Kiss me [LE/JP] [SV]

Vilket bra kapitel! Jag älskade marodörernas samtal i slutet och såklart sättet du satre in HP-böckerna på

Jättebra! Gillade Peter i denna också. Hans kändes liksom.. normal?
AND ALSO LARRY CROCKER ÄEJ JAG ORKAR INTE

OMG VAD JAG ÄLSKAR DENNA!
Larry Crocker ovh böckerna, Baby Rowling xD Älskade Marodörernas sista samtal den verkade så naturlig med Alla

Gud vad glad jag blir att ni gillade Larry Crocker och Baby Bowling - jag hade VÄLDIGT roligt att komma på det, haha!!! Och så är jag jätteglad att ni uppmärksammar Peters karaktär, för jag har verkligen lagt lite extra energi på att få honom att kännas som en av marodörerna. Han var ju faktiskt deras bästa vän, och ingen misstänkte honom som förrädaren. Men det är jobbigt att skriva när man vet vilken feg liten råtta han är...

Underbart, fnittrade till när Sirius suckande sa att James älskar ju Lily i början av kapitlet. Sådana saker är så gulliga, speciellt när det kommer från någon som Sirius.

Inslaget med Baby Bowling var asbra haha, penisorden???? Är det någon blandning mellan fifty shades of grey och harry potter eller? Allting blir så varmt när de allihopa sitter tillsammans och pratar, du får det att bli så verkligt. Verkligt bra!

John går mig på nerverna, vad taskig han är. Hade ignorerat skiten ur honom för alltid om han var min pojkvän... Fast kanske inte om jag tyckte om honom väldigt mycket. Är så dålig på det där med kärlek haha, lägger det i dina händer så får du arbeta in det i dina kapitel! Tycker åtminstone att om han gör något, är otrogen eller något så ska han ha stryk av James eller Sirius eller allihop.

Peter - jättebra, tyckte han fick en större roll i detta kapitel och fick förklara sig vad gäller abigail. Bra! Men förstår verkligen hur du tänker... Är jättearg på honom också. :I

En tanke om James annars, är att det är lite läskigt ändå att han är så kär i Lily men umgås med henne som vänner. Snape gjorde visserligen samma sak. Och jag med. *shh don't tell anyone*

Längtar tills nästa. ♥ Hoppas du tycker om mina flummiga kommentarer!

