The Fluffy Games

Vi är sjukt taggade på att börja, så första kapitlet är redan skrivet! Vi kommer att skriva vartannat kapitel, och jag börjar med Distrikt 1!

I Distrikt 1 är det liv och rörelse. Jubileumsfirandet från Huvudstaden smittar av sig, särskilt på de rikare distrikten. Folk trängs och knuffas på gatorna, inhandlar lyxig mat och annat att fira med. Svarta marknaden blomstrar som aldrig förr, och trots att ingen erkänner det kommer de flesta av varorna därifrån. Just den här dagen är det extra mycket trängsel och Elias Sweet måste trycka undan människor när han försöker ta sig till centrum. Han har mycket nytta av sin bastanta, muskulösa kropp och knuffar lätt undan folk som sedan skriker åt honom att han 'minsann ska få' när alla deras nyinköpta paket ramlar ur famnen på dem. Elias ignorerar dem fullständigt. Han ska inte få någonting, om inte möjligtvis evig ära och rikedom. Hur han ska få det? Vi kommer dit. Elias mamma Kelly arbetar som frisörska och just i dessa jubileumstider har hon hur mycket jobb som helst. Alla vill vara vackrare än andra, och Mrs. Sweet har till och med behövt anlita assistenter som kan ta hand om de mindre betydelsefulla kunderna. De rikare, högre uppsatta, tar hon helst hand om själv. Mr. Sweets aktier stiger alltjämt de med, hans 'rang' som borgmästarens närmaste man ger honom extra mycket nu. Elias syster Od har heller inga problem. Skolan har stängt för att fira jubileét, och eleverna har dessutom fått var sin summa pengar att inhandla nya skolböcker för. Eller, som Od uttrycker det, inhandla godsaker för. Skolböcker kan lärarna köpa själva. På grund av föräldrarnas brist på tid och uppmärksamhet går nu Elias och Od ensamma mot den innersta kretsen av distriktet. Han är klädd i vit kostym med glänsande manschettknappar och hon bär en kort vit klänning med guldbroderier. Deras matchande blonda hår är vackert kammat och skorna putsade. De är perfekta. Elias banar sin väg genom den sista massan människor och låter Od på lätta steg skutta före. Han fnyser lätt men ohörbart. Hon är så flummigt lugn, trots att stämningen ligger tryckt kring många på torget. Men en hel del är livliga, uppspelta och redo för vad som komma skall. Od avfyrar ett bländande vitt leende mot Elias och han ler snett tillbaka. Det blir stelt, men hans lillasyster tycks inte lägga märke till det. Hon går före honom mot hopen av folk och han följer efter.

Samtidigt i andra änden av distriktet sker något skumt. Skrik och rop ekar mot trottoarerna tillsammans med klampande steg. En gammal man i svarta, slitna kläder hänger hjälplöst i två fredsväktares hårda grepp. Han sparkar och klöser vilt omkring sig men de okänsliga männen bara för honom längre bort. Vad han har gjort? Blivit påkommen med att sälja vapen. Inte lagligt eller till fredsväktare; de enda som är tillåtna att bära vapen i civiliserade samhällen. Vapnen var ämnade åt motståndsrörelsen ingen erkänner existerar. Mannen gör en sista utmattad spark innan han blir slapp i väktarnas armar. Faith Shadow står en bit bort och bevittnar det hela. Så mycket spektakel för en gammal gubbe som säljer vapen. Hon fingrar på kniven hon har gömd i klänningens hemliga ficka, även sådana där meningslösa handlare som ändå kommer att bli dödade sedan kan vara till användning. Faith hör klockan slå i centrum och skyndar på stegen. Hennes mamma Ell hade ingen möjlighet att gå med henne, hennes jobb på frisörsalongen tar alltför mycket tid. Efter att ha förlorat sitt designerjobb när företaget gick i konkurs lyckades hon genom ett mirakel få ett av de bästa jobben i distriktet, som frisörsassistent. Jobbet är välbetalt men inte lika högt uppsatt som hennes förra. Faiths far är också upptagen, att vara borgmästare är ett krävande jobb. Säger han iallafall. Faith slår vad om att han sitter och latar sig hela dagarna. Hon är glad över att de inte följer med, usch vad hon skulle se barnslig ut. Hon knuffar undan en tant som tappar tre stora paket som klirrar när de träffar asfalten.
»Se dig för, ungjävel! Du får betala det här!«
Faith ignorerar tanten och går oberört vidare. Hon börjar få bråttom nu. När hon äntligen bryter igenom folkmassan in på torget har nationalsången redan börjat spela.

