Enthopia: Resan till demonernas rike

Det är jättekul att höra!

____________________________________

Kapitel 8: Grottans monster


Det var iskallt och det kändes som att hon skulle dö. Hon var alldeles begravd i snö som säkert aldrig skulle sluta forsa. Hon skrek högt.
Även om ingen skulle höra henne så var hon livrädd.
Till sist slutade lavinen. Hon hade säkert flera ton snö över sig så mycket det var.
Hon kämpade med att försöka gräva en utgång. En av hennes värsta farhågor var att dö av syrebrist.
Hon grävde i en jättelång stund och lyckades till sist ta sig ut.

När tunneln slutade kunde hon se att hon grävt sig rakt in i en stor grotta.
Det var fuktigt och vattendroppar föll genom grottans tak mot golvet en gång i minuten. Det fanns vissa öppningar i grottan, men de var tyvärr nog täckta av snön som föll från lavinen.
Det var inte så svårt att hitta den andra kristallen. Rakt framför henne fanns en stor piedestal av is som kristallen stod uppe på.
Violet gick fram mot piedestalen.
Hon frös och hon skyndade sig snabbt att stoppa ner kristallen i fickan. Hon darrade av kyla och hon ville bara hitta Daisy igen.
Hur skulle hon någonsin kunna hitta henne igen, eller ens komma upp till bergstoppen? Hur skulle hon sedan kunna komma in i portalen igen om hon inte kunde komma ut genom en isolerad grotta, eller ens klättra uppför en bergsvägg?

Med sina genomblöta vantar kämpade hon på, för fullt att försöka gräva genom snön. Allting gick förgäves och hon satte sig ner på det kalla golvet och lät händerna fyllas med hennes tårar. Det tjänade inget till att försöka ta sig ut. Hon var fast och skulle säkert aldrig komma därifrån. Hon fortsatte bara att gråta på. Tårarna slutade aldrig.
Till sist fick hon nog. Tårarna skulle aldrig lösa några problem.
Hon reste sig upp.
Det var tur att hon hade en motivation med sitt uppdrag för annars skulle hon bara gett upp. Men en strimma ljus föll in genom ett litet hål i grottans tak, och det nådde en öppning i en av grottans väggar som Violet inte kunnat se förut.
Väggarna såg så mörka ut och man kunde inte skilja på om det var sten eller bara ett hål.

Violet gick genom gången men hon fick sedan en stor chock. Framför henne satt en stor vit hårig best med kroppsform av en människa. Det var en yeti, eller en snöman som man också kunde kalla dessa för.
Det fanns myter på hennes jord om dessa varelser, de skulle tydligen vara livsfarliga mot de som vandrat i berg.
Violet smög långsamt in mot väggen och pressade sig mot väggen medan hon långsamt rörde sig ut från gången. Inte långt därifrån skulle det finnas en utgång tänkte hon.

Tyvärr hade inte allt gått så perfekt som hon ville. Yetin hade vaknat och vrålade högt. Violet gav ifrån sig ett högt skrik och rusade ut genom grottan, men yetin var snabbare än henne med sina stora fötter. Det var inte lönt att springa.
Hon var tvungen att agera snabbt.
Medan hon sprang ut på en smal stenbro mellan berget hon var på nu och på och ett berg bredvid så öppnade hon dolkens fodral och drog ut dolken. Sedan backade hon långsamt med dolken högt uppsträckt i luften.

”Kom inte närmare”, sa Violet. Besten gick bara närmare. Ignorerade allt hon sa och hade bara som mål att döda henne.
När yetin kom alldeles för nära började Violet vifta med dolken. Den var inte ens rädd för henne. ”Stick! Låt mig vara”! Sa Violet och backade.
”Den som tar min kristall måste dö”, sa yetin med en mörk omänsklig röst och sedan böjde den sig över Violet med armarna som sträckte sig som precis skulle greppa henne.
Violet lyckades då hugga yetin i magen. Yetin föll sedan bakåt av smärta. Monstrets kroppsvikt krossade bron med sin vikt och föll ner mot avgrunden.
Violet såg förfärat på den blodiga dolken. Hon kunde inte förstå att hon dödat något så stort. Trots att monstret ville döda henne så kände hon sig hemsk inombords.
Fast samtidigt lite lättad då hon överlevde några timmar till i denna ödemarken…

Två av fyra kristaller var det nu som återstod. Hon började sedan undra om Daisy hittat några.
I alla fall så hade det nu blivit ljust.


