Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Påminn mig inte! Dx Det suger, ni kommer bli så besvikna xD

Okej, kanske inte riktigt, men några kapitel är rent ut sagt tråkiga, bara utfyllnadskapitel.

Det tror jag inte på xD Jag hörde det förresten inte alls.

Nejmen, ta det lungt. Det är okej om alla kapitel inte är helt perfekta ♥

Jaaaa!! Vet inte om jag ska vara livrädd eller överlycklig över att första kapitlet ÄNTLIGEN är här!!♥♥♥

Det här kapitlet skulle egentligen vara dubbelt så långt, men eftersom jag tog bort ett (eller egentligen la ihop två) för att det inte hände ett skit så blev det första, oändligt långa kapitlet här uppdelat i två, vilket ger er en liten cliffhanger (moahahahaha).

Men ja, jag borde nog lyssna på No - lektionen nu, så hejdå! Läs och ha kul!

*

Sarima hatade snö.
Hon visste inte varför, men snö fick henne alltid att må dåligt. Det var som om ett gammalt minne som hon helt förträngt kom till liv och fick henne att bli rädd. Hon hatade att inte kunna se gräs, och att allting såg så annorlunda ut. Det var som på natten, enda skillnaden var att det varade i flera månader. Varenda vinter i hennes trettonåriga liv hade varit en plåga. Hon var inte som de andra barnen i byn, inte ens som sina syskon. Det var inte bara hennes blonda hår och gröna ögon som utmärkte henne mot de andras bruna och blå, utan också att hennes humör var ett helt annat. På vintern var hon inte ute och lekte och rullade i snön som alla andra, utan satt hellre inne framför brasan med en bok, eller helt vid fönstret som vette ut mot skogen och såg drömmande ut mot de snötäckta vidderna, som om hon hade sett en värld mycket vidare än den verkliga, och mindes den så väl att den blev hennes nya verklighet.
“Vill du inte gå ut och leka med de andra barnen”, hade hennes pappa frågat när hon var sex år gammal, men Sarima hade bara skakat på huvudet och utan ett ord återgått till sitt tänkande. Hennes föräldrar hade länge trott att hon mådde dåligt över något, och försökt tvinga ut henne, men hon satt bara kvar vid sitt fönster med sin bok och stirrade ut över skogen, och efter ett tag hade dom bara låtit henne vara.
På sommaren var hon som en helt annan person. Så fort snön började smälta så spratt någonting till liv inom henne, och hon sprang ut i skogen på morgonen för att vara kvar där till skymningen, och ibland långt in på natten. Hon började prata mycket mer, nästan babblade hela tiden, och ingen som inte hade sett henne året runt skulle kunna gissa att det var samma flicka. Den sega flickan från vinterdagarna var så oigenkännerlig att till och med hennes syskon blev överraskade, men sedan rättade dom sig alltid efter hennes humör och sprang och lekte med henne i skogarna runt byn. Trots det var flickan oftast ensam, och trots att det syntes att det inte var en plågande ensamhet för henne så blev folk fundersamma. Började undra vad hon egentligen gjorde i skogarna.
Så förflöt åren, tills Sarima var tretton år gammal.
Det var en vinterdag i början av november och Sarima hade för en gångs skull gått med på att följa med sina syskon ut och leka. Det var en sån dag när tiden tycks stå stilla. Solen sken över de snötäckta skogarna, och nattens snöfall hade fyllt ut alla fotavtryck i snön så det fanns oändligt med plats för att göra snöänglar och rita stora figurer i snön som man sedan kunde titta på uppifrån träden. Det var en sådan dag som alla barn älskade, alla utom Sarima. Hon lekte lite smått med de andra barnen, men satt mest på en stor snödriva och tittade bort över skogen. Hon var tretton år gammal, men var en sådan flicka som i själen verkade så mycket äldre, nästan hundratals år. Hennes gröna ögon utstrålade ett sådant kunskapsrikt djup att man inte kunde se i dom utan att undra vad som döljde sig i hennes tankar. Sarima tänkte på familjen. Hon hade tre äldre syskon, Bill, Savi och Germy. Bill och Savi var fjorton år gamla, Germy var sexton. Hon hade också en lillasyster, Mina, som var fyra. Hon höll dom alla närmare hjärtat än någon annan, trots att de var så olika henne.
Men ingen av dom var hennes riktiga syskon.
När Sarima var tio år gammal så hade Wall tyckt att det var dags att berätta sanningen för henne. Om hur han och Sima hade hittat henne den där kalla vinternatten. Vilket mirakel det var att ett spädbarn som inte ens kunde gå hade kunnat ta sig till byn. Dom visste ingenting om hennes föräldrar, men dom gissade att dom hade dött i kriget och att hon på något sätt hade kunnat ta sig till byn. Will och Sima berättade om hur de hade letat överallt runt byn efter några spår av hennes föräldrar, men dom hade inte hittat någon. Alla antog att Sarimas mamma och pappa hade ramlat i den stora floden som markerade gränsen mellan alvernas och människornas territorium i det stora kriget. Det fanns en klippavsats där som gick ner till vattnet, och där hade som lätt kunnat ramla ner. Men hur hon tagit sig fram till byn hade än då varit ett mysterium.
Plötsligt så hörde Sarima någonting bakom sig och hon vände sig hastigt om. Först trodde hon att hon bara inbillat sig, för hon såg bara träd, men sedan kände hon någonting inom sig. Det var någonting mer än en känsla, det var en begäran från någonstans inom henne. Hon gled ner från snödrivan och började gå mot skogen. Savi tittade upp från det vilda snöbollskriget som nu pågick bland husen.
“Hallå, Sarima! Vart ska du?”
Sarima svarade som i trans utan att vända sig om:
“Jag … måste bara gå och kolla en sak. Säg till Wall att inte oroa sig om jag inte är tillbaka till middagen!”
Utan att vänta på Savis svar så började Sarima springa mot skogen. Hon svingade sig över staketet som omgav byn och sprang ut bland träden. Hon sprang utan att egentligen tänka, men inte på det sättet som man gör en tidig vårmorgon då kroppen styrs av glädjerus. Det kändes som om någon annan styrde hennes kropp, och det konstigaste av allt var att hon inte var rädd. Hon bara fortsatte, nästan ivrig för att se vad hennes fötter ville visa henne. Sakta började snön dala ner över skogen när flickan sprang genom den, men hon tänkte inte, bara fortsatte.

-----------------

Så! Nu var det över *Phu*

Aja, det kanske var ett väldigt tråkigt kapitel, men kom igen! Alla första kapitel är tråkiga!^^

VI SES IMORGON KÄRA VÄNNER!
(Ja, jag är trött x))

Jättebra!!!

JÄTTERAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

JÄTTEBRA!!! Älskar dina beskrivningar och hur man verkligen känner det du skriver själv!
Men om jag får ge yttepyttelite konstruktiv kritik så kanske du kan styckeindela liiite mer? ♥ Blir så mycket lättare att läsa då

Förlåt för det xD Jag skriver med sån här radindragning, men den funkar inte på Mugglis och jag orkar inte skriva om xD Kan försöka tänka på det i framtiden eller försöka orka gå tillbaka och skriva med styckeindelning på alla kapitel xP

Ahaaaaa
Omg i feel u lol
Nejmen jag brukar också göra det och så blir det fel hahah

Jupp, blir faktiskt sur på Mugglis då x(

(Vill du skajpa idag?)

Jaaaa! Är hemma sjuk så har inget att göra