Sticket i fingret känns knappt. Elias har skilts från Od och står ensam bland uppspelta sextonåriga pojkar. Han fnyser återigen så där tyst som bara han kan. De tror att de ska stå i centrum, att det är de som ska bli valda. Det kan de glömma. Det är Elias tur nu, dagen han väntat på har kommit. Ingen annan sextonårig pojkspoling ska få ta det här ifrån honom. Han torkar en svettdroppe ur pannan med baksidan av handen och gör som alla andra. Väntar. Värmen är tryckande mot folkmassan och någon ropar något en bit bakom honom. Mumlande röster hörs överallt men sorlet tystnar abrupt när första tonen i Panems nationalsång spelas. Elias blick riktas mot podiet i takt med alla andras när något som liknar ett rosa moln kliver upp på det. Spridda applåder ekar över torget och Elias inser att det fluffiga rosa måste vara eskorten. Han har fått reda på att hennes namn är Melanie Streyde, och nu kliver hon med lätta steg fram till mikrofonen.
»Happy Fluffy Games, and may the odds be ever in your favour!«, inleder Melanie.
Hennes klänning är i skrikigt cerise och täckt med vita, glänsande paljetter. Den står ut som bubblor vid hennes knän, hon ser ut som ett neonfärgat moln med långt, böljande hår i samma färg. Hon blinkar överdrivet snabbt med sina decimeterlånga, rosa ögonfransar medan hon talar med sin fnissande röst.
»Som vi alla vet«, fortsätter hon och borgmästaren uppenbarar sig plötsligt på podiet.
Hans uppdykande leder till ett par tafatta applåder och Melanie avbryter sig. Borgmästare Adam Wolffs breda axlar får den vita kostymen han bär att se alltför liten ut, men ingen verkar ta någon notis om det. I hans bröstficka bär han en illrosa ros, som måste vara färgad med något konstigt medel, den skulle aldrig kunna vara i så skrikande färg annars. Det är ingen tvekan om att årets 'tema' är cerise med en touch av vitt.

Melanie ler brett mot borgmästaren men Faith kan uppfatta en alldeles så liten glimt av något i hennes blick vilket hon tolkar ungefär som 'varför avbröt du mitt tal?'. Hon kan inte hålla inne en liten fnissning och bryr sig inte om att ett par sjuttonåriga flickor vänder sig om och ser på henne. Melanie vänder sig åter mot mikrofonen och harklar sig.
»Hur långt hade vi kommit? Jo, som vi alla vet är jubileét något vi alla väntat på, och det har vi gjort rätt i, för aldrig någonsin har det varit så här speciellt!«
Hon får en konstig glimt i ögat som Faith inte kan tyda. Melanie fortsätter:
»Våra två spelledare har briljanta idéer och vi kan inte vänta att få uppleva dem!«
Hon använder ordet vi, som om hon hade kontroll över vad alla här tycker och tänker.
»Och..«
Melanie sänker rösten till en överdramatisk viskning.
»Vi vet också att hela tre deltagare kommer att dras från Distrikt 8, vilket betyder att 25 personer kommer att delta i årets spel!«
Applåder.
»På tal om att dra deltagare,« Nu kommer det. Nu är det dags. »så tycker jag att vi sätter igång!«
Ljudet av händer som slås ihop i mer applåder fyller torget när Melanie tar fyra trippande steg mot glaskupolen på hennes vänstra sida.
»Och eftersom det är jubileum,« fnissar hon, »börjar vi med våra gentlemän!«

