Erik, min Erik [SV]

WOW ♥♥♥♥♥ Keep on going!!♥

Såklart att du får gråta om du vill! Jag fattar bara inte varför...
Nej, perfekt kan inget vara. Men bra kanske det var!


Fantastiskt med en person som säger fantastiskt! Taaack! ♥


Tack så hemskt mycket! Så det var inga fel med det?


Jag gillar också grundtankarna... Det ska jag!


Wow och wow... Jag är bara en enkel liten författare som sitter och ler åt er ♥ Tack så mycket!

Alltså, jag ÄLSKAR långa kapitel♥ Älskar allt du skriver dåe...
Jagg skall skrivva påe Palmiska, bara förre atte.

Haha, du hörde min fnissning typ när jag läste 'växte upp med ett par troll'...xD Den var bäst♥
Fyndigt av Harry att säga att han växte upp med en gris...x)
Du skriver så djefligt bra att jag dör.

Öppna spoilern.

NÄÄ! Inget är perfekt

Ja, jag vet att du fnissade till där Jag är så djefligt glad att du tycker det!

Jag öppnade iiinte spoilern... Inte alls... Taaack!

---

Nu kommer två go'a karaktärer med in i leken! Och jag vet att Lockman var professor i FMS under deras andra år, men nu har jag ändrat det, så det så!

Och vilket elevhem kommer hon hamna i...?



Kapitel 5.
Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw eller Slytherin?

