Min julkalender

Braaaaaa!!

Superduperbra!

SUPERMEGAMUGGLISAWESOMEGURKIIIIIGT!

AWSOME! ♥

Braaa, braaaaa, braaaaaa!

Superbra!!

Bäst

BÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄST!!!BÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄST!!!BÄST!!!

Del treeee:
Seph var på Lekterapin varje dag efter det. Mest för Irmelis skull. Nu satt hon och klämte ut lite röd fönsterfärg på plastfickan. Hon granskade resultatet. Det blev inte alls som hon tänkt sig. Det var meningen att det skulle vara en röd och svart drake. Hon vände huvudet lätt på sne som om det skulle se bättre ut ur en annan vinkel. Men det blev det inte. Hon sköt fram den med raka armar mot Irmeli som kollade på den skeptiskt. Tillslut började hon skratta. Först svagt, sen högre och högre.
-D, Det ser ut som en gris, sa hon mellan skrattattackerna.
Seph delade hennes skratt och skrattade mer än hon någonsin kommer ihåg att hon har skrattat. Tillslut slutade Irmeli tvärt att skratta.
-Jag åker hem imorgon, sa hon tyst.
Seph bara stirrade på henne. Irmeli var här för att hennes lillasyster hade blivit alldeles för tidigt född. Hon hade antagligen blivit bra nu. Seph bara stirrade på henne.
-Va? frågade hon.
-Jag åker hem. Imorgon, sa Irmeli igen.
Seph bara ställde sig upp. Stolen flög ner bakom henne. Hon kunde känna allas blickar bränna på henne, och hon bara gick iväg. Hon hade blivit ledsnare än hon ville erkänna. Om Irmeli skulle åka hem så skulle hon bli ensam. Och hon skulle antagligen inte se Irmeli mer heller. Brännande tårar rann ner för hennes kinder när hon gick in i sitt rum. Hon försökte stoppa dem, men det var omöjligt att hålla dem borta. Hon såg hur mamma kollade oroligt på henne.
-Vad är det? frågade hon.
Seph svarade inte utan kastade sig bara i sin mammas famn och hon kunde inte längre hålla den riktiga gråten borta. Hon snyftade och snörvlade omsluten av mammas armar. Hon visste egentligen inte varför hon blev så ledsen. De hade bara känt varandra i några dagar, och kände inte varandra så bra. Varför gjorde hon en sån stor grej av det? Hon antog att det bara blev värre då, men hon kunde inte låta bli. Hon kollade ner när tårarna äntligen slutade rinna.
-Jag måste gå och äta, sa mamma och strök henne över håret.
När hon gått så la sig Seph ner på den mjuka sjukhussängen. Efter en liten stund hörde hon handtaget tryckas ner. Hon kollade upp och förväntade sig att se mamma stå där. Fast det var Irmeli. Hon såg ut att vara på väg att säga något, men stoppade sig när hon såg de röda spåren av tårar på Sephs kinder. Det såg ut som om hon bara ville gå igen, men det gjorde hon inte. Hon gick lite närmare Sephs säng.
-M, Måste du åka? frågade Seph.
Irmeli nickade men fortsatte vara tyst. Seph knep ihop ögonen för att hålla tårarna borta.
-Jag kom bara för att säga hejdå, sa hon.
Seph bet ihop och nickade. Illamåendet blev mycket värre. Som alltid när hon var ledsen, nervös, eller hade andra starka känslor. Hon ville bara att Irmeli skulle gå, fast ändå bara stanna här hela tiden.
-Vi kan fortfarande vara kompisar vet du, sa hon och log snett innan hon gick ut genom dörren.
När hon gått så släppte Seph hinnan som hållt tårarna borta. Hon förstod plötsligt hur underbart det kunde vara att gråta. Ibland till och med bättre än att skratta.

Sorry för typ sämsta kapitlet i världshistorien, men råkade radera kapitlet TVÅ GÅNGER! Och tillslut orkade jag typ inte anstränga mig för att skriva pro längre! x)

BÄST!!

Har hänt mig oxå... xD Man ba: Aghhhh kan jag inte klicka på någon himla tillbaka knapp eller något då... Nähepp... x)