Elias drar ett djupt andetag. Han är redo nu, och inget ska komma emellan honom och det där podiet. Inget. Melanies målade naglar gräver runt bland vita små lappar och efter vad som känns som en evighet greppar hennes smala fingrar en. Hon vecklar provocerande långsamt upp den och hennes läppar överartikulerar när hon uttalar namnet på den dragne.
»Astone Coltor!«
En smal blond pojke från tolvårskategorin stapplar upp på podiet. Det är tydligt att han är rädd. Elias är så koncentrerad att han inte ens himlar med ögonen. Melanie klappar förstrött Astone på huvudet, något som säkert betyder att han kommer att få komma hem igen. Det kommer han, för Elias ska vara den som står där uppe.
»Är det någon som anmäler sig frivilligt?«, frågar Melanie och innan hon hinner le har ett tiotal pojkar ömsom sträckt upp sina händer, ömsom skrikit och ömsom kastat sig framåt. Elias är en av dem. Melanie tar ett reflexmässigt steg bakåt och skrattar nervöst till.
»Nå..«
Hennes blick far över de fäktande pojkarna på marken. Hon ser en aning äcklad ut.
»Du där!«
Elias hjärta sjunker. Hon har säkert valt någon annan. Hans chans är över.
»Kom upp nu, du där blonde!«
Elias spärrar upp ögonen. Hon pekar på honom. Han rätar på ryggen och tar ett par eleganta steg upp på podiet. Oron i hans ansikte är som bortblåst. Melanie ser nöjd ut.
»Och vad heter du då?«, säger hon sliskigt sött.
Elias lutar sig mot mikrofonen och hans röst ljuder över hela torget.
»Elias Sweet.«
Melanie ler.
»Det passar dig,« fnittrar hon, »du är väldigt sweet.«
Elias tvingar fram ett leende som ska se charmigt ut. Han finner Ods ansikte i folkmassan. Hon ler inte längre.

Faith byter fot. Hon börjar bli otålig. Det blonda muskelknippet till pojke på podiet känner hon till som Mrs. Sweet, ägaren till frisörsalongens, son. Han tar sådan tid på sig att det känns som om Faith väntat i hundra år när Melanie äntligen sliter blicken från Elias och trippar fram till flickornas kupol.
»Nu till våra förtjusande damer!«
Faiths ögon smalnar. Nu är det hennes tur. Hennes blick dras tillsammans med resten av flickorna på torget mot Melanies beniga fingrar som letar i kupolen. Faith suckar och himlar med ögonen så högt och tydligt att ännu fler vänder sig om och tittar på henne. Melanie har äntligen bestämt sig för vilken lapp som ska möta hennes naglar. Hon harklar sig.
»Alison Rockwood!«
En flicka med långt, böljande hår springer upp på scenen. Hennes klänning är alldeles för tajt och Faith kan föreställa sig vilka svettfläckar som skulle täcka tyget och den inte varit vit. Hon ler brett och i sin lycka hinner hon inte hejda Melanie när hon frågar:
»Några frivilliga?«
Alisons mungipor sjunker när ungefär femton flickor svänger med armarna, däribland Faith själv. Melanie ler mot Alison i en min som tydligt säger att hon ska lämna podiet. Alison stiger ner och Melanies uppmärksamhet riktas åter mot de frivilliga.
»Hm.. Jag tror att du skulle bli bra! Du där, ja!«
Faith visste det. Hon skulle väljas. Hon går bestämt upp på podiet utan att se tillbaka.
»Då så, min lilla vän, vad är ditt namn?«, säger Melanie sött.
»För det första,« fnyser Faith, »är jag inte någon 'lilla vän' och för det andra är jag inte din.«
Spridda skratt hörs från folkhopen och Melanie ser stött ut.
»Jag heter Faith Shadow.«
Folk applåderar och Melanie pressar fram ett leende. Faith ser sin fader borgmästaren i ögonvrån. Han ser stolt ut, men det är inte något som spelar någon roll. Det som spelar roll är att hon står här nu, och att hon ska komma hit igen, överösad med rikedom, ära och makt. Melanies röst ekar längs gatorna när hon ropar:
»Här har vi då - årets deltagare i The Fluffy Games! Elias Sweet och Faith Shadow!!«

Wow! Det där var superbra! Så detaljrikt och jättebra!

