Skuggans födelse (DEK 2)

Jag har inte tittat igenom, så jag vet inte Läser så mycket både här och var att jag säkert blandat ihop

Lördag igen då Måste säga att jag verkligen har längtat >.< Jag älskar att lägga ut kapitel eftersom att jag jämt får läsa era underbara kommentarer som jämt får mig att le :3

•••

Kapitel 3 Del 3


Klorlukten sticker i näsan och jag känner fukten mot huden och alla hårstrån som ställer sig på ända. Jag ryser till och går bort mot simbana 8 med den vita handduken tätt intill kroppen.
”Skolan tänker ta kol på oss”, säger Evelina bestämt.
”Japp…” säger jag.
”I vilken skola måste man simma första dagen efter sommarlovet?” frågar Samantha bittert.
”Haha, du hatar att simma, det är därför du säger så”, skrattar jag.
”Självklart hatar jag det!” säger hon upprört. ”Människan hör hemma ovanför vatten! Man ska väl inte vara tvungen att kunna simma som en fisk? Tänk er, om vi människor skulle ägna mer tid åt forskning istället för att lära ut ungar att simma, eller simma själva, så skulle vi vara mer framgångsrika!”
”Så du menar att vi ska gå runt smutsiga?” frågar jag, för jag vet att det är en sådan fråga jag borde fråga. För dem är jag fortfarande samma Laurina som innan sommarlovet, och då skulle jag ha pratat så här, tror jag. Fast nu känner jag mer äcklad av det här ”vanliga” pratet. Inte under en hel timme har någon påmint mig om att någon vill döda mig, att jag är utvald, att jag borde göra något, jag har inte ens fått en utskällning av Eld för att jag har använt honom fel eller för att jag har gjort något som inte passar en utvald.
”Nej, det tar man snabba bad till, eller en snabb dusch”, svarar hon.
”Eller så simmar vi en å”, säger jag irriterat. ”Då kostar det inte massor för vattnet och vi kanske upptäcker en ny fiskart när vi tar ett snabbt dopp”, säger jag och sätter mig på bänken vid bana 8.
”Är du säker på att du mår bra?” frågar Evelina och Samantha i mun på varandra.
”Ja, förlåt”, säger jag och börjar massera tinningen.
Laurina, det är inte deras fel att de är helt magilösa, eller tristara, tänker jag besviket.
”Är du hundra?” frågar Samantha.
”Nej”, säger jag. ”Jag är bara sexton, inte hundra.” Det får det att rycka till i mungipan på dem båda två.
”Nej, men skämt åsido, jag mår helt okej, bara en envis huvudvärk och min mens är snart på väg”, ljuger jag. Det verkar få dem att slappna av och sätter sig bredvid mig, en på varsin sida om mig.
”Nå? 19 bröst och 8 rygg, vad väntar ni på?” säger Amara när hon har klampat in med irriterade steg, och till skillnad till mig verkar hon redan fått sin mens – eller så beror det på att hon helt enkelt är Amara.
”Skämtar du?” råkar jag säga.
”Åh, är det miss Jag Har Gått Och Blivit Uppkäftig Under Sommarlovet?” frågar hon med tillgjord röst och tittar förbannat på mig – hon är på tok för lättirriterad. Jag höjer lätt på ögonbrynet, vilket har kommit att bli en vana.
”Ja, och jag antar att du är Mrs. Jag Är Utbildad Lärare Utan Lärarutbildning?” svarar jag lugnt. Tillskillnad från mig verkar hon inte kunna behärska sig utan stirrar på mig medan hennes fyrkantiga ansikte blir rött av ilska och ögonen glimmar farligt.
”Ner med dig i vattnet, miss Uppkäftig!”, tjuter hon och pekar på vattnet. Jag fortsätter titta på henne. ”HOPPA NER I DET JÄVLA VATTNET!” ryter hon så högt och argt att klassen börjar skratta. Ekot studsar tillbaka mot oss. Jag rycker nonchalant på axlarna och går ner i vattnet. Jag ryser till när kylan nuddar min hud och jag kastar mig i så att jag slipper gå en bit i taget.
”Nej, nej!” skriker Amara. ”Hoppa i!” säger hon som om jag inte förstod något. Jag suckar och himlar med ögonen och ser henne bli – om det är möjligt – mer röd än förut. Jag ställer mig upp vid kanten och hoppar i istället. När vattnet omgiver min kropp så händer något. Ovanför mig hör jag Amara ropa att jag ska simma dubbelt så mycket, och om jag lyckas så slipper klassen lektionen, men alla ska stanna kvar tills jag lyckas, och om jag inte accepterar utmaningen måste alla simma ändå. En utmaning som jag mer än gärna tar emot. Jag sträcker upp handen och gör tummen upp.
När hela min kropp är under vattnet igen känner jag det kalla på mig. Jag försöker nästan suga i mig vattnet med kroppen, fastän jag vet att det inte går. Jag tar första simtaget och känner hur kroppen nästan blir ett med vattnet.
Jag följer vattnets rörelser och simmar lättare än någonsin. Varje simtag känns naturligt och inte en enda gång skriker mina lungor efter luft.
När jag sneglar åt höger så ser jag Vatten simma bredvid mig i en vattenandes kropp. Hon skrattar och ler och simmar fortare. Även jag simmar fortare så att jag hinner ikapp henne. Någonstans vagt inom mig hör jag hur klassen börjar prata förvirrat och några ropar oroligt. När jag har nått slutet av denna längd ställer jag mig upp i min vanliga kropp med min vita baddräkt för att det ska se ut som om jag hämtar luft, sedan dyker jag igen och kör min tävling med Vatten. Aldrig någonsin trodde jag att man kunde hålla andan så länge, men det är väl inte det jag gör heller, antar jag.
