige…” mumlade en av dem (jag visste inte vem men tippade på en av tjejerna, men vad vet jag? Killarna kanske hade jätteljusa röster). ”Jag tror jag har hört talas om det… visst var det så… Harry!” fortsatte rösten och jag tittade upp för att se att den tillhörde den brunhåriga flickan. Den mörkhåriga killen (som troligtvis hette Harry) tittade upp.
”Ögh?” utbrast han frågande.
”Har inte professor Binns pratat om Sverige under någon av hans lektioner?” Pojken ryckte på axlarna.
”Jag brukar mest sova mig igenom dem lektionerna” och ett skratt hördes från den andra rödhåriga pojken.
Min hjärna hade intagit för många saker på en gång och jag stirrade stumt ned i den rosa drickan.
”Det är faktiskt VÄLDIGT intressanta lektioner!” fräste den brunhåriga flickan. ”Och det skulle inte skada om ni kunde lyssna för en gångs skull!”
”Varför det? Vi kan ju bara använda oss av dina anteckningar,” grymtade den rödhåriga pojken som jag fortfarande inte visste namnet på. Flickan ignorerade honom och vände sig emot mig.
”Du får ursäkta dem där två,” sa hon. ”Vad heter du förresten?”
”Eden,” mumlade jag.
”Aha, jag heter Hermione,” sa hon tveksamt som om det var nånting i mitt namn som förvirrade henne. ”Och det här är Ron (hon pekade på den rödhåriga killen), Harry (hennes han flyttades till dem mörkhåriga killen) och Ginny” sa hon och pekade slutligen på den rödhåriga flickan. Jag kände hur alla stirrade på mig.
”Han är alltså Harry Potter” sa Ron som om jag var dum i huvudet.
”Ja…” sa jag. ”Och?”
”Vet du inte vem han är?!” utbrast Ron. Jag ryckte på axlarna.
”Klart jag vet, men så vida han inte tänkte skryta om det stup i kvarten så bryr jag mig faktiskt inte,” sa jag vasst och kollade på Harry. Han kollade ned i sin mat. Min blick for emot klockan på väggen i andra sidan cafét. Kvart över 4. Fan. Jag reste mig så häftigt upp att Ginny var nära att flyga av stolen, roffade åt mig min väska och skyndade ut ur cafét där jag lämnat fyra ungdomar med samma förvirrade ansiktsutryckt.
Jag måste ha knuffat till ett tiotal häxor och trollkarlar på min väg mot tegelmuren. Där jag fann pappa och April oroligt kolla omkring.
”Där!” ropade April när hon fick syn på mig. Hon bar en påse godis i handen och jag var säker på att jag inte skulle få smaka på det.
”Var har du varit?” undrade pappa med sin stränga röst. Rösten jag hatar. Jag kollade ned i marken.
”Förlåt” mumlade jag.
”Vi pratar mer om det sen,” sa han bittert. ”Här.” Han räckte mig hans hand och April tog den andra handen. Jag ryckte till när vi försvann. Min kropp vreds och det kändes som om jag skulle spy, men det skulle jag inte för jag var van. Vi landade i vardagsrummet, jag vinglade några gånger innan jag stod rakt. April fortsatte som om inget hade hänt och sprang genast in i hennes rum med godispåsen i högsta hugg.
Jag gjorde en ansats att gå min väg när pappas röst stoppade mig.
”Inte så fort Eden,” sa han. Jag suckade vände mig om och såg till min förskräckelse att han hade sin mörkbruna trollstav i handen. Jag stelnade.
”Vilken tid sa jag att du skulle vara tillbaka?” frågade han.
”F…fyra…” stammade jag och kände hur svetten rann för min panna.
”Så… Eden Isabella Alma Barkley… varför var du inte där fyra?” Tonen i hans röst fick mig att rysa och jag fick kallakåra längst ryggraden.
”Jag..eh… glömde bort tiden,” mumlade jag, väl medveten om att det inte räckte som svar. Han fnös.
”Glömde bort tiden?” Jag nickade svag och kände hur något blöt höll på att tränga sig ur mina ögonhålor. Jag försökte dölja det genom att stirra ned i marken.
”Glömde bort tiden?!” upprepade han sig och skrattade. Jag nickade svagt igen. Nu kommer det tänkte jag.
”Jag tror inte att du har fattat att du ska komma när jag ber dig om det,” sa han och något vilt lös i han ögon.
”Förlåt,” mumlade jag. Mina händer var flätade med varandra och jag väntade. Vilken sekund som helst nu.
”Förlåt räcker inte, CRUCIO!” skrek pappa och jag kände hur jag plötsligt låg på golvet och vred mig i smärtor. Tårar forsade som vattenfall från mina ögon. Jag messade samma ord om och om igen. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag vred mig. Trodde att jag kanske kunde skaka bort smärtan. Jag var dum. Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Plötslig släppte det, jag låg på rygg och flämtade. Min kropp gjorde fortfarande upp och mina kinder var salta av torkade tårar. Pappa gick fram till mig. Han måttade en spark mot mitt revben och jag kved till.
”Ställ dig upp,” väste han. Jag ställde mig upp på vingliga ben. Min kropp darrade. ”Förlåt,” var det enda jag kunde klämma fram. Jag vågade inte röra mig, vågade inte gå därifrån. Jag var rädd att det skulle komma mer, ett slag, en spark, en förbannelse. Vad som helst egentligen. Men det kom inget. Han vände sig om och började sakta gå ut ur rummet. Jag stod kvar. Vågade inte röra på mig förens han var helt ute ur rummet. Då rusade jag in på mitt rum så fort min kropp tillät.
När min sköra kropp slog emot sängen så pustade jag ut. Det var över, för den här gången.

