Du vet inte allt (3:e generationen)

Klart vi tycker om det! Jättebra! Och ska bli spännande att följa hur Scarletts och James vänskap (förhoppminsvis) växer fram. Kul att du kommmenterar att det är kul att vi inte gillar Bradley haha
Kepp writing!

Jättebra! Ska bli kul att få veta Scarletts tankar om James sen Och ser fram emot all the drama, som jag förväntar mig kommer ske!

(Och för min skull behöver du inte uppmärksamma oss särskilt mycket, vet att det aldrig har varit din stil, plus att jag vet att du uppskattar oss ändå! Kram)

Åh vad kul!
Älskar 3:e generationen fanfics, särskilt dina.
Fortsätt skriva! Bevakar

Jag vet inte om de som skickade dvärgar till mig i går läser min ff men tack i alla fall! Väldigt gulligt av er!

_________________________
Kapitel 7
Scarlett
Jag somnade så fort jag lade mig i sängen igår kväll. Jag vet inte om det var utmattningen av att sitta på ett tåg i flera timmar och allt det här med prefekterna eller om det faktiskt var sängen. Sängarna här på Hogwarts är verkligen…ja, magiska. Hundra gånger bättre än min tältsäng där hemma. Jag öppnar ögonen och tittar mig förvirrat omkring. Det tar ett par sekunder innan jag kommer ihåg var jag är. Jag sätter mig upp och sträcker trött på mig. Galathea ligger vid mina fötter och tittar nyvaket på mig. Jag lämnar sängen och går barfota bort till sovrumsdörren och släpper ut henne innan jag går vidare in till mitt egna badrum. Jag älskar att säga den mening. Mitt egna badrum. Jag behöver inte dela det här med någon. Jag behöver inte heller dela mitt sovrum med någon. När jag tänkt den sista tanken känner jag ett stygn av skuldkänslor. Jag har inget emot att dela med min mamma eller mina morföräldrar. Mamma sliter som ett djur för att kunna ge mig kläder och morfar och mormor tog in oss trots att de inte hade pengarna till det. Jag tittar mig omkring och suckar. Men det är riktigt skönt att få vara i fred. Att kunna stänga dörren och inte ständigt ha människor runt omkring sig. Att vara försteprefekt kanske inte är så hemskt ändå. Jag tar av mig pyjamasen och kliver in i duschen. Ungefär tio varma minuter senare lämnar jag badrummet iklädd en mjuk bomullshandduk. Tystnaden i rummet är ovant. Om jag fortfarande hade bott i sovsalen med de andra skulle rummet just nu varit fullt av morgontrött skvaller och rafsandet ifrån när någon letar igenom sin koffert efter underkläder eller något annat klädesplagg samtidigt som de pratar lågmält med sig själv om vart klädesplagget kan ha tagit vägen.
- Ahh!
Skriket kommer ifrån sällskapsrummet och eftersom jag hör att det är James som skriker så skyndar jag dit för att kolla vad som hänt. James står mitt i rummet med rufsigt hår och en skrynklig skjorta och slipsen hängandes löst runt kragen.
- Vad har hänt? frågar jag.
- Den där dök upp ifrån ingenstans, säger han och pekar på fåtöljen intill honom.
Jag sträcker på mig och får se att Galathea ligger och sover på den mjuka dynan. Jag himlar med ögonen.
- Det är Galathea. Min katt, säger jag.
- Jag visste inte att du hade en ka…, säger James men slutar prata när han tittar på mig.
Han ler ett snett leende. Jag lyfter frågande på ett ögonbryn och jag ser hur hans blick glider ner från mitt ansikte för att ett par sekunder senare återvända upp igen. Jag tittar ner och känner hur det bränner på kinderna. Jag glömde helt bort att jag bara hade på en handduk. Utan att säga så mycket som ett ord till, vänder jag mig bort ifrån honom och springer tillbaka in till mitt rum och stänger snabbt igen dörren efter mig. Jag blundar och känner hur varje cell i min kropp skäms. Jag förstår inte hur jag lyckades glömma bort att jag inte hade på mig några kläder. Och det kunde inte ha hänt vid ett sämre tillfälle. Jag menar, James är den sista personen som jag vill visa mig halvnaken för. Inte ens Bradley har sett så mycket av min hud och honom är jag ändå tillsammans med. Hur ska jag nu klara av att möta James i korridoren? Att se honom i matsalen eller på lektioner med vetskapen om att han har sett mig i princip naken. Jag suckar men efter en titt på klockan, som sitter på väggen, inser jag att jag inte hinner älta det här länge till utan att bli sen till frukosten. Femton minuter senare har jag lyckats byta om och torka samt frisera håret. Om man nu kan kalla att dra bak håret med ett diadem för att frisera håret. Jag är i alla fall inte sen till mötet med mina vänner utanför Stora Salen.
- Så, hur var första natten i det nya rummet? frågar Bradley och ger mig en kort kram.
Jag ler. Se, han är inte så känslokall som alla tror. Vi går in i salen och bort mot vårt bord.
- Natten var bra. Jag sov som ett litet barn, säger jag.
- Och hur gick det med din nya, vad ska jag säga…rumskamrat? frågar Pierce.
