The end of Draco Memoraid

Varför är jag INTE taggad i denna tråd? Elzyii, nu blir jag ledsen på dig! O.O

Har läst ALLT, ofantligt härlig känsla att få uppleva DM igen och otroligt bra författat utav dig, men, hörru, nu vill jag ju ha mer på en gång! ♥ På direkten, nu liksom, helst igår! ♥

Penny, min Penny!!!!! Jag kopierade bara den gamla listan, det är massor som inte är med och jag döööör av skam... att glömma dig, en av de viktigaste, SHAME ON ME </3 Men nu är du här - och jag ska aldrig göra dig besviken. I promise! Kör ett nytt kapitel ikväll, for you. Kram ♥

Menar det! Nu får du allt gottgöra på en gång med ett nytt kapitel hörru! ;D ♥
Hur kunde du glömma mig :C Skam skam skam... Blir ledsen... Men, nu är jag ju här trots allt! DM feels on top, so gimmie, gimmie! ♥

Ber om ursäkt för att den är lite seeg i början, det blir bättre. Jag vill göra den realistisk .. och då tar det lite tid! Häng med bara ♥

Kommenterar ni så kommer det ett nytt kapitel imorgon!

Kapitel 7


”Du är sen, Jacobsson.”
Utan att bry mig om Professor McGonagalls bistra uppsyn slank jag ner på den enda lediga platsen som fanns kvar i klassrummet. Theodore Nott bekymrade mig inte med enda blick.
Han satt som han brukade, rak i ryggen och de kalla utryckslösa ögonen stelt riktade mot svarta tavlan där McGonagall höll en genomgång i hur man kunde avgöra om en bägare var förvandlad eller inte. Jag upptäckte med en gång att bara hälften av klassen verkade lyssna.
Varenda en av eleverna från Slytherin bortsett från Nott hängde över bänkarna och viskade med varandra.Inte högt nog så att vi som satt en bit ifrån skulle höra vad de talade om men tillräckligt högt för att McGonagall skulle ge dem flera ilskna ögonkast. Men till min stora förvåning sa hon inte till dem. Istället knep hon ihop läpparna till ett smalt streck och skakade långsamt på huvudet så hatten tippade lite åt sidan. Professor McGonagall som vanligtvis hörde till de strängaste lärarna som undervisade på Hogwarts var sig inte lik. Tidigare hade ingen eller inget undgått hennes vassa ögon när hon likt en stridslysten hök hade suttit vid sin kateder framme vid svarta tavlan och bevakat sitt näste. Styrkan i hennes röst när hon undervisade var inte heller densamma. Hon lät mest trött och uppgiven och hennes ansikte hade nu mer dagligen samma nyans som det intagit den dagen då Dumbledore dog.Av gammal vana vände jag mig om för att påpeka det för Hermione men möttes istället av Notts isblåa ögon.
Jag rös till och återgick till min bok utan att riktigt veta vilken sida vi förväntades ha upplsagen.
”…det går alltså inte med blotta öget att se om en bägare är förvandlad eller ej”, sa professor McGonagall tonlöst. ”Det man behöver göra för att ta reda på det är att använda sig av en avinstibesvärjelse. Jag tänkte att vi idag skulle träna på den. Så om vi ställer oss upp allihopa…”
”Du är sen. ” Notts röst var stram, helt omöjlig att läsa av.
”Ja jag vet”, svarade jag irriterat. ”Jag fastnade i trappan.”
”Ja de där trapporna har alltid varit förrädiska”, svarade han och det hördes att han genomskådat mig. ”Du missar inte mycket.”
”Mr Nott och Ms Jacobsson.” McGonagall kom framsläntrade till vårat bord.
”Ni också. Ställ er mot varandra. Sådär ja. Och så sträcker du fram din bägare mot henne. Så ja. Men sätt igång då!”
Jag hoppade till och tittade förskräckt ner i boken. ”Avinstibesvärjelsen, javisst”, mumlade jag och harklade mig lite. ”Jag börjar nu då. Öh, Avi..Avinsjiproforum! Avinsjiprofurom…Avinsji…”
Nott stoppade mitt spö viftande med en hand. ”Jag börjar. ” sa han lågt och riktade sin trollstav mot bägaren som jag darrande tagit emot i min hand. ”Avinsjiproforum!”
Bägaren skakade till och förvandlades med ett poff till en fet padda som förvånat kväkte till när den landade på golvet. Där såg den sig förvirrat omkring innan den såg sin chans och snabbt hoppade mot den öppna klassrumsdörren. Jag stirrade på Nott som mötte min blick utav vare sig triumf eller förakt. Om Hermione hade varit med hade hon gapat.

