Mugglisgame!!!

Paxar tjej distrikt 10

*skriver upp dig...*

Okej, nästa kapitel kommer (förmodligen!) när båda mallarna till Distrikt 3 har kommit! Iallafall inte tidigare...

Oki

Min mall:
Namn på karaktär:Cazy Clod
Ålder:13
Distrikt:10
Kön:tjej
Utseende:kolsvart hår, ner till axlarna,gröna ögon,mörkhyad.
Personlighet:glad och positiv,hittar alltid nåt fint i allt o alla.Hon är väldigt blyg men är sig själv med personer Hon känner väl.
Familj:en mamma,pappa o en storasyster som betyder mycket för henne.
Styrkor:snabb o smidig.Bra med kniv.
Svagheter:rädd för insekter,hitta mat,simma och använda svärd.
Frivillig:nej
Övrigt-

Paxar kille distrikt 3, mallen kommer om högst en halvtimme!

EDIT:
Jag ville inte vänta på att nån skulle kommentera, här är mallen:
Namn på karaktär: Alex Champ
Ålder (12-18 ) : 16
Distrikt: 3
Kön: Kille
Utseende: Kort, mörkt hår, hasselbruna ögon
Personlighet: Ser ganska tuff ut, men är innerst inne en aning rädd att vara med i ett mugglisgame. Han vill inte utsätta nån annan för samma smärta som han själv, så han vill inte döda nån om han inte måste.
Familj och bakgrund: Hans store bror var med i ett mugglisgame, men han förlorade. Hans mamma dog av sorg och hans pappa blev deprimerad.
Styrkor (högst 4) : Slåss med kniv, i närkamper och är väldigt köldmotståndig (Han blir inte kall lika lätt)
Svagheter (minst 3) : Har aldrig gått länge utan mat, vill inte döda nån, kan inte tända en eld
Frivillig? Isåfall varför?: Nej
Övrigt: -

Okej! Orkar inte lägga upp kapitlet nu, men förmodligen imorgon, och om jag inte hinner då så blir det iallafall i övermorgon! Hoppas ni är OK med att vänta!

JEY! Det har varigt, typ, förevigt sen senaste kapitlet kom!

Jadå, vi väntar här då.

Nu kommer kapitlet, äntligen! Jag vill jättegärna ha lite feedback på det, och precis som i förra kapitlet får ni bara säga till om jag inte tolkade era karaktärer rätt!



Slåtter Distrikt 2
Theo Maynee, Kayla Lovegood
Erika Firebolt, HP_Maja


»Jag la fram kostymen åt dig, den är nystrykt, förmodligen fortfarande varm« meddelar mamma.
»Tack så mycket« ler Theo. Han är helt urusel på allt som har med kläder att göra - vilket inkluderar strykningen. Hans mamma vet det och har därför både valt kläderna och strukit de. Hade hon gjort likadant med allt hade det blivit alltför mycket, men hon hjälper honom bara med de rätta sakerna. Mamma ger honom ett brett leende som är så fullt av stolthet att Theo bara inte kan låta bli att le tillbaka. Då upptäcker han plötsligt något besynnerligt. Att han inte alls står framför mamma med ett brett leende på läpparna. Han står i det bortre hörnet av rummet och betraktar sig själv. Då händer något märkligt. Theo börjar förändras. Alltså inte Theo som står mot väggen utan den Theo som står framför honom. Och plötsligt är det inte Theo längre. Han har förvandlats till John, eller Connor - det är omöjligt att avgöra när man inte ser hans ansikte tydligt nog. Den riktiga Theo står kvar i hörnet, obemärkt och stum av chock. Mamma fortsätter att prata med personen Theo alldeles nyss trodde var han själv och de skrattar åt något internt skämt. Ett styng av avund får Theo att rycka till och den alltför välbekanta känslan blir starkare när han snabbt sätter sig upp i sängen. Han känner sig som om någon just gett honom ett ordentligt knytnävsslag i magen. Måste ha varit verkligheten. Theo skakar av sig känslan, men en välbekant trötthet ligger kvar som ett oåtkomligt töcken. Han suckar och släpar ut benen över sängkanten. Dags att äta frukost, om det finns någon kvar.

