En elev med stor betydelse

Superbra!

Jag förstår precis vad du menar om Alan och Snape. Han är en fantastisk man och skådespelare. Blev rent av chockad när jag fick höra att han gått bort i cancer av mina vänner som är helt ointresserade i Harry Potter och skådespelare. Trots att jag har svårt för att få och visa känslor, så grät jag. RIP, vår kära Alan Rickman.

Severus är en av mina favorit karaktärer av den anledningen att han är så missförstådd. Det krävs lite analys av böckerna för att förstå honom helt.

Återigen, Superbra!

Ayy ett nytt kapitel innan klockan 23, bra jobbat mig *applåder*. Föresten fun fact om ni ser en Alan Rickman GIF på anslagstavlar så är det 99% chans att det är jag som postat. Hah.
Respons och kritik är alltid uppskattat :

Kapitel 11, Kathryn POV
När Kathryn vandrade hem mot Slytherins uppehållsrum funderade hon på det Professor Snape hade berättat. Det var tydligt att han hade klippt ur delar ur sitt liv, men förståeligt. Det gjorde det henne ännu mer nyfiken på mannen, men det lilla han hade berättat hade skrämt henne och hon visste inte längre om hon ville veta så mycket om hans mörka liv.
Hon var mer upprörd än hon hade visat på kontoret, men inte av rädsla. Nej, Kathryn var upprörd över hur den unga Professor Snape hade lämnats ensam, hur livet varit så orättvist mot honom. Han hade länge haft lika oskyldiga mål som henne, men till skillnad från henne så hade ingen sett det och försökt stoppa det. Ingen hade brytt sig tillräckligt mycket, och då misstänkte hon ändå att han berättat långt ifrån allt.
Ingen verkade lita på honom nu heller, de andra lärarna undvek att prata med honom och eleverna skvallrade om honom. Han var ingen trevlig man att umgås med, det var tydligt, men hade det varit annorlunda om någon brytt sig om honom från början? Någonting måste ha fått honom att byta till den ljusa sidan, och eftersom rektorn litade på honom måste han ha bevisat sin lojalitet men trots det var det som att alla bara såg honom som...som något att hålla sig borta ifrån.
Men trots allt hans yttre, trots alla snäsningar, all sarkasm och elaka ord så hade han nu offrat sig för att hjälpa henne. Han kan inte vara en elak man, bara en man som fått dra livets nitlott.
Kathryn suckade. Hon önskar att hon kunde hjälpa honom, men hur?
"Jo professor, jag tyckte så synd om dig så skulle bara berätta att du kan lätta ditt hjärta hos mig när du än vill"
Hah, det skulle fungera bra.
Med huvudet fullt av tankar om sin föreståndare smög Kathryn sig in igenom uppehållsrummet och upp till sin sovsal. De andra två förstaårstjejerna satt uppe i en säng och viskade, men hon ignorerade de och kröp ner i sin egna säng. Sakta väntade hon på att tröttheten skulle komma samtidigt som hennes tankar fortsatte snurra.

Dagen därpå, frukost

Kathryns frukost var förvånansvärt fridfull. Det var bara några få elever kvar och de fokuserade mer på att slänga i sig sin frukost så snabbt som möjligt än att ens notera hennes existens. Den enda som satt kvar uppe vid lärarbordet var Professor Dumbledore, som alltid stannade kvar tills hela salen var tom.
Efter att ha fått i sig sin vanliga frukost -- två rostade bröd med någon sorts marmelad, en halv skål gröt och ett glas pumpajuice -- släntrade hon ut, tankarna fortfarande fokuserade på hur hon skulle kunna hjälpa Professor Snape.
"Sen frukost halvblod? Lite riskabelt, tycker du inte? Det vore synd att se plugghästen komma sent till en lektion"
Hon vände sig om i tid för att se hur Marcus Flint kastade en blick på sin högra hand Kay Gribs. De två var flankerade av sex första-och andraårselever från Slytherin. Hon beräknade sin odds på en halv sekund innan hon vände sig om och sprintade upp för närmsta möjliga trappa så fort hennes ben bar. Skräckslagen hörde hon Marcus brista ut i hånskratt innan han dundrade efter henne.
Hon hörde hur han minskade avståndet mellan dem samtidigt som hon svängde runt och in på en korridor. För sent upptäckte hon att det var en återvändsgränd och att med hennes fart skulle hon fara rakt in i en vägg. Hon blundade, försökte stanna och snubblade rakt in i...en ny korridor?
Förvånad men fortfarande skräckslagen kastade hon sig upp på fötter och slängde en blick bakom sig, bara för att upptäcka att det inte var någon Marcus i korridoren bakom henne. Det var inte ens en korridor, utan en solid stenvägg.
Förbryllad gick hon tillbaka och tryckte händerna mot väggen, som var precis lika hård som den såg ut.
"Miss Weaver, lektionen startar när som helst och jag förväntar dig inne i lektionssalen vid det laget"
Kathryn hoppade till och vände sig om för att stå öga mot öga med Professor Flitwick (eller nåja, det tog ett ögonblick innan hon tittade ner, men då mötte hon hans blick). Fortfarande förvirrad märkte hon att hon faktiskt var i samma korridor som lektionssalen för trollformellära. Samtidigt som hon plockade upp väskan hon tappat i fallet så kom hon ihåg något hon hade läst för länge sedan i Hogwarts Historia...om hur rektorer genom alla år hävdat att slottet var mycket levande och hade en egen själ. Hade Hogwarts räddat henne, när alla lärare -- förutom Professor Snape -- verkade helt ointresserade? För säkerhets skull lät hon sin hand glida mot en utav de kalla väggarna.
"Om du verkligen finns där, så tack för hjälpen. Du räddade mig..."
Hon vandrade in efter Professor Flitwick in till lektionssalen.

