Quirrells första år på Hogwarts

Superbra

bääääääääääääääääääääääääst♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jättebra!

väldigt spännande, men Quirrell är betydligt äldre än marodörerna.

Jag känner mig ovanligt snäll idag, så jag lägger upp ett till kapitel! Men sen får jag vänta till efter påsk.
Detta kapitel kan bli lite dystert. Säg inte att jag inte varnade er.

Lydia Olsson: Roligt att du gillar storyn. Jag vet inte alls något om det här med Quirrells ålder. Vår kära Rowling har ju inte gett ut ett årtal när han föddes, så jag antog att han var yngre. Jag tror jag utgick väl från första filmen. När Ian Hart(Quirrell) föddes, hade Alan Rickman* (Snape) hunnit fylla 18 år och det syns faktiskt.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Dessutom så beskrivs Quirrell väldigt ung i första boken.

Så i denna story är marodörerna äldre. Kelpie tyckte då att det var okej att låta honom bli yngre än Harrys föräldrar.

*Må han vila i frid!
__________________________________________________________________________________


Kapitel 12- Flygövningen


Dagarna som följde efter Quidditchmatchen blev mycket outhärdliga för Quirinus. Slytherineleverna flinade elakt när han passerade dom, och Lestrange gjorde en imitation av honom var gång dom möttes. Snape nöjde sig med att säga ”Klantskalle!” eller något annat elakt så fort Quirinus råkade passera honom.
”Strunta i dom! Dom är bara ett par puckon!” sa Frank tröstande, när Lestrange och en annan Slytherinelev slängde glåpord.
”Du har väl rätt”, suckade Quirinus, men han kände sig väldigt arg när han såg hur Regulus Black höll på att skratta ihjäl sig. Han kunde se James, Sirius och Peter komma gående emot dom; av deras miner hade dom tänkt låtsas att dom inte hade hört nåt. Men var fanns Remus?
”Han skulle nog säga något till vårt försvar!”, viskade Quirinus när James och hans två vänner hade gått förbi.
”Jamen, han kanske är sjuk. Han ser jämt så trött ut vet du väl”, sa Frank.
När dom kom till den Stora salen, kom Martin fram emot dom och sa:
”Vi ska få våran flygövning idag! Efter trollformelläran!”
”Åh. Det var ju oväntat!” sa Frank.
Quirinus kände hur det knöt sig i magen av oro. Efter Quidditchmatchen ville han definitivt slippa övningen.
Snape dök upp runt ett hörn, tätt följd av Lestrange. Quirinus kände vreden inom sig.
”Hörde jag rätt Quirrell? Ska ni äntligen få er flyglektion?” frågade Snape med ett elakt leende. ”Du kommer väl att skylla på huvudvärk, förkylning, eller yrsel för att få slippa den!” tillade han.
”Eller...eller ont i armen!” pressade Lestrange fram och brast sedan i skratt.
Snape log och gick sedan in i salen. När han var borta, sa Lestrange:
”Jag sa ju det! Att du skulle få igen! Och det är ju en sån vacker dag!”
”Din vidriga usling! Jag fattar varför hela skolan hatar ert elevhem!” väste Quirinus, medan han knöt händerna. Lestrange log och gick sedan iväg.
Martin såg skamsen ut.
”Jag är ledsen Quirinus! Jag skulle inte ha sagt det så högt så att dom där typerna hörde! Förlåt!” sa han.
”Det är inte ditt fel. Jag visste inte heller att dom skulle höra”, sa Quirinus.
”Just det. Det är deras bekymmer. Lestrange är en idiot och Snape älskar att lägga sin örnnäbb i blöt!” sa Frank. ”Och Lucius och Black kan dra något gammalt över sig, om dom nu vet hur man gör! Deras hjärnor består ju av ett dammkorn!” tillade han.
Skrattet fick knuten i Quirinus strupe att lösas upp. Dom gick in i stora salen för att äta lunch. Men det var så svårt att få ner något, speciellt som Lestrange gjorde den där elaka imitationen.