____________________________________

Bara för att jag älskar cliffhangers så ger jag er ett till kapitel som har en cliffhanger. ^^


____________________________________


Kapitel 9: Tre troll och en kittel


Violet frös så himla mycket. Hon hade varken mat eller något sällskap. Det var omöjligt för henne att hitta tillbaka till portalen till Pladdius Spottacus trädet, men hon ville heller inte ge upp hoppet.

Violet började få ont i foten. Hon hade på något sätt fått en sten i skon, men hon fortsatte gå. Hon vågade inte ta av den, då skulle bara fötterna göra ännu mer ont.

Hon fortsatte kämpandes i en uppförsbacke ända tills hon kunde se en mycket liten skogsdunge av snövita höga granar och tallar.
Det var mycket märkligt hur de kunde växa häruppe men Violet var så trött att hon inte orkade fundera över vad som var logiskt eller ologiskt.

Inne bland träden rykte det jättemycket. Av ren nyfikenhet smög hon fram till utkanten av skogen.
Därinne stod en mycket stor svart gryta som var ungefär en meter hög som stod på en eld.
Nere i grytan kokade det på, förfullt. Runt den stod tre troll.
De var alla gröngråa i huden och hade stora spetsiga öron och näsa, ganska platt runt ansikte och de hade feta kroppar med gråa och alldeles färglösa kläder. De hade gula tänder som gav dem underbett, gula ögon, långa träklubbor med piggar på och de hostade ganska ofta.
Violet ville inte råka i trubbel med dessa trollen, men hon stannade ändå en stund till för att se ifall de kanske hade kristallen.

”… Xagior, häll i en nypa ödleägg och tillsätt några droppar ’Guanajuice’”, sa ett av trollet med en grymtande röst till en annan av dem. En annan av dem hällde i några ödleögon som det tagit från en burk och gick sedan bort till ett rödbrunt tält en bit bort och tog ut en stor flaska med en bärnstensfärgad vätska inuti. Sedan hällde han i några droppar i grytan och det började tjuta och ryka ännu mer.
”Zagior, tillsätt ett Bombacusblad, men var försiktig, vi vill inte att… du vet vad, ska hända här, vi väntar tills vi når gnomernas grotta, då kan det roliga sätta igång”! Sa det troll som hämtat flaskan med Guanajuicen till det första.

Trollet gick in i tältet och hämtade en liten grön växt som påminde om en förminskad ormbunke. Trollet hämtade också en skärbräda och kniv och hackade löven i mycket små skivor och hällde i dem.
Ett av trollen rörde om i grytan.
”Ni vet alla vilket som är den sista ingrediensen, människoblod”, sa en av dem och log. Sedan rusade de iväg ut ur skogen (på andra sidan där inte Violet var) för att leta reda på en människa.
Violet var glad att de inte märkte hennes närvaro. Hon ville inte bli en del av deras soppa, eller vad det nu var de lagade.
När de var på tillräckligt långt avstånd för att de inte skulle höra henne så gick hon fram till grytan. Bredvid grytan på marken hade trollen tappat receptet, men texten var ändå otydlig och gick inte att läsa.

Grytan bubblade och värmen steg. Hon värmde sig, men hade inte tänkt stanna länge. Hon hade hört att människoblod var det sista man behövde hälla i och var mycket nyfiken på att veta vad resultatet skulle bli.
Sedan började hon fundera över ifall en yetis blod skulle göra någon skillnad, men en yeti var säkert en nära släkting till människan.
Så hon hällde i några droppar yetiblod från den blodiga dolken.

Sedan började innehållet i grytan bubbla på för fullt. Sedan började grytan frätas sönder. Hon förstod att det var något som inte stämde och man började bränna sig bara av luften så hon skyndade sig att springa därifrån.
Precis när hon kom tillbaka till stenbron exploderade en stor del av detta berget och hon föll ner i en avgrund.
Först föll hon ner, fångad som en trasdocka av en lavin, sedan fick hon slåss mot en yeti och sedan skulle hennes nyfikenhet få henne att avsluta en trollbrygd som fick berget att sprängas. Vilken mer olycka skulle detta uppdrag orsaka?
Nu föll hon fritt i luften, utan en mjuk snö eller någonting annat som skulle fånga henne. Hur skulle hon nu kunna ta sig ur denna knipan?

