(Drarry) Som att dansa med djävulen

Så.. Jag fick en liten idé och yeah. Man kanske inte fattar så mycket i denna del, om ni nu är efterblivna eller så. Men ni kommer antagligen fatta hur allt ligger till i nästa del, som även kommer vara väldigt Drarry-ig, om det nu blir som jag tänkt.
Hoppas det duger ändå, även om det kanske blev lite slarvigt eller så haha.
~
5.
"Stressad?"
Sirius höga röst fick resten av folket att tystna. Dom tittade upp från sina tallrikar och följde mannens blick.
Han tittade menande på Draco, som under hela måltiden sneglat på köksklockan.
"Nejdå. Jag ska bara, uhm, träffa Pansy snart.", mumlade Draco och stirrade ned i sin nästan tomma tallrik.
Det störde Harry. Inte att han stirrade ned i tallriken, utan att han skulle träffa Pansy. Det var nära att han ställde sig upp och skrek något i stil med "Varför ska du träffa henne? Duger inte jag?". Men han hade tydligen en gnutta vett kvar i huvudet, för han satt tyst kvar.
"Så trevligt.", sa Sirius.
Draco nickade kort, ställde sig upp, tackade tyst för maten och sedan försvann han. Harry tittade efter honom, märkte att det var något som var fel. Borde han inte se gladare ut, om han skulle träffa Pansy? Dom kanske hade bråkat.
Genast blev Harry lite gladare. Men lyckan varade inte så länge, han rycktes nämligen tillbaks till verkligen av Rons röst.
"Vart är Ginny?"
"Hon var visst inte så hungrig.", svarade Molly.
Hermione fångade Harrys blick, och han förstod direkt att hon hade pratat med Ginny. Antagligen hade hon överdrivit massor. Plötsligt blev Harry väldigt irriterad på henne. Och på Hermione. Han önskade att Draco aldrig hade lämnat bordet.
När han hörde hur ytterdörren slog igen suckade han lågt. Fan.
Han hatade känslan av att vara beroende av någon. Speciellt när denna någon var Draco Malfoy.

Draco gick som så många gånger förut längs den långa grusgången och svor för sig själv. Han ångrade nästan att han inte stannade kvar i huset. Där var han i alla fall säker. Där kunde han gömma sig, och försöka glömma bort sitt löfte.
Men han visste att det egentligen inte skulle gå. Han var tvungen att göra detta.
Med en darrande hand knackade han på den kalla porten, och den öppnades nästan genast. Den magra husalfen bugade sig för honom innan han stängde dörren bakom dom.
"Draco?"
En man med lika ljust hår som Draco själv steg fram ur mörkret och log svagt.
"Far.", mumlade Draco.
"Han väntar på dig där uppe.", sa Lucius och gav sin son en lätt klapp på ena axeln innan han försvann.
Draco rös. Nu var det dags. Nu skulle han berätta att planen hittills hade fungerat. Att dom hade gått på allt.
Han tog ett djupt andetag och steg sakta men säkert upp för spiraltrappan. Hjärtat bultade, svetten rann. Han hade träffat den där mannen massor av gånger, men det var lika läskigt varje gång. Ja, han var rädd. Eller, rädd var en klar underdrift.
Han var skräckslagen.

Awesome! ♥

Jaaa nytt kapitel "."

"Far.", mumlade Draco.
"Han väntar på dig där uppe.", sa Lucius och gav sin son en lätt klapp på ena axeln innan han försvann.
Draco rös. Nu var det dags. Nu skulle han berätta att planen hittills hade fungerat. Att dom hade gått på allt.
Han tog ett djupt andetag och steg sakta men säkert upp för spiraltrappan. Hjärtat bultade, svetten rann. Han hade träffat den där mannen massor av gånger, men det var lika läskigt varje gång. Ja, han var rädd. Eller, rädd var en klar underdrift.
Han var skräckslagen."


VAD SKA HÄNDA NU DET ÄR SÅ BRA OCH SÅ SPÄNNANDE SHIT OMG JAG DÖR

grymm!

Finns inte ord för att beskriva hur bra dennna ff är! Och jag brukar inte ens gilla Drarry..

