The 1D-games

Åhhh undrar undrar vilken arena det är!! Bara så du vet tycker jag att du skriver riktigt bra och jag hoppas att flera hittar hit

Skriv

Bra!

Åh, tack så mycket! \(^.^)/
Nu är det äntligen dags: Let the Hungergames begin!
---------------

Kapitel 4.1
Harry

Sextio sekunder, så lång tid fick deltagarna på sig att observera landskapet. Så lång tid fick deltagarna att lägga upp en avgörande plan för deras tid i arenan. Harry lät blicken glida över vad han kunde se. Han befann sig på ett cirkelformat område. Stenplattor utgjorde marken han stod på. Stora sprickor, till synes fyllda med hoppackad sand, kantade de ojämna skivorna. Snett till vänster bakom honom fortsatte stenplattorna bortåt tills de försvann i fjärran. Resten av cirkeln omringades av skog. Bladen var blåare bland lövverken till höger och gulare till vänster.

Deltagarna stod uppställda efter cirkelns form, en bit in mot varandra med ett märkligt format torn i mitten. Ymnighetstornet. Runt det låg utrustning som skulle komma till hjälp i arenan. Det minst nödvändiga låg ytterst, vapnen låg längre in. Den viktigaste utrustningen låg inne i tornet.

Harry hade redan från början bestämt sig för att hålla sig undan blodbadet; den strid som alltid bröt ut i början av spelen då deltagarna försökte ta sig in i tornet. Harry hade ingen aning om hur han skulle samla mat i ett område som det här - han behövde den utrustning han kunde komma åt - men det var för riskabelt. Han planerade inte att dö första minuten in i spelet.

En tavla på utsidan av ymnighetstornet räknade ner sekunderna. Tiden började rinna ut. Snart skulle alla rusa fram eller ut i skogen och Harry behövde veta vart han skulle ta vägen när det hände. Han lät blicken snabbt glida över de andra deltagarna. Han mindes deras styrkor, och han visste att distrikt sju var experter på att klara sig i skogen. Han höll blicken på den blonda pojken, hann inte med att granska hans koncentrerade ansikte. Han gissade på att denne inte skulle ge sig in i blodbadet. Om Harry skulle överleva behövde han hålla sig nära honom. Men han var på andra sidan cirkeln och skulle förmodligen springa rakt in i den gulgröna skogen bakom sig. Harry kunde lätt tappa bort honom.

En femma ersattes av en fyra på tavlan i mitten av ringen. Deltagarna gjorde sig beredda att springa. Två eller tre sekunder insåg Harry att han behövde för att se vart pojken från distrikt sju tog vägen. Så lång tid behövde han på sig för att fastställa hans första drag.

Gonggongens slag vibrerade i luften. Deltagarna runt Harry rusade framåt, försvann från hans sidor. Hans egen blick släppte inte den blonda pojken på andra sidan ringen. Denne sprang fram, men bara till den närmsta utrustningen, plockade åt sig ett par saker innan han vände riktning och satte av in mot skogen.

Där gav sig Harry iväg. Han behövde ta en omväg runt hela tornet för att inte blandas in i de vilda slagsmålen som brutit ut där framme. Men han behövde redskap. Han sprang fram, plockade upp en liten kniv bland den orörda utrustningen, skickade upp en ryggsäck med foten och sprang så fort han kunde längs med kanten av cirkeln i samma riktning som deltagarna från distrikt sju.

Super!

Harry is a smartass Stay awesome! !

Tack! Varnar om att våldet börjar i detta inlägg.
---------------

Kapitel 4.2
Louis

När Louis hörde gonggongens klang sattes hans ben i rörelse automatiskt. Hjärtat slog i bröstkorgen, skickade så mycket syre det förmådde ut i hans kropp, gav honom styrka då han sprang in mot ymnighetstornet dit flera andra deltagare var på väg. Han hade inte tid att tänka. Han skulle delta i blodbadet och inte låta någon stå i hans väg. Långt där framme låg en pilbåge, en pilbåge han skulle ha åt. De andra karriäristerna hade gått med på att lämna den till honom, men det kunde vara andra, som inte ingick i deras allians, som också hade intresse av den.

