Han den söta killen med blixtärret?

Tack :3

Skriv mer

Kapitel nio
Min lilla hemlighet


Efter en lång dag på Hogwarts låg jag till slut i min säng. Parvati och Lavender var inte uppe, de hade spenderat två timmar till att prata, medans jag och Hermione hade spenderat den tiden till läxor. Nu låg vi uppe och pratade i sovsalen.
”Hermione?”
”Mm?”
”Är du kär i någon?” Frågan lät så fånig, men hon måste få veta. Hon var min vän.
”Neej..” Svarade Hermione tyst. ”Durå?”
”Öhh.. Jo faktiskt.. Jag har varit kär i honom sedan ettan.” Jag rodnade.
”Vem är det då?” Hermione såg finurlig ut.
”Ehm.. Joo.. Det är.. H.. Harry... Du vet, Harry Potter....?”
”Den Harry Potter? Han som besegrade Voldemort?”
Jag nickade och sa tyst ”Joo..”

Hon tittade mig djupt i ögonen.
”May. Om du har varit kär i honom ända sedan ettan tycker jag att du ska fråga chans..”
Jag nickade. Sedan började jag berätta om hur jag alltid hade försvarat honom och om skolavslutningen och om... allt. Hon avbröt mig inte en enda gång. Efter jag hade pratat färdigt tittade hon mig djupt i ögonen.
”May. Jag tror att han måste gilla dig. Om han inte är knäpp förstås...”
Vi skrattade tillsammans. Sen bestämde vi oss för att sova. Det var trots allt skola i morgon.

Då jag vaknade mådde jag fantastiskt bra. Jag hade fått tala ut med Hermione. Vi gick till förvandlingskonsten. Vi skulle förvandla tandpetare till nålar. Alla fick bakläxa, förutom jag och Hermione.
Vi fick biff och potatis till lunch den dagen. Det var fruktansvärt gott. Efter det var det örtlära. Professor Sprout (Av namnet på namnskylten på hennes klädnad) delade upp oss i par. Jag fick turen att arbeteta med Neville, som var mycket skicklig på örtlära även fast han var så där alldagligt klantig, och Hermione, som var duktig på i pricip allting. Jag var så bra som Hermione, vilket sa en hel del, jag hade varit en av de bästa i klassen men trollkonst var ju inte direkt samma sak.

Vi jobbade med alrunor. En sorts växt som har ett dödligt skrik, men våra var bara ungar, så man blev bara medvetslöst om någon av de hade skrikit åt en. Vi skulle ha på oss hörlurar och plantera om alrunorna (som också kallades mandragoror, men jag hade påpekat att de också hette alrunor och vunnit tio poäng till gryffindor) och Neville, Hermione och Jag drog upp våra först, vilket resulterade till ännu tio poäng till gryffindor.

Jag stannade kvar med Sprout för att prata.
”Professor Sprout?”
”Jaa, lilla vän, vad är det?”
”Joo, jag skulle vilja hälsa på hos min syrra på lördag, men jag får ju inte vara nere hos hufflepuff.”
”Lilla gumman, vad heter du?”
”May Sound, Professorn.”
”Syster till den förtjusande Masy Sound?”
”Jaa, vi är tvillingar, professorn.”
”Men isåfall kan du få tillstånd av mig att gå ner där, ni är ju trots allt syskon.”
Hon tog fram ett block och började skriva. Hon ropade ”Lilister!”

En uggla kom susande och satte sig på Sprouts axel. Hon rullade ihop pappersbiten och gav den till ugglan, som susade iväg.

”Jag har gett den till proffessor McGonnagall, och hon kommer att skicka vidare den till din syster.”
”Tack så mycket professorn!”
Jag sprang upp till slottet och talade om det för Hermione.
Vi fortsatte att prata tills Hermione ropade till. ”Åh, vi har trollkonsthistoria om tio minuter!” Vi började springa. Vi kom fram då det var en minut kvar.

Vi satte oss ner och pustade ut. Ett spöke satt i stolen. På tavlan stod det Professor Binns med prydlig skrivstil. Vi satte oss ner och klockan slog ett. Direkt efter det började Binns mala på. Alla såg ut att kunna sova. Jag och Hermione satt däremot och tittade intresserat på Binns. Vi skrev lydigt ner allt han sa, men efter två timmar började vi bli störda av Rons snarkningar. Jag vände på hans huvud och snarkningarna upphörde.

Det ringde ut och Binns slutade läsa. Vi hade inte fått läxor, eftersom jag och Hermione ju inte fick bakläxa på förvandlingskonsten, Sprout var snäll och gav oss inga, och inte binns heller.
Skoldagen var över. Jag och Hermione gick upp till uppehållsrummet och började spela trollkarlsschack. Hermione vann knappt. Efter tre timmar var det middag. Vi gick ner och åt. Det var rostbiff och potatisgratäng.

Efter en lång dag, som var rikligt med prat, lektioner och blickar på Harry, somnade jag, väldigt utmattad.

Naaaw!! Så bra :3
När blir de ihoooop??
Förlåt att jag är otålig men liksom...NAAAAW!!!