”Visst, han är bra på förvandligskost, det kan jag medge. Men han är lite läskig, tycker du inte?”
Dean slog följe med mig ned till middagen. ”Jag menar, alla i Slytherin är ju lite märkliga men Nott är lite extra märklig, om du förstår vad jag menar.”
”Absolut”, sa jag och vinkade åt Colin som studsade ett par trappor ovanför oss.
”Men han verkar snäll”.
”Snäll?” Spottet yrde ur munnen på Dean när han talade. ”Du har konstig smak när det handlar om att välja vänner Elli, det säger jag då bara.”
Vi fortsatte ner till stora salen under tystnad.
Elevhemsborden stod där dem skulle, ändå var det så mycket som saknades.
Flera av platserna gapade tomma och jag mådde illa när jag såg att flest tomma platser fanns det
borta vid Huffelpuffarna som med slokande axlar satt och åt under tystnad.
Blaise mötte min blick när jag tittade mot Slytherinbordet och jag gav honom ett litet sorgset leende. Han besvarade det med en nästan osynlig huvudskakning och jag satte mig ned mellan Dean och Seamus och började ta för mig av pumpapajen väl medveten om att den inte skulle smaka alls lika bra som den brukade.
”Det har kommit brev till dig”. Philip Nelson, en robust pojke från Huffelpuff som jag talats vid med ett par gånger med tidigare, stegade fram till mig.
”Har det?” Förvånat tog jag emot den våta pergamentrullen innan jag blev iskall.
”Varför kommer inte min uggla med det här?” Philip skruvade lite på sig.
”För att vi inte trodde att hon skulle orka det. Skogvaktaren hittade henne nedanför skogen.
Hon tas om hand av Madam Pomfrey nu. Vi trodde att du ändå ville…”
”Är Shanti skadad?” ekade jag. ”Vart då? Vart är hon? Jag måste…”
”Lugna ner dig!” Philip satte upp händerna som om han ville avvärja sig från min oro. ” Hon är nere vid skogvaktarstugan och blir undersökt av Hagrid. Jag trodde du ville läsa… Elli, vart ska du någonstans? Vi har utegångsförbud efter mörkrets inbrott! Elli!”
”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