....................................................~

Ett rop hörs från den övre delen av marknaden. Det är den rasande bagaren som just har upptäckt att ett helt nybakat bröd fattas. Erika ler snett. Att det tog sådan tid för honom att märka det - hon har nästan hunnit ner till slutet av vägen längs vilken marknadsstånden sitter uppradade på. Fast han har en imponerande stark röst. Erika fnyser till. Synd nog för honom kommer det inte hjälpa det minsta i jakten på tjuven.
I vanliga fall brukar Erika försöka låta bli att stjäla allt för mycket saker om det inte gäller pengar. Folk skulle börja bli misstänksamma ifall saker försvann hela tiden. Men idag är det ju Slåtterdag! Då får man ta sig för lite extra privilegier. Tidigare i morse köpte hon klänningen som hon ska ha på sig när hennes liv förändras för all framtid. När hon anmäler sig som frivillig som deltagare - och segrare - i årets mugglisgame. Hur kan Erika veta att hon ska bli segraren? Tja, hur kan du veta att dina föräldrar inte är utomjordingar? Du kan inte vara hundra procent säker, men hur stor är sannorlikheten att de är det? Rätt svar: ungefär lika stor som sannorlikheten att någon annan tar hem titeln som årets segrare.

.........................................................~

Theo drar handen genom sitt rufsiga hår och ger sig själv en blick i spegeln. Den svarta kostymen är dekorerad med ljusblå detaljer som får hans ögon att framhävas som mer blåaktiga. Han vrider lite på sig och drar frånvarande i ärmarna. De är alldeles för vida för honom - kostymen är Johns urvuxna - och sömmarna har börjat gå upp i kanterna. Theo suckar trött och möter sin egen blick i spegeln. Den senaste tiden har han börjat se trött ut, hela tiden. Och han känner sig inte ett dugg bättre än han ser ut. Varje gång han tror att han är ordentligt utvilad hänger det alltid kvar som ett moln av trötthet, någonstans precis utanför hans kontroll. Och det växer. Theo vet inte hur länge till han kommer att orka med det. Förmodligen inte länge. Det är en sorglig tanke, men Theo känner inget utom ett litet obetydligt stick. Det var något nytt. Vanligtvis brukar han inte känna sig så här... Emotionellt avtrubbad. Theo vet att det är något som borde oroa honom - att inte känna känslor brukar aldrig vara ett bra tecken - men han orkar bara inte bry sig.

Theo går mot torget med långsamma steg. Magen knyter sig i protest mot att han lämnar huset utan att ha ätit en smula, men det finns inget han kan göra åt det. Allt bröd var redan uppätet när han kom ner för att få i sig frukost. Han åt ju middag i går, så det kan väl inte gå en sådan nöd på honom?

.......................................................~

Erika tar ett stort bett av brödet. Ett svagt leende sprider sig över hennes läppar när hon upptäcker att det fortfarande är varmt. Och det smakar underbart. Hon måste ha valt rätt bröd. Erikas leende blir större. Hon är bra på att göra rätta val. Erika tar ännu en stor tugga och börjar med munnen fortfarande full av bröd packa fram klänningen som hon ska bära på slåttern. Hon lyfter på den lösa plankan, drar undan handdukarna och det extra ombytet med kläder och kommer sen fram till det hon letar efter. Inlindad i en filt - det renaste Erika kunde hitta - ligger en ljusgrön klänning. Hon packar fram den med sin fria hand och håller upp den i luften. Paljetterna som sitter slumpvis utspridda runt urringningen glittrar i solen. De glittrar nästan lika mycket som Erikas självförtroende glittrar i hennes ögon. Erika fylls av stolthet när hon ser på den. Stolthet över att hon sammlade ihop så mycket pengar för att kunna köpa den. Stolthet över den ära hon kommer att bringa sitt Distrikt när hon vinner spelen. Erika ler på ett sätt som hon aldrig har lett innan. Så många känslor finns att se i hennes ansikte på samma gång att man omöjligt kan räkna ut vilken av de som är dominant. Självsäkerheten? Stoltheten? Kaxigheten? Eller är det den onda glimten i hennes ögon som lyser igenom resten?


