Från helvetet och tillbaka

Därför gillar jag inte henne längre.

INTE FÖR ATT SPAMMA NER TRÅDEN MEN:

Älskar verkligen Hur många lingon finns det i världen?
Den äger.
Och du äger.
För du skriver så giougoriuirhgitr bra.
Huhu, finns inga ord.
♥

Fellrendión: Det var ett bra exempel på att tolka varenda ord bokstavligt!
Där ser man, det visste jag faktiskt inte! Och Einstein var ju väldigt excentrisk, och dessutom väldigt viktig.
Elinaey: Tack så mycket, jag ler med hela ansiktet när jag läser din kommentar! MILJONER TACK! ♥


♥ Kapitel 9 ♥
Oh, you can't hear me cry,
see my dreams all die.

... This house no longer feels like home.


Har du någon gång fått den känslan att du inte känner dig hemma någonstans?

Jag har fått den känslan.
Den förföljer mig; i skolan, utomhus och till och med i lägenheten.
Jag tror det beror på en oro jag känner, som jag inte kan bli av med.
Vi diskuterade den där kvällen när föräldrarna skulle komma och titta oss i klassen. Mina lärare sa tydligt:
- ALLA måste vara med och göra någonting.
Jag är dock tvärsäker på att jag inte kommer göra någonting. De kan säga att mina betyg sänks, att de relegerar mig eller att de ska skära av mina tår. Jag ska inte, jag vill inte, jag kommer inte.
Jag oroar mig för att jag på något sätt kommer bli buren upp till scenen, och att jag står med en pistol mot tinningen och tvingas göra något jag hatar.


Men, för att komma till något positivt; jag ska försöka få bättre kondition, styrka och liknande.
Dessutom ska jag försöka sluta småäta, men idag gick det dessvärre inte så bra. Tryckte i mig lite chokladsås i smyg, men det var bara en vanesak.
Min goda vän Jenny gav mig lite tips som jag ska testa; det kommer bli hårt, men jag tänker försöka!

Och, återigen går vi tillbaka till något annat;
Jag har tänkt.
Igen.
Min och Emelies årsdag är på fredag, och jag känner mig osäker.
Tänker hon på det?
Ska jag skriva något till henne?
Ska jag skicka ett brev?
Hon pratar aldrig någonsin med mig, så är det ens värt att kontakta henne på något sätt?

Jag vet inte hur det blir, kanske sitter jag och gråter på ettårsdagen.
Ingen kan någonsin förstå vem hon varit för mig, det är helt omöjligt att glömma henne, men jag vet innerst inne att hon inte är värd min omtanke.
Egentligen borde jag koncentrera mig på folk som faktiskt bryr sig om mig, men på något sätt kan jag inte.
Vill mest av allt bara glömma att Emelie och jag en gång var bästa vänner, då skulle jag i alla fall inte känna den här känslan.
Jag hittade ett brev jag aldrig skickade till Emelie. Jag skrev det någon gång i December.
Ja, såhär skrev jag:

Kära Emelie.

Jag orkar inte skriva ner om vad jag har gjort, för du bryr dig ändå inte.
Jag går rakt på sak, för tja, det blir bättre så.

Varför duger jag inte?
Jag har försökt räcka till, och jag har sagt förlåt, och du sa att du förlät mig. Men, plötsligt, så var jag borta ur din värld.
FÖRLÅT FÖR ATT JAG LJÖG!
Hur många gånger måste jag säga '' förlåt ''?

JAG har alltid funnits för dig, och lyssnat, och pratat, ja, jag har verkligen gjort allt för dig.
Men nu när jag behöver dig som mest vill du inte lyssna, istället vänder du mig ryggen och låtsats som om ingenting har hänt?
Känner mig så hatad av dig, vilket jag är, men snälla du, gör mig bara en liten tjänst; berätta varför du aldrig vill veta av mig mer?

Det här brevet kan inte skickas, eftersom jag fått min anledning till att hon inte vill prata med mig.
Anledningen till att hon inte vill umgås med mig på vår ettårsdag.

Så himla bra♥
Jag tycker du ska sluta bry dig om henne.
Okej, det är inget att bara slänga ur sig förlåt. Jag vet att det inte går, att man inte vill. Man kan inte.
Men hon är inte värd dig.
Hon är inte värd dig.
Kram på dig.
Jättebra skrivet.