”Ingen bra ide å komma hit nu..ingen bra ide alls.” Hagrid skakade på sitt lurviga huvud och böjde sig så djupt ner över sin tekopp att han doppade det rufsiga skägget i koppen. Jag tog ett par klunkar innan jag svarade. ”Jag vet. Jag var bara så orolig. Shanti var…en present från min mamma. Nu är hon det enda jag har kvar efter henne.”
”Seså.” Hagrid strök bort ett par tårar från min kind med sin stora näve. Den luktade blöt hund. ”Du har då många minnen kvar utav din mamma. Betydligt fler än ja har i alla fall”, lade han till med en grymtning.
”Vad hände med din mamma Hagrid?”
Hagrid smällde ner den stora kitteln med överblivet te på spisen.
”Hon övergav mig när jag va tre år gammal. Hon va jättinna förstår du, Elli. Jättar är inte direkt kända för å va särskilt kärleksfulla.” Han gav mig ett sorgset leende. ”Hon e alltid med dig i hjärtat Elli. Å jag är säker på att hon e förbaskat stolt över dig vart hon än befinner sig nu. Seså, upp med hakan å pallra dig iväg tillbaka till skolan nu innan någon utav de där fähundarna får reda på att du e här. Då går dem nog i taket.”
”Hagrid… tror du att någon överföll Shanti?”
Hagrid stelnade till. ”Varför tror du det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tyckte att brevet såg öppnat ut. Pergamentrullen var slarvigt knuten. Lite för slarvigt om man är noga med att ingen obehörig ska läsa det va?”
”Jag e säker på att du överreagerar. Hagrid öppnade ytterdörren och väntade otåligt. Utanför öste regnet ner och ett mullrande oväder var på väg in över skolan. ”Skynda dig iväg nu. Inte tror jag att du behöver oroa dig för det. Stick nu!”
Hagrid var nervös. Hans små svarta ögon plirade oroligt ut i mörkret och jag insåg att jag gjorde honom en stor björntjänst genom att stanna kvar och tjata. Långsamt reste jag mig, klev över Fangs kropp som låg utsträckt framför brasan, gav Hagrid ett sista leende och en kram och skyndade mig ut i regnet. Det hade börjat ösa ner ordentligt och kylan gjorde sig påmind ända in på bara skinnet. Jag skyndade på stegen. Det högg till i magen när jag kände pergamentrullen mot mitt bröst. Brevet hade bara innehållit en enda mening, och med okänd avsändare – HJÄLP.
Trots att budskapet var tydligt blev jag osäker på om det verkligen var allt. Det kändes som att det stod, eller åtminstone borde stå,så mycket mer på det knöliga pergamentstycket. Och vem hade skickat det? En vän? Eller kanske en fiende? Någon som låtsades vara någon annan, nån som ville få mig att tro att denna var någon annan, för att sedan kunna slå till. Skulle det komma fler brev? Och vem var det som fann brevet så intressant att den angrep en uggla för att ta reda på vad som stod, eller kanske snarare vem som skrivit?
Jag märkte knappt att jag kom fram till den hemliga gång som Harrys marodörkarta visat oss förra året, och jag petade till med trollstaven på väggen. Ett klickande och en ingång till slottet öppnade sig och jag pressade mig med viss möda igenom hålet, påmind om hur svårt Harry och Ron hade haft att ta sig ut här förra året. Jag och Hermione hade skrattat åt dem…
”Inte gråta!” Sa jag bestämt åt mig själv. ”Du har lipat tillräckligt den här månaden. Försök fokusera på…på vadå?” Jag rätade på mig och stirrade upp på ett porträtt av Tentris den taniga.
”Vad ska du fokusera på, Eleonora?” sa jag högt till mig själv. ”På att ständigt känna dig ensam och övergiven för att sedan låtsas att allt är bra? Dina vänner övergav dig. Om dem hade velat ha dig med så hade dem aldrig stuckit utan ett farväl, med bara ett brev som hälsning..
”Jag vet!” snäste jag ilsket till mig själv.
”Ursäkta? Jag kan inte påminna mig om att jag utsatt dig för någon form av ofog?” Tentris den taniga blängde surmulet på mig innan han rätade till plommonstopet som han bar på huvudet, vände på klacken och försvann till porträttet mittemot där han tjurigt slog sig ner i en soffa och blängde på mig med surmulen blick. Jag ides inte bry mig och började istället sakta vandra längs den tomma korridoren. Det var verkligen ödsligt. Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem,nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Man hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på en beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sin sovsal. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott och svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade. ”Rent blod”, viskade jag till Tjocka damen. Hon såg sorgset på mig och svängde upp på vidgavel så jag kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum. Ett par andraårselever tittade förskräckt upp när jag kom in. De var röda på händerna efter en bestraffning och den minsta utav dem hade fortfarande ett synligt spår efter texten ”Jag får inte föra ofog i klassrummet” på handryggen.
”Elli!” Ginny skyndade sig framemot mig och slog armarna runt min hals. ”Vi började bli oroliga för dig.”
”Ja det känns nästan som standard nu mer”, Colin Creevey flinade brett åt mig. ”Hur gick straffkomenderingen?”
”Jag har inte varit på någon straffkomendering.” Colin såg besviken ut när han insåg att hans skämt inte hade gjort någon skillnad. ”Jag var nere hos Hagrid och såg till Shanti. Hon är okej. Lite tilltufsad bara. Om ett par dagar mår hon bra igen.”
”Och brevet?” Ginny såg ivrigt på mig. ”Vem hade skickat det? Vad stod det?”
”Inget särskilt. Pergamentet var tomt.” Jag blev överraskad själv över min lögn.
”Tomt?” utbrast Ginny förvånat? ”Stod det ingenting alls?”
”Nej”, sa jag. ”Ingenting alls”.
”Men vem skulle göra sig besväret att anfalla en uggla för att läsa en blank pergamentrulle?”
”Ja inte vet jag”, sa jag. ”Jag tror jag går upp och lägger mig. Jag är väldigt sömnig.”
Jag gav Ginny och Colin ett hastigt leende och skyndade mig uppför trappan stängde dörren och sjönk flämtade ner på sängen. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp och benen skakade. Försiktigt plockade jag fram brevet som jag burit som ett försvarslöst barn innanför klädnaden och läste texten ett par gånger till utan att bli klokare. Fortfarande fanns där bara fem bokstäver som tillsammans formade ett ord.
”HJÄLP.”

Yesss Queen! Nu blev jag otroligt glad - fantastiskt!♥

detta är sÅ BRAAAAAA ♥

Jag älskar detta! Det är sååå fint. ♥ Jag vet inte vad jag ska säga riktigt för det känns som jag har sagt allting tidigare... men ja, jag är så glad att du är tillbaka. Jag får sån nostalgi över när jag för ett och ett halvt år sedan under sommarnätterna låg uppe och sträckläste de 52 första kapitlerna av detta och det är speciellt för mig när det har hänt så mycket i mitt liv det senaste året. Bara så du vet kommer jag alltid läsa oavsett hur lång tid det tar eller vad som än händer. ♥♥♥

Jag läste första kapitlet men jag orkade inte läsa hela andra. Bra!!

Mår så otroligt dåligt så detta var verkligen balsam för själen ska du veta. Älskar det du skriver. Du är underbar. ♥