Jag lånar en vattenandes kropp nu, eller hur? frågar jag och känner mig bara allmänt lycklig, som om jag inte hade några bekymmer, ingen som vill döda mig. Inte ens den sista tanken lyckas få mig på dåligt humör.
Ja, svarar Vatten och simmar ännu snabbare, snabbare än en människa någonsin skulle kunna, och jag följer efter. Jag känner skrattet som bubblar inom mig och låter det sippra ut. Till min förtjusning så hörs inte mitt vanliga skratt utan ett melodisk, klingande skratt som låter mer som en melodi än ett skratt. Jag skrattar ännu mer och fortsätter simma. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan njutning av att simma.
När Vatten och jag når andra änden så ställer jag mig upp igen för att ”ta luft” och dyker sedan ner igen efter en sekund. Vattens skimrande, lånade kropp och min lånade kropp fortsätter tävla med varandra, och varje gång så hamnar vi lika. Jag undrar vad alla de andra tänker när min kropp försvinner varje gång jag dyker?
Leendet på våra läppar försvinner aldrig.
Vi simmar, skrattar, tävlar, simmar ännu snabbare, når slutet och jag ”tar luft”, vi upprepar det hela tiden, och aldrig blir det mindre tråkigt för det. Jag känner bara den underbara, ljuva lyckan i mig, lyckan skapad av vattnet runt oss.
Sista nu, säger Vatten och ger järnet. Hon snurrar och simmar på en och samma gång, på det vis man har sett sjöjungfrur göra i filmer. Jag gör likadant och ännu mer skratt kommer ur mig. När vi når slutet ser jag hur Vattens skimmer försvinner och jag förstår att vi har simmat färdigt nu, mina längder är över.
Jag ställer mig upp och går upp ur bassängen, fortfarande med den sprudlande glädjen inom mig. Mina klasskamrater stirrar på mig som om jag vore galen.
Vattnet droppar ner från mig och jag känner hur håren ställer sig på ända.
”Jag antar att lektionen är slut?” frågar jag och mina muskler i ansiktet får ont av det stora leendet jag ler. Amara bara stirrar stumt på mig, utan att röra en min. Jag tittar oroligt på klockan på den ljust blå väggen och sväljer. Det där var inte bra… Det tog mig fem minuter att simma 38 längder på bröst och 16 på rygg, och allt under vattnet…
”… Oj…?” får jag fram.
”Oj”, instämmer Angel.
”Fan…” mumlar jag. Det förklarar dem konstiga blickarna från klassen och varför Amara inte kan slita blicken från mig. Faktum är att ingen utom Angel kan det.
”Var det roligt?” frågar hon.
”Ja”, svarar jag och nickar. Leendet som prydde mina läppar är inte kvar, även om glädjen än finns i bröstet.
”Du förklarar sen, antar jag?” fortsätter hon. Jag nickar ännu en gång.
”Japp…” säger jag och hör hur kusligt det låter när ekot svarar en. Japp… japp… japp… japp…
Jag ryser nästan till när mitt ord upprepas.
”Nej, du förklara nu”, säger Amara.
”Nej, för lektionen är slut”, säger jag och går och tar min handduk. ”Och jag ska ta min dusch nu och byta om”, fortsätter jag och lämnar simhallen som är så tyst att man skulle höra en knappnål falla, fastän den är full av folk som borde föra massor med oväsen. Trots gåshuden jag har så fryser jag egentligen inte.
Jag går med högburet huvud bort från bassänger och lyckas hålla balansen trots det hala golvet. Jag går bort från simbassängernas blåa vatten och in i omklädningsrummen och tar fram schampot och går sedan bort till duscharna.
Jag tar av mig den vita baddräkten och sätter på en av duscharna. Jag låter vattnen skölja kroppen och tvålar in mig med tvålen som finns här. Den ljuva känslan av vatten är helt borta nu, men glädjen och lyckan är kvar. Jag ler och börjar tvätta håret. Jag vänder ryggen till, drar igen duschdraperiet och använder schampot, tre gånger för att lyckas få bort det mesta av klorlukten. Jag vrider ut vattnet ur baddräkten och går bort för att hämta handduken med baddräkten och schampot i handen.
När jag har handduken och har virrat mig in i den så ser jag att duscharna fortfarande är tomma.
”Varför?” mumlar jag. Jag bestämmer mig och går tillbaka ut till bassängerna.
”Hallå?” säger jag när jag ser klassen. ”Varför har ni inte…” börjar jag men hinner inte säga mer än så. Angel sitter helt blek i ansiktet och viftar med handen framför Linnéas ansikte.
”Laurina…” säger hon svagt när hon hör mig. Hon springer fram till mig i den svarta bikinin och slår armarna runt halsen på mig.
”Jag följde efter… Men när jag märkte att… att de inte följde efter… så… så gick jag tillbaka och… och då var allt så här…” säger hon osammanhängande och jag börjar oroa mig över att hon kanske är i chock. Men när jag ser klassen så börjar jag förstå. De står stilla, blinkar inte ens. Vissa har fortfarande armen utsträckt och andra sitter halvupprätta.
”Tiden… Den har stannat!” viskar jag förfärat men kan heller inte låta bli att känna mig fascinerad.
”Det är inte det värsta”, säger Angel, som om det skulle finnas något värre än att tiden har stannat. ”Kolla bassängen.”
Jag riktar blicken mot bassängen och ser blodröda, svarta och vita fjädrar över vattenytan.
Livet går inte alltid sådär lätt, vänta bara, snart möts vi.
Jag sväljer hårt. Jag är inte fascinerad längre, och lyckoruset är definitivt borta.
Jag har fått käka upp mina egna ord; det här är värre.

