Astrid och Blodtjuven

Alternativ två för min del! ♥

Min del också!!

lite längre som lyfter in lite mer om karaktärerna, relationer etc.

Samma här

Vad glad jag blir, det var precis det svaret jag hoppades på Och tack för att ni alla tog er tid att svara!

Då kommer kapitel 5 här! Jag har ärligt talat hittat på lite om ocklumenering, för jag tycker det saknas så mycket info. Är dock öppen för att göra ändringar, så kommentarer på det mottages tacksamt!

Kap. 5
Att lura en legilimens

Astrid sprang genom korridorerna. Hennes schema var en mardröm. Det var bara första dagen och hon hade redan fler läxor än hon hade haft under hela första veckan året innan - och då hade hon inte ens haft någon lektion i försvar mot svartkonster än, vilket, hade Jeri snappat upp från en prefekt i Slytherin, var den ”jobbigaste kursen hittills”. När hon hade blivit kallad av Snape till en av sina lektioner i legilimantik, så var det alltså inte med den spända förväntan hon brukade känna inför dem. Det var bara mörk, dyster, stressfylld ångest.

Hon sprang nästan på några förstaårselever som förvirrat stannade upp och tittade sig omkring mitt i korridoren. Hon svor till, och tog första vänster nedför trappan. Att folk fortfarande inte kunde läsa en karta… Det var inte hennes fel om hon blev sen. Talmagikursen, som, hävdade Jeri, var absolut nödvändig, hade dragit ut på tiden eftersom att en Slytherinelev hela tiden avbröt föreläsningen med irrelevanta frågor. Hon avskydde den typen av människor. Det var en sak att fråga om man inte förstod något, men allt han sa föranleddes alltid av ”jag läste att…” och ”kan man jämföra det med teorin om…” och liknande. Bara för att skryta om hur mycket han läst, och inte för att faktiskt tillföra något. Hon ruskade på huvudet och tog sista svängen för att komma till Snapes klassrum.

”Jag tror bestämt att kallelsen var till klockan fem, Astrid.”
Snapes sardoniska röst ekade i den tomma salen – men han tilltalade henne i alla fall med hennes förnamn. En sak hon hade lärt sig var att han blev mer och mer formell ju mer irriterad han var. Att höra sitt förnamn var alltså ett gott tecken.
Astrid tittade ned i golvet och stammade fram en ursäkt. En annan sak hon hade snappat upp var att Snape aldrig ville höra en bortförklaring. Man gav en förklaring om han bad om en förklaring – annars bad man om ursäkt, och lämnade det där. Han brukade alltid låta argare än vad han var, och hon visste att så länge hon inte gjorde en stor grej av det skulle han inte hålla det emot henne i det långa loppet. Det gällde bara att stå ut de första minuterna.
”Nå, på grund av din… ehm, snarast kontinentala, uppfattning av att komma i tid så har vi ingen tid att slösa. Har du övat under sommaren?”
Astrid flackade nervöst med blicken mellan Snapes bröstkorg och golvet.
”Ehm… Förbudet-”
Snape log sardoniskt.
”Är jag övertygad om inte betyder så mycket när du spenderar sommaren hos fröken Shane. Den familjen har alltid tänjt på reglerna.”
Astrid rodnade lätt.
”Jag har övat lite.”
”Legilimering eller ocklumenering?”
”Mest legilimering.”
Han nickade.
”Så klart. Vad lockar ungdomars intresse mer än otillbörlig nyfikenhet? Nå, då fokuserar vi främst på ocklumenering idag.”

Astrid slog sig ned vid det lilla, svarta bordet de använde.
Astrid försökte fokusera samtidigt som Snape började pröva sig fram med sin legilimering. Astrid hade lärt sig känna igen den lätt domnande känsla man fick när någon utövade legilimering mot en – som, var hon ganska säker på, inte ens Snape kände igen – men hon var fortfarande osäker på hur mycket han snappade upp.
”Nå, du har äntligen lärt dig behärska den simpla varianten”, började Snape. Astrid visste att han därmed syftade på att totalt stänga ned sin tankeverksamhet, eller hålla den halvt dold, vilket gjorde det omöjligt för en legilimens att komma åt ens inre tankar.
”Vad är nackdelen med den simpla varianten?” frågade Snape nästan pedagogiskt.
”Att man direkt kan identifiera en ocklumens.”
”Korrekt.”
”Som professor Darafuil.”
Snape höjde på ett ögonbryn.
”Förvisso korrekt. Jag trodde dock att du visste bättre än att försöka snoka i dina lärares tankar. Fusk är inte-”
”Jag har inte haft en lektion med honom än. Jag kände bara inte hans känslor när han talade-”
”Ah. Det där igen. Nå, om du nu känner känslor från alla som inte ocklumenerar så borde du ännu tydligare inse vikten av att lära sig den djupare formen av ocklumenering.”

Astrid väntade spänt.