9

Klockan var kvart i tolv när James insåg att han inte skulle lyckas somna än på ett tag, och han satte sig upp i sängen och drog på sig den vita t-shirten som låg på nattduksbordet. Han lockade sedan till sig ett par byxor och strumpor. Peter snarkade högt bakom förhängena i sin säng, och James förundrades över hur Remus och Sirius inte vaknade. James brukade i och för sig också sova igenom Peters högljudda snarkningar utan större problem, men i natt verkade det omöjligt. Han öppnade tyst nattduksbordslådan och tog fram 'Larry Crocker och hemligheternas hammare' som han hade lånat ur biblioteket för några dagar sedan. Han hade hittills bara läst fem kapitel, men han hade redan fångats in i Baby Bowlings knasiga värld och hatade att erkänna att den faktiskt verkade riktigt bra.
Han smög ut ur sovsalen och ner till det tomma sällskapsrummet, förutom en person som satt i soffan. Lily. James velade på sista trappsteget. Hon hade ännu inte sett honom. Men plötsligt var det som om hans magkänsla gav honom en liten knuff, och han gick bort till henne.
"Kan du inte heller sova?" Frågade James hest som inte hade pratat på flera timmar. Lily hoppade högt i luften och råkade trycka till så hårt om paddan hon höll i att ögonen såg ut att tränga ut ur dess hålor. "Förlåt!" Utbrast James förfärat som inte hade räknat med att skrämma livet ur Lily.
"James!" Hon andades häftigt och tappade paddan i soffan som försökte rymma iväg.
"Accio padda." Sade James snabbt och fångade in den.
"Förlåt, jag trodde jag var helt ensam och- Merlins växande skägg, vad rädd jag blev."
"Det var verkligen inte meningen." Sade James och skrattade nu lite. "Här - din.. padda."
"Tack." Sade hon och såg lite generad ut. "Jag fick låna den av Professor McGonagall."
"Håller du på med förvandlingskonsten?"
"Ja, jag har fortfarande inte klarat det." Sade hon och såg lite nedslagen ut och satte sig ner i soffan igen.
"Jag har sett dig på lektionerna, du kan det här."
"Säger killen som klarade det på första försöket." Sade hon och himlade med ögonen. James satte sig nu bredvid henne.
"Ja, jag klarade det på första försöket. Du kanske kommer klara det på hundratredje, men vad spelar det för roll?" Frågade han henne uppriktigt. "Det har ingenting med hur mycket magisk förmåga du besitter. Jag har ju redan sagt att jag aldrig har träffat en häxa som är så talangfull som du, verkligen. Jag försöker inte vinna några pluspoäng hos dig, utan det är så det är. Sen att man har blockeringar för magin, det är en annan sak. Du vet bara inte hur du ska arbeta bort dem. Vissa sorters magi har vi lättare för. Det är inte bara att vifta med trollstaven, som du säkert redan vet, eller rätt kombinationer av ord. Det är känsla och mentalitet. Det sitter i ditt huvud, Lily."
"Du låter så jäkla smart när jag är trött." Suckade hon och lutade huvudet bakåt mot soffkuddarna.
"Det är nog inte bara för att du är trött." Sade James och tog ifrån henne den sprattlande grodan som såg ut att snart lyckas rymma ur hennes svaga grepp. Han stoppade sedan tillbaka den i dess magiska behållare.
"Förlåt, James." Sade Lily och lade huvudet på sned så att hon kunde se på honom. James kände hur hans hjärta slog ett extra slag när han mötte hennes smaragdgröna ögon.
"För att du är trött? Stressad?" Frågade han. "Det är ganska mänskligt."
"Ganska." Höll hon med och slöt ögonen för en stund. "Jag har bara haft en fruktansvärd dag. Jag verkar ha ganska många av dem på senare tid."