Superbra! ♥^^

Meeer :3333333

Kapitel 10
Äntligen

Harry

Jag tittar på May. Hon håller i min arm. Hon drog just bort mig från Dudley och hans gäng. Jag tittar på hennes söta ansikte och ger ifrån mig ett litet tack. Jag ser hur hon vinkar mig farväl och hoppar in i sin neongröna Porsche tillsammans med sin tvilling Masy, sin mamma och sin pappa.


Jag suckade åt minnet. Det var lördag, och May var nere hos hufflepuff för att besöka Masy. Och hur visste jag det? Jag visste allt om May. Jag har varit obotligt förälskad i henne sedan jag såg in i hennes varma, grön grå ögon för första gången. Jag önskade att jag hade henne här, kunde krama henne. Men det gick inte. Jag kunde inte bli tillsammans med henne... Dudley skulle i princip döda honom i så fall. Han var ju kär i henne.

Jag ryste till och såg en bild av Dudley i frack och May i bröllopskänning. Jag slog till sig själv. Det handlar inte bara om mig. Hon gillade ju inte mig. Jag hade alltid inbillat mig att se en ton beundran i hennes ansikte, men som alltid låtsades jag väl. Fast.. Det skulle ju aldrig skada att fråga.
Jag bråkade med mig själv. Det var två arga röster som bråkade i mitt huvud.
"Det skulle aldrig skada att fråga!"
"Hon gillar ju inte ens dig!"
"Varför drog hon bort mig från Dudley och de andra?"
"För att hon tyckte synd om dig, ditt pucko."

Jag hörde Rons röst.
"HALLÅ!!! Harry till planeten jorden"
Ron skakade mig hårt.
"Ron, lugna dig, jag tänker bara!"
"På vad? Tjejer kanske?"
Ron hade gissat rätt. Han kanske borde få veta.. Vi var ju trots allt bästa vänner. Men.. Det här.. Det kändes liksom privat.. Inte än, bestämde jag mig för.
"Nej Ron.. Jag tänker på förvandlingskonsten."
Ron skrattade.
"Ja visst, och jag äger Merlins kalsonger.."
"Ron.. Lita på mig.."

Jag hade bestämt mig nu. Jag skulle fråga chans på May. Jag brydde mig inte om rösten i mitt huvud. Jag hade varit jättekär i henne sedan ettan. Ettan. Och hon hade också börjat på hogwarts. Jag trodde inte på gud, men detta måste vara något.. typ tecken. Jag skickade lappen med Ron, som flinade.
"Det var alltså tjejer du tänkte på?" Jag rodnade.

Efter en halvtimme kom May tillbaka. Hon satte sig i soffan bredvid mig. Jag vände mitt ansikte mot hennes och såg in i hennes varma, gröngrå ögon. Och hon öppnade munnen och pratade.
"Jag har också varit kär i dig sedan ettan..."
Hon rodnade och tittade ner på sina knän. Jag vände försiktigt upp hennes ansikte mot mitt, och gav henne en kyss. Hon besvarade den. Det var det mest fantastiska ögonblicket i mitt liv. Vi kysste varandra en lång stund och då vi slutade sa hon "Jag älskar dig, Harry.."
"Och jag dig, May"

Hoppades ni gillade kapitlet! I såfall gilla gärna, länka till era vänner och kommentera! Det skulle betyda mkt! //Isabelle

NAWWWW
♥♥♥
Det var superbra!

AMAGADAAAAAA DÖÖÖÖÖR JAAAAJAJAJAJAJJAJAAJAAA ÄNTLIGEN YES!!! BLÖBLÖBLÖBLÖBLÖBLÖBLOBFNDLFKCIWJSKLXLDGAAAAAAAAAAAAH!!!!!!

Kapitel 11
Lyckliga i alla sina dagar

Jag såg in i Harrys ögon. Han hade just kysst mig. På munnen. Detta var det mest fantastiska ögonblicket i mitt liv. Ingen kunde förstöra det. Inte ens om Voldemort kom inrusande, var jag och Harry instängd i en sorts bubbla, utestängd från omvärlden.
"May, ska vi ta en promenad på skolområdet?"
Jag nickade. Jag tog hans hand och vi gick ut. Utomhus var natten klar och stjärnorna gnistrade som ädelstenar.
"Harry, vet du varför jag blev så glad över att hamna i Gryffindor?" frågade jag honom.
"Nej.."
"Jo, Harry, för att jag ville hamna i samma elevhem som du...

Han log mot mig.
"Jag blev också jätteglad då sorteringshatten ropade ut dig till Gryffindor.."
Jag tittade in i hans klargröna ögon och gav honom en kram.
Han klappade mig på ryggen. Jag ställde mig bredvid honom och jag satte mig ner. Han gjorde samma sak exakt samtidigt, som om vi var magneter. Vi lade armarna på varandras axlar och tittade upp i den vackra, stjärnfyllda himlen och tänkte att Harrys ögon såg ut som blänkande stjärnor. Vi kysste varandra igen och allt var så fantastiskt.



Förlåt för ett kort kapitel! Jag hade brist på ideer efter att ha skrivit 2 andra kapitel idag.. Hoppas ändå att ni gillade kapitlet! I såfall gilla gärna, länka till era vänner och kommentera! Det skulle betyda sjukt mycket!! //Isabelle