Den Femte Världen (Julkalender)

Här kmr del 5! Yay! Men jag ligger fortfarande ett kapitel efter… damn…
Anyways, read and enjoy!! :3


_________________________________________________________________



“Där är hon! Efter henne!” Bianca löpte ut från sitt gömställe bakom tunnorna och kastade sig i full fart genom folkhopen. Hon knuffade omkull Mira, en flicka som hon trott sig vara vän med, men som nu stirrade på henne med hat och avsky i blicken. Hon svängde ut från gränden bakom värdhuset och rusade genom byn. Ideligen högg folk efter henne med högafflar och brinnande facklor, men hon duckade undan och sprang vidare utan en en andra blick på någon av sina förföljare. Överallt hörde hon ordet “Häxa!” ropas ut av folk som hon trott hon kunde lita på. Hon svängde åt vänster, men tvärstannade när hon fann sig i en återvändsgränd. Flämtande snodde hon runt, och möttes av byborna, vars ögon lyste av triumf.
“Vi fick henne!” ropade en av hennes forna vänner, Simon, och skanderandet började på nytt. Bianca suckade när hon förstod vad hon behövde göra. Hon sträckte ut händerna mot sina förföljare, och koncentrerade sig.
“Jag skulle ha övat mer när jag väl hade tid”, tänkte hon uppgivet. “Då hade jag kanske haft en chans att överleva…” Tunna rankor började plötsligt slingra sig ut ur mitten av hennes handflator, och byborna ryggade tillbaka när växterna började slingra sig mot dem.
“Tja, det var inte vad jag tänkte mig, men det är väl bättre än inget”, tänkte hon, orolig över att byborna skulle överkomma sin rädsla för magi, och bara hugga av rankorna. Till hennes förvåning började rankorna växa, och blev tjockare och kraftigare för varje sekund som gick. När de nått fram till folkhopen började de slingra sig runt människorna. Offren försökte ta sig loss, men till ingen nytta. Rankorna fortsatte att växa sig starkare och starkare, och tillslut bröt Bianca kontakten med dem. Hon vände sig om och skickade upp en ranka över muren framför henne, och drog sig med hjälp av den upp. Sedan klättrade hon över hustaket och hoppade ner på andra sidan. Utan en enda blick tillbaka på byn hon hade växt upp i, satte hon av över fälten. Efter henne växte slånbuskar upp, och de spred sig åt sidorna som en beskyddande mur. Bianca sände ett tyst tack till naturen, magin som bodde inom henne och vem vet vad annat som hjälpt henne undkomma. Hon satte kurs mot skogen, och var snart utom synhåll från byn, uppslukad av skogen.

* * *
När mörkret sänkte sig över skogen slutade Bianca springa, och sjönk istället ihop i en hög på marken. Hon var helt utmattad efter att ha sprungit i vad som kändes som dagar, men hon visste att hon måste fortsätta snart om hon ville behålla sitt försprång.
“Bara en liten stund…”, tänkte hon trött, och sedan svimmade hon.

* * *
Hon vaknade av att hon hörde röster argumentera högljutt, och hästar som frustade. Stel av skräck låg hon kvar hopkrupen på marken, bland några buskar. Efter vad som kändes som timmar, men i själva verket enbart var några minuter, gav sig ryttarna av. Bianca smög sig långsamt bakåt, och kastade sig sedan iväg djupare in i skogen. Hennes plötsliga flykt tog ryttarna med förvåning, vilket nästan gav henne nog med tid för att kunna komma iväg. Nästan. Hon kände hur hjärtat hoppade upp i halsgropen när ljudet av galopperande hästar stadigt blev starkare, och hon ökade farten tills hon sprang långt snabbare än hon någonsin gjort tidigare. Men det var ändå inte snabbt nog för att undvika hästarna.
“Hjälp mig!” tänkte hon desperat. “Snälla någon, hjälp mig!” Växter slingrade sig runt hennes fötter, och först försökte hon ta sig loss från dem. Men plötsligt sköt ett träd upp framför henne, och det växte snabbare och snabbare. Trädets rötter sträckte sig efter henne, och hon kunde bara hjälplöst finna sig i situationen. Trädet drog henne intill sig, särade på sig, växte ihop med henne, och någon gång under processen föll hon i sömn.