Toppen!

Awesoooooome!

Dumma pappa... skulle gärna vilja ta hand om honom nu...

Här kommer nästa kapitel, vet inte riktigt hur många fler som kommer då jag saknat inspiration på men ni som vill att jag skriver mer får kommentera så ska jag försöka skriva klart denna.

Kapitel 9

En vecka. En vecka och tre dagar kvar. Om en vecka och tre dagar skulle jag lämna detta ställe. Om en vecka och tre dagar skulle jag sätta mig på ett tåg och åka till en skola jag inte visste någonting om. Jag skulle bli sorterad till slytherin. Såklart. Som hela min pappas släkt hade blivit. För om jag inte blev det så var jag inte välkommen. Det visste jag. För det hade både pappa och mina mostrar Edith och Ethel försäkrat mig om.

Jag tittade upp från min bok när ett vagt hoande störde min koncentration. Min uggla Vanille satt på fönsterkarmen. Ur hennes näbb hängde en råttsvans som hon snabbt svalde. Jag ansträngde mig för att inte kräkas och tittade smått äcklat på henne. Hon fattade inte att det hon gjort var äckligt (hon var ju trots allt bara en uggla) och flög nöjt upp och slumrade till på byrån.
Jag återgick till att läsa.

-

Några timmar senare rusade April in i mitt rum. Håret hängde i en lös fläta och hon hade på sig en vit t-shirt och ett par shorts (trots att det nästan var minusgrader ute).

”Pappa sa att jag skulle hämta dig, det är dags för mat” flämtade hon. Jag reste mig upp. Mina ben var lite ovana eftersom jag hade suttit ned största delen av dagen.


Pappa satt vid en av stolarna och jag gjorde mitt bästa för att sitta så långt ifrån honom som möjligt. Utan att fråga tog April för sig av pastan och köttfärssåsen som var uppdukad på borden. Jag nöjde mig med ett att knapra på ett par gurkor och stirra tomt ut i luften.

”Varför äter du inget?” undrade April. Fina lilla April. Hon är nog världens sötaste lillasyster.

”Inte hungrig” svarade jag och kollade på henne. Hon ryckte på axlarna och fortsatte att trycka i sig mer mat.

”Jag går till mitt rum” sa jag då jag inte fann någon anledning att sitta kvar här. Pappa harklade sig som om han hade några invändningar men jag var redan ute ur rummet.

När min trötta kropp fall emot min säng så kände jag hur ögonlocken blev tunga som bly och jag somnade med kläderna på.

-

Jag vaknade av ett skrik och satte mig käpprak upp i sängen. Jag behövde bara slänga en blick ut genom fönstret för att se att klockan inte kan vara mer än två på natten.
Det gälla skriket hade tystat och jag bestämde mig för att ta reda på var skriket kom ifrån.
Väl ute i hallen såg jag att pappas dörr var på glänt, som om någon glömt och stänga den.
En våg av oro sköljde genom kroppen. Vad gör han med henne?
Jag slog upp dörren men fann April sitta ihop kurad i hörnet av hennes säng med armarna hårt sluta om benen och hennes nallebjörn. Hon flämtade högt. Jag slog armarna om henne.

