Tvillingparet [SV]

Bra ny läsare!.!.!

Skriver två andra ff's, fast skriver de själv. Vill du bli taggad??

Gärna!!!

Oki

Alltså alla kommentarer värmer mig, men den här tog nog priset! Tack så himla mycket!

Nu kommer nästa kapitel, efter en lång väntan… Förlåt att det dröjt!

Kapitel 4

Livs perspektiv

Det var näst intill omöjligt att smälta sanningen, att jag var en häxa. En god häxa som blivit antagen till någon skola som tydligen hette Hogwarts. Att jag var magisk.
Eller, det var omöjligt att smälta det. I alla fall just nu.

En dag hade gått sedan jag fått brevet om Hogwarts.
Jag hade genast, efter att ha läst brevet en gång till, smygt fram till mamma och räckt fram de tre gammeldags pergamenten. Hon hade inte haft någon speciell reaktion. Hon hade läst brevet mycket noggrant, medan hennes ögon följde de svarta bokstäverna; rad för rad. Hon hade varit tyst och bara stirrade på en punkt på väggen mittemot där hon stod i ungefär en minut, antagligen för att tänka igenom saker. Sedan viskade hon.
”Jag visste att du var speciell. Det här är beviset på varför du är som du är. Utan det här brevet skulle jag aldrig tro på magi, men nu. Det här brevet är så verkligt. Det kan bara inte vara en bluff.”
Jag hade bara nickat och tagit brevet ur hennes varma händer, för att sedan ge det till pappa.
Han hade blivit chockad, och satte sig med stel kropp på en stol. Han stirrade tomt, som om han stirrade på något vi andra inte kunde se. Mamma, jag, Olivia och Edward betraktade honom oroligt. Olivia och Edward som inte läst brevet än (och Edward kunde inte läsa så bra) förstod förstås ingenting. De förstod bara att det handlade om mig, Liv.
Pappa hade återfått kontrollen över sig själv en liten stund senare. Han harklade sig, och precis som mamma, och sa med svag röst:
”Ja, nu vet vi varför du är, inte konstig, speciell. Jag tror att jag måste smälta det här.”
Jag hade utan att tänka öppnat munnen och yttrat mig.
”Vi alla måste smälta det här”, viskade jag.”Glöm bara inte bort att en av Hogwarts lärare kommer och förklarar.”
Det var konstigt att prata, väldigt besynnerligt. Jag kände inte igen min röst, det var som om jag inte hade någon sådan. Den kändes främmande, som om rösten var en obekant.
Att säga ”Hogwarts” var också konstigt. Det lät fel i min mun, fast ändå rätt. Det var svårt att tänka det till och med.
Mycket var konstigt.

Ungefär fem dagar efter att jag berättat om brevet för mamma och pappa kom den där läraren från skolan Hogwarts till mina föräldrar. Jag vågade inte säga mycket.
”Goddag, mr och mrs Wester”, sa hon.
”Goddag”, sa mamma och tvekade. ”Vad heter möjligtvis ni?”
Kvinnan hade svart hår uppsatt i en hård knut på hjässan, och såg sträng och ordentlig ut. Hon hade en besynnerlig klädsel, en sorts mossgrön, skogsgrön, klädnad som nådde henne till vaderna. Var det här en vanlig klädsel häxor och trollkarlar dagligen bar? Hade de inte vanliga kläder?
”Ursäkta”, sa hon strävt, ”mitt namn är Minerva McGonagall, biträdande rektor på Hogwarts”.
”Jaså, det var ni som skrev det där brevet?” mumlade min pappa, mest till sig själv.
Jag svalde.
”Det var jag”, svarade professor McGonagall tydligt. ”Och du”, sa hon och vände sig till mig, ”du måste vara Liv Wester. Har jag rätt?”
”Ja”, pep jag.
Mamma och pappa såg chockerade ut. Hur kunde deras dotter få fram ett ord till denna mystiska professor, men inte mycket alls till hennes föräldrar? Det var allt en ovanlig dotter de hade.
”Hogwarts”, fortsatte McGonagall i affärsmässig ton, ”är en skola för personer som har en sorts speciella förmågor. Med andra ord, magiska förmågor. Er dotter är en häxa, ta inte illa upp, hon är en riktig häxa. Inte en som i sagor bränns på bål för att de är onda. Det är få mugglare, alltså icke-magiska människor, som känner till vår existens. Det finns mycket som skiljer mugglare och häxor eller trollkarlar, men också saker som är likt.
Vi håller kontakten med varandra på ett annat sätt än ni. Ni har det där brevlådor, eller vad det nu kallas, och vi har ugglor. Ni kanske tycker att det låter riskabelt att låta en uggla frakta post, men de är riktigt användbara. Nej, nu återgår vi till ämnet Hogwarts.”
Mamma och pappa verkade förskräckta och förvirrade av detta snabba byte av ämne.
”Det finns olika ämnen”, fortsatte McGonagall. ”De är ungefär som det ni mugglare kallar matte, engelska och sådant, fast vi har ämnen som trollkonsthistoria, trolldryckskonst och skötsel och vård av magiska djur. Under lektionerna i trollkonsthistoria får man lära sig, som man hör på namnet, om magivärldens historia. Man gör brygder och trolldrycker i ämnet trolldryckskonst, vilket man också hör på namnet. Naturligtvis finns det många fler ämnen”.
McGonagall blev avbruten av pappa, som frågade med ganska svag röst:
”Är det där ämnet trolldryckskonst ungefär som hemkunskap?”
McGonagall såg förvirrad ut.
”Jag tror inte det, men tyvärr vet jag inte vad det är för något ämne”, sa hon. ”Avbryt mig helst inte. Det finns sju årskurser. Under det tredje året får man välja bland några ämnen att studera, däribland skötsel och vård av magiska djur och spådomskonst”. Hon gjorde en grimas. ”Under det femte året får varje elev göra prov, GET. Det är prov på alla ämnen man studerar. GET står för GrundExamen i Trollkonst. I slutet av den sjunde årskursen gör man FUTT-proven. De är som GET fast svårare. FUTT står för Fruktansvärt Utmattande TrollkarlsTest. Utifrån de proven betygsätts man. Betygen är K, knäppt, B, bedrövligt, D, dåligt, A, acceptabelt, Ö, över förväntan och U, utomordentligt. U är högst och K är sämst.
Alltså, terminen börjar den 1:a september, och tåget avgår från King´s Cross Station 11:00. För att komma in på perrong 9 ¾ springer man mellan perrongerna 9 och 10. Det är en tegelmur, men det går att komma igenom den. Var det allt?”
Mamma och pappa var kritvita i ansiktet, och verkade inte ha lust att säga något mer.
”Ja, då så!” sa Minerva McGonagall raskt. ”Då var det allt. Er dotter kommer hem på lov, om hon vill det, och hon kan förklara för er om det är något ni grubblar över. Adjö!”
Hon marscherade med stadiga kliv ut ur huset.
”D-det d-ddär var mycket-t information p-på e-en k-kort-t s-s-stund-d”, stammade pappa.
Jag rusade upp till mitt rum. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen, jag visste bara att det fanns en plats där jag inte skulle vara konstig eller annorlunda. En plats där jag, om möjligt, skulle trivas.

***

Superbra!
Undrar vad som händer nu..

Bra! Ny läsare!

Superbra!