Lebolia

BHIGHGLTI, SORRY FÖR ATT JAG INTE HAR KOMMENTERAT.

Men i alla fall, SÅ BRA, du ska känna dig

STOLT

Dettavarsupermegabra! Du är helt awesome♥

PotterLover, NellieGranger, Idis ida-maria, PPP, Rasmus potter, potterflicka: Tack så mycket för de fina kommentarerna! Jag har skrivit ett kapitel nu och håller på med fjärde, men jag har inte tillgång till datorn Så kapitel kommer när jag har tillgång till den

Så lite så Lovisa Granger ♥ Längtar så

Jättebra kapitel! Längtar ofc efter mer!

LÄNGTAR. ♥

Jättebra!

Tack för de fina kommentarerna! Ni kommer alltid finnas i mitt ♥! Här kommer Kapitel 3. Det kommer komma fler kapitel under jullovet.

Kapitel 3.


Philippa vaknade först tre timmar senare. Då var sidan redan avstängd från datorn och hennes dokument med hennes bok var uppe. Två timmar senare kom hennes mamma hem från jobbet. Då kom hon på sidan, sidan som hette Lebolia. Hon hittade den och läste orden för sig själv. Orden fick henne att må dåligt, och de var mystiska. Hon kände att det var dem som fått henne att somna, men det kunde det knappast vara. Hon blev alltid trött framför datorn.
’’Mimmi! Kom gumman!’’ ropade hon och klappade i händerna. ’’Vill du ha godis? Så ja…’’
Hennes hund Mimmi kom framrusande och slickade henne i ansiktet. Hon tog nyfiket godisbiten och slukade den direkt. Sedan hoppade hon upp i hennes knä och kurade ihop sig. Philippa tog ett fast tag om henne och vände sig mot datorn igen. Hon förstorade texten med de konstiga orden (bokstäverna var väldigt små) och öppnade munnen för att läsa dem. Hon läste dem högt, och en kall iskänsla kom igenom hela kroppen. Hon tittade ner på Mimmi, som var alldeles stel av fasa. Långsamt började hon blekna! Philippa greps av panik och kollade snett ner på sin axel. Den var borta.
’’Spring, Mimmi, spring!’’ ropade Philippa, men inget hände. De var ihopfrysta. Efter någon minut var de båda helt borta.

---

’’Det var inte jag! Det var inte jag säger jag ju!’’ Isabelle skrek åt sin pappa.
’’Och vad spelar det för roll? Du var här ensam hemma. När vi gick hemifrån var den hel. Nu är den trasig!’’ Isabelles pappa vrålade. ’’Fattar inte du hur mycket den kostade?’’
’’Ja, jag vet vad den kostade. Men det var fortfarande inte jag!’’ Isabelle blev argare och argare. Kunde inte ens hennes pappa lita på henne?
’’Har du bevis för det? Nej! Hur ska du nu förklara dig?’’
’’Jag har visst bevis! Jag kollade på kanal 263..’’
’’Visst. Kanal 263 finns inte!’’
’’Låt mig tala till punkt. Jag kollade på kanal 263, och en konstig sak kom upp. Det var mörkt på skärmen, kolsvart. Sedan kom den… Skuggan. Den sa något… Och när den sagt färdigt det exploderade tvn. Det var så det gick till.’’
’’Och det tror du jag går på? Knappast. Innan en månad ska jag ha tillbaka tvn. Och det är du som får betala den.’’ Isabelles pappa lät bestämd.
’’Men…’’ försökte Isabelle.
’’Inga men. Du förstår mycket väl vad jag sagt. Innan 1 januari ska du ha tvn fixad.
’’Neej... ’’ Isabelle gick in på sitt rum och låste in sig. Hur kunde han göra så? Hon var faktiskt bara 13 år och hade bara 500 kr. Och tvn kostade 3900 kr. 3400 kr att spara på en månad. Det är omöjligt.
Isabelle gick ut till hennes pappa i köket. Han tornade upp sig framför henne men Isabelle vågade.
’’Vill du veta vad orden är? Se kan man, känna kan man, leva kan man, men allt mycket bättre här. Vi tar hand om dig.’’
När hon sagt orden hoppade hennes pappa till. Ett ögonblick undrade Isabelle varför. Hon tittade ner på sig själv och fick en liten chock. Hennes fot hade försvunnit. En efter en försvann alla kroppsdelarna. Hon förlorade all känsel. Precis när den sista kroppsdelen försvann; fingret så skrek mamman. Men pappan gjorde inte något för att hjälpa henne. Han stod och såg på sin fru som kastat sig mot den fläck där Isabelle försvunnit i hopp om att hon skulle komma fram igen. Men Isabelle kom aldrig tillbaka.