Den första deltagaren han stötte ihop med var en yngre pojke. Louis hade en kniv som vapen att försvara sig med tills han kom fram till tornets öppning. Personen framför honom tvekade, men Louis tänkte inte vänta. Han lät kniven löpa över motståndarens bröstkorg, hoppade över den fallna kroppen för att fortsätta framåt. Under tiden han sprang kunde han inte fokusera på resten av utrustningen omkring honom. Den skulle karriäristerna i alla fall få tag i. Det var de som dominerade ymnighetstornet efter blodbadets slut.

Tornets öppning var tom på folk. Pilbågen vilade mot en låda där inne. Louis skyndade fram till den. Den kändes vänskaplig i hans händer. Han hukade sig och slängde kogret med pilar över axeln. Hörseln var på helspänn. Bakom honom dansade klangen från vapen som kolliderade, tillsammans med skriken från spelarna som föll.

Plötsligt närmade sig steg så hastigt att han på impuls vände sig och gjorde ett utfall med kniven. Hans styrka fick ett motstånd. Louis kände hur knivens blad trycktes in i personen som närmat sig. Det var först när hans blick kunde fokusera som han såg vem som tagit emot hans slag. Det skarpskurna ansiktet och de kalla, vidöppna ögonen visade upp Arthur Keys gestalt. Ett tomt ljud flydde från hans läppar. Förvånad och försvagad av den plötsliga attacken föll han till marken under tiden blodfläcken växte sig större över hans bröstkorg. Louis tappade taget om kniven. Hela kroppen stelnade.

Paniken nådde honom inte förrän han såg Alexandra en bit ifrån. Hennes ansikte förvreds av fasa. Louis hade dödat en allierad: den manliga deltagaren från distrikt ett.

"Din jävel!" Justine hade fått syn på sin döda distriktkamrat. Hennes stämma skar genom luften som en pil.

Hon rusade mot Louis med ett svärd i handen.

"Spring!" Louis hörde Alexandras röst i bakgrunden, men hans vidöppna ögon var fästa på den ljusa brunetten som närmade sig med skrämmande fart.

"Spring!"

Det var först när Alexandra kommit ända fram och puttade på hans sida som hans fastfrusna ben lossnade från marken. Med ett krampaktigt tag om pilbågen satte han av mot skogen. Benen gjorde ont. Hjärtat snörpte åt sig i bröstkorgen. Han hade svårt att andas, men han sprang ändå. Justine var efter dem och hon var snabb. Instinktivt hävde Louis upp en ryggsäck från marken, för att ha någon utrustning efter att de lämnat ymnighetstornet bakom sig. Stenplattornas cirkel nådde sitt slut och tillsammans med Alexandra kastade sig Louis in bland stammarna. Han vågade sig på att slänga en blick bakåt. Justine hade hindrats av pojken från distrikt två. Båda stirrade efter dem. Louis knöt näven och vände sig framåt igen. Det här var ingen bra start på spelen. Alliansen var upplöst. Istället för att ha de andra karriäristerna som sina allierade hade han gjort dem till sina fiender.

Super!!

Mer!

Omg! Bra jobbat Louis nej men ärligt talat så tyckte jag att det var rätt bra att han inte var allierade med karriäristerna, faaast det blir svårt för han att komma i någon annan allians nu... elleeer kan ha bara säga att han låtsades vara allierade med dem för att få tag i vapen... Aja tyckte det bär var en av de bästa kapitlena dj har skrivit hitills!!!

Tack!
Vad kul att få läsa om dina tankar kring medlemmarna och berättelsen AmandaPotter03! ^.^
---------------

Kapitel 4.3
Zayn

Zayn var omringad av stammar. Han sprang över den torra, lövklädda marken, hade endast riktning framåt. Han hörde inga andra steg, men kände hur området var fullt med fientliga deltagare. Han hade förberett sig på det här ögonblicket, kunde tygla största delen av sin nervositet och fokusera på vad han gjorde. Första målet var att komma bort från de andra, se till att de inte kunde nå honom, sedan skulle han studera terrängen och lägga upp en plan för hur han skulle överleva.

När startskottet hade gått vände han sig genast om och sprang mot skogen. Han hade struntat i utrustningen och var därför tomhänt. Han ångrade inte sitt beslut men insåg att det skulle bli svårt för honom att anpassa sig till miljön. Ett verktyg hade varit tillräckligt för att ge ledtrådar om klimatet och farorna som fanns där i. Allt Zayn kunde uppfatta nu var den varma, torra luften. Solen lös in mellan lövverken och skapade en gul ton i den annars gröna omgivningen. Den stora utmaningen skulle bli att hitta vatten. Men växtligheten sträckte sig över hela arenan, så vattenkällor fanns det, någonstans.