"Vill du prata om det?"
"Vill du höra om det?"
"Helst inte, men jag kan offra mig." Retades han.
"Du är ett svin, Potter." Suckade hon men James såg allt hur hon log, och det fick honom att le ännu större. "För det första måste jag klara förvandlingskonsten senast imorgon om jag ens vill ha en chans att behålla mitt U, berättade McGonagall för mig, och just nu verkar det ganska omöjligt..."
"Okej, bocka av det från listan." Sade James.
"Va?"
"Jag sitter uppe med dig hela natten om jag så måste." Sade han.
"James, du behöver verkligen inte-"
"Ruska upp dig nu! Fram med trollstaven, sitt upp och lita på mig, så ska vi nog lyckas skapa lite magi."
Efter en timmes hård träning med James hade Lily lyckats förvandla halva paddan. Hon hade varit så lättad att några få tårar sipprat ner för hennes kinder som hon snabbt torkade bort.
"Se, snart sitter det." Sade James. "Men jag tror vi behöver ta en paus."
"Det är många som verkar behöva dem idag..." Suckade Lily och drog undan sitt tjocka hår från nacken.
"Är du hungrig?" Frågade James tvärt och såg på henne.
"Utsvulten." Sade Lily och såg längtande ut efter mat. "Jag har inte ätit sen lunch."
"Jag antar att du inte är en av de tjejerna som går på någon konstig diet för att vinterbada med jättebläckfisken, så jag gissar på att du har en bra anledning till varför du inte har ätit. För annars var det dumt." Lily gav ifrån sig ett tyst skratt och drog sedan en djup suck.
"Det är andra delen av min fruktansvärda dag. Jag och John bråkade."
"Du behöver inte berätta." Sade James snabbt som var rädd att överskrida gränsen, men Lily verkade inte uppleva det så till hans förvåning.
"Det är okej." Sade hon. "Jag vet inte riktigt varför, men jag har väldigt lätt att prata med dig, James."
"Innan du fortsätter prata dock, ska du få i dig något att äta." Sade James och reste sig upp ur soffan och tog med sig sin bok som Lily ännu inte hade upptäckt till hans lättnad. "Vänta här - jag kommer strax tillbaka."
James lämnade Lily fundersam och ensam kvar i soffan medan han sprang upp i sovsalen och letade efter sin osynlighetsmantel som låg längst ner i hans koffert, och lade sedan tillbaka boken på nattduksbordet. Han skyndade sig sedan tillbaka ner till Lily som satt och väntade på honom.
"Vad håller du p-"
"Lägg tillbaka paddan och kom med här." Sade James muntert. Lily lade genast ner paddan, men hon rusade inte bort till honom. "Det är inte farligt."
"Det är lätt att prata med dig, men jag lägger inte mitt liv i dina händer än." Sade hon och såg ifrågasättande ut. James skrattade.
"Du får helt enkelt försöka lita på mig." Sade James. "Och du har trots allt din trollstav med dig. Du kan säkert utsätta mig för både det ena och det andra om du skulle vilja."
"Bäst för dig att jag inte behöver använda den." Sade hon varnande.
"Kom här nu." Sade James. "Ställ dig framför mig." Han svepte sedan manteln över dem båda, och de försvann för alla andras ögon.
"Är det en osynlighetsmantel?" Frågade Lily förundrat och lät mantelns silkestunna vävnad nästan flyta mellan hennes fingrar.
"Ja." Sade James. "Men den stänger inte ute ljud."
"Jag förstod det." Svarade hon spydigt.
"Varför pratar du då?" Retades han.
"Äsch, håll klaffen, Potter."
"Det vi ska göra nu kommer att bryta mot kanske en eller två skolregler, men jag lovar - det är det värt." Sade han.
"Du lovar?"
"Ja."
"Jag kan väl inte göra annat än att lita på dig." Sade hon. "Du är trots allt min enda chans till ett U."