”Jag går ner till biblioteket en stund. Jag behöver något att skingra tankarna med”, sa Quirinus, några minuter efter lunchen.
”Visst. Du ser ut att behöva det”, sa Frank.
”Jag kan prata med Flitwick om du blir försenad!” sa Martin. Han ville förstås gottgöra det som hade hänt innan lunchen. ”Åh, det behöver du inte, jag kan göra det själv ”, sa Quirinus vänligt och gick.
Han gick med snabba steg för att undvika Slytherineleverna. Poltergeisten Peeves, som Myrtle hade berättat om, försökte slänga några kritor och bläckflaskor över honom, men Quirinus hade tur och fick hjälp av Den Grå Damen, som hotade med att hämta den Blodige Baronen, som var Slytherins spöke, och som dessutom kunde hålla Peeves i schack.
När han kom ner till biblioteket, fick han syn på James, Sirius och Peter igen. Dom satt vid ett bord och såg inte så koncentrerade ut, tyckte Quirinus, trots att dom hade en massa böcker och pergamentstycken med sig. Men var fanns Remus nånstans? Quirinus började gå bland hyllorna, när han hörde James säga:
”Har ni hört att madam Hooch har tänkt låta förstaårseleverna från Ravenclaw och Hufflepuff få en lektion i flygning?”
”Ja. Än sen?” sa Sirius nonchalant.
Quirinus ställde sig närmare hyllan och kikade på dom.
”Fattar ni inte? Har ni inte hört hur den där killen har gnällt om att få slippa alltihop?” James lät upphetsad.
”Jo, jag har det” sa Peter.
Quirinus kände hur han blev röd i ansiktet; dom hade förstås hört Snape och Lestrange håna honom.
”Ja, som jag sa, det förvånar mig inte att han inte vill ha någon lektion, efter Quidditchmatchen för tre veckor sen”, sa James.
”Han skulle ändå inte ha passat i Gryffindor, han verkar för skraj för det!” sa Sirius, och Quirinus kunde höra hur Peter nästan höll på att storkna när han försökte kväva skrattet. ”Visst. Det är bäst vi går och letar upp Remus, vi börjar om en kvart”, sa James.
Quirinus, som kände sig både arg och sårad, sprang förbi dom innan dom ens hade hunnit resa sig från bordet. I all hast råkade han knuffa till Peter, som tappade sin bläckflaska så den gick sönder.
”Är du galen?! Vad har han gjort dig?” sa Sirius, som såg chockad ut.
”Det har väl inte du med att göra!” fräste Quirinus, medan strupen kändes sammansnörd, dom hade verkligen sårat honom ordentligt.
Peter såg olycklig ut; hans klädnad var nerfläckad av bläck, men Quirinus brydde sig inte om det, utan vände på klacken och gick ut från biblioteket med snabba steg. Han gick raka vägen till uppehållsrummet och stötte på Sarah och Chloe, som undvek att se på honom.
”Var är Frank?” frågade Quirinus så lugnt han kunde.
”Jag vet inte”, sa Chloe snäsigt.
Sarah svarade inte på frågan, utan sa:
”Har du slutat såra Jake nu?”
”Men sluta nu, Sarah! Det där hände för flera veckor sen! Jake och jag är vänner igen!” utbrast Quirinus argt.
Sarah fnös och både hon och Chloe gick iväg.
Jake kom fram till honom och sa:
”Frank sa att han skulle gå till klassrummet, han ville inte störa dig.”
”Tack Jake”, suckade Quirinus.
Jake log vänligt och gick iväg. Quirinus gick till sovsalen och hämtade sin väska. Han hittade Frank utanför klassrummet. ”Där är du. Jag undrade just om du mådde bra”, sa Frank medlidsamt.
”Det gör jag inte!” sa Quirinus och berättade om samtalet som han hade hört.
”Men var fanns Remus?” frågade Frank.
”Jag vet inte. Men en sak är då säker, jag hoppas nästan att James ramlar av kvasten nästa gång han spelar Quidditch!” sa Quirinus hätskt.
Frank lade en hand på hans axel och sa:
”Dom kommer kanske att inse att du har blivit sårad, och då kommer dom att be om ursäkt. Ni kan ju inte vara fiender hela livet.”


