Mörkertronen

A-O maj gad Hanne. Du är fabulostisk.

Aww ♥ Tack! Ska se om jag kan lyckas skriva klart nästa kapitel ikväll :3 då lägger jag upp det (är lite orolig att jag väntar för länge mellan kapitlen hmm)

Hanlio, jaaaa!!

Ehuhumm...har vart lite oaktiv...men så bra att det kommer ett till kapitel snart

Okej här kommer det.
Alldeles för sent.
Dont hate me ... ?

MEN TACK ÅH NI ÄR SNÄLLA
_____________________________________

Kapitel 6 – Varför?

”Så jag är alltså som nån jäkla lärling!? Som måste följa efter dig vart du än går?!”
Maura kunde inte se hela sin fars ansikte men hon såg hur hans ena mungipa drogs upp i ett belåtet leende som tydligt visade att han tyckte det var underhållande att se sin dotter så ilsken för småsaker.
”Nej, inte överallt, bara vid såna här tillfällen.”
De fortsatte längst korridoren mot tronsalen på första våningen där en skara av tjänstefolk, tjänstemän och kungens generaler samlats för att diskutera mordet på prinsessan. Det var en stor händelse som spred skräck i hoven eftersom det mycket tydligt kunde vara en mördare som var i farten. Och om det var en skicklig mördare – som det verkade vara – skulle ingen gå säker. Särskilt kungen och – inte minst – tronarvingen var utsatta. Trots att folket inte sett eller hört något om den mystiska och tystlåtna Mörkerprinsessan från den andra världen ville de inte få hennes halvbror Mörkerprins Arrax på tronen. De visste om att då skulle landet vara satt i krig i samma stund som han fick kronan sänkt på sin hjässa.
”När du ska meddela tjänstefolket om mordet?”
Hennes far vände sig tvärt om och hans irisar fäste sig på henne.
”Det ska jag inte, jag ska undersöka mordet. Man meddelar aldrig tjänare om såna här saker.”
Han vände sig sedan om och stegade in i tronsalen och fick på så sätt sista ordet.
Tronsalen var centrumet i hela palatset. Därför var rummet lika stort som en fotbollsplan och i slutet av den stod en magnifik tron upphöjd på tjugo trappsteg. Den var vackert gjord i glänsande, svart sten som glittrade svagt i ljuset från de hundratals ljus som satt på de gigantiska ljuskronorna. Högst upp på tronen, ovanför kungens huvud, satt lysande, silvriga stenar som Maura var säker på var dyrare än en diamant där hemma.
Mitt emot tronen, i andra änden av tronrummet, tornade sig den tio meter breda porten upp. Den var snidad i mörkt trä och det krävdes tio män för att få upp den. Den kunde reglas inifrån och sniderierna föreställde stora slag och övrigt som fick Mörkerriket att se större ut jämfört med de andra.
Tronsalen hade varit mörk och dyster om det inte varit för ljuskronorna eftersom de enda fönstrena var i taket och alla deras färger kastade vackra skuggor över salen vid de få tillfällena då det fanns en sol på himlen.
Vid sidan av i salen stod en mindre massa som bestod av fyra av konungens generaler, sju av drottningens och dom övriga prinsessornas kammarjungfruar och ett tiotal simpla tjänare och soldater. De tystnade när de kände den kalla närheten av Mörkerkonungen Mordred den III.
”Ers höghet.” sa general Hawk som var förvånansvärt orädd för den kallsinniga kungen.
Han var lika gammal som kungen och hade faktiskt varit hans lekkamrat i den yngra åldern, fast detta visste inte Maura om. Precis som alla invånare i Mörkerrikets huvudstad hade han bläcksvart hår och mörka ögon. Hans ansiktsdrag var – otroligt nog – mjukare än de andra generalernas och Maura hade ofta hört honom skratta med soldaterna nere i köket när hon smugit förbi. Och med konungen hade han också skrattat några gånger även om det varit tystare. Till och med den där drottningen kunde han prata med med mjuka ögon.
Men när Maura var i närheten var alltid hans ögon hårda och han var allvarlig. Hon brydde sig dock inte om det eftersom som han bara var en av många som gjorde det.
”Har du undersökt trappan, general?” frågade hennes fars dova röst.
Generalen fick syn på Maura som allvarligt och tyst stod snett bakom kungen och hans ansikte blev kallt.
”Jadå, Ers Höghet.” svarade han.
Han gjorde en gest mot tjänarna och soldaterna bakom honom att gå tillbaka till det de sysslade med. De tre övriga generalerna tog ett steg fram så att de kunde höra när general Hawk berättade sin rapport om mordet.
”Det är troligast att Mörkerprinsessan Amata knuffades över trappräcket och bröt nacken när hon landade på trappan. Det skedde antagligen kring klockan tre på natten under vaktbytet. Hon måste ha känt den här personen eftersom spåren på golvet inte visar på att hon protesterade på nåt sätt.”
Konungen tittade tyst på generalen i ett ögonblick.
”Det finns inget mer som kan hjälpa oss?”
”Nej.”
Konungen var tyst.

