Det aktiva rollspelet (Privat)

Stacy suckade tyst när Ysuran kom fram till dem. De hade aldrig kommit bra överens med varandra, men i och för sig så hade de aldrig bråkat heller. Stacy föredrog att stanna utanför bråk, i alla fall om det gällde personer som skulle få henne straffad om hon inte lydde deras minsta vink.

Hon tittade över huvudena på Jade och Vhaidra och betraktade Eldberget med pigga ögon. Mycket riktigt så såg hon några ojämnheter i berget som mycket väl skulle ha kunnat fungera som grottor där man fick plats i, men ännu så var de för långt borta för att Stacy skulle se någonting mer.

Jade ser bakåt, på de tre medföljarna som vandrar bakom henne. Hon ser på Ysuran och nickar medan hon säger,
- Låt gå, men hamnar du efter oss så stannar du där. Detta är inget räddningsuppdrag. Jades röst är hård som sten och hennes blick iskall. Sedan vänder hon tillbaka blicken mot slutet av vägen och Eldberget.

De fortsätter att vandra i rask fart, JAde skannar hela tiden sin omgivning och söker efter allt ovanligt och allt som kan vara ett hot. Hon hör ett knastrande ljud, Jade håller upp sin hand för att visa att de sa stanna sedan tar hon ett rysligt långt hopp och landar bakom en buske. Hon får tag i varelsen som var orsaken till det knastrande ljudet och vrider snabbt nacken av det. Hon håller upp den döda silverilllern och ler triumferande.
- Middag. Säger hon och fäster llerns svans i en krok på sitt bälte.

Solen har nästan gått ner helt bakom dem, de hinner fram till Eldberget och Jade stannar.
- Här slår vi läger. Säger hon och börjar samla ihop ved till elden.

Illrar var inget som Vhaidra föredrog att äta men nickade. Hon hjälpte till med veden och såg på när Jade tände en låga.

(Förlåt för att jag tog över din karaktär men annars kunde jag inte komma vidare.)

Vhaidra slet av ett ben och började gnaga på det. Ysuran som nästan tvunget till satte sig bredvid henne ville hon bara undvika.

"Följ aldrig efter mig igen! Jag gillar inte dig"! Sa Vhaidra.

"Men jag gillar dig! Vad har du ens emot mig i alla fall"? Frågade Ysuran.

"Du pratar för mycket och har en så irriterande attityd", sa Vhaidra.

Ysuran fnissade lite. Han roade sig när Vhaidra irriterades.

"Läs din bok eller något! Jag gillar dig bättre som tyst", sa Vhaidra.

Efter maten så tog Vhaidra ut sin sovsäxk och kröp in i den.

Stacy satte sig med benen i kors och tittade upp i himlen, där stjärnorna började tändas. Hon var inte trött, och skulle förmodligen inte bli det på ett tag.

Stacy lekte med en slinga av sitt hår och riktade blicken mot Eldberget istället. Nu kunde hon tydligt se inbuktningar där man kunde bo, eller spendera natten i. De var skickligt utformade så att någon som inte hade ytterst skarpa ögon inte skulle se dem.

(Det gör inget, Fellrendión ^^, ibland måste man göra det för att få en ordentlig berättelse)

Jade sitter vid lägerelden och ser på medan alla andra gör sig bekväma inför natten, sedan stirrar hon in i flammorna medan hon lyssnar på nattens sång. Hon kan höra allt från ekorrar som tuggar till örnarna som flyger högt ovanför dem. Hon visslar en mörk melodi medan flammorna dansar framför henne, små glödgnistor virvlar upp mot himlens stjärnor.

Hon lägger på lite mer ved på brasan för att den inte ska slockna de närmsta timmarna. Sedan visslar hon på Alvares, visslingen är så låg att den knappt är hörbar. Men efter ett par sekunder kan Jade höra tassar och klor mot de omgivande trädens bark och sedan en mjuk duns. Alvares vandrar lugnt ut från skogens skuggor och kommer fram till henne. Han lägger sig bakom hennes och hon lutar sig mot hans mjuka päls.