Tåget började sakta rulla in på Hogsmeade Station (som det stod på skylten) och Minna kände hur det pirrade till i magen. Så det här var alltså Hogwarts landskap!
Hon och de andra gick ut ur tåget. Nattluften doftade härligt och månen hängde över den svarta himlen, som om någon lagt en sammetsfilt över jorden.
I klungan av elever såg Minna Malfoy och tre andra barn runt honom. Två av dem var pojkar (båda så tjocka att man hade kunnat tro att de var jättar) och en flicka med svart, långt hår.
”Titta, Parkinson ser ut som om hon har gått och kärat ner sig”, viskade Ron till Harry, och de båda brast ut i ett tyst skratt som Minna hängde med i.
”Förstaårselever hit!” ljöd en brummande stämma.
Hagrid, tänkte Minna, och rusade bort mot den stora mannen, som välkomnade henne med en stor kram (som nästan knäckte revbenen på Minna).
”E de bra me dej, Minna?” Hagrid såg på henne med sina bruna ögon, och Minna nickade glatt.
Hon vinkade adjö åt Hermione, Harry och Ron, och följde med de andra förstaårseleverna bort mot sjön.
Sjön var också sammetssvart, precis som himlen ovanför de. Hagrid sa åt alla att sätta sig i en båt, och att det kunde vara max fyra i varje (själv tog han upp en hel båt helt ensam).
Minna satte sig i första bästa båt, och fick sällskap av Ginny, en flicka med silvervitt, långt hår (som såg ut som om hon var i ett parallellt universum), och en pojke hon inte visste vem det var.
Båtarna började sakta åka framåt, och Minna tittade storögt på omgivningen. Hon önskade nästan att hon hade tio ögon i nacken och minst lika många framtill, eftersom hon ville se allting.
”Titta, en hoppande hoppsnurra!” utbrast flickan med det vita håret och pekade ner i vattnet.
”Eh, nej”, avbröt Ginny, ”det där är en arm på jättebläckfisken!”
”Nej, jag svär på att det var en hoppande hoppsnurra, min pappa har sagt …” envisades flickan, men ingen lyssnade.
”Vad heter du?” frågade Minna henne.
”Luna Lovegood”, svarade hon, och sträckte fram sin mjuka hand mot mig.
”Minna Jones”, svarade Minna, och skakade den.
Båtarna fortsatte glida in mot det gigantiska slottet som tornade upp sig bakom bergen. Minna var helt stum. Det var så vackert så att man kunde börja gråta. Hon gjorde det också, grät. Både av sorg och av lycka grät hon, för att det kändes helt rätt.
Båtarna stannade och de nervösa förstaårseleverna klättrade huttrande ut ur båtarna, även om det var en ganska varm sommarnatt. Minna huttrade också, av nervositet.
”Hoppas du hamnar i Gryffindor.” Ginny blinkade mot henne, och Minna nickade. Det hade hon verkligen hoppats på.
Alla elever leddes in i slottet. Minna var fortfarande helt stum, numera av både nervositet och beundran. Hon hade aldrig kunnat ana att man kunde ha så högt tak. Fast, med magi kanske det gick.
”Lystring allihopa!” hörde hon någon säga.
Hon vände sig hastigt om, och märkte att de hade gått klart. Hon hade inte märkt det eftersom hon hade varit helt i sina egna tankar. Men nu blev hon mer medveten om vad som hände.
En mycket gammal kvinna stod framför de skrämda förstaårseleverna. Hon hade en bit pergament i handen och såg ut att vara mycket sträng. Minna kände på sig att det var en kvinna man inte skulle bråka med.
”Ni kommer alldeles strax att få gå in i Stora Salen och sorteras in i era elevhem. Elevhemmen är Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. När ni har sorterats i era elevhem och ätit middag, var snälla och följ efter era elevhemsprefekter till era sovsalar.” sa kvinnan.
Alla nickade, och kvinnan ledde de in i salen.
Minna fick återigen samma känsla som förut, att vilja ha fler ögon, men nu ville hon ha minst en miljon. Hon hade aldrig sett något liknande. Bord, som hon gissade var elevhemsborden, långa som tusen vanliga bord (såg det ut som) stod fyra stycken på golvet och överallt hängde det ljus i taket. Taket däremot, var helt genomskinligt. Minna tittade upp, och såg de vackra stjärnorna. Det var så vackert att man kunde smälta.
Kvinnan som ledde de hade gått upp på en slags scen, som en estrad. Hon tog upp ett stycke pergament, och sa att när hon ropade upp ett namn, skulle man gå upp och sätta sig i stolen som stod bredvid henne, och sorteras i ett elevhem.
Det första namnet var Andrews, Dan, som sorterades i Slytherin. Minna kände hur det stack till i hennes mage. Tänk om hon hamnade där!
Harry, Ron och Hermione hade förklarat för henne hur de fyra elevhemmen var. Gryffindor ansåg de var det bästa, där mod och tapperhet värderades. Även Hufflepuff sa de var ett bra elevhem, som satte sina vänner högst av allt (vilket Gryffindorare också gjorde tydligen). Ravenclaw ansåg Hermione var ett bra elevhem också. De var tydligen smarta och kloka och kunde lätt förstå saker. Men Slytherin gillade ingen av dem. Det var det elevhemmet som alla tänkte på sig själva och värderade folk genom deras blodsstatus. Minna tyckte att det var hemskt, så hon hoppades innerligt att hon inte skulle hamna där.
”Jones, Minna!” ropade kvinnan.
Minna svalde. Hade det gått så fort? Det är inte möjligt!
Hon smyger sakta upp med pirret vilt surrandes i magen. Det var nu det gällde.
Hon satte sig på stolen och fick hatten på huvudet. Okej, nu skulle den alltså ropa ut hennes elevhem, då hon hörde en röst.
”Du var mej då en svår en, flicka lilla. Du har lidit så stora förluster, utan att bryta ihop, och du har offrat allt för en enda person. Gryffindor skulle nog vara ett bra alternativ …” Minnas hjärta tog ett skutt. ”… Men samtidigt har du nog inte det modet som krävs …” Minnas hjärta sjönk som en sten. ”… nej, jag antar att det inte är något bra. Hufflepuff, kanske, du har ett gott hjärta och är ärlig för det mesta. Men nja, kanske inte det heller. Slytherin, däremot, där skulle du passa bra, eftersom du är listig och kan tänka ut bra planer … Ja, det får bli …”
”Nej!” ropade Minna ut i salen.
Det blev tyst. Alla elever vände ansiktena mot en panikslagen Minna.
”Nej, inte Slytherin, inte Slytherin, du får inte välja Slytherin …” mässade hon tyst.
”Åja, du skulle nog allt passa bra där”, fortsatte rösten, ”men jag vet inte … Du var sannerligen en svårplacerad elev. Fast …” Han stannade till. ”Du har ett skarpt sinne, stämmer inte det? Och du sätter stor vikt på vad du gör? Jovisst, det gör du. Du behöver inte säga så mer”, lade han till, och Minna slutade genast mässa ”Inte Slytherin”. ”Nej, jag har redan ett elevhem till dig, där du passar bättre än Slytherin. Det får bli …”
Minna drog efter andan. Hoppas Gryffindor, tänkte hon.
”RAVENCLAW!”