Du är fantastisk Fellrendión

Superbra (^w^)

Kapitel 10: I sista sekunden


Plötsligt slutade hon falla och efter att stenraset hade slutat kunde hon endast höra några få vingslag.
Hon lyfte på sitt huvud och tittade uppåt. Där var Daisy. Vilken tur!
Daisy flög sedan upp med Violet till en platt yta en bit bort från explosionen och berättade sedan vad som hade hänt.

”Efter att du fångades av lavinen så visste jag inte vart du skulle ta vägen och följde efter snön som forsade iväg. Du var helt begravd i snön och snön splittrades åt olika håll så jag visste inte vart jag skulle leta, jag flög fram och tillbaka för att försöka se vart du hamnat, jag letade i timmar men efter att ha sett stenbron rasat den fjärde gången jag såg den medan jag flög runt så förstod jag att det kanske kunde ha med dig att göra”, sa Daisy.
”Det var tur att du hittade mig innan det var för sent”, sa Violet.
”Jag vet inte vad jag ska säga, du räddade mitt liv”!
”Ett litet ’tack’ räcker. Nu är vi kvitt! Du räddade mitt och jag räddade ditt”, sa Daisy.
”Tack”, svarade Violet.

Violet berättade allt vad som hänt och sedan torkade hon av dolken i snön.
”Det är mycket du varit med om, och du måste vara iskall! Här är lite varm choklad, men det är inte mycket kvar, för att jag skulle få igång mina vingar innan krävdes det att jag behövde mycket av det”, sa Daisy och tog fram termosen.
”Tack”, sa Violet och drack upp det sista. Det blev lite bättre, men hon frös ändå lite fortfarande.
”Hittade du några kristaller”? Frågade Violet. ”Jag hittade två”, sa hon.
Hon tog ut dem ur fickan.
”Bara en”, sa Daisy suckandes och höll fram sin.
”Tror du att de andra hittat några i sina världar”? Frågade Violet. ”Jag vet faktiskt inte”, svarade Daisy.
De åt lite rostat bröd och fortsatte sedan gå igen.
Sedan blev det mörkt igen och de gjorde upp en sovplats i en ny liten grotta de hittade. Natten var lång, men de vaknade igen när inte solen hade gått upp.
Mörkret måste varit längre här än hur länge natten varade.
Mot morgonen åt de frukost och började sedan gå igen. Som tur hade Violets vantar blivit torra igen.

De gick upp mot bergstoppen som inte var så långt ifrån där de landat efter explosionen. Violet fick ännu mer ont i foten nu. Då satte hon sig ner till slut och drog av skon. Hon tömde skon och när hon såg orsaken till varför det gjorde ont så blev hon glad.
Hon måste på något sätt fått ner den sista kristallen i skon.

”Vad bra! Nu letar vi reda på portalen”, sa Daisy glatt.
Daisy tog tag i Violets jacka och greppade hårt. Sedan lyfte hon marken och flög mot berget som de kom från när de först kom till denna dimensionen.

En lucka av bark, som såg precis likadan ut som portalen från Pladdius trädet dök upp mitt i snön framför dem. Så de behövde inte leta länge.
”Där är den”! Ropade Violet och sprang fram och öppnade den. Sedan ramlade hon rakt ner i gräset. Äntligen var hon tillbaka i Cuaranthem.

____________________________________

Idag laddar jag upp två.

____________________________________

Kapitel 11: Eldfontänen


Det var mycket ovant för Violet och Daisy att vara tillbaka i en sådan här värme och färgstark miljö. Det var en stor lättnad. De sprang sedan hand i hand för att leta reda på de andra.
Efter en stund stötte de på alven när de var på väg mot slottet.
”Öh, hej… vet du vart de andra är? Jag och Violet har precis kommit tillbaka från elementet lufts dimension”, sa Daisy. ”Mitt namn är Cendór, jag kom också precis hit från elementet eld”, sa alven.