Zayn var fast besluten att fortsätta längre in. Om han skulle stöta på någon skulle han vara helt försvarslös. Ju längre in i skogen han var, desto större avstånd skulle han skapa mellan sig själv och de andra deltagarna. Förr eller senare skulle han möta någon villig att döda honom, men när den tiden var inne skulle han vara redo.
---------------

Kapitel 4.4
Liam

Det första kanonskottet hördes när blodbadet var över. Det följdes av smäll efter smäll, ett skott för varje död deltagare i striden. Vibrationerna ekade i luften, bosatte sig i marken och spred sig bland stammarna.

Liam var på väg bort från den stora cirkeln av stenplattor. Han och hans två allierade Jessika och Justine hade inte bråttom. De gick över den torra marken med utrustningen de plockat på sig under blodbadet och väntade på att svävarna skulle hämta upp liken vid ymnighetstornet. Sedan skulle de återvända dit och plocka på sig ännu mer.

Alliansen som skulle haft sex medlemmar hade reducerats till tre. Stämningen i gruppen var inte positiv. Ilskan sjöd inom dem alla. Liam försökte hålla det inne, försökte att inte låta det synas på utsidan. Han fick inte bry sig om att två av karriäristerna hade vänt dem ryggen. Det var inte viktigt för honom. Det viktiga var att vinna.

Justine kunde däremot inte tygla sina känslor. Hon hade en kniv i var hand och attackerade varje trädstam hon passerade. Liam såg till att hålla avstånd från henne. Han lät henne göra utlopp för sin ilska. Det var trots allt hennes distriktkamrat som dött.

"Du hade rätt", sa Jessika från hans sida. Hon mötte inte hans blick när han vände på huvudet. "Vi skulle ha dödat pojken från distrikt fyra direkt."

Liam svarade inte. Han hade känt på sig att Louis var för svag för att vara bland dem. Om han hade valt att dra sig undan skulle det ha varit en sak, men istället förrådde han dem, det första han gjorde ute på spelplanen. Liam knöt näven, fick lust att drämma in sitt spjut i närmaste träd han med. Istället tog han ett djupt andetag.

"Vad gör vi nu?" frågade Jessika.

Liam funderade så gott han kunde med Justines ilskna vrål och smällar i bakgrunden.

"Vi fortsätter enligt planen", sa han med ett sammanbitet ansiktsuttryck. "Det är det enda vi kan göra."

De vände blickarna framåt. De skulle inte långt bort, inte ännu, men de kunde ta tillvara på chansen att undersöka miljön. De befann sig i en tät skog med ljusgröna, nästan gula nyanser och torr, varm luft som svepte in dem som i en syrefattig filt.

Alliansen stannade plötsligt. Något skiljde sig från det bruna och gröna i den lugna naturen. På marken halvlåg en pojke med brunt, kort hår mot en stam. Han höll sig för magen. En stor blodfläck hade spridit ut sig över de tunna kläderna. Liam försökte identifiera honom. Han hade mött pojken i blodbadet, han hade skadat honom och trott att han dött. Han lyckades alltså fly, den manliga deltagaren från distrikt sex.

När pojken såg att karriäristerna var på väg åt hans håll lyste ren fasa upp hans ansikte. Han försökte backa bakåt, som om trädstammen bakom honom inte hindrade hans väg. Han andades häftigt, knep ihop ögonen av smärta.

"Vänta", hörde Liam honom viska fram i en hes stämma. "Jag kan hjälpa er. Snälla, ge mig en chans."

Liam sneglade på Jessika. Hon studerade pojken noggrant. Ingen av dem hann dock ta något beslut. Distrikt etts kvarvarande deltagare röt till, gjorde ett utfall och dödade den lidande pojken på mindre än två sekunder. Det tog ett par sekunder till innan kanonskottet hördes. Justine drog ut kniven ur pojkens bröstkorg och sparkade på liket.

"En redan halvdöd allierad är inget att ha", spottade hon ur sig och fortsatte bortåt genom skogen.

Liam kunde inte göra annat än att hålla med och följa efter.