Mugglisgame - Let's kill!

Superbra! Fantastiskt! Precis som jag tänkt mig, eller nej vänta... Det var ännu bättre! Hoppas han inte dör nu bara xD

Haha tack! ♥ Jag hoppas faktiskt inte heller han dö, det var roligt att skriva om honom. xD

Herre gud vad bra.

BRAVO!!!

Men syrran! Du skriver ju sjuuukt bra! Varför kunde inte jag skriva så när jag var i din ålder? :c Asdfghjkl, skriv meeer!

Also, jag hoppas nästan att Michael vinner nu, även om han inte är min karaktär...

Supermegaawesome!!! ^^

Distrikt 3 - Clement Monahan (the marauder)

I segrarbyn var det alldeles för fint för Distrikt 3, om någon från Distrikt 3 skulle gått förbi så skulle de stannat och stirrat ett litet tag bara för att få njuta lite av det vackra. Men om någon från huvudstaden skulle gått förbi skulle de undrat vilken skruttig människa som bodde i det där fallfärdiga huset. Men för Distrikt 3 var det lyxigt. En liten pojke vid namn Clement hade turen att få bo precis där. Just idag satt han i ett litet mörkt hörn och läste. Det här mörka lilla hörnet var även ett hyllplan. Om han hoppade ner från hyllplanet så skulle han gå till en säker död. Clement slog ihop boken med en smäll. Utläst. Han började klättra neråt, han var noga med att inte sätta någon fot fel, han visste hur farligt det kunde vara. Plötsligt slogs en dörr upp och Clement ryckte till, han tappade fotfästet men drog snabbt tillbaks fötterna till en säker plats. Clement tittade ner för att se vem det var. Hans yngre syster Corine stod i dörröppningen.
”Du kan ju inte skrämma mig så!” fräste Clement irriterat. Corine tittade ner i golvet och hennes bruna lockiga hår gömde hennes stora blåa ögon. Hon hade ärvt utseendet från deras mor. Clement hade också gjort det, han och Corine såg nästan identiska ut. Corine hade bara lite längre hår och lite rundare ansikte.
När Clement var ungefär en meter ovanför marken hoppade han ner och landade på fötterna. Corine tittade upp.
”Mamma sa att jag skulle säga till dig att göra dig i ordning för slåttern!”
Clement suckade och följde med Corine ut ur deras lilla bibliotek. Clements andra lillasyster, Ava, satt på en stol i köket medan deras mor flätade hennes ljusa hår. Ava hade ärvt sitt utseende från sin far. Han hade ljust hår, nästan vitt och isblåa ögon. En sak hade Ava ärvt från sin mor, det var hennes otroligt lockiga hår.
”Hej Clement! Vad bra att du är här, du kan gå till pappa som jag tror är på sitt rum och så kan han hjälpa dig.” sa hans mor när hon upptäckt honom. Hon log brett innan hon vände sig om för att fortsätta på Avas fläta.
”Maaamma, jag vill också ha flätor i håret!” tjatade Corine när hon såg hur fin Ava blev i två små flätor. Mor vände sig om och lyfte upp henne i luften. Hon skrattade glatt och sa.
”Såklart du ska få flätor i håret min sköna prinsessa!”
Clement log lite för sig själv. Plötsligt började han undra hur hans mor kunde ha vunnit the mugglisgame, hon som alltid var så glad och positiv. Hon skulle aldrig kunna skada någon. Men kanske var hon en helt annan person då? Plötsligt slog det honom, hon måste ha mördat någon. Man kan inte vinna the mugglisgame utan att döda. Hans egen mor var en mördare. Han ryste till och sköt snabbt undan tanken. Han rusade till sin far.

”Clemeeent!” ropade plötsligt någon på hans väg till sin far. Det var Ava. Hon kom springandes fram till honom med armarna utsträckta. Hon kastade sig mot honom och kramade honom hårt.
”Vad gör du?” frågade Clement halvt kvävd. Hon tittade upp, hennes svarta glasögon hade kommit på sned och hennes fräkniga lilla näsa var blöt av tårar.
”Vad har hänt? Vad är det?” Han klappade henne försiktigt över hennes ljusa hår.
”Tänk om jag blir vald på slåttern!” Hon började stor gråta och Clement försökte lugna ner henne.
”Du I är ju inte ens tolv! Ava, man måste vara mellan tolv och arton för att bli vald.” förklarade han. Hon verkade lugna ner sig för hon hade slutat stor gråt.
”Jaha.” sa hon bara istället.
Det tog ett litet tag innan hennes lilla hjärna kom på något annat att oroa sig för.
”Men Clement, då kan ju du bli vald! Tänk så blir du vald!” Hon började stor gråta igen. Clement suckade.
”Ava, mitt namn står på en lapp av alla dem där lapparna. De flesta fattiga familjer skriver ner sina namn på flera lappar för att få mat och annat viktigt så därför är chansen att jag ska bli dragen väldigt, väldigt liten.”Egentligen var han lite orolig. Tänk så blev han vald? Chansen fanns ju ändå. Han intalade sig själv att det inte var hans namn som skulle bli draget. Hans namn stod ju bara på en lapp.

”Så därför kommer vi bara att ha en deltagare från varje distrikt!”
Det var som om Clement väcktes ur en dvala. Det hade känts som om han sovit eller bara inte existerat. Nu bara stod han här bland alla ungdomar. Ava, Corine mor, och far stod lite längre bort.
Helina som stod på scenen började gå mot den stora skålen. Clement kände hur ångesten fyllde honom och han tvingade sig själv att andas lugnt och sakta. Han tittade på sin familj. Far log lugnande och mor hade Corine på sina axlar. Ava som var lite längre fick stå. Clement log tillbaks. Han kände sig genast lugnare.
”Clement Monahan!” sa Helina högt och tydligt. Clement andades lugnt och långsamt. Inget farligt har hänt. Clement var ju knappast hans namn. Han tittade mot sin familj igen. Far såg förtvivlad ut. Mor hade satt sig på marken, antagligen så grät hon. Clement, Clement, Clement. Tänk så skulle han byta namn här och nu. Kanske till Merry? Han hade alltid tyckt om Merry. Dessutom var det båda ett flicknamn och ett pojknamn. Merry Monahan. Nej, det passade inte till hans efternamn.
”Clement Monahan, var vänligen gå upp på scen.”
Någon knuffade till honom och han började automatiskt gå upp till scenen. Helina tog tag i hans hand och hjälpte honom upp på scen.
”Några frivilliga?” frågade hon. Clement sken upp. Det här var ju distrikt 3, någon skulle ju självklart ställa upp som frivillig. En konstig tystnad uppstod.
”Ingen? Ingen frivillig?” undrade Helina. Hon drog undan en av sina chockrosa lockar bakom örat. Hon tog nervöst tag om Clements hand och drog upp den i vädret och sa,
”Årets deltagare i Distrikt 3 är Clement Monahan!” Helina kom plötsligt väldigt nära, Clement tittade undrande på henne men så hörde han hur hon viskade något i hans öra.
”Lycka till.” Hon gick bort från scenen och kliade sig på sin lilla haka med sina gröna naglar.
Clement kände sig förtvivlad. Ett ”lycka till” skulle aldrig hjälpa honom att ta sig genom the mugglisgame.

Omg, du skriver honom helt perfekt ju! Eeep! Min lilla Clement! Nu får han bara se till att överleva också...

syrran, du är ju så duktig på att skriva dummer, varför vill du fortfarande inte skriva en bok, syrran? syrran? bok, syrran! skriv en bok!

ÅH SÅ BRA ♥

Du har verkligen talang!

TAAACK! ♥