Alla tre gick sedan till torget. Där stod alla andra. De måste ha kommit tillbaka mycket tidigare än de själva.
”Där är ni! Kom så skyndar vi oss att hälla i kristallerna”, sa den gulklädda mannen.
Alla utom dvärgen verkade ha lätt att springa iväg mot slottsgården.
När de till slut kom fram till slottsgården så kom de fram till en guldfärgad fontän med en staty av en fenixfågel som satt i vattnet. Eller, istället för vatten så rann det flytande eld från fågelns mun.

Den gulklädde mannen höll fram sina fyra kristaller och elden slutade droppa.
Sedan hällde han ner de alla, en efter en i fenixens mun. När de fallit ner i magen så hördes det något som krossat glas och sedan började det ryka från munnen.
De andra gjorde likadant med sina kristaller.
Sedan släcktes flammorna och fenixens huvud började vända sig neråt. Munnen stängdes och de svarta ögonen började blinka.
Fenixen öppnade sedan sin mun igen.

”Så underjordens portal är det ni söker, då måste ni resa till Demonicas ö”, sa den med en ung kvinnoröst.
Daisy viskade till Violet att när en konstnär skulpterade statyn så använde konstnären sig av prinsessan Alemnias röst.
Sedan började det flamma ur fenixens mun och flammorna formade en karta där man kunde se Cuaranthem mot toppen och sydöstra delen av Enthopia. En bit bort i havet kunde man se en stor ö.
”Åk på den kungliga färjan till ön, ta er in mot mitten och ni måste gå igenom många faror för att nå fram”, sa fenixen och sedan förblev den en staty igen.

”Nåväl, då vet vi alla vart vi måste åka”, sa den gulklädde mannen.
”Får vi verkligen resa med det kungliga skeppet, Myrithos”? Frågade alven ivrigt. ”Vi måste, om kungens egen fontän säger att det är vad vi ska göra, så måste vi göra det”, sa Myrithos, som var den gulklädde mannens namn.
”Vi måste ge oss av i gryningen imorgon, jag tror vi alla skulle behöva bli utvilade”, sa Myrithos.
Violet pustade ut. Hon hade haft i tankarna att de skulle ge sig av direkt. Med hans planer kunde man aldrig vara säker.

Daisy och Violet återvände till Daisys träd. Där fick Violet ta ett varmt bad, få nya kläder och efter en skön vilodag fick hon en god natts sömn. Mot morgonen tog hon på sig en gråblå klänning och sitt halsband. Daisy tog på sig sin vita klänning som hon hade när de mötts och sitt halsband med kristallen.
När Daisy och hon gått ut så gick de nerför en lång stentrappa i en ände av staden hon inte sett förut som ledde mot havet.
Staden var faktiskt mycket stor, även om den inte hade höghus precis.
Det var många båtar längs en stor brygga som hela hamndelen låg på. Till sist kunde Violet se ett mycket stort skepp med guldfärgade dekorationer. Det var som att vara på ett gammalt piratskepp. Det var häftigt, tyckte hon. Hon gick uppför en trappa och gick ombord på båten.

Alven som hon sett innan gick ut genom en dörr. Han hade en vit skjorta och svarta byxor.
”Kom, så visar jag dig din hytt”, sa Cendiór artigt. Han följde henne in genom dörren och ledde henne nerför en trappa med kristallkronor i taket. Det gungade lite lätt när de gick och de kom ner till en korridor med många dörrar.
”Du kan välja mellan nummer sju och åtta, de båda är lediga”, sa han.
Violet valde nummer sju. För att det var hennes lyckotal. Hon tog sin väska och gick in i hytten. Hon hängde upp väskan på en krok och satte sig ner i sin säng. Ovanför sängen kunde hon se ett porträtt av prinsessan Alemnia. Det kanske var hennes hytt när hon reste med denna båten.
Sedan kollade hon ut genom fönstret på det klara turkos-blåa vattnet medan båten började åka. De passerade snart många öar. Det var en vacker syn.

Du är bara bäst,har du funderat på att bli författare.

Åh, tack!

Det är klart, jag har alltid velat bli det!

Det tycker jag att du ska bli och då ska jag läsa alla dina böcker!

septimus heap 2012: Åh, vad roligt att höra! ♥
Jag menar det verkligen!

___

Förresten, det är inte helt bestämt men jag och Fortunia kaaanske ska göra en film om Enthopia på något lov.

Väldigt bra =)

Det låter finfint om ni gör det kanske ni kan lägga upp den så att man får se.....