”Använd ’legilimens’ på mig är du vänlig.”
Astrid fokuserade. Trots att hon behärskade trollformeln bättre än några av de andra trollformler hon lärt sig, så visste hon också att Snape var petigare än någon annan lärare, och minsta misstag skulle få honom att le överlägset mot henne.
”Legilimens.” Hon såg plötsligt sig själv sitta mitt emot henne. Snape såg på henne med intresse, och hoppades på att hon skulle lyckas. Hon rynkade pannan.
”Vad såg du?”
”Att du var intresserad av hur det skulle gå, och hoppades att det skulle gå bra?”
”Mycket bra. Det jag gjorde var att projicera. Det innebär att dölja sina verkliga känslor, precis som vanlig ocklumenering, men samtidigt visa upp andra känslor. Med tiden kan man styra dem hur man vill. Allting handlar, i slutändan, om att inte tappa greppet. Även en expert på ocklumenering kan göra misstag. Jag har gjort misstag. Det handlar om att alltid behålla fokus.”

Lektionen fortsatte i vad som kändes som timmar, men som egentligen inte hade varat i mer än en halvtimme. Snape hade förolämpat henne, skrämt henne, nypt henne och hällt en spann kallt vatten över henne, men hon måste erkänna att det hade gett resultat. Hon blev bättre och bättre på att hela tiden vinkla vad hon kände, och hålla sina riktiga känslor djupt inom sig. När hon väl gick ut genom dörren kände hon hur tankarna yrde omkring i hennes huvud och hur hon började få svårt att koncentrera sig. Hon hade alltid haft en viss talang för att göra olika saker samtidigt, men att hela tiden ’tänka dubbelt’, vilket var hur hon tänkte på det, blev mer och mer utmattande. Hon önskade inget mer än att få vila när hon stapplade ut i korridoren.

”Du ser ut som att någon har kört över dig med en ångvält.”
Astrid vände sig om.
”Kevin!”

Kevin Blake i Hufflepuff var den mest förvirrade människa hon någonsin hade träffat, och, överraskande nog, en naturlig ocklumens. Inte på riktigt, så klart – han hade aldrig kunnat fokusera så länge att han skulle klara av det – men hans tankar rörde sig så fort så att ingen, var Astrid övertygad om, skulle hänga med. Och han pratade minst lika snabbt. Och rörde sig lika snabbt. Han var helt enkelt en person som var på högvarv konstant. Hon hade gett upp försöken att snoka i hans hjärna för länge sedan.
”Hej Astrid,” svarade han med ett brett leende.
”Det var länge sedan.”
”Om det var? Jag såg dig ju på ceremonin igår men allt var så rörigt, och så fick vi massa nya studenter varav hälften tappade bort sig på väg in till uppehållsrummet redan efter sin första lektion, och Daniel vill hoppa av som prefekt så nu håller Sprout på och tjatar på mig bara för att jag känner alla men jag försöker förklara för henne att det verkligen inte-”
Astrid skrattade och Kevin stannade upp med en överraskad min.

”Vad sade jag?”
”Haha, ingenting. Som sagt, det var länge sedan. Ibland glömmer jag bort hur snabbt du kan beta av en hel konversation.”
Han rodnade faktiskt. Lite.
”Hur som helst så har jag sagt till Sprout att jag aldrig någonsin ens kommer överväga att bli prefekt.”
”Så sade Jeri också.”
”Jag vet! Vad hände med honom? Duellerade han med Flitwick om saken?”
Astrid skrattade till.
”Hah! Om ändå. Nej, hans föräldrar mutade honom med den där nya kvasten.”
”Sjuttonhundrarn?” Kevin visslade till. ”Kul. Kommer ju aldrig gå att träffa honom nu.”
Astrid skrattade till.
”Inget quidditchprat, tack. Vi fick nog av det på tåget. Ivan och Jeri i samma kupé-” hon pausade och gjorde ett äcklat läte medan hon gestikulerade med fingrarna ned i halsen. Kevin svarade bara med ett leende.

”Nej, jag måste ändå springa till biblioteket och försöka få tag på en bok jag helt missade på listan – men du, vi tänkte träffas imorgon, några från Hufflepuff som brukade studera med Sarah, om du vill komma förbi. Inte för att plugga alltså, vi tänkte bara prata lite om allt som hänt och sådant. Och oroa dig inte - inget quidditchsnack!”
Astrid log.

”Det låter trevligt. Jag får se – mitt schema är kaos. Men vi kan väl höras om det imorgon? Om inte annat har vi möte på torsdag!”
”Gruppen?” frågade Kevin med en menande nickning åt vänster.
Astrid nickade till svar.
”Absolut”, svarade Kevin. ”Aja, det skulle vara kul om du ville komma imorgon också. Vi räknar dig fortfarande som halvpuffare, du vet.”
”Haha, åh. Tack. Verkligen. Det känns skönt att höra. Om mitt schema inte lättar upp snart så kanske jag ansöker om förflyttning, vet du. Eller så kastar de ut mig.”
”Du är alltid välkommen! Men vi hörs imorgon – annars kommer Irma skälla ut mig för att jag stör hennes inventering eller vad hon kallar det.”
Kevin log en sista gång och satte sedan av med kappan fladdrande efter sig.
Astrid log för sig själv när hon gick till uppehållsrummet.

Hon hade alltid känt sig som en halvpuff, trots allt.

Jättebra kapitel!!!

TARTYAWESOME KAPITEL!!!!

Utmärkt!!

SÅÅÅÅ BRA!!!♥♥♥♥

Snape approves

AWEZHANG!!!