•••

Hoppas ni gillade det! Finns säkert ett eller annat slarvfel men jag hoppas man förstår vad det står i alla fall ^^

Det här var det sista "stycket" på det här kapitlet ^^

Längtar redan efter att få läsa en eller annan kommentar x) :3 (för alla som inte vet, jag missbrukar smileys x) )

Aaaaa!!! SÅÅÅÅÅ BRA!!!!

Super # Kul med simmandet! # Spänannde # MEEEEER!!!!!♥

Men en sak förstår jag inte: Hur stannade tiden och varifrån kommer de vita, röda och svarta fjädrarna?


Annars var det som alltid: SUPERBRAATTJAGINTEKANBESKRIVADET- bra, och jag hoppas att vi får ett kapitel till, snart, innan vi DÖR av att vi inte får kapitler! ♥

Tack så jättemycket! ^^



Hihi ^^ :3 Fjädrarna var ju från Ashley Precis som meddelandet ♥♥

Haha, eftersom att Ashley nu står på Mörkers sida så bad hon en viss person/kraft om hjälp och då stannade tiden ska skriva det någon gång i framtiden i Skuggans födelse så att man kan få ett vettigt svar ^^ ♥♥

Aaah! LÄSKIGT!!!! och spännande ♥
Så .... Ashley var där?! :O

x) Hihi, vänta tills nästa kapitel, jag är förvirrad x) hela berättelsen är mer eller mindre klar i mitt huvud men jag vet inte vilket kapitel som är vilket >.< jag kanske spoilade *slår mig själv i pannan* >.<

Vänta och se helt enkelt x) ♥♥

Haha^^ ♥

Det var ännu ett mycket bra kapitel Tycker alltid om sådana "magi-scener". Det får ännu en dimension när krafter används i vardagen och inte bara när det händer något riktigt uppseendeveckande. Jag tycker också att det är bra att du tar med det där med att Laurina ahr förändrats. Ingen kan vara med om det hon varit med om och fortfarande vara den hon var tidigare. Tummen upp
Och så slutar du på ett sådant där vill-ha-mer-sätt

Jag har verkligen börjat längta till lördagarna då jag får lägga ut ett kapitel och sedan läsa era underbara kommentarer, speciellt om de är långa

Jag personligen tycker inte om början på det här kapitlet så mycket ._.

