One of a one

Kapitel 5.
Faith's POW

Faith parkerade hennes bil stängde av motron, och hoppade ur.
Hon gick mot skolans entré och kollade på alla elever, de hade inte skoluniformer som i England.
Hon gick in genom dörrarna och såg alla elever.
Vissa kollade på henne och vissa kollade inte ens mot hennes håll, hon brydde inte riktigt vad andra tyckte om henne.

Hon sökte efter lärarrummet, men det tog ett tag innan hon äntligen hittade det.
Hon öppnade dörren och gick in.
Hon gick fram till någon som såg ut som en lärare, och frågade:
- Hej, jag söker efter mitt schema.
Kvinnan som såg ut att vara i fyrtiårs plder kollade på henne och granskade henne.
Hon hade kort ljusblont hår och blåa ögon - förmodligen inte hennes äkta hårfärg, tänkte hon.
- Vad heter du? fräste hon.
- Faith Jones, jag är ny här.
Kvinnan nickade och gick bort, och kom senare ett par minuter senare tillbaka med ett papper i handen.
- Här har du, fräste hon.
Faith kollade på henne, och undrade vad det var med henne. Var hon alltid sådär?
Hon hoppades på att hon inte skulle se henne igen.
- Tack, mumlade hon.
Hon gick ut med pappret i handen och kollade på hennes schema, Engelska.
Hon var så upptagen att hon inte märkte att hon gick i någon.
Hon kollade upp och såg en pojke som var väldigt gullig, han hade brunt hår och blåa ögon.
Han var väldigt lång.
- Förlåt, sa Faith.
Han sa inget, han bara gick vidare.
Och det gjorde Faith med.

Ethan's POW


Ethan hade krockat in i en flicka. Han tittade knappt på henne, men han gav henne en tyst ursäkt ( hon hörde den med stor säkerhet inte ) och skyndade sig sedan därifrån.

Ethan fann varken Eddie eller Lewis, så han gav upp sitt letande och tittade igenom sitt schema.
Han hade engelska först.
Underbart.

Engelska var ett av de få ämnen som han faktiskt tyckte om och var duktig i.
Dalton hade alltid klagat på engelskaläraren, men Ethan visste att det bara var för att hon var mindre vacker. Hon var i vilket fall duktig på engelska.

Ethan öppnade klassrumsdörren, klev in, och såg några små rädda ansikten.
Han flinade - ettor. Han skulle skrämma skiten ur dem.
Ms. Campbell, lärarinnan, log mot Ethan och sa:
- Välkommen in, Ethan!
Hon hade kort blonderat hår och var i fyrtioårsåldern.
Ethan gillade henne, men för alla andra elever var hon en mardröm. Ethan visste dessutom att han blev favoriserad.
Han satte sig ner, och elev efter elev kom in.
Ms. Campbell verkade otålig, och skällde ut varje elev som kom in en sekund för sent.

Fem minuter efter lektionens början kom en stor grupp med ettor in, och Ms. Campbell skällde ut dem något förskräckligt:
- Era odågor, jag har väntat på er i hela fem minuter! Nästa gång blir det kvarsittning, och jag kommer ge er F i engelska! Tro mig, det kommer bli vansinnigt tufft om det här händer igen. Förstått?
Ettorna pep.
Ethan granskade ettorna... Ful, ful, ful, snygg, ful, snygg, snygg, ful, ful, snygg, ful... Och där.
Var det inte hon?
Tjejen han hade krockat i?
Jo, visst.

Trots att de bara hade sett varandra innan var det omöjligt att inte känna igen henne.
Tjejen hade en svart kjol, en randig topp och det bruna håret uppsatt.
Hon var vacker.
Faktiskt.
Hon tittade på honom, och Ethan tittade genast bort.
Ms. Campbell hackade på dem:
- Sätt er ner, NU!
Ettorna letade förvirrat rätt på en plats i klassrummet, och till Ethans stora förvåning satte sig någon bredvid honom.
Hon luktade jordgubb, och det var hon, den där vackra.

Ms. Campbell babblade om böcker som varje begåvad unge borde ha läst, och att hon egentligen borde suttit i Thailand nu om hennes thailändska man inte hade varit otrogen mot henne.
Sedan gav hon dem uppgiften:
- Skriv en dikt. Det är inte er hjärna eller hand som skriver eller kommer på, det är er själ. Glöm inte det. Själen.
Ethan sneglade på den vackra i ögonvrån och såg henne himla lätt med ögonen.
Ethan log.

Det var lite småpratigt, men det verkade inte störa Ms. Campbell särskilt.
Ethan skrev ner i ett anteckningsblock, medans den vackra skrev på sin dator.
Ethan kände att han borde säga något, något smart. Men, han kom inte på något annat än:
- Hej.
Den vackra verkade lite generad när hon svarade:
- Hej.
Stelt.
Men det var en början.