Bradley rynkar på näsan.
- Måste du kalla honom för rumskamrat? De delar sällskapsrum. Rumskamrat låter som att de sover i samma säng. Är inte kollega ett mer passande ordval? frågar han och sätter sig ner.
- Jag håller med Bradley. Kollega passar mycket bättre och för att svara på din fråga så gick det bra. Vi sa god natt igår kväll och god morgon i morse. Inget mer har hänt eller kommer hända. Bara för att vi måste bo och jobba tillammans innebär inte det att jag kommer sluta ogilla honom, säger jag.
- Klokt sagt, säger Bradley och ger mig en puss på kinden.
Jag ler och rodnar. Jag vet att det inte är någon idé att berätta om vad som hände imorse. Under tiden som vi äter frukost går Professor Campbell, en medelålderskvinna med lockigt blont hår och små gröna ögon som McGonagall anställde som den nya läraren i trolldryckskonst och som dessutom blev föreståndare för Ravenclaw när Flitwick gick i pension för ett par år sedan, runt och delar ut våra scheman. Jag tittar snabbt igenom mitt papper och suckar sedan. Nu efter frukost har vi dubbellektion i Försvar mot svartkonster. Med James. Jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och leva med det. Har jag kunnat undvika honom alla det här åren så klarar jag nog att fortsätta med det.
- Egentligen så ska du vara glad över att du inte håller till i vårt sällskapsrum längre, säger Bradley och äter en sked av sin havregrynsgröt.
- Jaså, varför då? frågar jag.
- Förstaklassarna satt uppe i sällskapsrummet och pratade typ hela natten. Jag kunde inte sitta och läsa i lugn och ro som jag brukar göra innan jag går och lägger mig, svarar han. Och att läsa i sovsalen är helt uteslutet eftersom John snarkar.
- Jag är säker på att det inte kommer vara något återkommande. Första natten på ett nytt ställe är alltid lite nervöst, säger Leia.
- Det får vi verkligen hoppas, säger Bradley.
Vi äter upp frukosten och lämnar sedan salen.
- Vill ni följa med upp till mig? Jag ska bara hämta min väska, säger jag.
- Det vore trevligt men jag och Pierce måste tillbaka till vår sovsal. Vi vill gå igenom alla läxor en sista gång, säger Bradley och ger mig en snabb puss på kinden innan han och Pierce försvinner.
Jag tittar besviket efter dem. Leia lägger en hand på min axel.
- Jag följer självklart med dig upp, säger hon.
Jag ler också går vi bort mot mitt nya hem. Morgana ger oss en isande blick när vi står framför hennes porträtt, jag förstår varför hon var så fruktad på sin tid, och släpper förbi oss utan att säga ett ord. Leia tittar granskande på allt som finns i rummet när vi kommer upp för spiraltrappan.
- Det ser mysigare ut än vad jag förväntat mig. Och prydligare med tanke på att James bor här, säger hon.
- Frågan är hur det ser ut inne på hans rum, säger jag och nickar mot hans dörr.
Jag går in i mitt rum, plockar ner dagens böcker i väskan och går sedan ut till sällskapsrummet igen. Men när jag kommer tillbaka är Leia borta.
- Leia?
Har hon gått ner? Eller, nej…Jag tittar bort mot James dörr. När vi kom upp var den stängd. Nu står den lite på glänt. Och mycket riktigt, när jag försiktigt öppnar dörren ser jag hur Leia står mitt på golvet i James rum. Ett väldigt välstädat rum också.
- Vad gör du? Han kan komma tillbaka ifrån frukosten när som helst, säger jag.
- Ta det lugnt, jag tittar bara. Om jag ska vara ärlig så finns det inte så mycket att snoka bland. Han har förvånansvärt ordning på sina saker, säger hon.
Jag nickar och tittar mig omkring. Sängen är bäddad och på det lila nattduksbordet intill sängen står det två stycken inramade fotografier. Ett verkar vara på hans familj och ett är på April.
- Kom, det räcker nu! säger jag.
Leia nickar och vi går ut ur rummet. Jag stänger dörren efter oss. När vi är i mitten av trappan möter vi däremot James. Mitt hjärta hoppar till. Tänk om han dykt upp bara någon minut tidigare och kommit på oss med att lämna hans rum. Det där var nära ögat. Men att möta någon i en trång spiraltrappa är inte det lättaste. Leia och jag trycker oss mot räcket för att kunna släppa förbi James. Han säger ingenting till mig. Han tittar inte ens på mig. Och med tanke på vad som hände i morse så är jag väldigt tacksam över det. När James har gått förbi kan jag och Leia fortsätta ner för trappan och kunna möta Bradley och Pierce vid trappan upp till Ravenclaw tornet.
- Tror du inte att det kommer bli jobbigt att dela torn med honom? frågar Leia efter en stund.
- Jo, det kommer bli en riktig pina, erkänner jag och suckar tungt.
Om jag ska vara ärlig så började pinan redan när James klev in i prefektvagnen igår. Jag ser verkligen inte fram emot vad som kommer hända längre in på terminen.
________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Jättebra