Årets eskort: En minst 190 cm lång man som har blivit nerspydd av ett färgspyende monster. På huvudet har han något som skulle likna hår om det inte var för de glänsande metallbitarna som sticker ut här och var. Erika känner ett så stort förakt mot honom att hon skulle kunna gå rakt fram och spotta på hans knallgula skor. Hon står mitt bland flickorna i 18-års kategorin, det kommer dras en hel del uppmärksammhet till henne när hon ska fram till podiet. Men det spelar ingen större roll. Snart kommer hela Distriktet att känna till namnet Erika Firebolt, oavsett hur många som lägger märke till henne vid slåttern.
»Välkommna!« mannen på scenen tar en paus medan sorlet av mumlande röster ebbar ut. Sen klistrar han på ett gigantiskt leende. »Välkommna, välkommna« och så vidare. Erikas hjärta slår hårdare i bröstkorgen. Nu har det börjat. Eskorten, som presenterar sig själv som Lowiejes Quimble, presenterar först borgmästaren som håller ett tråkigt, kort tal, babblar sen på om kriget, mörkret, freden, och sen äntligen:
»Låt oss börja med damerna« Han går fram till kupolen med flickornas namn i, låter handen segla runt några varv ovanför havet av lappar och sträcker sen ner den helt. Erika sträcker otåligt på sig när han långsamt går tillbaka till mikrofonen och börjar väckla upp lappen. Hon ser hur han läser namnet tyst för sig själv, harklar sig och utropar:
»Melanie Fort« En kort flicka från 16-års kategorin går fram mot scenen med ett självsäkert leende. När hon är på plats bredvid eskorten frågar han precis den frågan som Erika har väntat på hela dan - hela sitt liv. »Har vi några fr...«
»Jag anmäler mig som frivillig!« ropar Erika och kastar sig fram så att flickan i ledet framför tvingas ta ett steg åt sidan. Flera andra gör likadant, men Erika var först.
»Du där« säger eskorten och lutar sig snett åt höger för att kunna peka rakt på henne. Erika ler självbelåtet, tränger sig fram genom leden av blandat avundsjuka blandat lättade flickor och trippar lätt upp för trappstegen till podiet. Den dragna flickan ger henne en mördande blick och går sen snopet tillbaka till sin plats.
»Så, vad kan en förtjusande ung dam som du heta då?" undrar Lowiejes. Erika ger honom en överlägsen blick.
»Erika Firebolt« svarar hon. Eskorten visslar.
»Hett namn« säger han. Erika ler snett åt den halvdana komplimangen. När eskorten börjar snacka igen klistrar hon på ett självsäkert leende. Det är hennes tur nu. Hennes tur i rampljuset.

.......................................................~

Theo granskar ointresserat flickan på podiet. Hon skulle ha varit vacker med sitt långa, raka bruna hår och sina isblå ögon, om det inte var för uttrycket i de. Det ser ut som att hon skulle kunna mörda för skojs skull. Theo ryser svagt.
»Och nu till våra unga gentlemän« ler eskorten. Han går i onödigt långsam takt fram till pojkarnas kupol och sträcker ner handen en liten bit. Innan han tar en lapp låter han fingrarna dansa omkring precis ovanför det översta lagret av lappar, likadant som han gjorde när han skulle dra den där flickans namn. Han sticker ner handen bland lapparna och gräver runt tills han hittar en lapp som verkar vara tillräckligt djupt begravd. Eskorten - vad han nu hette - går med små steg tillbaka till mikrofonen och viker upp lappen. Han harklar sig, uppenbarligen lite för mycket eftersom han får någon typ av hostattack och tvingas ställa sig dubbelvikt med ena handen stödd mot mikrofonen för att få tillbaka förmågan att andas. Han rätar på sig och skakar lätt på huvudet, som om han försökte väcka sig själv. Sen lutar han sig fram mot mikrofonen, slänger ytterligare en blick på den lappen och utropar den dragnas namn:
»Theo Maynee« Theo tar ett steg framåt och börjar tveksamt gå mot scenen. Eskorten ler välkomnande mot honom, men Theo åtgälldar inte leendet. Snart ska han ju ändå ner igen, så vad är poängen?
»Har vi några frivilliga?« frågar eskorten när Thoe har intagit sin plats bredvid honom. Ingen reagerar. Finns det inga frivilliga? »Ingen?« undrar eskorten med äkta förvåning. Publiken står blick stilla. Theo känner hur det hugger till i bröstet, men det är allt. Trots att det här förmodligen kommer att innebära hans död bryr han sig knappt.
»Då antar jag att det är avgjort då!« ropar eskorten. »Ge en varm applåd till våra spelare från Disrikt 2; Erika Firebolt och Theo Maynee!«

Awsome