Månsystrar

*hoppar även jag in i disskusionen* Jag ska åxo bli författare!

Haha skojigt

Bra!

Bästa ff:n någonsin! Hur kan du vara så bra?!

Tack för era fina kommentarer! ♥
Nu kommer nästa kapitel. Hoppas ni gillar det!

Kapitel 4


Ly och Lo gick en liten promenad i skogen och pratade lite om allt möjligt. Plötsligt blev det väldigt dimmigt och dimman slöt sig om dem. Men dimman var inte en vanlig dimma. Det märkte man direkt. Den var mer en orkan än en dimma.
Den virvlade iväg med Ly och Lo. De flög upp i orkanen och iväg, långt, långt bort.
"Loooooooo!" skrek Ly. Men hon fick inget svar.

Efter några förförliga timmar i en dimmorkan landade Lo mörbultad på ett hårt och halt golv. Hon hade tydligen hamnat i en slags dimmvärld. Runt omkring henne såg man bara dimma. Vit, virvlande dimma och grå, stillsam dimma. Golvet hon låg på var gjort av någonting som liknade glas. Under glasgolvet fanns...ännu mer dimma. När hon hade sett sig snabbt omkring vände hon på sig för att se om Ly låg bredvid henne. Det gjorde hon. Med tovigt hår, armarna fläckiga av blåmärken och näst intill söndersliten klänning. Men hon var ändå där. Det glädje Lo så mycket att hon inte kunde låta bli att le. Men sedan sprack glädjen och hon kom på att Ly kanske var...död.
"Ly!" sa hon och ruskade henne. Men Ly rörde inte ett finger.
"Lyyyyy!" skrek hon.
"Vaere?" frågade Ly sömndrucket och satte sig upp.
"Ly!" Lo flög genast i hennes famn. Ly verkade lite förvånad men kramade ändå tillbaks. De kramades länge. "Åh Ly", sa Lo.
"Lo"
Till slut slutade de kramas och reste sig upp.
"Ehm, vad ska vi göra nu?" Lo letade efter en utgång men hittade inget annat än dimma.
Ly hann inte svara förän de långsamt började glida ner genom glasgolvet.
"Hjälp!" skrek Lo och försökte kliva upp ur golvet. Men det gick inte. Fötterna var som fastgjutna i golvet. Och de började långsamt sjunka längre och längre ner. Tillslut var hela benen fast i golvet. Men då ökade nerglidandet farten ordentligt. Innan Lo och Ly ens han blinka hade de lätt glidit igenom det massiva glasgolvet och så föll de.
Föll.
Föll.
Föll.
Och föll, i ett virrvarr av färger.
Men till slut landade de, konstigt nog, mjukt på ett stengolv.
De befann sig i en stor mörk grotta. Det var så högt i tak att man inte såg taket, utan bara lite tät självlysande dimma som virvlade några meter över dem.
Det var också den dimman som lyste upp grottan så att man såg lite grann i alla fall.
"Hjälp!" pep Ly.
"Vad ska vi göra?"
"Vi är i någon slags grotta." konstaterade Lo.
"Ja", svarade Ly. "Men det finns ingen utväg."
"Vi får helt enkelt vänta här tills någon kommer och räddar oss."
"Ja."
De kramade om varandra och stirrade ut i mörkret.
Det hördes rasslande ljud längs väggarna. Det var skorpioner och tarantellor. Ly rös.
Efter några timmar orkade de inte vara vakna så de somnade oroligt i varandras armar.

Lo vaknade av att något hårigt med små vassa fötter satt på hennes axel. Hon blinkade lite och kollade vad det var för något. En tarantella.
Hon blev rädd. Inte så rädd som Ly skulle blivit, men ändå rädd.
"Såja, vännen", sa hon och plockade försiktigt bort spindeln, fastän hon rös lite.

"Tänk om vi aldrig kommer ut härifrån." Stora tårar rann stilla ner för Lys kinder.
"Det är klart vi gör." tröstade Lo och strök henne över ryggen. Fast hon var inte så säker på om hon hade rätt.
De var fortfarande kvar i grottan. De visste inte hur länge de hade varit i grottan. Det kändes både som flera år och som bara några timmar.
Hungern brände i magen på dem.
"Jag är så hungrig." gnällde Lo.
"Jag med."
"Vi får väl äta råa tarantellor. Mums!" Lo skickade sig om munnen.
"Menar du allvar?"
"Nä"

"Men kolla!" Ly torkade sina tårar. "Det är något i hörnet." Hon pekade på en liten liggande gestalt i ett av de mörka hörnen.
De gick försiktigt fram till den. Då såg de att det var en flicka. En liten ungefär åtta-årig flicka, med stora gröna ögon uppspärrade på vid gavel och mörkrött burrigt hår till midjan. Hennes hud var blek, väldigt blek, nästan kritvit. Mitt i pannan hade hon ett stort blodigt sår som inte hade torkat än.
Lo kände ungefär samma känsla som när hon träffade Ly, att det var som en osynlig tråd mellan henne och flickan.
"Hallå!" Flickan svarade inte. "Kan du höra mig?" Tydligen inte.
Hon la ömt sin hand mot flickans bleka kind. "Hon är iskall."
"Vi måste göra något." Ly lyfte upp henne i famnen och satte sig mot den kalla stenväggen med flickan i knäet.
"Det måste vi." Lo försökte hitta någonting i hennes fickor. Till slut fick hon fram det hon letade efter. En liten glasburk med ett vitt vaxaktigt innehåll. "Håll henne stilla så ska jag försöka hjälpa henne."
Hon satte sig på knä bredvid flickan i Lys famn. Med ett försiktigt pekfinger stängde hon flickans ögonlock. Sedan öppnade hon glasburken och tog en liten klick av det vita innehållet på fingret, smörjde på det på flickans tunna ögonlock och så nynnade hon en mjuk melodi. Det hjälpte, det såg man direkt. Flickan såg mer ut som att hon stillsamt sov i Lys knä och det rädda utrycket i ansiktet hade mjuknat ordentligt. Och man kunde se hur hon fick tillbaka sin färg.
Lo tog fram ett mjukt rosenblad som hon torkade såret i pannan med.
Hon strök flickan över håret och då, plötsligt, slog flickan upp sina stora gröna ögon och såg sig yrvaket omkring.
"Var är jag? Vilka är ni? Hjälp!"
"Lugn", sa Ly och klappade henne på axeln. "Vi vill bara hjälpa dig. Vi är snälla."
"Varför ville ni hjälpa mig?"
"Vi hittade dig här i grottan. Du hade ett sår i pannan och du var iskall. Så nu har vi tagit hand om dig." förklarade Lo.
"Jaha", Flickan reste sig upp och borstade av smutsen från hennes mörkgröna klänning. "Jag heter Henny. Vad heter ni?"
"Jag är Ly och hon är Lo", sa Ly och pekade på Lo.
"Vet du?" sa Henny till Lo. "Du är himla lik min syster som också heter Lo. Men hon är död..." Fast där hade Henny väldigt fel.

______

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!

MEGAAZUM

Superbra!
Hm, är två personer kanske systrar? En person som börjar på H och en som börjar på L?

Megabraa!

Superbra!