Minna öppnade ögonen igen. Ravenclaw, det hade ju Hermione tyckt om, men inte Gryffindor? Nej, hon ville vara i Gryffindor! Men hatten hade redan beslutat. Hon gick med darriga ben nerför den lilla trappan till det blå bordet, där man skakade hand med henne och välkomnade henne till elevhemmet. Men Minna kände sig inte välkommen, även om det inte var Slytherin hon hade hamnat i.
Det första namnet hon kände igen efter hennes sortering, var ”Lovegood, Luna”, som drömmande och lugnt vandrade fram till stolen.
Efter en stund ropade hatten ut ”RAVENCLAW!” och hon satte sig glatt ner bredvid Minna.
”Vad kul att vi hamnade i samma elevhem!” sa hon glatt.
Minna nickade, och log mot henne.
Det sista namnet var ”Weasley, Ginny!” och Minnas mage pirrade till. Skulle Ginny också hamna i Gryffindor? Det måste hon ju göra, hela hennes familj är Gryffindorare.
Mycket riktigt ropade hatten ”GRYFFINDOR!” och Ginny satte sig bredvid Hermione och Ron, och mittemot Harry.
Minna log sorgset. Hennes hopp hade slocknat.
Ett klingande hördes från lärarbordet, och en av lärarna ställde sig upp, han som satt bredvid kvinnan som hade lett förstaårseleverna. Han hade långt, silvervitt skägg och halvmånformade glasögon, och en jättekrokig näsa. Minna fick intrycket av att han var en väldigt generös och hjälpsam gamling, och blev ännu mer övertygad om det när han började tala.
”Till våra nya elever, välkomna! Till våra gamla elever, välkomna tillbaka!” startade mannen. ”Jag har några saker som jag vill upplysa er om. Den förbjudna skogen är totalt förbjudet område, för alla och envar. Och vår vaktmästare, mr Filch, har bett mej påminna er om att listan på förbjudna saker har utökats ännu en gång, och att alla som vill ta en titt på den kan gå till mr Filchs kontor, den finns upphängd på hans dörr. Sedan vill jag berätta några lärarändringar också. Vi välkomnar miss Nymphadora Tonks, som kommer undervisa er i Försvar mot Svartkonster!”
En kvinna med illrosa hår ställde sig upp bakom lärarbordet. Hon såg ut att vara väldigt ung, sådär runt 20-25 år. Hon kastade en blick mot Slytherins bord, och Minna såg att hon tittade på Malfoy. De båda verkade hysa stor avsky för varandra.
”Tonks är välutbildad auror, och ses därför som lämplig till jobbet”, fortsatte mannen med skägget. ”Ja, då har jag väl inte så mycket mer att säga än: Varsågoda!”
Minna stirrade framför sig. Hela bordet hade fyllts med så mycket mat man någonsin kunde äta. Det fanns kyckling, biff, potatis, potatismos, äpplen, njurpaj och allt man kunde tänka sig. Minna åt så att det värkte i magen efteråt, och det var inte allt. Efterrätterna med sirapstårta, kakor, muffins och chokladkaka smakade bättre än något annat Minna någonsin ätit, så efter maten var hon mättare än vad hon någonsin varit.
Hon hade inte ens en enda tanke på Erik.
”Tystnad”, sa den lugna stämman som tillhörde mannen med det silvervita skägget.
”Nu när alla har ätit klart vill jag be er att följa med era prefekter till sällskapsrummen. Mer instruktioner kommer ni att finna där.”
Ett skrammel från alla bord tydde på att det var dags att gå. Minna reste sig också upp, och tillsammans med Luna gick hon till prefekten som ropade ”Ravenclaw hitåt!”
Slottets trappor var fascinerande att titta på. De flyttade sig hela tiden, så alla var tvungna att springa för att inte vridas med trapporna. Alla utom Luna och Minna viskade upphetsat. Vad skulle de få se?
När de hade kommit fram till uppehållsrummets dörr vred sig en staty mot dem. En del hoppade till, däribland Minna. Luna såg ut som om det inte var något nytt, utan tittade ointresserat på.
”Finns det tankeläsning?” frågade statyn.
Minna funderade skarpt. Det borde det ju inte göra, eftersom hjärnan inte är någon bok man kan läsa. Hjärnan kan bara tänka själv, och tankeläsning borde då innebära att man ser tankarna istället för att läsa de.
Alla andra verkade också fundera (utom Luna, som såg ut som om hon tänkte på annat), men Minna var den första som kom på det.
”Nej, man kan inte läsa tankar, men om det är möjligt kan man se dem”, sa Minna, och väntade spänt på statyns svar.
”Rätt svar, flicka lilla, du verkar vara en smart en”, sa statyn, och dörren öppnades.
Prefekten gav de anvisningar om var de skulle sova och annat sådant. Efter det lilla talet vandrade Minna och Luna upp till flickornas sovsal tillsammans, och lade sig i sängarna bredvid varandra.
Minna var helt lugn. Hon kände sig hemma här.
Mer hemma än någonsin.

Super!!!!!! Du är bäst på att skriva!

Nymphadora!? men VA!?!?!

paniktänkomhondörellernårjagdörintebragwaaaavikommerallaattdööööööööö

Superbra kapitel. (Men om du skadar Dora.... Då får du med mig och göra...)



Du. Är. För. Elak. Mot. Dig. Själv.

Amazing! Trodde hon skulle hamna i Gryffindor, men nej... ÅH DET ÄR BARA PERFEKT OK

Jätte-Bra!