Jag är mållös! O:
Kan inte vänta tills mitt distrikt♥

Det där var... Wow o.o Superduermegafabolousawesome!!! ^^

Awesome! Här kommer min mall

Namn på karaktär: Claire Bailey
Ålder (12-18 ) : 15
Distrikt:12
Kön:tjej
Utseende (helst inte bild) : Rött hår till armbågarna, grå ögon, kort för sin ålder.
Personlighet: Inte särskillt tålmodig, är väldigt blyg och har dåligt självförtroende.
Familj och bakgrund: Hennes pappa var borgmästare men blev avsatt efter att ha blivit påkommen på svarta marknaden och nu lever hennes mamma, pappa, storebror och hon själv ett vanligt, fattigt liv i distriktet.
Styrkor (högst 4) : Är väldigt intelligent och snabblärd, kan leva ganska länge på live mat, bra minne.
Svagheter (minst 3) : Har nästan inga muskler, svårt att se blod och hon har väldigt mycket fantasi, för mycket så om hon tänker på att hennes familj skulle dö blir det väldigt verkligt och jobbigt.
Frivillig? Isåfall varför?: nepp
Övrigt:-

Hoppas det blir bra

Namn på karaktär: Isak Jones
Ålder (12-18 ) : 17
Distrikt: 5
Kön:Man
Utseende (helst inte bild) : Brunt hår som alltid envisas att locka sig, slank och muskulös kropp, blek och fina drag
Personlighet: tillbakadragen, smart, misstänksam och bra övertalningsförmåga
Familj och bakgrund: mamma och 11-åriga lillasyster, hans pappa dödades av fredsväktare
Styrkor (högst 4) : smart, stark, snabb och bra på närkamp
Svagheter (minst 3) : kamouflage, hämndlysten och lättirriterad.
Frivillig? Isåfall varför?: Nej
Övrigt:

Det där var bland de bästa jag läst faktiskt och jag älskar hur du beskriver min karaktär!

Namn på karaktär: Levi Herrick
Ålder (12-18 ) : 16
Distrikt: 6
Kön: Man
Utseende (helst inte bild) : Hans rufsiga hår är mörkbrunt, nästan svart och ögonen är mörkgröna och djupa. Hans hy är blek och han har fräknar i ansiktet. Han är väldigt lång, nästan två meter men inte särskilt muskulös och han är ganska så mager.
Personlighet: Han är väldigt tyslåten. Han är blyg och brukar inte bjuda på sig själv. Och om man pratar med honom kan han vara ganska så vresig och tjurig.
Familj och bakgrund: Han bor med sin far och tre bröder varav den äldste, som är 22, heter Lucah. Den nästäldste, som är 18, heter Merle och hans yngste bror heter Cass och är 12 år.
Levis mor dog då hon födde deras yngsta bror.
Styrkor (högst 4) : Han är väldigt bra på att klättra. Han är dessutom väldigt duktig på olika växter och hans bästa vapnen är svärd, kniv eller dolk.
Svagheter (minst 3) : Han är, som det står skrivet, väldigt blyg och tyst vilket kan vara negativt gällande möjliga allianser eller vid intervjuerna. Han blir dessutom lätt distraherad och är ganska så dålig på kamouflage.
Frivillig? Isåfall varför?: Nej.
Övrigt: Han har en flickvän vid namn Ashlee och han kommer göra allt för att vinna, för att komma hem till henne igen.

Jag kan inte vänta till distrikt 4!

Jag drar mig ur, hinner inte med med mall och sånt.