När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Yaay, mer om Louis!

Heeey främlingar, är på landet så det är därför jag inte har postat nåt haha

Kapitel 5

Dominique

Jag bläddrar igenom tidningen som frisören gav mig, och visar en bild för Victoire.
”Kanske svart?” Undrar jag och betraktar modellen som visar sitt korpsvarta, skinande hår.
Victoire rynkar på näsan. ”Svart? Är inte det lite för… vanligt?”
Louis nickar. ”Absolut. Du vill ju skapa en riktig orkan på det lugna havet som är våra föräldrar, inte bara några futtiga vågor, eller hur?”
Jag nickar och ler. ”Precis. Men jag hittar ingenting som jag-”
Jag tystnar. Och jag spricker upp i ett brett leende, och pekar på bilden jag just såg. ”Jag vill ha den här”.

Victoire

Okej, jag ska vara ärlig. Dominiques makeover-vilja inspirerade mig.
Inte så mycket att jag skulle vilja färga håret själv, men något nytt skulle vara coolt. Något som skulle imponera Teddy, kanske.
Och jag pratar inte om nya kläder, faktiskt.
Just när den tanken har nått min hjärna så kastar jag en blick ut genom fönstret, och ser en tatueringsstudio på andra sidan gatan. Ett litet leende sprider sig på mina läppar.
”Glöm det”.
Jag tittar upp på Louis, och han skakar på huvudet. ”Mamma och pappa skulle döda dig”.
Jag rycker på axlarna. ”Vad får dig att tro att jag tänker berätta för dem?”
Han himlar med ögonen. ”Lycka till med det”, Mumlar han, och innerst inne vet jag att han har rätt. Men jag kan fortfarande inte skuta undan tanken på en tatuering ur huvudet.

”Hallå, ska ni vara med när historia skrivs eller inte?” Frågar Dominique retsamt, och vi vänder oss och kollar på när hon sätter sig i stolen och när frisören börjar färga hennes blonda hår.

*
*
*

”Dominique Weasley! Vad har du gjort med ditt hår?!”
Dominique flinar och drar fingrarna genom det nu ljusblåa håret. ”Jag färgade det”.
Pappa skakar på huvudet och tar ett djupt andetag för att lugna ner sig. ”Vad ska din mor säga, tror du?”
Dominique rycker på axlarna. ”Antagligen att jag är en galen flicka som borde spärras in”.
”Skämta inte, Domi”.
”Hon har redan sett det, hon tyckte det var snyggt”.
Pappa ser förvånad ut, och lite ställd. ”Verkligen? Sa hon bara det? Om du säger det så…”
Jag skakar på huvudet åt Dominiques väldigt nöjda blick.
”Du är helt galen”, Mumlar jag till henne när jag går förbi, och hon ler brett.
”Tack så mycket, jag är här hela veckan”.



--Stella♥

AWESOME! Jag tycker verkligen att ljusblått var den perfekta färgen för Domi. ^^

Haha åhh får också lust att färga bara för det ^^ älskar rebeller till tonåringar hehe, heja Domi 83 du skriver awsome, längtar efter mer ♥

Brhhhaa

cikki Freddelito Fairy Tale

Vill ni veta hur jag ungefär tänkte/tänker mig Domi med blått hår?

LÄNK: https://www.google.se/search?hl=sv&authuser=0&site=imghp&tbm=isch&source=hp&biw=1280&bih=709&q=demi+lovato+blue+hair&oq=demi+lovato+blue+hair&gs_l=img.3..0j0i24.1098.9271.0.9503.29.12.4.13.15.0.163.1531.0j12.12.0....0...1ac.1.45.img..1.28.1461.4gMI2q8rZ3A#facrc=_&imgdii=_&imgrc=0WddWF909jkkcM%253A%3BDkdwphQ5ec0SFM%3Bhttp%253A%252F%252Fcdn04.cdn.justjared.com%252Fwp-content%252Fuploads%252F2013%252F10%252Flovato-brazil14%252Fdemi-lovato-promotes-new-album-demi-in-brazil-01.jpg%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.justjared.com%252Fphoto-gallery%252F2971938%252Fdemi-lovato-promotes-new-album-demi-in-brazil-01%252F%3B817%3B1222


Haha

^ aww ser verkligen Domi framför mig, det r såå snyggt med blått hår ♥

Toppen!