ÅÅÅH hade helt glömt att bevaka tråden, så fick lyxen att läsa sex kapitel på en gång. Har saknat dig så otroligt mycket på mugglis, dina ffs är verkligen något utöver det vanliga. Älskar alla!

Yeey nytt kapitel!!!

Älskar att du uppdaterar så ofta♡☆

Det känns som om att James och Scarlett kommer att komma närmare varandra och jag shippar dem lite men samtidig är nog James och April ett väldigt sött par! Det skulle vara roligt att få veta lite mer om dem!!

Som vanligt jättebra kapitel! Ser fram emot nästa☆☆

Underbart kapitel!
Längtar redan efter att få läsa mer

Awesome!!

Kapitel 8
James
Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på henne. Precis som i morse har hon dragit håret bakåt men den här gången med ett tunt diadem och istället för handduken är hon prydligt klädd i skoluniformen. Minen Scarlett gjorde när hon insåg att hon stod halvnaken framför mig kommer jag aldrig glömma. Det syntes att hon skämdes, någonting som inte syns nu. Hon ser lika ordentlig ut som alltid. Imorse var nog den första och enda gången som jag kommer få se henne reagera utan att tänka efter. Och jag måste erkänna, impulsivitet passar henne. Jag kan knappt tro att jag ens tänker det här men att se henne imorse fick mig att inse att hon faktiskt är väldigt vacker. Jag vet att jag tänkte att hon var söt när jag såg henne på tåget men när hon är så är avslappnad som hon verkade vara i morse så är hon mer vacker än söt. Jag blinkar till och avbryter mitt stirrande när någon viftar en hand framför mitt ansikte.
- Varför sitter du och tittar bort mot Ravenclawbordet? frågar Zach.
- Hon tycker inte om mig, säger jag.
- Vem? Scarlett? frågar Zach och tittar bort mot Ravenclaw.
Jag nickar.
- Igår i prefektvagnen var hennes blonda killkompis riktigt oförskämd mot mig och igår när jag försökte prata med Scarlett så var hon väldigt kort och…snäsig i sina svar. Om inte det är rätt tydliga exempel på att hon inte tycker om mig så vet jag inte vad som är det, säger jag.
Zach nickar.
- Du kanske har varit elak mot henne? Kommer du ihåg henne från någon av våra lektioner? Jag vet, det kanske var hon du råkade spilla salamander blod på under vårt andra år?
Jag tänker efter men skakar sedan på huvudet.
- Nej, jag är rätt säker på att den tjejen tillhörde Hufflepuff…Hur kan man inte tycka om mig? frågar jag.
- Vad pratar ni om?
Zach och jag tittar åt sidan. April och Roxie har precis kommit fram till oss.
- James nya rumskamrat tycker inte om honom, säger Zach.
- Hur kan man inte tycka om dig? frågar April och sätter sig ner intill mig.
- Det undrar jag också, säger jag. Hej föresten.
- Hej, säger April.
Vi kysser varandra. Men kyssen blir till två kyssar, som sedan utvecklas till ett kort hångel. Jag behöver inte öppna ögonen för att veta att folk runtomkring oss tittar. Låt dem. Jag är galen i den här tjejen och jag tänker inte dölja det. Men efter en stund drar sig April undan. Och i lagom tid, för bara ett par sekunder senare dyker professor Longbottom upp.
- Här har ni det trevligt ser jag, säger han.