Efter trollformelläran gick Quirinus och Frank iväg mot gårdsplanen där dom skulle öva. På vägen dit stötte dom på några förstaårselever från Slytherin. Snape och Lucius stod också där med varsitt försmädliga leende.
”Säg Quirrell! Hur länge tror du att du kommer att sitta på kvasten?” ropade Lestrange så högt att några elever stannade upp för att lyssna. ”Jag tror att du kommer att sitta där i tio minuter!” tillade han och brast ut i gapskratt.
”Jag tror att du kommer att sitta på den i fem minuter!” sa Regulus.
”Strunta i dom!” väste Frank.
Quirinus började gå, men Snape kom fram emot mot honom och spärrade vägen för honom. Frank drog fram sin trollstav, men Lucius stoppade honom.
”Ja, jag tror nog att du ramlar av kvasten efter en sekund”, sa Snape och hånlog.
”Jaså, du tror det!” fräste Quirinus.
”Jag hoppas att du inte har något emot att jag och Lucius står och tittar på. Vi har nämligen inga lektioner”, hånlog Snape. Quirinus drog med sig Frank och stormade ut, när han hörde Lestrange skrika:
”Du kan skicka någon som kan tala om vilka blommor du vill ha vid sjukhussängen!”
”Håll igen mun!” skrek Frank.
Quirinus drog försiktigt av sig klockan och tittade på den. Joe hade ju skrivit att det var en lyckobringare.
”Svik mig inte nu, morfar!” viskade Quirinus och satte på sig klockan igen.