Jay, nytt kapitel. Älskar idén med blått hår, hoppas att Vic får en tatuering också

Okej, känner att jag har varigt ganska dålig på att uppdatera... Ledsen!

Kapitel 6

Louis

Jag drar på mig en ren t-shirt och drar fingrarna genom håret ett par gånger.
”Jag går på en promenad”, Säger jag och ignorerar min familjs förvånade blickar.
”Vart?” Undrar pappa och rynkar på pannan.
Jag rycker på axlarna och ler lugnande mot dem. ”Jag är tillbaka om en stund, okej?”
Alla nickar, men pappa ser fortfarande misstänksam ut. Snabbt går jag ut till hallen där jag drar på mig en jeansjacka, och går sedan ut ur lägenheten vi lånar av några släktingar, och kommer ut på en solig gata, full av fransoser och turister.
Jag börjar gå nerför gatan, händerna i fickorna och blicken fäst på gatustenarna framför mina fötter.
Två dagar kvar. Två dagar kvar till vi, äntligen, får åka hem och sedan tillbaka till Hogwarts.
Jag ler lite för mig själv, men slutar tvärt när jag helt plötsligt går in i något. Eller snarare, någon.
”Oj, jag är verkligen ledsen”, mumlar jag, och kastar en snabb blick på främlingen jag bokstavligt talat stötte ihop med.
Men så stannar jag till. Och jag kollar upp igen.
Killen är nog ungefär i min ålder, och han har mörkt, lockigt hår som faller ner i hans ögon, som är en ovanligt klar, grön färg med ett stänk av... guld? Han har en spetsig haka och höga kindben, och lätt olivfärgad hy.
Det tar en liten stund innan jag fattar varifrån jag känner igen honom, och när jag kommer på det kan jag knappt hålla mig för skratt. Det är killen jag utmanade Dominique att gå fram och stöta på.
”Mitt fel”, säger kilen och ler. ”Jag måste börja se mig om vart jag går”.
Han pratar väldigt bra engelska, även om man hör på hur hän säger R att han har en svag, fransk brytning.
Jag blinkar ett par gånger och skakar lite på huvudet, som för att rensa tankarna, och ler sedan tillbaka.
”Samma här, jag tänker för mycket antar jag”.
Killen skrattar och räcker fram sin hand som jag, lite osäkert, tar och skakar. ”Jag heter Milou”, Säger han, och jag nickar. Namnet låter inte helt och hållet franskt, men det betyder ju egentligen ingenting.
”Jag heter Louis”, svarar jag, och han lutar huvudet på sned och betraktar mig med milt intresse.
”Louis...?”
Jag ler smått. ”Bara Louis”.
”Okej, Bara Louis”, Säger Milou och skrattar. Jag hindrar mig själv i sista stund att kommentera att det är ett ganska smörigt och klyschigt smeknamn. ”Louis?” säger sedan Milou lite frågande, och jag fattar varför han är förvirrad. ”Men ändå pratar du inte som om du är härifrån. Förklara, är du snäll, för jag förstår inte”.
Jag ler och börjar förklara. ”Min mamma är fransyska, och min pappa är engelsk. Vi är bara här på semester”.
Milou nickar och ler för att visa att han förstod. ”Då kanske du behöver en rundtur av någon som faktiskt bor här?”
Jag nickar tveksamt, utan att berätta att jag har varigt här varje sommar sedan jag varit två, och följer efter Milou när han börjar gå ned för gatan.
”Bara två dagar”, Muttrar jag tyst för mig själv, och kommer på mig själv att undra om jag menar det som något bra eller dåligt.