April rodnar och börjar genant ta för sig av frukosten medan jag bara himlar med ögonen åt honom. Eftersom professor Longbottom brukar umgås med mina föräldrar, och är dessutom gudfar åt Albus, så blir jag inte blir lika generad som ifall någon annan av våra professorer skulle komma fram till oss. Självklart respekterar jag honom, men jag är mer avslappnad inför honom.
- I alla fall, har ni era scheman. Väldigt roligt att se att ni alla fortfarande är kvar i min klass, säger han och ger oss varsitt papper.
Snabbt ögnar jag igenom schemat. Min blick stannar på lektionen nu efter frukost. Försvar mot svartkonster. Jag undrar om Scarlett är med i den klassen. Jag tänker efter, har jag sett henne i klassrummet? Det är helt tomt i huvudet. Hm, jag antar att jag får vänta och se.
- James, vart är du? frågar Roxanne.
Jag blinkar.
- Jag bara tittade igenom schemat, mumlar jag och lägger ner det i fickan på byxorna.
- Jag undrar vad Professor Lupin har hittat på i år. Varje år är det alltid lika spännande, säger Zach och dricker av sin juice.
- Ja, lektionerna med Professor Lupin och Black är de bästa, säger April.
- Jag tycker inte att trolldryckskonst är så himla dåliga, inflikar Zach.
Tjejerna himlar med ögonen.
- Det säger du bara för att du tycker Professor Campbell är snygg, säger Roxie.
- Men kom igen, ni måste väl erkänna att hon ser väldigt bra ut. James, tycker inte du att Campbell är snygg? frågar Zach mig.
April och Roxannes blicka vänds med en gång mot mig och jag känner hur de väntar på ett svar. Jag harklar mig.
- Jag ser definitivt inte det du ser Zach, säger jag.
April och Roxie vänder sig mot Zach igen med ett menande leende men bakom ryggen på dem nickar jag instämmande mot Zach och han ler. Vi äter upp vår frukost och lämnar Stora Salen. På vägen till klassrummet skiljs vi åt för att mötas utanför försvar mot svartkonster klassrummet när vi har hämtat våra böcker. Jag går mot mitt torn och de går mot deras. Det känns fortfarande lite ovant att inte gå tillsammans med dem. Om jag fick chansen så skulle jag med en gång byta tillbaka till min gamla sovsal istället för att bo uppe i tornet med Scarlett. Fast det är ju rätt skönt att ha ett eget sovrum… Morgana släpper förbi mig och när jag har taget ett par steg i trappan hör jag steg ifrån andra hållet och mycket riktigt, i mitten möter jag Scarlett och en annan tjej. Hm, det verkar som att Scarlett i alla fall har en vän förutom den blonda killen. Jag kan se hur Scarlett förvånat spärrar upp sina ögon, precis som igår i prefektvagnen. Trappan är trång och Scarlett och hennes vän måste trycka sig mot räcket för att kunna släppa förbi mig. Egentligen vill jag säga någonting. Men jag biter mig i tungan och tiger. Jag tittar inte ens på henne. Om hon inte tycker om mig så tänker jag inte vara trevlig mot henne. De fortsätter neråt och jag fortsätter upp till mitt sovrum. Så fort jag sätter min fot över tröskeln känner jag hur någonting är fel. Men när jag tittar mig omkring är allting på sin plats. Och jag hoppas…Jag går fram till kofferten och knäar framför den. Jag stoppar ner handen och känner efter det bekanta föremålet. Där är den. Jag suckar lättat och stänger kofferten. Jag plockar ihop mina böcker och lämnar sedan tornet efter mig. Efter att ha gått upp och ner i flera trappor och rundat flera