De Lärdas slut (divergent fanfic)

Skitbra

Hej! Sorry om jag inte skrivit mycket men skolan är ett hinder Dx här kommer nästa!


Kapitel 7:

Four och Christina har sprungit iväg bakom byggnaden. De ska försöka ta sig in där medan jag och Uriah ska ta oss in på framsidan. Det känns konstigt att teama med Uriah just nu eftersom att jag alltid varit med Four förut när vi invaderat De Lärda, men jag kommer lätt vänja mig, precis som jag blev van med att Uriah är min kille nu istället för Four.
Vi sitter på en sten tillsammans utanför framsidan hos De Lärdas förläggning, utan att bry oss om att vem som helst kan se oss nu. Uriah sitter på huk på toppen av den midjehöga stenen med ena benet dinglade från kanten. Det känns mysigt att vara ensam med honom, för en gång skull.
Mörkret lägger sig ner bakom horisonten men vi sitter fortfarande kvar där, precis på samma ställe och tänker. Jag ska precis fråga honom om någon idé slagit upp i hans huvud när det börjar tjuta i området. Fyra vakter från De Lärda kommer springandes mot oss och vi förstår att Four och Christina tagit sig in. Larmet måste vara inbrottslarmet.
Utan att ens nicka mot varandra ställer vi oss upp samtidigt och rusar där ifrån, med vakterna tätt intill. Vakterna skjuter aldrig när de har chansen, vilket betyder att de vill ha oss levande. De vet ju redan att jag är divergent, men frågan är om de vet att Uriah också är det. Undrar vilka experiment de vill göra på mig den här gången.
Medan vi blir jagade längst vägen som små barn som leker funderar jag på om det var vettigt av mig att ta med mig Uriah hit. Skulle han bli fångad, dödad, skulle mitt hjärta inte orka mer. Jag vill inte ens tänka mig hur jag skulle överleva utan Uriah. Samma sak med Four. Han har trots allt också varit en del av mitt hjärta förut. Och Christina, en del av hela mig. Jag minns när Will och Al dog. Det kändes så tomt utan de. Två av mina bästa vänner dog. Båda dog pågrund av mig.
Vi springer förbi en liten sjö. Den ser ganska djup ut men jag kan simma. Far lärde mig sina simkunskaper när jag fyllde 7 år, de var väldigt användbara just nu.
"Vakterna har tappat oss på spåren!" ropar Uriah och saktar ner.
Utan att svara knuffar jag i honom i sjön. Jag ser till att han inte drunknar och hoppar i själv. Han verkar kunna simma. Uriah blänger på mig men förstår att det här var det bästa sättet att komma undan från de.
När vakterna är borta är vi beredda på att klättra upp. Men det går inte. Vi sitter fast och vid det här laget har jag märkt att vi dras allt djupare in.
"Kvicksand!" utbrister jag.
Uriah får en panikattack och börjar vrida sig runt aggressivt.
"Lugnt, lugnt." säger jag.
"Det går inte. Jag har fobi för att sitta fast i saker."
Jag pustar ut. Varför ska en divergent ha fobi för sånna saker? Denna rädsla fanns säkert med i hans simulering.
"Vi kommer aldrig ut om du rör dig så mycket."
Han slutar kämpa och står helt still.
Någon greppar tag i mina axlar och drar upp mig. Personen är klädd i blåa kläder och har en frisyr som De Lärda, men det är ingen från De Lärda.
"Four!" ropar Uriah från kvicksanden. "Ska du lämna mig döende här?"
Four hade klätt ut sig till en från De Lärda. Vi hjälps åt och drar smidigt upp Uriah. Han torkar sig om pannan. Jag känner hur hans pulsen går ner när jag tar tag i honom. Han har verkligen fobi för sånt här.
"Vart är..." börjar jag.
"Christina är inne i kvarteret och letar efter Jeanine. Hon är också klädd så här så ingen märker henne. Jag hörde hur soldater ropade att ni var i området och förstod att ni hade fått problem." säger Four och ler, som om han läst mina tankar.
Jag nickar lågt och viftar bort sanden och vätskan från mig.

Skitbra

Tack

När kommer nästa kapitel?

Förmodligen om några dar.

Okej

Fantastic!

Okej guys, jag är verkligen ledsen att jag inte hunnit posta så mycket men vi får de största elevernas krav i skolan även fast vi inte är så stora egentligen så allt har varit lite jobbigt. Men nu är det ju lov så här ska det skrivas! God jul & gott nytt år! (Detta blir ett lite kortare kapitel och jag kommer fortsätta skriva korta kapitel )


Kapitel 8:

Vi springer tätt ihop mot kvarteret. Hettan är förfärlig och vi har inte tagit en droppe vatten sedan solen steg. Jag snabbar på stegen och springer före Uriah. Han gör samma sak och det slutar med att vi nästan leker kull. Four springer några fotsteg bakom oss och säger inte ett knyst. Men sedan kastar han sig över mig och knuffar in mig bakom en stor sten.
"Vad..." börjar jag innan Four lägger pekfingret mot min mun.
Han drar in Uriah bakom stenen och vi båda stirrar på honom. Han pekar mot ett stängsel några meter fram. Några vakter står redo med gevär i både vänster och höger hand.
Jag lutar mig bak mot stenen igen och försöker komma på något och det slår mig faktiskt en riktigt bra idé. Jag berättar den för Uriah och Four och de verkar tycka att det är en utmärkt plan.

Four drar av sig alla sina blåa kläder tills han igen sitter i sina svarta kläder, de jag mest gillar att han bär. Jag tar på mig dem. De luktar precis som i kvicksanden, torrt och äckligt. Jag doppar fingrarna i en vattenpöl och drar de genom mitt kortklippta hår.
"Hur ser jag ut?" säger jag och nickar flörtigt mot killarna.
"Som en riktig kille." säger Four.
"En het kille." fyller Uriah på.
Jag fnissar och skuttar ut från vårat lilla gömställe.
Vakterna vänder sig om raskt, precis som en tapper skulle göra. Men när de får syn på mina blåa kläder sänker de sina vapen. Ingen skulle känna igen mig som en kille.
De nickar fredligt mot mig och jag går förbi dem med tunga steg.
Detta gick enklare än något på detta uppdraget skulle gå.

läs allegiant så får ni se