Lily visste inte vad hon hade gett sig in på när hon följde med James i det öde slottet under osynlighetsmanteln, men hon kunde inte hjälpa att det pirrade i magen av spänning.
Det kändes skönt att tänka på annat, och han verkade alltid lyckas distrahera henne på något besynnerligt sätt.
De var tvungna att gå väldigt tätt under manteln för att få plats, och hon kunde känna hans tunga andetag i nacken. Han lade sedan sina stora, varma händer över hennes axlar så att han kunde leda henne i mörkret. Han verkade känna slottet lika bra som sin egen ficka. Porträtten på väggarna sov i sina ramar och vissa snarkade högt. Det var ett porträtt av en trollkarl med en mycket lustig mustasch som hade snarkat så högt att Lily hade varit tvungen att begrava ansiktet i sin egen tröja för att inte väcka hela slottet. När de kom utom hörhåll vågade Lily andas igen och vände sig om innanför osynlighetsmanteln och såg på James. Hon hade varit på väg att säga någonting, men hon glömde det lika fort och vände sig om igen.
James och Lily blev åter synliga när han tog av dem osynlighetsmanteln. De var nere i källaren som Lily så ofta såg Hufflepuffeleverna komma ifrån, och antog att deras uppehållsrum låg någonstans i närheten. James hängde manteln över armen och gick sedan fram till en tavla med motivet av en fruktskål. Han kittlade sedan päronet i bilden och tavlan avslöjade med ens en hemlig gång. James räcke Lily sin hand och hon kände hur något varmt spred sig inom henne vid hans berörning. Han ledde sedan in henne genom gången och in till...
"Välkommen till köket."
Lily kunde knappt tro sina ögon när hon klev in i det enorma, ljusa köket. Det jobbade fortfarande tiotals alfer där inne som förberedde inför morgondagen. Två alfer skyndade sig bort till Lily och James och bugade sig så djupt framför dem att deras näsor slog i det kalla stengolvet.
"Vad kan vi stå till tjänst till, Mr Potter?" Pep den ena alfen.
"Min vän Lily här har inte ätit någon middag." Sade James i en förklarande ton. "Finns det kanske några rester kvar från middagen?"
"Ja, vi har rester." Svarade alfen. "Vill fröken ha rester, eller skulle hon föredra något mer nylagat?"
"Rester blir bra." Svarade Lily snabbt som inte ville vara till mer besvär än nödvändigt, även om de faktiskt bara verkade glada över att få stå till tjänst.
"Vi har kyckling, rostbiff, korv-"
"Kyckling blir jättebra." Sade Lily uppskattande.
"Och vad vill du ha att dricka?"
"Eh, en pumpajuice blir bra." Svarade hon, alldeles överväldigad av husalfernas iver att få betjäna.
"Två." Sade James, och den lilla alfen bekräftade den ändrade ordern och bugade ännu en gång innan den gick iväg.
"Och i alla dessa år har jag varit imponerad över hur ni har lyckats stjäla mat från köket." Sade Lily och såg nu på James.
"Det är väl en bedrift i sig att hitta köket." Sade han och drog sin lediga hand genom det ostyriga håret av ren reflex, som han så ofta brukade göra när han var yngre, men det var inte den gamla James som stod framför henne.
"Här är frökens mat och dryck." Den lilla husalfen var tillbaka med en liten påse med kycklingklubbor och två flaskor med pumpajuice. Lily och James tackade så väldigt mycket innan de försvann under osynlighetsmanteln igen och oförmärkt började röra sig genom det stora slottet.
Klockan var närmre halv tre när de kom tillbaka till det tomma uppehållsrummet. James och Lily damp ner i sofforna. James öppnade flaskorna med en lätt knyck från sin stav och räckte Lily den ena som direkt drack flera, svala klunkar.
"Åh, det där behövde jag." Sade Lily som inte insett hur trött hon var. Den nya energin var välkomnad, och gav henne lite hopp.
Lily och James delade på de många kycklingklubborna som husalfen hade packat ner åt dem och åt under tystnad. Lily tänkte inte ens på att det var tyst, för tystnaden var inte särskilt påtaglig.
Hon visste inte om det var för hon aldrig tidigare varit ensam med James under deras föregående år, men hon kunde inte hjälpa att ständigt förvånas av honom. James kanske inte kom i ett fullständigt felfritt paket, men han var en stor överraskning för Lily och hon kunde inte släppa tanken på att något var annorlunda. Allt var annorlunda. Han ingav en känsla av trygghet och lugn som fick henne att öppna upp sig lättare än vad hon gjorde för sina bästa vänner. Hon visste att Mary och Haylie alltid ställde upp, oavsett vad, men de kunde vara dömande och omständiga. Med James var allt bara... enklare. Och om allt var enklare med James Potter, då var ju någonting definitivt annorlunda. Frågan var, vad - den ständiga frågan som gnagde inom henne. Hon hade några gånger tyckt sig komma närmare svaret, men aldrig riktigt. Hon visste att det inte hade så mycket med att James hade mognat som att det var att han fick henne känna. För Lily hade inte haft en aning om vilken förändrad man James hade blivit den sena eftermiddagen utanför uppehållsrummet när han, Sirius, Remus och Peter hade invaderat mitt i Lily och Johns första kyss. Och det var då hon hade känt det. Någonting var annorlunda mellan dem, och John verkade ha känt det också.
När de hade ätit upp återgick dem till att försöka förvandla paddan. Lily var mycket piggare nu, och James något mer tålmodig. När klockan närmade sig halv fyra lyckades Lily äntligen förvandla sin padda helt, och även lyckas förvandla tillbaka den.
"Ser du? James? Såg du? Jag gjorde det. Jag gjorde det!" James kunde låta bli att betrakta henne där hon satt, helt euforisk över att ha lyckats med formeln hon så länge kämpat med. Han hade när som helst gjort vad som helst för att hon skulle känna så här, och han försökte ignorera smärtan i bröstet som påminde honom att hon aldrig skulle bli hans.
"Det där var väldigt väl utfört." Sade James imponerat. "Se, jag sa ju att du skulle klara det."
"Tack, James." Sade hon och lugnade ner sig lite nu, men hon log hela vägen till sina ögon som gnistrade i mörkret.
"Du borde verkligen sova nu." Sade James som tittade på sitt armbandsur. "Vi ska snart upp igen."
"Det borde du också." Sade Lily och reste sig nu upp ur soffan och hängde väskan över axeln. James sträckte stelt på sin överkropp innan han själv ställde sig upp. Lily kom på sig själv att observera hur T-shirten stramade åt över hans muskler, och ruskade lite lätt på huvudet. De gick bort mot sovsalsdörrarna tillsammans, och när de väl stod utanför flickornas och pojkarnas stannade de båda upp. Lily såg upp på honom och mötte hans hasselnötsbruna blick.
"Godnatt, Lily." Log James och var precis på väg att vända sig när Lily tog tag i hans hand. Han såg förvånat ner på deras sammanflätande händer, och sedan ner på Lily igen. Hon kramade sedan om honom.
"Tack." Mumlade hon mot hans axel. Hon kunde känna James armar spännas lite hårdare om henne, som om han inte ville släppa taget. Hon tog ett djupt andetag i hans famn, drog in hans doft och kände ett lugn som svallade över henne. "Jag är verkligen glad att ha dig som vän, James." Sedan lossade hon sitt grepp, kastade en sista blick på honom och gick upp till flickornas sovsal.