”Shh” mumlade jag till henne med en så lugn röst som möjligt. ”Det är lugnt…”
Det föll blöta tårar från hennes ansikte.

”Vad hände?” frågade jag men djupt inombords visste jag svaret.

”P..pappa…han k..kom in o..och..och..” stammade hon. Jag blundade, svalde och öppnade ögonen. April grät fortfarande i min famn. Jag hörde fotsteg utanför och tog ett hårdare grepp om April. Dörren öppnades och pappa klev in. Han höll ett hårt grepp om sin trollstav. Jag kände en stark lukt av alkohol tränga sig in i mina näsborrar.

”Vad vill du?!” fräste jag.

”Flytta på dig” sa han, jag kunde höra på rösten att han var full. Han vinglade fram ett par steg till.

”Nej” svarade jag så behärskat jag kunde. ”Jag kommer inte flytta på mig”.

”Flytta på dej…annars!” sa han och lyfte ett finger. Han vinglade igen och jag drog efter andan.

”Nej,” sa jag sedan. Han höjde sin stav och riktade den mot mig.

”Du din lilla…CRUCIO!” Det svedde till i hela kroppen men jag vägrade flytta på mig. Inombords var jag arg på mig själv för att jag hade lämnat min trollstav på mitt rum. Jag försökte att inte skrika. Jag ville inte visa mig svag framför April men efter några sekunder (som kändes som flera timmar) gav jag upp. Tårar började forsa ned för mina kinder och jag försökte skrika men mina lungor var för trötta.

”SLUTA!” skrek April och till min förvåning släppte det. Jag låg still och kunde inte röra mig, smärtan satt liksom kvar i kroppen.

”Snälla sluta,” bad April och jag svär att jag kunde höra en snyftning i slutet av hennes mening.

Det sista jag hörde var en dörr som smälldes igen innan April slängde sig om halsen på mig.

”Edie” mumlade hon. Edie var hennes smeknamn på mig och jag brukade hata henne för att hon kallade mig det men inte nu. Nu var det faktiskt helt okej. Jag flämtade flera gånger. Tårarna hade torkat på mina kinder och mina lungor gapade tomma på luft. Så jag tog ett djupt andetag och satte mig upp.

”Varför är han alltid sådär?” undrade hon och jag blev en bit förvånad över att hon pratade engelska. Jag ryckte på axlarna.

”Jag vet inte.”

Jag kände hur hon röst till.
”Innan jag kom in, g..gjorde han så mot dig också?” frågade jag.
Hon nickade.
”Fast när han gjorde det på mig så liksom…” hon höll upp sin vänsterarm, en bit av den var röd och hade märken av naglar som blivit intryckte i huden. Jag ryckte till.

”Höll han fast dig?” frågade jag. On nickade svagt innan hon kollade på sin armbandsklocka.

”Det är sent, du borde gå och lägga dig,” sa hon sedan och jag förvånades över hur vuxen hon lät, som om det var hon som var storasyster och inte jag. Jag nickade och gick in i mitt rum, slängde mig i sängen. Jag kunde inte somna, inte nu, inte nu när jag vet vad som kan hända om jag gör det.

Jättebra!! Vill jättegärna att du fortsätter!! Skulle vara jätteroligt att se när hon kommer till Hogwarts!

Awesome!

Jag har en massa planer på att döda den där pappan. Han kommer ångra det! Bra att hon kommer till Hogwarts!

Jätte bra
Bevakar

Tack för så fina kommentarer, verkligen!♥ ♥ Har massa planer som jag vill ha med denna men vet liksom inte hur jag kommer vidare om ni fattar men ska verkligen försöka skriva!

Och bara för att jag är så snäll får ni ett till kapitel ikväll:

Kapitel 10

Jag vaknade av att min väckarklocka ringde. Jag har sommarlov. Tänkte jag. Varför sätter jag alarm på sommarlovet. Men sen insåg jag att jag faktiskt inte hade sommarlov idag. Idag var dagen. Dagen D som mugglarna brukar säga. Jag kände att jag var nervösare än jag borde.
Eftersom jag har en tendens att somna om när min väckarklocka ringer så satte jag mig käpprakt upp i sängen för att undvika detta. Mina ögonlock var några centimeter från att falla ihop och jag gäspade ljudligt.
Min rygg var stel av den hårda madrassen. Jag behövde inte se mig själv i spegeln för att veta att mitt hår såg förjävligt ut.

Mina kyliga fötter slogs emot det kalla golvet när jag reste mig upp. Mitt nattlinne som bara täckte till knäna var lite för skrynkligt och började dessutom bli för liten.