Ute på gården stod även Hufflepuffeleverna.
Vilken tur! Dom är i alla fall hyggliga! tänkte Quirinus. Madam Hooch var en häxa med kort, ljusbrunt hår och hennes ögon var gula som en höks och hon påminde starkt om professor McGonagall tyckte Quirinus. Men madam Hooch var tack och lov inte lika hemsk som Marrigburn.
”Detta är eran första flyglektion. Jag vill att ni sträcker ut er högra hand och säger ’Upp’ högt och tydligt!” ropade madam Hooch.
”UPP” skrek hela klassen.
Quirinus märkte att kvasten låg kvar. Han hörde hur några skrattade elakt bakom hans rygg och vände sig om. Vid slottet stod Lestrange tillsammans med Regulus, Snape och Lucius, och alla fyra log elakt mot honom. Bara ett par meter ifrån dom, stod James och hans vänner och pratade; dom hade kanske hört allt. Remus var fortfarande inte där.
Quirinus vände sig om och ropade:
”Upp!”
Inget hände. Vad var det för fel? Han försökte igen, men kvasten låg där den låg.
Envisa kvastskrälle! tänkte Quirinus argt.
Dom flesta elever hade redan fått sina kvastar att komma till deras händer.
”Mr Quirrell! Du måste säga ’Upp’ med eftertryck”, sa madam Hooch som hade kommit fram till hans plats.
Quirinus tittade upp mot henne.
”Jag försöker, madam Hooch!” sa han olyckligt.
Madam Hooch såg medlidsam ut.
”Försök igen”, sa hon.
”UPP!” skrek Quirinus.
Kvasten flög upp, men olyckligtvis flög den i ansiktet på Quirinus, så han ramlade omkull. Lestranges skratt ekade nästan över hela gården.
”Ställ dig upp nu”, sa madam Hooch och gick iväg till dom andra eleverna.
Frank hjälpte Quirinus upp på fötter.
”Jag visste att det skulle gå dåligt!” viskade Quirinus, medan det bultade av smärta i näsan.
”Bry dig inte om Lestrange. Det är han som gör dig okoncentrerad!” viskade Frank tillbaka och blängde åt Slytherinelevernas håll.
”Nå då så”, sa madam Hooch, ”nu när alla elever har fått upp sina kvastar, så vill jag att sätter er på den som jag visar er.” Hon visade hur alla elever skulle sätta sig. Sedan gick hon omkring för att kolla hur dom andra eleverna skötte sig. Sharon såg mycket nervös ut, trots att hon var den första som hade fått upp sin kvast. Quirinus vände sig för att se om Lestrange och hans gäng hade gått, men det hade dom inte. James, Sirius och Peter hade förstås hört allt, men dom hade tydligen inte tänkt ingripa.
”Okej!” sa madam Hooch så högt, att Quirinus hoppade till. ”Nu har alla satt sig. När jag blåser i visselpipan, ska ni sparka igång från marken med all er kraft! Ni måste hålla kvastarna stadigt. Höj er nån meter upp i luften, böj er sedan framåt när ni ska gå ner. Är det förstått?”
”Ja, madam Hooch!” ropade klassen i kör.
”Men jag är inte beredd på att flyga!” mumlade Quirinus tyst för sig själv.
En gäll signal hördes och nästan alla i klassen sparkade igång från marken. Quirinus sparkade med all sin kraft, men han kom bara några centimeter upp i luften.
”Du måste flyga lite högre!” sa madam Hooch.
”Jag… jag vet inte om jag klara det!” sa Quirinus och började känna sig yr.
Plötsligt kändes det som att en stark vind tog tag i honom och Quirinus höll ett krampaktigt tag om kvasten, som verkade ha en egen vilja, för den flög nästan för högt upp.
”Kom tillbaka ner!” ropade madam Hooch.
Quirinus försökte böja sig framåt. Men just som han skulle göra det, började det rycka i kvasten. Quirinus gav ifrån sig ett skrik och höll sig fast i kvasten när den flög mot en vägg. Skaftet bröts av och Quirinus ramlade ner på rygg.
”Hur gick det?” frågade Frank, som hade landat mjukt och fint. ”Det gjorde ont!” kved Quirinus, medan han kände hur ögonen tårades av smärta. ”Men inget är brutet”, tillade han.
Nu hördes Lestranges hånfulla skratt över hela skolgården, och när Quirinus satte sig upp, såg han hur Snape och Lucius log försmädligt åt honom.
”Det är nog bäst att du går till sjukhusflygeln.” Madam Hooch lät bekymrad.
”Tack madam Hooch!” sa Quirinus.
Han reste sig upp och kunde se hur James, Sirius och Peter skrattade; det såg nästan ut som dom skrattade åt honom. Det gjorde dom kanske med tanke på att dom inte hade ingripit, när Lestrange hade gapskrattat. Quirinus gick med snabba steg förbi Lestrange och hans gäng. I all hast knuffade han till James, som såg förvånad ut. Quirinus blängde på honom och började sedan gå mot sjukhusflygeln. Han såg James komma efter honom och skyndade vidare.
”Vänta! Varför har du så bråttom?” ropade James. Han sprang ikapp Quirinus och satte en hand mot axeln.
”Vad tror du själv?! Tror du att jag vill prata med dig när du bara skrattar åt mig?!” fräste Quirinus argt, medan blodet bultade i öronen på honom.
”Vad pratar du om?” frågade James.