"När kom du och la dig igår?" Frågade Mary när de var på väg ner till frukosten följande morgon.
"Kvart i fyra kanske." Gissade Lily trött och gav ifrån sig en gäspning. Mary hade fått tvinga Lilys livlösa kropp ur sängen en timme tidigare, och hade slutligen bett Abigail om hjälp som bidragit med en hink iskallt vatten.
"Lily, du vet hur svårväckt du är." Sade Mary irriterat. "Nästa gång lämnar jag dig."
"Förlåt, Mary, men jag var tvungen att kla-" Lily gäspade ännu större den här gången och försökte hålla tillbaka den med baksidan av sin hand, "-klara förvandlingskonsten. Jag har sagt förlåt minst tio gånger redan, vad mer vill du att jag ska säga?"
"Jag vill att du ska mena det."
"Men det vet du ju att jag gör." Svarade Lily argt. "Vad är det du inte säger? Varför är du arg på mig?"
"Jag är inte arg." Svarade Mary kort och började öka farten. Lily som var alldeles matt efter natten hade svårt att hålla uppe tempot.
"Skärp dig, Mary. Du är min bästa vän. Säg varför du är arg."
"Men jag är inte arg, säger jag ju!" Röt Mary och stannade så hastigt att Lily var nära på att gå in i henne.
"Okej, vad är problemet då?" Frågade Lily sansat.
"Det är det jag inte vet!" Sade hon irriterat.
"Nu hänger jag verkligen inte med..."
"Du dök inte upp på middagen igår med John." Sade Mary. "Och jag och Haylie var oroliga att någonting hade hänt, sen när du kom tillbaka till sovsalen låtsades du som ingenting."
"Jag och John har tagit en paus." Sade Lily utan någon som helst förvarning.
"Va?"
"Det var därför som jag inte dök upp på middagen." Förklarade hon enkelt. "Jag orkade bara inte prata om det. Haylie tog mig på bar gärning när jag kom ut ur en av städskrubbarna, och jag var tvungen att berätta för henne. Sen försökte jag bara släppa allt det där eftersom att jag visste att jag behövde plugga. Hade jag berättat för dig hade du aldrig låtit mig sitta med förvandlingskonsten, du hade velat prata - och jag uppskattar verkligen det. Jag vet att du och Haylie vill mitt bästa, men jag kände mig inte redo för det."
Mary slog armarna runt sin bästa vän.
"Förlåt, Lils. Jag känner mig så dum nu. Jag trodde bara du inte litade på mig, eller att du - äsch - förlåt!"
"Förlåt själv." Sade Lily och gnuggade sina trötta ögon.
"Du måste ju vara dödshungrig!" Flämtade Mary. "Du missade ju middagen igår."
"Jag, eh, smög ner till köket med...hrm... James." Sade Lily och undvek Marys blick. Men hon kunde se i ögonvrån hur Marys ögon vidgades.
"Du gjorde vad?!"
"Scchh..." Lily såg sig panikartat omkring för att försäkra sig om att ingen de kände var i närheten. "Det var inte precis något jag planerade att göra."
"Om jag hade vetat-"
"- hade du väckt Haylie och följt efter i era pälsar?"
"Det var en gång, Lily." Sade Mary. "Så hur i all sin dar hamnade du i köket mitt i natten?"
"Han satt uppe med mig och hjälpte mig med förvandlingskonsten, och det ena ledde till det andra, och plötsligt var vi i köket."
"Hade ni sex?!"
"Mary, sänk rösten om du inte vill att jag ska sätta en tystnadsbesvärjelse på dig igen."
"Okej, okej - jag ska försöka." Sade Mary som inte hade glömt när Lily hade utfört besvärjelsen förra gången, som Lily sedan till sin fasa upptäckt att hon inte kunde motbesvärjelsen till. Mary hade tvingats till tystnad i sju timmar innan Lily och Haylie hade hittat en motbesvärjelse i en bok i biblioteket. "Så hade ni...?"
"Nej, vad tror du om mig? Jag och John har inte gjort slut-"
"Okej, det bara verkade så." Sade Mary oskyldigt.
Haylie stod och väntade på dem utanför stora salen och såg road ut när hon såg Lily.
"Du ser ut som om du har spenderat natten i Azkaban. Har du ens borstat håret?"
"Hon har spenderat natten i köket." Rättade Mary henne.
"Va?!"
"Tydligen har vår lilla fröken Evans vandrat omkring tillsammans med Mr Potter i natt."
"Okej, du får det här att låta alldeles mer skyldigt än var det var." Sade Lily lite nervöst.
"Potter, alltså?" Lily, Haylie och Mary vände sig om och mötte Johns förkrossade blick som stod bakom dem, tillsammans med Lionel. Lily kände hur ångesten växte sig inom henne och hon var säker på att den speglades i hennes ögon. Hon öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom till henne. Hon stod bara som fastnaglad i golvet och stirrade på honom.
"John, dra inga förhastade slutsatser nu." Sade Haylie som tillskillnad från Mary visste om Johns osäkerhet när det kom till James. John svarade inte, utan gick med snabba ben där ifrån.
"Lily, jag tror det är nu du borde..." Började Haylie försiktigt, men Lily hade redan lyckats ta sig ur sin egen frysningsförtrollning. Hon sprang efter honom och lämnade Haylie och Mary ensam kvar med Lionel.
"Hon är ganska snabb för att bara ha sovit i tre timmar." Sade Mary och lät imponerad.
"Ni tjejer är så taktlösa." Sade Lionel giftigt. "Tänker bara på er själva, och John som trodde Lily var annorlunda. Ha! Där fick han så att han teg. Och vet ni vilka som får sota för det? Jo, Ravenclaw. Det är ert fel om Ravenclaw förlorar quidditchpokalen. Vems sida är du på egentligen, Ms Jones?"
"Lily är den mest omtänksamma och genuina person jag känner, till skillnad från dig. Så jag tror jag är på deras sida. Och på riktigt, tror du verkligen att Ravenclaw skulle ha en chans i att ta hem quidditchpokalen så länge Gryffindor har James och Black i laget? Kom Mary, så går vi."