•••

Kapitel 4


”’Livet går inte alltid sådär lätt, vänta bara, snart möts vi’”, viskar jag förfärat. Fjädrarna börjar fatta eld och de krymper ihop tills de beblandas med vattnet. Den brända doften når mina näsborrar och jag ser små vågor bildas på vattenytan. Jag rycker tag i Angels arm och får hennes handduk att flytta sig till oss med ett ögonkast. Jag drar med henne in till omklädningsrummen och sedan duscharna.
”Skynda”, muttrar jag. Hon förstår genast. Ingen i klassen har sett det vi har sett och vågorna på vattenytan tyder på att tiden har startat och om jag då skulle stå här i handduk fastän jag hade försvunnit in i omklädningsrummen skulle de alla höja på ögonbrynen.
Hon duschar snabbt och jag räcker henne schampot när hon vill ha det och sticker in handen genom duschdraperiet när hon vill ha handduken.
”Kom”, säger hon och rösterna från simhallen når ända in hit nu. Jag följer efter henne till omklädningsrummen. Vi båda byter om i en av toaletterna var utifall att någon av våra klasskamrater skulle komma och se att vi fortfarande är kvar.
”Kom nu”, säger Angel och knackar på dörren. Jag öppnar den och stiger ut. Angels hår är rakt och ligger prydligt utan att ett enda hårstrå ligger fel, till min förvåning.
”Vart tog det lockiga vägen?” frågar jag medan vi går ut. Hon rycker på axlarna.
”Jag är lika hungrig som jag var när slogs mot Ashley”, säger hon med en klagande ton.
”Det var inte du som simmade 54 längder”, påpekar jag och märker att jag inte är mer hungrig än vanligt.
”Ja, och jag fattar fortfarande inte hur i hela fridens namn du lyckades med det?”
”En enkel förklaring är väl att du måste uppleva hur det är att vara i en vattenandes kropp.” Hon tittar förbluffat på mig.
”En vattenande säger du? En sådan kropp som du berättade att Vatten lånade när du träffade henne?”
”Ja!” säger jag och öppnar dörren som leder bort från simbassängerna och hela vår simhall. Vi går bort till cafeterian och sätter oss kring ett bord i väntan på dem andra. Jag reser mig upp och hämtar en kanelbulle och ett äpple från ”gratis–efter–simträningen–maten”.
”Varsågod”, säger jag och räcker fram det gröna äpplet och kanelbullen till henne. Hon tar emot äpplet och tar ett stort bett och kollar sedan på mig med förväntansfulla ögon.
”Visa mig”, säger hon och räcker fram handen över bordet. Jag sätter mig ned på stolen mittemot henne.
”Vad?”
”Minnet! Använd Ande och visa mig bilderna, visa mig känslorna, visa just det ögonblicket!” säger hon och hennes ögon glittrar upphetsat.
”Okej”, säger jag tveksamt och tar tag i hennes hand och röjer undan försvaret runt mitt sinne. Jag upplever stunden igen. Glädjen, lättheten, vattnet, skratten, tävlingen, bara den underbara stunden. Glädjen blossar upp i bröstet på mig igen och när jag släpper Angels hand förstår jag att jag lyckades och att även hon upplever glädjen och lyckan just nu.
”Det där var minst sagt underb…”
”Laurina!” avbryter Samanthas välbekanta röst. Angel himlar med ögonen och jag suckar lågt. Evelina och Samantha kommer och gör oss sällskap runt bordet och Angel ger mig en blick som klart och tydligt säger: Laurina, suckade du just, på grund av dem?
”Ja”, svarar jag högt och Evelina tittar frågande på mig. ”Nejdå, bara en fråga Angel nyss ställde.”
”Jaha, i sådana fall…” säger hon.
”Okej, drottningen”, börjar Samantha. ”Berätta nu hur du kunde simma så där långt på…”
”Angel! Laurina! Gudars skymning! Vad gör ni här? Ni skulle visa dem här två runt”, säger Amelia längre bort i cafeterian och avbryter Samantha. På vardera sidan om henne går två av dem nya eleverna.
”Jag vill ha han med det mörka håret”, säger Evelina snabbt.
”Det är lugnt, jag vill ha han med smutsblont”, säger Samantha och ingen av dem kan slita bort blickarna från dem. Speciellt inte Samantha som ser drömmande ut och fantiserar antagligen, precis som Evelina, om framtiden med killarna som kommer gående mot oss.