---

När Oskar vaknade låg han i ett helvitt rum. Andra barn låg lite här och var i vita sängar, och de såg ut att sova. En helt vitklädd kvinna kom tvärs genom rummet.
Jag är i himlen, tänkte Oskar. Jag har dött och är nu i en sal där man sköts om innan man kommer igenom den gyllene porten.
En annan kvinna satt bredvid honom. Hon verkade bekant, men Oskar kunde inte komma på var han hade sett henne förut. En konstig tanke slog honom. Tänk om kvinnan som satt bredvid honom var Jungfru Maria, Jesus mamma! Det kunde hon mycket väl vara. Han kände nog igen henne från bibeln eller något liknande. Oskar reste sig upp och bugade djupt. Kvinnan fnittrade och log ett bländande leende. Oskar blev yr i huvudet och hans ansikte närmade sig hennes…

’’Oskar! Oskar!’’ Oskars mamma satt bredvid honom på sängen. ’’Hur mår du?’’
Oskar öppnade sömnigt ögonen. Var någonstans var Jungfru Maria? Hade hon åkt till Gud igen eller?
’’Bra’’, grymtade Oskar surt. Kunde Jungfru Maria bara åka iväg så där?!
’’Vad bra’’, sa Oskars mamma och log ett leende bara hon kunde le. ’’Du vred dig i sömnen och såg… drömmande ut.’’
Oskar suckade. Det var nog bara en dröm. Och Jungfru Maria var hans egen mamma. Men var någonstans var han då, om han inte var i himlen?
’’Mamma, är jag död?’’ frågade han försiktigt.
’’Nej då’’, skrattade mamma. ’’Du är på sjukhuset!’’
’’Sjukhuset? Varför då?’’ Oskar såg förbryllad ut.
’’När du svimmat… Ja, du svimmade’’, tillade hon när hon såg Oskars undrade min. ’’När du svimmat gjorde jag det man ska göra. Jag hällde vatten på dig och sånt. Men du vaknade aldrig. Efter fem timmar började jag tycka det var lite konstigt, så jag hämtade ambulans. Då var klockan 20.30 ungefär. Men nu är klockan 08.45 och du är frisk och kry!’’ Hon log igen.
’’Ja ha…’’ suckade Oskar. ’’Hur länge ska jag vara här?’’
’’En dag.’’ Därmed var det slut på samtalet.

Dagen därpå var det dags att åka hem. Men innan det hade Oskar fått en ny vän. En tjejkompis, ovanligt nog. Oskar och Cissi blev väldigt goda vänner. De bytte telefonnummer och hade allmänt kul. Men Cissi skulle stanna i två veckor till. Hon hade brutit armen när hon åkte skidor. När det bara var ungefär en timme innan de skulle åka tog Oskar tag i Cissis arm.
’’Jag fick höra några konstiga ord innan jag svimmade. Vill du höra dem?’’
’’Klart jag vill!’’ utropade Cissi och tryckte hans hand. ’’Gör det nu!’’
’’Okej’’, sa Oskar. ’’Jag gör det… Nu! Se kan man, känna kan man, leva kan man, men allt mycket bättre här. Vi tar hand om dig.’’
’’Mystiskt’’, sa Cissi och log; hon älskade allt som var mystiskt. ’’Kan någon stänga fönstret? Jag fr-y-y-se-er…’’
Fönstret slog igen, men det hjälpte inte. Snarare tvärtom. Det blev kallare och kallare.
’’Oskar!’’ Cissi lät rädd, vilket var olikt henne. ’’Jag försvinner!’’
Men Oskar kunde inget hjälpa. Han försvann med in i virvelvinden.

---

Andas lugnt, Simon. Andas lugnt. Men det var svårt att andas lugnt. Hans kompis hade nyss försvunnit i ett regn av gnistor.
Simon försökte tänka logiskt. Men det gick inte. Längtan efter hans kompis besegrade hans hjärna och han bestämde sig för att följa efter.
Men deras föräldrar… Han rev ut en sida ur ett av Ludvigs blåa anteckningsblock och krafsade snabbt ner ett meddelande.




Kära föräldrar,
När ni läser detta är vi någon helt annan stans. Var vet jag inte än. Det enda jag vet är att Ludvig försvann spårlöst, och jag försöker leta rätt på honom och komma tillbaka. Lita på mig. Jag klarar det.
Från Simon

Simons ögon tårades när han läste det han skrivit. Men han var tvungen. Tvungen att vara modig och hjälpa Ludvig hem. Trots att det kanske var livsfarligt och att han kanske inte ens skulle komma tillbaka. Han samlade mod till sig och läste det som Ludvig skrivit med tryckbokstäver.

Hans kropp blev plötsligt väldigt lätt. Han svävade upp som en heliumballong upp mot taket. Vid en smäll åkte han neråt som i en tunnel. Simon ångrade genast det han gjort. Med ett skrik föll han ner och ner i ett hål som inte verkade ha någon botten.

OMGOMGOMG, SÅ BRA.

Blev dock lite ledsen när jag läste Simons meddelande ♥

underbart skrivet du borde bli författare