Verii gudd butt säääädddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd :'c

Bästigt skrivet ♥.

Jag tycker att du borde göra någonting (kanske skicka ett sms eller så) för att uppmärksamma henne om att det är er årsdag. Stora kramar till dig!

♥

Jag tror att jag älskar den här novellen så himla mycket dels för att den är bra såklart, men på något sätt kan jag också känna igen mig med det här om Emelie. Det som hände med mig är verkligen inte lika hemskt som med Emelie, då min kompis faktiskt inte alltid var så snäll, men hon var den ända personen jag kunde prata med, som förstod och alltid lyssnade när jag behövde någon, och nu har jag förlorat henne troligtvis för alltid.
Jag har på något sätt varit lättad, (vilket jag känner mig hemsk för) men ändå "tom". Fast hon hatar mig, har hon själv sagt.

Men tillbaka till kapitlet; jätte bra! Alla kapitel är så himla supermegafantastiskt fina. Kramar ttill dig! ♥♥♥

Åh så bra du skriver❤

Du är verkligen duktig på att skriva! Och lycka till med allt!

Juliett Waterfall: Åh, jag försöker glömma henne, och den dagen kommer då jag vaknar upp utan henne i mina tankar..
fashion7: Tack! ♥
LIA15: Bra tips, jag ska skicka ett litet kort sms!
lumos1: Det gör mig jätteglad att du tycker om den här novellen!
Jag förstår dig, jag hade också en vän för längesen som inte alltid var rättvis mot mig, men när hon dissade mig så kändes jag ändå halv.
Ugglan Hedwig: Tack så mycket! ♥ ♥

♥ Kapitel 10 ♥
Sometimes it feels like nobody gets mig,
trapped in a world where everyone hates me.

I was broken,
I was chokin,
I was lost...

I was bleeding,
stopped believing,
could've died...



Okej, nu börjar jag bli trött på en sak.

Ingen ska NÅGONSIN bestämma vad JAG ska göra.
Enligt mig så ska man aldrig bli tvingad till någonting; man ska vara med på allting, alltid.
Men, så idag, så säger mina lärare att varje elev i klassen måste göra någonting för föräldrarna.
Jag gick fram till en av dem och sa:
- Jag vill inte vara med på någonting.
- Men det måste du, säger läraren.
Jag blir så ledsen av att folk försöker tvinga mig till saker jag inte vill göra, att nästan tårarna faller.
Jag är inte svag, det är bara det att jag inte mår bra av att bli tvingad. Det här är inte en vanlig blyghet; jag mår riktigt dåligt av den.
Jag mår dåligt före och efter själva saken jag ska göra, och det får bara min blyghet att fördjupas ännu mer i min själ. Jag kommer ta tag i mitt problem, men jag är inte riktigt redo ännu.

Nu har flera personer '' hoppat på mig ''.
De säger att jag MÅSTE göra någonting, och om jag inte gör det får jag inte följa med på klassresan. Jag svarade då enkelt:
- Okej. Jag skiter i klassresan, jag stannar hemma, jag kommer aldrig göra något jag inte vill.
En klassresa betyder inte SÅ mycket för mig; jag vill inte, folk får ta och acceptera det.

Jag har, som ni säkert redan räknat ut, scenskräck. Att darra, mumla och prata snabbt och svettas får mig inte att må bra.
Och, jag blir inte mindre blyg av att bli tvingad, för det får mig bara att må ännu sämre.

Det finns folk som kallar sig mina vänner, men trots det försöker de tvinga mig till någonting jag tycker är otroligt obehagligt.
För mig känns det som att dränkas när jag blir tvingad till någonting. Till och med värre, men det finns inte ord till hur dåligt jag mår av det.

Men, nog med hur dåligt jag mår av att stå på scen.

Ni vet Jenny?
Hon är nog en av de underbaraste människorna jag har träffat.
Jenny stöttar mig i alla val som jag gör, och till skillnad från Emelie så förlåter hon mig för mina misstag.
Hon är ärlig mot mig, och jag kommer aldrig mer ljuga för Jenny.
Aldrig någonsin.

Jätte bra! Riktigt fint där i slutet om Jenny :') ♥