Efter någon timme av rundvandring till ställen jag redan sett, så hittar Milou ett litet kafé i hörnet av ett torg, och där sätter vi oss och beställer in varsin kaffe.
Solen går långsamt ner, och lägger ett dunkelt sken över kaféets uteservering.
Jag kan inte undvika att lägga märke till sättet han trummar med sina fingrar och hur han hoppar till med sina ben hela tiden, som om han sitter på spänn hela tiden, även fast hans ögon förblir lugna och beslutsamma.
”Så, Louis, berätta om dig själv”, Säger han, och jag känner genast mig illa till mods. Såg han att jag tittade?
”Hm… Jag har två systrar, Dominique och Victoire”.
Jag tittar ner i mitt kaffe och hör efter en stund hur Milou börjar skratta.Hans skratt är smittande. Det är mjukt och glatt och när han skrattar så rör sig hela hans kropp med, så han ser både galen och glad ut.
”Det är allt jag får?” Frågar han retandes. ”Namnen på sina systrar, verkligen generöst av dig, Louis”.
Jag himlar med ögonen, men håller mina läppar förseglade. Försöker pressa bort tanken på att jag gillar sättet han säger mitt namn.
Milou ler och nickar. ”Visst, då får väl jag börja”. Säger han. ”Mitt fulla namn är Milou Dupré, jag ska fylla femton år i höst, och jag älskar att samla på värdelösa saker”.
Jag skrattar ofrivilligt till. ”Det var en… annorlunda hobby”, Säger jag och Milou nickar instämmande.
”Precis, det är det som gör mig...” han lutar sig framåt mot mig och fortsätter viskande: ”helt oemotståndlig”
Han lutar sig sedan tillbaka igen och säger med vanlig röst: ”okej, Louis, nu är det din tur”.
”Okej”, Säger jag motvilligt och tar en klunk av kaffet i förberedande syfte. ”Hm… låt mig se… jag spelar gitarr. Jag har fyllt fjorton för ett par månader sedan, jag älskar katter och går på en internatskola med mina systrar”.
Milou höjer på ögonbrynen förvånat. ”Internat, verkligen? Vilket då, vart ligger det?”
Jag harklar mig och tar en till klunk av kaffet, mest för att vinna lite tid. Varför skulle jag säga något om Hogwarts för, vad skulle det vara bra för?
”Det ligger i skotland… hm… det heter St Brutus”.
Jag tog det första namn på ett internat som jag kunde komma på, vilket bara råkade vara namnet på den skola som min morbror Harrys mugglar-släktingar brukade säga att han gick på, när han egentligen var på Hogwarts.

Milou sätter sig lite rakare i stolen, höjer på ett av sina buskiga ögonbryn medans han skjuter ut hakan en aning.
Jag försöker att inte se skyldig ut, undviker Milous blick medans jag häller i en påse socker i mitt kaffe, även fast jag hatar att ha socker i kaffe.
”Okej”, Säger Milou efter en alldeles för lång stunds tystnad, och för en knapp sekund ser jag en glimt av oro i hans annars så lugna ögon.
Jag ska just försöka släta över det, när jag hör en röst alldeles bakom mig ropa:
”Louis, där är du ju!”
Milou kastar en blick på mig men koncentrerar sig mer på Victoire som kommer springande fram till vårt bord.
”Hm… hej Vic”, Säger jag och ger henne ett ögonkast som bara skriker ’gå härifrån’.
Såklart är hon helt inkompetent när det gäller språk som inte kommer ut ur munnen, för hon ler varmt mot Milou och räcker fram handen.
”Hej, jag är Victoire, Louis syster”.
Milou ler lite besvärat, men skakar ändå Victoires hand.
”Jag heter -” börjar han, men avbryts av min andra, lika inkompetenta, syster som också kommer framrusande till vår lilla grupp.
”Var har du varit egentligen, Louis? Vi har letat överallt efter dig, du kan inte bara försvinna så där, och förresten så – ”
Hon stannar mitt i en mening när hon ser Milou, som fortfarande sitter med en, enligt mig, ganska besvärad min. Sedan stänger hon munnen och lägger huvudet på sned. Hennes ögon minskas till springor och hon kisar mot Milou.
”Vem är du?” frågar hon.
Milou harklar sig lite och höjer handen i en vinkning.
”Jag heter Milou”, Säger han och ler med ena mungipan. ”Coolt hår”.
”Tack”.
”Inga problem”.

Dominiques blick vandrar från Milou till mig, och sedan tillbaka till Milou, som om hon förväntar sig att han ska explodera eller något.
”Hm…” Säger Victoire och sneglar besvärat på Dominique, som helt utan att känna sig förödmjukad stirrar på Milou. ”Domi… Jag tror att vi ska gå”.
Jag ger Victoire ett tacksamt ögonkast, och hon ler lite svagt mot mig, innan hon bokstavligt talat drar bort Dominique därifrån.

Både jag och Milou faller i tystnad. Jag stirrar ner i bordet, tomatröd i ansiktet och död inombords, och det enda jag hör är folk runtomkring oss som småpratar glatt.
Jag tittar lite snabbt upp mot Milou, och det tar bara ett snabbt ögonkast för att vi båda ska börja gapskratta.


--Stella♥