* * *
När männen som jagat efter henne kom fram, fann de en ung, blond flicka fastvuxen i ett träd. När de närmade sig för att försökte ta sig en närmare titt på fenomenet, sträcktes trädets rötter ut och snärtade till dem. Männen återvände skärrade till sin by, och varenda en som efteråt vågade sig nära blev bortjagade av Moder Natur själv. Tillslut gav människorna från byarna i området upp, och trädet fick stå orört. Skogen utvidgade sig, och andra varelser flyttade in när människorna flyttade ut. Så fortsatte det, tills skogen var så stor att ingen visste riktigt hur långt den sträckte sig. Det enda som var helt säkert, var att någonstans i skogens mittpunkt, fanns det förtrollade trädet…


_________________________________________________________________



Så! Då var det klart! Hoppas ni gillade det!! Okej, ingen kmr hinna läsa det här ikväll, men men, jag la iaf ut det i tid! Lr tja, tekniskt sätt är detta gårdagens del, så… xD

Super!!!! och jag han först med att läsa det igen!

Vilka brskrivningar O.o Jääättebra!

Hör kmr del 6!! Lite sent, men det får ni leva med… xD
Anyways, enjoy!^^


_________________________________________________________________



Det hade gått tre dagar sedan Ezri lämnat Sir Terrence, och hon var nästan helt slut av trötthet. Hon hade smugit ombord på en båt på väg mot en ögrupp, där hon hoppades kunna skaffa sig en ny identitet. Hon visste att det inte var någon idé att försöka glömma, men hon måste tänka på något annat, och bästa sättet att göra det på var att sysselsätta sig med något. Hon hade krupit ihop i ett hörn i lastutrymmet, och det matta ljuset från oljelampan i taket, båtens gungningar och det dämpade ljudet av tal från däcket ovanför vaggade henne tillslut till en väl efterlängtad sömn.

* * *
Hon är omgiven av totalt mörker, och har ingen aning om var eller vem hon är, eller vad hon gör där. Ljuden av fotsteg hörs bakom henne, och hon snor runt med hjärtat bankande i bröstet, fastän hon inte vet varför hon är rädd. Hon spärrar upp ögonen för att försöka se något, men det är omöjligt. Plötsligt lösgör sig en figur ur mörkret, och när hon får se vem det är hugger en otrolig smärta tag i hennes bröst, och utan att förstå varför sjunker hon ihop på marken med tårarna rinnandes nerför kinderna.
“Hur kunde du, Ezri?” Rösten kommer som en pisksnärt i tystnade och tomheten, och den är full av besvikelse.
“Hur kunde du? Jag litade på dig, och du ljög för mig. Hur kunde du?” Hon kryper ihop ännu mer, för orden gör så ont. Hon vet att det är henne han pratar med, och hon vet att hon har gjort något fruktansvärt, men hon vet inte vad. Mannen suckar och ger sig iväg åt samma håll som han kommit från, och hon är lämnad ensam och vilsen i mörkret. Ensam…

* * *
Ezri satte sig upp och drog häftigt efter andan. Först var hon lättad över att det bara var en dröm, men sedan kom tårarna. Hon drog upp knäna mot bröstkorgen och gömde ansiktet i dem. Hela hennes kropp skakades av snyftningar, och hon satt så ända tills båten stannade. Då torkade hon tårarna och smög ut ut lastutrymmet, och ner på kajen. Hon trängde sig fram genom folkhopen, och försökte att göra sig så liten och omörkbar som möjligt. Plötsligt krockade hon med en svarthårig flicka, och föll till marken.
“Se dig för!” utbrast flickan ilsket, och stirrade på henne med genomträngande, nattsvarta ögon.
“Förlåt”, mumlade Ezri, och reste sig upp. Sedan räckte hon ut handen för att hjälpa flickan upp, men den andra tog den inte utan hoppade upp utan hjälp. De blev stående i en pinsam tystnad, ända tills Ezri tog till orda.
“Ursäkta att jag frågar, men skulle jag kunna få höra hennes namn?” Den svarthåriga skrattade åt hennes formalitet, och Ezri kände ansiktet hetta.
“Jag heter Tamas”, log flickan och räckte fram handen. Ezri tog den och log hon också.
“Jag är Ezri.” Tamas släppte handslaget och såg ut att tänka intensivt på något, och verkade för ett par minuter helt glömma bort Ezri. Denna var inte helt säker på om det skulle vara oartigt att gå eller inte, men visste att det skulle vara oartigt att avbryta den andra flickans tankegång, så hon stod bara handfallet kvar. Och vart skulle hon ta vägen, om hon gick? Plötsligt grep Tamas tag i Ezris handled, och drog iväg med henne genom folkmassan.
“Kom!” Flickan hade ett fast och stabilt grepp, och Ezri var svag efter att inte ha ätit mer än några brödskorpor på tre dagar, så hon hade inget annat val än att följa efter. Efter ett litet tag stannade Tamas, och de båda flickorna befann sig nu i en mörk gränd.
“Var är vi? Till vilket syfte har du fört mig hit?” frågade Ezri förvirrat.
“Du ska få se”, kom svaret, och sedan busvisslade Tamas skarpt. Omedelbart dök det upp barn från alla håll, ur tunnor, bakom lådor, från hustaken, från under marken… Ezri hängde inte med alls, och efter en knapp minut hade cirka tjugo barn av olika åldrar samlats framför dem. Ezri stirrade misstroget på Tamas.
“Vad planerar hon egentligen?” Tamas log bara och höjde rösten.
“Hör upp allesammans! Vi har fått en ny medlem av vår klan!”