Jag gick för att borsta tänderna och lyckades utan att stöta på någon smyga mig in i det lilla badrummet. För litet om du frågar mig, alldeles för litet för fy…tre personer. Jag, April och pappa. 1, 2 och 3. Inte fyra, bara tre.
Jag suckade åt mina egna tankar och sprutade lite tandkräm på min tandborste som jag sedan förde till munnen.

*

Vi kom till king’s cross station med hjälp av spöktransferens.
April höll i min hand när vi gick in genom den förtrollade tegelväggen som tydligen ledde oss till plattform 9 ¾.
Det vimlade av människor inne på plattformen.
En gammal dam det den röd handväska och något slags dött djur runt halsen stod och skällde ut en pojke som höll en padda i ett så hårt grepp att ögonen nästan trängde ut ur dess hålor.
En flicka som var som en mörkhårig April sprang runt på perrongen samtidigt som hon skrek ”Mamma!” det högsta hon kunde.
En flicka med bubbelgumsrosa hår och en gul tröja stod och höll armarna runt en pojke i hennes ålder.
Och i mitten av allt det här svamlet av människor stod jag med April i ena handen och min koffert i den andra.
Jag såg inte ett enda ansikte som jag kände igen så antingen hade mina kusiner och Malfoy inte kommit eller så undvek dem mig.
Även fast jag trodde mer på det andra alternativet.

Pappa knuffade till mig i ryggen så att jag skulle gå snabbare och jag skyndade på mina steg emot vagnen.

Pappa hjälpte mig få upp min koffert för trappan.
Jag svalde när halva hans tröjärm åkte upp och den svarta dödskallen syntes lika klart som den blänkande polerade ytan på det röda ångloket. Han drog hastigt ned den.
Jag tittade omkring för att se om någon såg och till min stora förskräckelse så pekade en liten unge på honom med ett krokigt finger.
”Mamma” viskde ungen och jag stelnade till.

”Vad är det Ronnygubben?” frågade damen och hukade sig. Hon hade inte sett det för evigt inbrända märket som pappa hade på sin vänsterarm.

”H..Hans arm” stammade pojken som troligtvis hette Ronny. Pappa brydde sig inte om ungen och fortsatte hjälpa mig att putta upp väskan. Då gled hans ärm upp ännu en gång. Ronnys mamma skrek till. En familj med tre barn och en gammal farmor/mormor vände sig om just för att se det svarta märket innan pappa drog upp det, greppade tag i Aprils hand som nätt och jämnt hann klämma ut sig ett ”hejdå!” innan han transfererade sig i väg snabbare innan någon han säga ordet Dödsätare.

Ronnys mamma stirrade på mig med Ronny hårt tryckt emot sig. Något var vilt i hennes ögon, som om hon trodde att jag när som helst skulle ropa Avada Kedavra och döda dem. Jag gav hennes ett snett leende. Fler personer hade börjat backa ifrån platsen. Två av barnen från familjen närmast mig grät. Flickan med bubbelgumsrosa hår höll ett stadigt grepp om pojken hon hållit om innan och bakade skrämt ifrån mig. Jag gjorde det bästa för att putta in kofferten i tåget och gick för att hitta en ledig kupé.
Jag hade nästan kommit till andra änden av tåget när jag hittade en kupé med en enda person i. Om jag inte minns helt fel tror jag att det var pojken med grodan som jag sett tidigare så jag lyfte handen och knackade lätt på kupédörren. Han tittade upp och näst intill stirrade på mig. Jag suckade och öppnade dörren.

”Kan jag sitta här?” frågade jag tvekande och han nickade utan att riktigt se på mig. Jag lyfte upp kofferten på hyllan och satte mig vid det andra fönstret. Pojken framför mig verkade inte visa något större intresse av att prata med mig så jag lutade huvudet mot tågvägen och tittade ut genom fönstret.

Efter en stund kom även en till pojke in i vagnen.
Han hade mörkt svart hår och ett par runda glasögon.
”Hej Neville” sa han och slog sig ned på platsen bredvid den andra pojken som tydligen hette Neville. Jag kände igen den mörkhåriga pojken från cafét i Diagongränden. Harry Potter. Det verkade som om han kände igen mig också för han gav mig ett snett leende.

”Du var Ellen va? Känner igen dig från Diagongränden,” han fortsatte att le medan jag skakade på huvudet.