Super! Jag älskade verkligen kapitlet (men jag börjar hata John allt mer och mer)

Ny uppdatering så fort ^_^

All detaljer är så bra, gillar verkligen hur James och Lily iakttar varandra för det blir så levande med alla beskrivningar. Så roligt när James skulle hjälpa henne och han sa ".... så ska vi nog lyckas skapa lite magi."

Haha vem säger ens så? Det kanske bara är jag som misstolkar men jag tyckte det var väldigt kul att han bad henne ta fram sin trollstav och sen sa det där. x) Kan tänka mig hur vild James var inombords när hon kramade honom efteråt. Du skulle beskrivit det. Men kanske kommer vi att få en liten snutt ur James perspektiv där han inte kan sluta prata om det. Hoppas. Har precis sett klart på senaste säsongen av en serie där en karaktär säger till en annan att hen ska ge fan i att såra en annan person för annars blir det dunder och käftsmällar.... Om John ska hålla på att såra Lily så hoppas jag fortfarande på att marodörerna drar ett riktigt bustrick på honom. Viger honom med jättebläckfisken eller något annat unikt.

Längtar efter fortsättningen trots att Lionel fortsätter vara en drygis. Han kanske är smygkär i John? De får ha ett öppet förhållande tillsammans med jättebläckfisken tycker jag.

Såååååååååååååååååååååååååå braAaaaaaaaaa!!

Blir jätteglad för era kommentarer!! =) det gör det mycket lättare att skriva. Har skrivit lite över 1000 ord på det nya kapitlet, och jag lägger aldrig ut ett kapitel som är under 2000 ord!