Superbra

Super!

Jättebra!
Bara undrar om du har ett schema när du lägger ut kapitel, eller om du lägger ut när du kan?

Jättebra! Absolut strålande!

Super!!!!!

Halloumi Jag lägger ut när jag kan, vilket kommer visas tydligt när skolan börjar igen tyvärr. Jag försöker lägga upp så ofta som möjligt dock, men jag vill inte publicera allt för korta kapitel heller
Som alltid, respons är kärlek:

Kapitel 12, Kathryn och Severus POV
Kathryn POV
Vårterminen rullade på snabbare än höstterminen och avslutningen närmade sig fort. Trots att hon såg fram emot att spendera sommaren hos sin familj så var hon frustrerad över att ännu inte funnit en lösning på sin situation med Professor Snape. Problemet med Marcus Flint och hans gäng kändes helt plötsligt litet, speciellt när hon vart allt mer övertygad om att slottet faktiskt hjälpte henne. Allt oftare fann hon sig i en helt annan korridor -- och våning -- än hon hade börjat när Marcus valde att ge sig på henne. Han verkade också inse att det var svårare att fånga henne än vad ansträngningen egentligen var värt och verkade ligga lågt. Hon misstänkte att det var lugnet före stormen, men det var ändå skönt att slippa hans konstanta trakasserier även om det bara var för en tid.
Plötslig hade avslutningsdagen kommit, tillsammans med ett långt tal från Dumbledore och en blandning av glädje och sorg bland eleverna. En del var på väg hem för sommarlovet, en del åkte hemifrån.
På väg mot tåget såg hon hur elever från Ravenclaw, Gryffindor och Hufflepuff turades om att ge sorgsna avsked till alla lärare förutom Professor Snape. Några Slytherinelever nickade åt honom, ignorerade alla andra lärare och gick på tåget i grupper. Efter några sekunders tvekan, svängde Kathryn av från kön och vandrade fram till sin föreståndare som förvånat upptäckte henne när hon var halvvägs. Hon log mot honom, och såg en osäkerhet blixtra förbi i hans annars känslokalla ögon.
"Goddag, Professor Snape" Hon tittade upp mot honom, fortfarande med ett leende spelandes på läpparna. Han nickade mot henne, misstänksam.
"Miss Weaver?"
"Jag önskade bara tacka för det här läsåret och för all...hjälp. Det betyder mycket för mig. Jag hoppas att du får ett utmärkt sommarlov" Innan modet övergav henne helt vände hon sig om och travade bort mot kön igen.
När hon kastade en blick mot Snape igen, iakttog han henne med en mycket förbryllad blick, för att sedan vända sig om och försvinna in i slottet igen.
Hon log för sig själv, klev på tåget och såg fram emot emot ett sommarlov utan läxor, mystiska professorer och mobbare.

Severus POV

Ointresserat såg han på när elev efter elev försvann in i tåget. En del tog sig tid att ge de andra lärarna ordentliga avsked. Han funderade ett ögonblick på hur det hade känts att ha elever som faktiskt brydde sig om sin trolldryckslärare. Han släppte dock den tanken fort och fortsatte svepa med blicken över eleverna. Plötsligt såg han något som rörde sig mot honom i ögonvrån, och vände sig om i tid för att se hur Miss Weaver rörde sig mot gruppen av lärare.
"Vad ska..."
Han såg förvånad på när flickan placerade sig...framför honom, med ett leende?
"Vad planerar flickan nu?"
"Goddag, Professor Snape"
"Hon ser inte ens plågad ut över att prata med mig" Han nickade osäkert.
"Miss Weaver?"
"Jag önskade bara tacka för det här läsåret och för all...hjälp. Det betyder mycket för mig. Jag hoppas att du får ett utmärkt sommarlov"
Flickan försvann tillbaka mot kön utan att förvänta sig ett svar, vilket var tur för han hade antagligen inte kunnat få ur sig ett ord även om hans liv hängde på det.
Först hade han tagit för givet att hon skämtade med honom, men flickan lät helt ärlig. Som om hon faktiskt brydde sig tillräckligt för att faktiskt...
En värme han inte känt på nästan tio år spred sig i inom honom, och han flydde in i slottet så att ingen skulle kunna märka. Även om det var lite så hade någon faktiskt brytt sig om honom. Det var nästan så han kunde börja le. Eller gråta.
"Skärp dig Severus, ingen har någonsin brytt sig om dig"
Men inte ens den deprimerade rösten i hans huvud som kallades logik kunde stoppa värmen från att sprida sig samtidigt som Severus flydde ner till fängelsehålorna.

Superbra

Ingen press Det är bättre att skriva när man verkligen har tid än när man bara rafsar ihop ett kapitel Ta tid på dig