_________________________________________________________________



Förlåt för eventuella stav/formaterings/grammtikfel, jag är i skrivande stund väldigt trött, så jag rättar imorn! xD Gonatt!!

Du är jätte duktig på att skriva!

Del 7!! Väldigt sent och inte så bra skrivet, men det är ial bättre än inget, right?
Hope y’all like it!! :3


_________________________________________________________________



Ljudet av drakarnas stadiga vingslag var det enda som hördes, och Liraz suckade. De hade flugit i flera timmar, och var ännu inte framme.
“Uttråkad?” frågade Lycana, hans drake.
“Du måste skämta”, svarade han sarkastiskt. “Jag har jätteroligt, varför skulle jag vara det minsta uttråkad?” Hennes skratt ekade i hans huvud, och han suckade återigen.
“Har du lust att göra något roligt?” frågade hon roat.
“Vad som helst förutom det här!” utbrast han, “Vad har du i sinnet?” Lycana skrattade än en gång och rullade helt utan förvarning åt sidan. Liraz grep tag om hennes hals och log svagt.
“Vad det allt?” frågade han.
“Inte ens nära”, kom svaret. Hon började stiga brant uppåt, och Liraz lutade sig fram över hennes hals. När hon hade kommit högt nog, fällde hon in vingarna mot kroppen och lät sig själva falla rakt ner mot havet. De föll förbi Liraz’s förvånade Far, Kungen, och Liraz vinkade glatt till honom. Mannen bara suckade och viskade något till sin drake. Denne ruskade på huvudet och fortsatte flyga. Liraz och Lycana var nästan nere i vattnet, när Lycana fällde ut sina vingar och de hastigt steg rakt uppåt. Det äldre paret hade kommit en bra bit längre fram under ungdomarnas stigning, och Lycana ökade farten och började flyga framåt för att hinna ikapp. De susade förbi Kungen och hans drake, och både Liraz och Lycana sköt iväg två eldklot i luften framför sig. En våg av eld kom flygandes tillbaka genom luften, och båda två skrattade när de såg de äldres reaktion på skämtet, och sedan sköt de iväg genom luften igen. De flög så snabbt som de bara kunde, och inom kort var de långt före de andra, och då saktade Lycana ner.
“Fortfarande uttråkad?” undrade hon skrattande, och Liraz skakade på huvudet och skrattade ännu mer som svar.

* * *
När de kommit fram till ön och landat, bestämde sig Liraz för att utforska hamnstaden. Han gick längs gatorna och tittade på allt runt omkring honom, när han plötsligt blev indragen i en mörk gränd. Framför honom stod två kraftigt byggda pojkar som såg ut att vara i sjuttonårs-åldern.
“Ge hit pengarna!” befallde en av pojkarna framför honom. Liraz skakade på huvudet och tog ett steg bakåt, ut mot gatan, men stötte emot något - eller snarare någon. Han svängde snabbt runt och såg ännu en pojke, som såg ut att vara ännu lite äldre än de andra, spärra hans väg. Liraz tecknade åt honom att flytta på sig, men pojken bara skrattade och knuffade till honom. Förbluffad över pojkarnas beteende kastades Liraz bakåt, och han landade hårt på stenmarken. Han reste sig upp och förde reflexsmässigt handen till sin vänstra höft, där hands svärd vanligtvis satt, men kom på att han lämnat det hos Lycana. Pojken framför honom grep tag i hans krage och tryckte in honom i väggen.
“Ge hit pengarna!” morrade pojken, och Liraz kunde bara hjälplöst skaka på huvudet. Han hade lämnat även sina pengar hos Lycana. Ynglingen skakade honom hårdhänt, och Liraz kände sitt huvud slås in i väggen upprepade gånger. Han kände en skarp smärta i bakhuvudet, och något varmt började rinna ner i hans nacke samtidigt som något grep tag om hans hals. Hans synfält fördunklades, och han hörde svagt hur någon ropade något, hörde en smäll och kände att greppet runt hans hals lossnade. Sedan förlorade han medvetandet.