hörn i korridorer kommer jag äntligen fram till klassrummet. Mina vänner står och väntar på mig utanför klassrummet och tillsammans går vi in. Professor Lupin står längst fram i salen. Eller ja, han står lutad mot sin kateder och tittar på oss under tystnad. När han får se mig komma in i klassrummet ser jag hur det drar i hans smilband och hur han böjer huvudet i en diskret hälsing. Jag gör detsamma. Längst fram i klassrummet finns det fyra stycken lediga platser, precis som om de vore bokade åt oss. Jag och Zach sätter oss bredvid varandra medan April och Roxie tar bänken bakom. Ett par minuter senare harklar sig Professor Lupin och han svänger med sin trollstav. När han gör det stängs dörren igen och ljusen i takkronan tänds.
- I år kommer ni inte lära er någonting nytt. Sjunde året består utav repetition från ert femte och sjätte år. Finns det någon här inne som kommer ihåg vad jag lärde er under ert femte år? frågar Lupin och tittar ut över oss.
Ingen verkar vilja svara. Jag biter mig i läppen och rynkar pannan. Hur ska man kunna komma ihåg det? Jag tittar på Zach men han rycker ovetande på axlarna. Någon längre bak i klassrummet måste ha räckt upp handen för Lupin nickar till med huvudet.
- Vi fick bland annat lära oss trollformler som bryter en förbannelse.
- Mycket bra Mr Kent. Fem poäng till Ravenclaw, säger Lupin.
Jag tittar mig över axeln och får se att det var den där blonda killen som svarat. Han har i alla fall ett mycket självbelåtet leende på läpparna. Det är nu jag känner igen honom. Det är han som är den besserwissern som jag har haft i nästan alla mina klasser sedan mitt första år. Det är han som har svarat på alla frågor.
- Är det någon som kommer ihåg vad ni fick lära er under förra året? frågar professorn.
Återigen är det tyst. Jag kommer fortfarande inte ihåg någonting. Professor Lupin suckar.
- Är det ingen förut Mr Kent som var vid medvetande under förra årets lektioner? Om ni inte kommer ihåg det här så bådar det inte gott för er inför F.U.T.T, säger Lupin.
Det är fortfarande tyst. Han suckar men spärrar sedan förvånat upp sina ögon.
- Ja, ms Montgomery?
- Eh…Vi fick lära oss hur man utförde icke-verbala trollformler. Och…och även om dementorer.
Den rösten känner jag igen. Jag tittar mig över axeln och ja, där sitter Scarlett. Vid bänken bakom besserwissern. Så hon går alltså i den här klassen. Jag undrar varför jag inte har lagt märke till henne förut.
- Mycket bra ms Montgomery. Ytterligare fem poäng till Ravenclaw, säger Professor Lupin och ger henne ett snett leende.
Jag kan inte sluta undra varför Lupin såg så förvånad ut när Scarlett räckte upp handen. Jag tittar mig över axeln igen. Men det är jag inte ensam om. Även besserwissern tittar på henne. Och blicken han ger henne är inte särskilt snäll. Han ser snarare sur ut. Scarlett märker naturligtvis blicken han ger henne och tittar snabbt ner i sitt knä. Jag kan se hur hennes kinder blir röda av genans. Det ser ut som att hon sjunker ihop. Jag suckar. Nu vet jag varför jag inte kommer ihåg henne. Besserwissern har inte gett henne chansen att synas.
_____________________________________________
Hoppas att ni gillar kapitlet! Kommentera gärna!