Dramione - A love story. [SV]

super bra!

Nonononononononononononononononoonnon
can't deal with this
Ge mig mer författare! Jag behöver mer xD
Fast okay då, jag får vänta tålmodigt tills på söndag. Det kommer att bli svårt, men jag får överleva. .___.

Älskar hur du skriver. Det är så målande. Du fångar karaktärerna på ett jättebra sätt. ♥

Ny läsare c: Du skriver fantastiskt!

Dundermegabra!

ååå längtat som en galning då jag var på semester!
och äntlige nytt kapitell! har längtat sm sagt!

Awsome!

Åh, ny läsare och bevakar självklart!!!
Du skriver så awsome, men varför måste det sluta när det är som mest spännande?! Ó.Ò
Åh, jag älskar storyn och allting , jag har verkligen ingen kritik!!!
Måste säga igen att din ff är awsome, och hoppas du skriver mer snart ♥

Jag blir så sjukt glad när jag läser era kommentarer,ni är bäst! Detta kapitel blev rätt så kort enligt mig, men eftersom jag åker bort i några dagar på tisdag (igen x)) så ska jag försöka skriva ett till kapitel innan dess! ♥♥

Kapitel 5.
Draco:

Onsdagen kröp fram i snigelfart, först dubbeltimme i Örtlära tillsammans med Ravenclawarna, sedan Förvandlingskonst, lunch, dubbeltimme i Försvar mot Svartkonster och Trollkonsthistoria. De hade fått tonvis med läxor i varje ämne och Draco var inte den ena Slytherinaren som flitigt pluggade i uppehållsrummet.
När klockan började närma sig halv nio plockade han diskret ihop sina saker och dumpade dem på sin säng i sovsalen. Ingen verkade märka att han lämnade uppehållsrummet, eftersom alla var djupt försunkna i läroböcker och långa uppsatser, men så snart han klivit ut genom porträtthålet slog någon händerna för ögonen på honom och sa:
”Gissa vem?” med kvittrande röst.
”Pansy…” muttrade Draco.
”Just precis!” halv skrek Pansy förtjust och omfamnade honom så hårt att han nästan tappade andan.
Utan att varken le eller krama tillbaka harklade han sig och försökte knuffa undan henne.
”Eh, Pansy, jag måste… eh… prata med professor Snape om en sak…”
”Bra, då följer jag med!” Hon släppte taget om hans hals, men grep istället tag i hans hand och placerade den i hennes. Han drog sig loss.
”Nej det går inte!” utbrast han och hon tittade konstigt på honom. ”Han sa att jag skulle komma ensam!” tillade han hastigt.
Pansy drog sig motvilligt undan men ryckte sedan på axlarna.
”Jaja, men när du kommer tillbaka kan vi plugga tillsammans!” ropade hon glatt, men Draco hörde henne knappt eftersom han redan försvunnit bakom hörnet.

Hermione:
”Han kommer inte, han kommer inte, varför skulle han ens göra det?” tänkte Hermione ilsket. Hur kunde hon vara så dum att hon bett honom möta henne här, inte nog med att hon visste att han inte skulle komma, september luften var iskall.
Hermione reste sig upp och började gå fram och tillbaka vid strandkanten. Hon var inte det minsta orolig över att någon skulle få syn på henne, för även om utegångsförbudet började kl. 21.00 varje kväll hade prefekterna tillstånd att vara uppe i slottet eller ute på skolgården lite längre utifall att de hade en bra andledning. Eftersom Hermiones andledning högst troligt inte skulle accepteras av lärarna planerade hon att dra en liten vit lögn ifall hon träffade på någon.
Hon slängde en blick på armbandsuret på sin högra handled. 20.53.
Någon harklade sig bakom henne och hon hoppade till medan handen automatiskt letade efter trollspöt i bakfickan.
Hon vände sig om och hjärtat tog ett skutt i bröstet på henne när hon fick syn på det vitblonda håret och lysande grå ögonen.


Draco:
Draco harklade sig och han såg hur Hermione hoppade till. Hon vände sig om och han kände hur kinderna hettade.
”Vi behöver prata.” sade hon efter en stund.
”Jag vet.” svarade han och satte sig ner på en liten sandplätt nära vattenkanten.
Hon slog sig ned bredvid honom, inte allt för nära.
”Varför gjorde du det?” frågade hon efter en stund. Hon såg inte på honom, men han kunde se hur en rodnad spred sig på hennes kinder.
Han satt tyst en stund men svarade till slut.
”Jag vet inte.” Det var inte riktigt en lögn, även om det inte var hela sanningen. Han visste inte varför han hade kysst henne just då, men andledningen till att han kysst henne var för att han var kär i henne.
”Jag trodde inte ens att du ville röra i en smutskalle som mig.” Han kunde höra att hon var nära till tårar och han ville slå armarna om henne, vagga henne i sin famn och trösta henne. Men han rörde sig inte ur fläcken. Skuldkänslorna bildade en klump i halsen och han kände att tårarna var på väg.
”Förlåt.” viskade han. ”Jag vet att jag har varit världens idiot mot dig och…”
”Jag vet, men det är inte därför jag är arg!” hon hade höjt rösten och nu blängde hon ilsket på honom. ”Jag är arg för att du kysste mig och det har jag all rätt att vara, du kan inte bara mobba mig och mina bästa vänner i fyra år och sedan bara kyssa mig och tro att-”
Innan hon hann avsluta meningen hade han böjt sig fram och kysst henne på munnen. Igen.

Oh, snap, detta var ett helt amazing kapitel! Mer, snälla! Du äger ♥

Oj, hjälp! helt otroligt bra! vill bara ha mer nu! du är super duktig på att skriva!