”Gör dig inte dummare än vad du är! Jag vet nog vad du och dina vänner tycker om mig! Ni är precis som Snape! Ni hatar mig för att min syster satte dit er för era upptåg! Remus har då berättat!” sa Quirinus.
”Vi hatar dig inte. Jag…” började James.
”Ljug inte! Jag hörde er nog i biblioteket, efter lunchen! Och dessutom sa ni ingenting när Lestrange höll på att skratta ihjäl sig!” avbröt Quirinus. Tårarna som brände i ögonen, hotade med att svämma över. ”Ni skrattade åt mig! Jag såg det. Och dessutom tycker ni att jag inte passar in i Gryffindor!” tillade han.
Det såg ut som att ett ljus hade gått upp för James, för han sa plötsligt:
”Vi pratade inte om dig. Jag menade Aaron Dubois från Hufflepuff.”
”Du ljuger! Han flög ju hur bra som helst! Han har inte alls klagat om att få slippa flyglektionen! I motsats till dig, så är han väldigt snäll! Inte undra på att Lily inte gillar att vara i ditt sällskap!” fräste Quirinus utan att tänka sig för.
”Vad menar du med det?!” sa James och grep tag i Quirinus arm.
”Släpp mig!” Quirinus kände hur han darrade av ilska. ”Hon såg då sur ut första gången jag såg henne! Och förresten, är både du, Sirius och Peter omogna! Ni orkar ju inte säga något till mitt försvar när Snape och Lucius hackar på mig!” tillade han.
”Sluta nu! Okej, jag erkänner att jag blev sur, men du var också lika okänslig. Förresten så är det prefekternas uppgift att ingripa om något går fel”, sa James, som hade fått något mörkt i blicken.
”Snicksnack! Nu ljuger du igen! Fiona ingriper, trots att hon går fjärde året. Det förklarar saken varför Lily inte gillar dig, du ljuger ju bara!” sa Quirinus. Han försökte slita sig loss och tillade: ”Erkänn att ni såg Snape attackera mig! Erkänn att ni inte vågade ingripa!”
James suckade.
”Vi skrattade inte åt dig. Jag fattar inte vad det är för en attack du menar ”, sa han, men det syntes att han ljög. Quirinus kände hur han tappade tålamodet och skrek:
”Jag såg nog hur ni skrattade åt mig! Och det syns att du ljuger! Ni såg hur Snape attackerade mig, men ni vågade inte ingripa! Släpp mig!”
Med sin fria hand, slog Quirinus till James i ansiktet med en våldsam kraft. James släppte taget och tog sig för sitt högra öga. Glasögonen hade ramlat i golvet.
”Vad håller du på med?! Är du tokig!” utbrast Sirius, som tydligen hade följt efter.
”Jag kan fråga er detsamma!” skrek Quirinus och vände sig om, medan tårarna rann ner för kinderna.
Han gick så fort han kunde och struntade i människorna som kollade på honom. En dörr stod öppen till ett tomt klassrum. Quirinus smet in och stängde dörren efter sig.
Sedan lutade han sig mot en vägg och gled ner på golvet och brast i gråt. Det hade gått dåligt på flyglektionen, Slytherineleverna hade fått sig ett gott skratt och nu hade han fått James, Sirius och Peter som fiender.
Sex fiender! Det måste vara världsrekord! Och Remus då?! Varför är inte han i närheten när man behöver honom? Och jag som tyckte att han verkade vara en bra kompis! tänkte Quirinus argt.
Han beslöt sig för att från och med denna dag inte prata med vare sig James, Sirius, Peter eller Remus.
”Jag är ledsen morfar, men jag kan inte göra framsteg!” viskade Quirinus och grät, när han plötsligt tänkte på att han hade Joes klocka på sig.
Det var ju en lyckobringare, men inget hade fungerat.
”Jag är ledsen morfar!” upprepade Quirinus medan tårarna rann.
Han reste sig upp och gick mot sjukhusflygeln. Han tittade ut genom ett fönster och fick se Sharon stå och prata med någon. Det var James.
Sharon föredrar nog en modig tredjeårselev från Gryffindor, än en plugghäst som jag! tänkte Quirinus och grät bittert.

_________________________________________________________________________________________________________


Ja, det gick ju inte så bra för Quirinus, men det är ju ett bevis på att han inte är perfekt, och jag fick lära mig att perfektion är tråkigt! Och ja, det var fel av honom att slå till James och dessutom bli sur på Remus, men på samma gång kan vi väl säga att bägaren rann över för honom.

Sen kan ni tänka er att...

Spoiler:
Tryck här för att visa!...Harry var ju arg på nästan allt och alla i femte boken eftersom ingen ville tro att han hade mött Voldemort. Ibland blev han ju snäsig mot Ron och Hermione, om jag inte minns fel. Han slog ju dessutom till Malfoy efter en quidditchmatch (Fast det var Malfoy som fick skylla sig själv! Han provocerade ju Harry!)

I övrigt hoppas jag ni gillar detta kapitel!

Jättebra, tycker att Quirinus förkänar något snällare ord av James.

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Verkligen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra

Denna. ff. Är. Den. Bästa. Jag . Läst.
Tänk vilken lycka att få se FYRA färdiga kapitel på 1 dag!!! Tack du underbara