_________________________________________________________________



Jag vet att jag ligger en del efter, och jag ska snart skriva den, jag lovar!! Men just nu är jag 7kt trött, så det blir inte ikväll…

Awsome♥

Del 8! Ska inte babbla på utan låta er läsa ist!


_________________________________________________________________



Erwio, Tzara och resten av byn var på väg mot det förtrollade trädet, där rådslaget skulle hållas. De hade gått i nästan en timme, och Erwio började svagt känna av närvaron av Flickan. Plötsligt höjdes hennes livskraft till en som nästan var av vaket tillstånd, och han flämtade till.
“Vad är det?” frågade Tzara.
“Flickan… Hon vaknar!” svarade han. Alverna runt omkring dem började mumla upphetsat och budskapet spreds snabbt till De Äldste. De som gick längst fram ökade farten, och resten av byn var kvicka med att följa deras exempel. Snart var de framme vid trädet, och där stannade de villrådigt. För det fanns inget träd längre.

* * *
Bianca tittade ner på varelserna som kommit från ett av de kringliggande träden, och rynkade fundersamt pannan. Hon kunde inte bli klok på vad för slags varelser de var. De såg ut som människor, men de hade spetsigare öron, var längre och såg omänskligt vackra ut. Eller, alla förutom en: den med brunt hår. Han såg helt normal ut i hennes ögon.
“Men vem vet”, tänkte hon. “Det kanske är så här människor ser ut i den här tiden; och den brunhåriga kan vara missbildad, eller från något avlägset land där utvecklingen inte gått i samma riktning.” Hon fortsatte att titta, undrandes vad de letade efter, och inte för ett ögonblick slog det henne att hon kunde vara den eftersökta.

* * *
“Men var är hon?” utbrast Tzara otåligt.
“Jag vet inte!” svarade Erwio. “Jag kan inte känna av hennes livskraft någonstans!” Tzara suckade irriterat och gick till andra sidan gläntan för att se efter där borta. Erwio tittade än en gång efter bland buskarna, innan han uppgivet satte sig ner.
“Vem är det ni letar efter?” frågade en röst bakom honom. Han reste sig och snodde snabbt runt för att se vem som var där, och fick syn på en blond flicka som hade ögon i samma gröna färg som ekblad. Han tog ett klumpigt steg bakåt, och pekade stumt mot henne. Hon klev närmare med ett nyfiket och lätt förvirrat uttryck i ansiktet, och upprepade sin fråga.
“Vem är det ni letar efter?” Den här gången kunde Erwio dock svara.
“D-dig…”, stammade han fram. Flickans ögon vidgades i förvåning och oförståelse, och hon pekade nervöst mot sitt bröst.
“Mig? Ni letar efter mig?” Erwio kunde enbart nicka. Flickan tumlade baklänges, och hon stirrade på honom.
“Jag tror dig inte. Jag har sovit i nästan femhundra år; träden berättade det. Ni kan omöjligt veta vem jag är”, sa hon osäkert.
“Men det gör vi”, svarade en mansröst bakom Erwio. Båda ungdomarna snodde runt för att titta på mannen. Han hade blont, långt hår och ett bistert uttryck i sina klarblåa ögon.
“Du är en av dem som profetian talat om. Du är en av De Utvalda.” Flickan skakade tvivlande på huvudet, och innan någon hann hejda henne hade hon vänt om och sprungit iväg bland träden.


_________________________________________________________________



Ännu en kort, dåligt skriven del postad otroligt sent på natten, när alla antagligen ligger och snusar i sina sängar, och som egentligen är gårdagens (är fortfarande en del sen… Dx) Hoppas dock att den duger!!

Jättebra!

Alltså, jag FATTAR INTE hur du kan vara uppe så sent på kvällen och skriva♥♥