Kvällen nådde tillslut det dystra och spända slottet. De sista av dagens strålar strök över den svarta skogens trädtoppar och Maura stod trött vid det höga fönstret och tittade på konststycket som spelades upp framför henne.
Frågor som inte fått svar virvlade runt. Varför mördades Amata? Vem hade mördaren varit? Hade Amata haft en hemlig älskare? Eller kanske det varit en tjänare? Eller hade hon faktiskt tagit självmord? Maura skakade på huvudet. General Hawk hade tydligt räknat upp bevisen på att någon puttat ner henne.
Maura gav ifrån sig ett morr som jag till kanten fylld med ren frustration.
Tanken på att det var självmord ville inte lämna henne. Det var som ett gigantiskt pussel. Och allt hade bevisat på att det var självmord om det inte varit för den där lilla detaljen.
”Det är troligast att Mörkerprinsessan Amata knuffades över trappräcket och bröt nacken när hon landade på trappan- ”
Maura hade redan insett att hon trott fel. Men tanken ville bara inte lämna henne ifred.
Hon slog till väggen och kände hur träkarmen tyst knakade till.
Hon stannade förvånat upp. Hon stirrade på det tydliga märket i träet där hon slagit. Hon var så förvånad att hon inte märkte hur den dunkande smärtan i knogarna långsamt blev ett blåmärke.
Hon rynkade pannan.
”När- ”
Sen suckade hon. Det var egentligen inte så konstigt. Enda sedan hon kom dit hade hon tränat varje dag med det där fördömda svärdet och det hade självklart ökat hennes styrka. Men hon hade inte väntat sig så mycket. Hon visste inte vad hon skulle tycka.
Hon grimaserade när smärtan gjorde sig till känna. Egentligen skulle hon inte vara så stolt. Dödsprinsen hade övat svärdfäktning och brottning sen han var 15 och antagligen likaså med de andra. Hon hade ingen chans. Ingen jäkla chans.
Hon sjönk ihop på sängen. Vad hade hon gjort för fel för att hamna i den här situationen?
Hennes halvsyster gick och dog utan att lämna någon större ledtråd, hennes fars familj hatade henne (och hon gjorde likaså) särskilt hennes äldsta halvbror som skyllde på henne för Amatas död, hennes fiender var starkare och erfarnare än henne och dom skulle kunna hugga ner henne direkt.
Och sen var hennes mamma död. Det brände i halsen och sved i ögonen. Hennes halvbröder var döda. Hon la sig ner på de stora bädden.
Hon var fast i en främmande värld utan att kunna fly. Hon var fast. Omgiven av monster och det dök upp nya bakom varje krök. Hon kände sig instängd i en liten bur och monster sträckte sina långa klor och vassa tänder för att nå henne och hon var rädd. Hon var så rädd.
Tårrna rann utan att hon hindrade sig.

Sweet dreams are made of this,
Who am I to disagree?
Travel the world and the seven seas
Everebody's lookin' for something
Some of them want to use you
Some of them want to get use by you
Some of them want to abuse you
Some of them want to be abused

________________________________

Återigen ett väldigt tråkigt kapitel.
WTF
kan jag aldrig lära mig?
I alla fall dröjer det nu kanske ett kapitel tills mötet med de fyra konungarikena ska äga rum. Hoho, då ska ni få träffa kronprinsarna
I AM SO EXCITED
Hoppas att ni står ut tills nästa alldeles för långt borta uppdatering med nästa kapitel
♥

Vi står ut♥ bra kapitel

ggreym!!

ASJNHIGSBEIF SÅ BÄST HANNE JAG TROR JAG DÖR SNÄLLA NÅN DU ÄR FABULOSTISK.

♥ finner ingen kommentar