”Jag heter Eden,” sa jag och räckte fram handen för att hälsa. Han skakade den lätt och vände sig sedan till Neville för att börja prata om Quidditch. Jag kände att detta var ett ämne som jag både ville och kunde ta del av men en bit av mig sa att dem inte vile ha med mig i samtalet. Jag menar dem känner ju inte ens mig.

Jag hostade till när kupén och gången utanför fylldes av svart rök. Flera elever utanför skrek och jag viftade hejvilt med armarna för att på något vis fläkta bort det svarta. Jag minns inte när jag rest mig men nu stod jag i alla fall upp. Jag vände och vred på mig för att liksom känna om någon försökte anfalla mig.
Något hårt slog emot mitt huvud och jag ramlade ned på marken men min anfallare över mig. Jag blundade hårt för att försöka bearbeta smärtan i mitt bakhuvud och märkte inte att röken hade försvunnit förens personen som satt på mig reste sig och jag vågade öppna mina ögon.
Till min förvåning så var kupén nu hade en till person i sig, flickan med det yviga håret (som jag glömt namnet på) från diagongränden , hon som reagerat så konstigt när jag berättade om mitt namn stod och försökte febrilt plocka upp några böcker som låg utspridda över golvet.

Jag märkte att min anfallare var Harry som satt på golvet bredvid mig. Hans glasögon var spruckna och han tittade sig förvirrat omkring. Jag gjorde ett tafatt försök att resa mig upp min misslyckades och ramlade ned på golvet igen.

”Ahh” mumlade flickan med det yviga håret och försökte klämma in böckerna i en koffert som tyckts ha öppnat sig och nu låg på marken. Den andra pojken i kupen (pojken med grodan) hade en röd tröja över huvudet och drog förvirrat bort den.

”Här ehm..Hermione” sa han och räckte tröjan till tjejen med det yviga håret (som jag nu förmodar heter Hermione).

”Va?..Aha eh tack Neville” sa hon, stoppade ned tröjan i kofferten tillsammans med böckerna.

”Vad hände?” frågade Harry vars glasögon fortfarande var spruckna. Flickan med det yviga håret drog upp sin trollstav.

”Att jag ska behöva göra detta varje gång…” suckade hon. ”Oculus reparo.” Glasögonen fixade sig och Harry blinkade några gånger och upprepade sedan sin fråga. ”Vad hände?”

”Fred och George” mumlade hon och försökte lyfta upp sin koffert till hyllan ovanför. Pojken med grodan hjälpte hastigt henne. Kupédörren flög upp och in rusade en pojke med ett självlysande rött hår och krokig näsa.

”Såg…ni?!” flämtade han och hämtade andan. ”På perongen..Dödsätare..säkert en slytherin!” flämtade han och flämtade så kraftigt att jag knappt hörde vad han hade sa.

”Va?” sa alla i kupén utom jag.

”På perongen, en dödsätare han visade till och med märket” sa han och kollade viktigt på dem. ”Och han hade sin dotter där, jag kände inte igen henne så hon kan inte gå i gryffindor, hon var säkert en slytherin”

Jag svalde. Försökte göra mig så osedd som möjligt och satte mig på min plats.

”Du!” utbrast pojken med rött hår. Jag tittade upp.

”Vad pratar du om Ronald?” frågade tjejen med det yviga håret och tittade på honom.

”Hon, hennes pappa är en dödsätare!” sa han triumferande som om han just kläck något väldigt smart. Jag suckade och försökte släta mitt hår till rätta.

”Det tvivlar jag starkt på Ron,” sa flickan med det yviga håret och blängde på pojken hon kallat Ron.

”Joho!” sa han och tittade på mig med en genomträngande blick.

”Är det sant?” frågade Harry och kollade på mig. Jag nickade lätt.

”Vad var det jag så!” flinade Ron och slog sig ned bredvid Harry på ett av sätena. Jag suckade igen, jag hatad redan pojken med det illröda håret.

”Ehum.. asså är du e..en..ja” stammade pojken med grodan och vågade knappt titta på mig.

”Nej” svarade jag snabbt. Jag hade ingen lust att prata med en person som inte ens vågar se på mig. Han blev med ens lite gladare av mitt korta svar och sträckte fram en hand emot mig.

”Neville Longbottom” sa han och log. Jag stirrade på hans hand tills han generat drog bort den. Jag vet inte varför jag blivit på så dåligt humör denna morgon. Jag gillar bara inte när folk tror att jag är som min idiotiska pappa. Jag drog upp en bok för att läsa och skummade ointresserat igenom sidorna.