Lika bra som alltid!

6.
Dom röda ögonen riktigt lyste i mörkret, och när en hes röst tyst väst "lumos" blottades ett blekt ormliknande ansikte.
Voldemort pekade på en stol med sitt magra finger. Draco satte sig försiktigt ned. Han märkte då att det långa bordet var dukat med en rejäl middag.
Han stirrade ned i sin tallrik, som av magi höll på att fyllas med mat. Voldemort stirrade på honom. Det kände han.
"Du är sen.", sa mannen plötsligt.
Draco rös. Var han? Skulle han.. skulle han straffas för det?
Voldemort gav ifrån sig ett glädjelöst skratt, och tänkte precis påpeka att det inte var så viktigt då det endast gällde några sekunder, när dörren for upp och fyra personer gick in. Draco log försiktigt mot sin mor, som besvarade leendet. Bredvid henne gick hans far och strax bakom dom kom Bellatrix och Snape - som tyst diskuterade om något.
Draco lyckades uppfatta sitt namn, men vågade inte fråga någon av dom vad dom pratade om. Han var ganska säker på att han inte ville veta det.
Rummet var plötsligt fullt av folk. Dom var klädda i allt från mantlar till kostym. Vissa var alldeles håriga i ansiktet, andra hade en massa ärr.
Dom alla tittade på honom. Han stod i centrum och vanligtvis brukade han ju gilla det, men nu var det bara väldigt obehagligt.
"Välkomna.", sa Voldemort högt och tydligt. "Jag tror att Draco här har lyckats med sin uppgift?"
Draco nickade lätt, han vågade fortfarande inte möta mannens blick, utan stirrade istället på en bit kyckling.
"Se, det var bra att lära honom ocklumenering!", sa Bellatrix med en lätt stolthet i rösten. Hon var inte stolt för att Draco hade lyckats, utan för att det var hon som hade lärt honom det.
Voldemort ignorerade henne.
"Och du vet vad du ska göra härnäst?"
Draco nickade igen.
"Svara mig.", röt Voldemort.
"J-ja.", mumlade Draco.
Skratt hördes från alla håll och kanter. En man med mycket hårigt ansikte och lätt trasiga kläder började tala.
"Jag tror knappast han kommer klara det. Han är bara ett litet barn."
Folk skrattade igen och mumlade instämmande. Lucius fnös bara.
"Draco är en utmärkt trollkarl och kommer klara detta. Eller hur, Draco?"
Efter sin fars ord vågade Draco möta dom röda ögonen.
"Ja.", sa han högt.
Voldemort log elakt och betraktade den lilla familjen.
"Vi får ju inte riskera att du fegar ur..", började han. "Så kom hit, och räck mig din arm."
"Min herre!", utbrast Snape.
Voldemort låtsades inte om honom.
"Jag antar att du har hört talas om den obrytbara eden."
Draco nickade, fortfarande med blicken fäst på dom röda ögonen.
"Så bra. Bellatrix, kan du göra oss den stora äran?", sa Voldemort.
Bellatrix hoppade glatt av stolen, drog med sig Draco och ställde sig bredvid Voldemort som också ställt sig upp.
"Såå.. Draco Malfoy, lovar du att..", hon vände sig mot Voldemort.
"Få hit Harry Potter.", sa Voldemort.
"Få hit Harry Potter.", upprepade Bellatrix.
"Ja.", svarade Draco utan att riktigt tänka sig för.
Han visste mycket väl vad han hade gett sig in på. Men han visste även att om han lät bli att göra som denna man sa, skulle han bli dödad väldigt fort.
Han visste också att om han misslyckades, skulle han dö. Det var ju så det var. Men han skulle inte misslyckas.
Han skulle klara detta.
Hellre Potter än han själv.
~
Känns som att detta blir ett sånt här inlägg jag kommer ångra sedan. MEN WHATEVAH.
Mer? <:

KLART VI VILL HA MER!

Trots att jag vet att det troligtvis inte kommer bli så hoppas jag på ett mirakel eller nått! O:
Inte får Draco dö! Om Voldemort tänker döda drarry kan han faktiskt ta och dö själv! O:

bra