Vi föddes så.

Nejmen, hahah, du är bäst som kommenterar så fiiina saker :-) ♥

Kapitel 6.
Faith's POW.

Faith gick i korridoren och kollade efter killen från engelskan, han hade sagt hej till henne en gång och sen efter det inget.
Hon gick till skåp och låste upp det och tog sina böcker, det var sista lektionen för idag, och hon hade gympa.
Hon tog ut sin tygpåse, och smällde igen skåpet efter sig och kollade vart alla andra var på vägen.
Hon följde efter alla andra och sen såg hon sin första vän.
Melanie.
- Hej, sa hon.
- Hej, svarade Faith.
- Vart är alla påväg? frågade Faith.
- Har du inte hört? Sista lektionen är inställd, fnissade hon.
- Jaha, okej så vi får sluta nu?
Melanie nickade.
Vilken lättnad, behöver inte ha sitt sämsta ämne, vilken lättnad.
- Okej, ses vi imorgon? sa Faith.
- Ja, sa hon och gav Faith en snabb kram.
Sen gick Faith iväg, ut mot parkeringen och mot sin bil.
Hon låste upp bilen och öppnade dörren till förarsätet, hon la på sig sitt bälte och startade bilen och körde iväg.

Kapitel 6

Ethan's POW


- Tja! sa Lewis.
Ethan hälsade också, och fick en lätt dunk av Eddie i ryggen.
Eddies svarta hår hade blivit otroligt långt under bara några veckor, och det glänste.
Han gav genast en ursäkt till att han inte hade hört av sig:
- Morsan har panik, hon tror att jag knarkar och vill inte att jag umgås med andra knarkare.
Han flinade, och fortsatte:
- Han tror att Ethan är full av ecstasy och att Lewis boffar bensin.
Ethan och Lewis flinade också.
Det var först då Ethan insåg att han hade saknat Eddie.
Lewis, som faktiskt hade klippt sitt halmgula hår, skrattade och sa:
- Och min pappa tror att jag kommer supa mig till döds.
Han skrattade, och ropade åt en tjej:
- Snygg blus!
Han blinkade åt henne, och tjejen log mot honom och började genast berätta för sina väninnor om att hon fått en smickrande kommentar.
Lewis trummade med sina fingrar på sin ena arm, och mumlade:
- Jag är röksugen.
- Rök då, sa Eddie.
- Utomhus i så fall, annars får lärarna ryck, sa Ethan.
Lewis sa lite oskyldigt:
- Jag har inga cigg.
Lewis sa alltid så när han tiggde.
Eddie flinade och gav honom i smyg några cigaretter.
Lewis log som tack och försvann utom synhåll, troligtvis på väg ut.
Eddie vände sig mot Ethan och frågade muntert:
- Jaha, hur mår Paris då?
- Åh, hon är helt borttappad utan dig, sa Ethan ironiskt.
Eddie hade alltid varit svag för Paris, trots att hon bara var tretton år.
Eddie flinade, och sa:
- Men allvarligt talat, hur mår hon?
- Bra, sa Ethan lite bestämt.
- Och har hon hört om den där lilla incidenten...?
- Att du hånglade med en tjej på den senaste festen? Nej. Och jag tror inte hon bryr sig.
Eddie såg lite moloken ut.
Lewis återvände i samma stund och frågade:
- Är det begravning här?
- Nä. Paris, sa Ethan och gav Lewis en menande blick.
- Åh, så ledsamt då.
Lewis smålog.
Han viskade sedan till sina vänner:
- Ni vet tjejen i blusen, Millie. Hon är så jävla snygg. Tycker inte ni det?
han väntade på att de skulle instämma, men Ethans tankar var hos tjejen med den randiga toppen och han anade att Eddie tänkte på Paris.


JAG HOPPAS ATT NI UPPSKATTAR MITT SÖKANDE FÖR ATT JAG HADE INTE SPARAT DET HÄR KAPITLET OCH JAG FICK SÖKA IGENOM HEEELA MIN OCH FREJAS SKYPE-KONVERSATION OCH DET TOG ASLÄNGE. FÖR VI SKREV KAPITLEN TYP I FEBRUARI, SÅ BERÖM MIG.

HAHAHAH, SÅÅÅ DÅLIGT JAG SKRIVER, MÅR PSYKISKT DÅLIGT NÄR JAG LÄSER DETTA :-(

Btw, beröm Jenny lite extra, hon fick gå igenom massvis med kattspam vi har skrivit till varann, hahah.

HAHAHA, ja och lite andra grejer if you know what I mean. ;-)

Nasty.

Noshit Sherlock & dina pervers frågor.

BRA BRA BRAAAAAA!!!!!!!!!!!

mooore!