Innan hon somnar kliar hon sitt husdjur under hakan och hans spinner nöjt. Alvares är den enda varelsen hon känner någon kärlek för och de är oskiljaktiga. Hon somnar till hans lugna hjärtslag.

Solen stiger på himlen och Jade har redan varit uppe ett bra tag. Hon har samlat frukt och fyllt på alla vattenflaskor med vatten från en närliggande liten bäck.
- Vakna! Säger hon bestämt medan hon plockar ihop de få saker hon har med sig. Alvares har redan avlägsnat sig från lägret och återvänt till skogens skuggor.
- Det är dags att vandra vidare. Säger hon medan hon ser på sina följeslagare.

Vhaidra vaknade redan före Jade sagt något och var redan beredd att börja vandra vidare. Hon flög upp ur sovsäcken på mindre än en sekund och tog på sig sin ryggsäck.

Det var rätt vindstilla idag och molnigt. Det var fortfarande fuktigt men det regnade inte. Träden började få sina knoppar och våren verkade ha börjat utanför mörkrets rike.

Mörkrets rike var som isolerat i en mörk årstid och det skiftade aldrig. Solen kunde inte lysa igenom och det var alltid natt där till skillnad från utanför.

Vhaidra såg att Ysuran inte hade vaknat än.

"Vi skyndar oss iväg! Jag har ingen lust att gå tillsammans med Ysuran! Han ser knappast ut att vara kapabel att döda folk", viskade Vhaidra.

Stacy reste sig snabbt upp, utan att vara trött och seg som de flesta andra skulle ha varit, och tittade framåt. Idag så skulle de alltså över Eldberget. Stacy var en aning nervös efter Vhaidras fråga om berget inte skulle få ett utbrott, men hon skakade det av sig och intalade sig att ingenting skulle hända dem.
"Ja, jag skulle inte ha någonting emot att lämna honom kvar", sa Stacy och tittade ner på Ysuran, "men jag tror att någon annan skulle ha det."
Med det sagt så knuffade hon till Ysuran med foten för att få upp honom på fötter.

Stacy knäppte med fingrarna och fick en fågel som kvittrade någonstans lite längre bort att bli tyst, för nöjes skull.

Jade ser sig om,
- Det tar ungefär 5 dagar att ta sig över berget. Vi kommer inte få många timmars sömn. Vi stannar aldrig längre än två timmar på samma plats. Säger hon och sedan börjar hon vandra i rask takt mot berget.

Hon spanar hela tiden längst med sidorna, men hon upptäcker inget ovanligt. Hon vandrar med lätta steg och är helt fokuserad på uppgiften. Att konversera med andra har aldrig varit någon styrka hos henne. Hon föredrar att låta andra tala medan hon lugnt kan övervaka situationen och komma fram till hennes egna slutsatser.

De vandrar och vandrar, hela tiden kommer berget närmre. "Det kommer bli en tuff klättring att komma upp för det där..." tänker hon bittert för sig själv. Hon kan höra att Alvares kommer närmre dem, efter någon sekund är pantern bredvid dem, men om man inte vet att han är där så märker man honom inte.
- Gå i förväg, se vad som väntar. Säger hon med otroligt låg röst mot skuggorna av skogen, hon kan höra en fnysning och sedan hör hon Alvares tassar som klöser mot marken och trädens bark när han tar sig fram genom skogen.

- Stacy, kan du få den där jävla fågeln att sluta kvittra! Säger hon efter att de vandrat i nästan två timmar. En blåtunga har följt efter dem och kvittrat något fruktansvärt muntert senaste tio minuterna.

Jag har ingen skrivlust.

Förlåt men kan någon annan skriva?

(Jadå ^-^)

Stacy nickade och knäppte med fingrarna. Fågeln försvann, nu utan att göra ett ljud ifrån sig.
Hon betraktade de andra i sällskapet utan att göra ett ljud ifrån sig, men hon tänkte desto mer.
Vad skulle hända när de var på väg över Eldberget?
Vad skulle hända när de hade kommit över Eldberget?
Vad skulle hände i det ljusa riket?
Hon hade så många frågor, men så få svar.