”Våga inte!” säger Angel och jag vasst och blänger på dem båda. De stirrar chockat på oss.
”Ni kan ju inte sitta här och lata er! Det är ju lunch nu!” säger Amelia och kommer närmare med Dominick och Patrick i släptåg. Båda två har retsamma leenden på läpparna. Vi ställer oss upp och tar tag i våra väskor.
”Herregud! Han har världens vackraste leende!” flämtar Samantha.
”Kolla hans ögon!” säger Evelina förstummat. Jag snurrar runt och stirrar på de båda. Jag märker till min förtvivlan att Angel redan är en centimeter från Samanthas ansikte med sitt eget.
”Våga inte prata så där om min pojkvän”, morrar hon hotfullt.
”Angel!” utbrister Amelia. Dominick kommer fram till mig och lägger armen om min midja och drar in mig i en kyss. Jag ser hur Evelina blir tomatröd i ansiktet och kan inte låta bli att känna mig skadeglad. Han är min pojkvän, inte hennes – även om hon önskar. Angel vänder sig mot Amelia med ett leende.
”Vadå? Om hon ber om det får hon det”, säger hon och även Samantha blir helt röd i ansiktet. ”Du borde nog be rektorn, eller vaktmästaren, titta till klockan vid simbassängerna, vår lektion slutade precis, de flesta är fortfarande kvar därinne och byter om. Antingen beror det på klockan, självaste tiden eller Amara”, fortsätter hon med ett slugare leende.
”Amara?” frågar Amelia med en avvaktande ton. Angel nickar medan Patrick drar in henne i en kram.
”Hon tvingande Laurina att simma 54 längder medan klassen såg på.”
”Nej”, säger hon bestämt. ”Det kan inte vara sant”, fastslår hon.
”Jag svär på att det inte var de vanliga 17 stycken”, svarar hon och syftar på de vanliga 12 bröstsim längderna och dem övriga ryggsim längderna.
”Hon vet att hon inte får göra det”, säger Amelia och vägrar tro på det.
”Fråga hela klassen, jag svär på allt du tror på att det inte var det vanliga längderna.”
”Åh, Angel, du vet inte vad jag tror på, då skulle du aldrig ha sagt det där”, säger hon med en nyckfull glimt i ögat och sveper sedan förbi oss och bort mot simhallen.
”Vad tror hon på då?” frågar Angel och Patrick drar henne med sig bort till bordet och hon sätter sig i hans knä.
”Jag vet väl ändå inte”, svarar han. Jag sätter mig på min stol igen och Dominick hämtar en stol från ett annat bord och sätter sig bredvid mig och tar tag i min hand.
”Satan, kanske?” frågar Dominick. Jag ser skeptiskt på honom.
”Amelia är så långt från en satansdyrkare man kan komma”, säger jag förklarande. Han ler och tar upp min hand och kysser den. Mina kinder blossar genast upp och han ler bara mer retsamt.
”Jag har saknat dig”, säger han.
”Jag har saknat dig också”, mumlar jag till svar och blir rödare i ansiktet. Angel skrattar till och Samantha och Evelina stirrar som förhäxat på oss.
”Jag tror vi ska gå nu, eller hur, Evelina?” säger Samantha och puffar till henne i mellangärdet med armbågen.
”Hmm, va?” frågar hon och kollar på henne. ”Nej, varför skulle…” Ett till slag. ”Eller, jo. Kom så går vi, jag är hungrig”, säger hon och reser sig. Hon tar sin ljusrosa väska och skyndar bort i riktning mot matsalen. Samantha tar upp sin vita väska och följer efter.
”Vi ses väl sen?” ropar jag efter henne. Hon vänder sig om och nickar med ett leende. Angel skrattar ännu mer och hennes ögon tåras och hon kippar efter luft.
”Förlåt, förlåt”, skrattar hon. Jag försöker blänga på henne men börjar skratta lätt jag också. Dominick och Patrick utbyter undrade blickar.
”Det finns i alla fall ingen tårgas här”, säger Patrick.
”Ingen skrattgas heller”, säger Dominick. Angel lyckas – dubbelvikt – gå och hämta en egen stol och sätter sig på den, men kan inte sluta skratta.
”Var det verkligen smart att vi kom hit?” undrar Dominick.
”Absolut, tänk vad som skulle hända om vi inte kom?” frågar Patrick till svar.
”Du har förmodligen rätt. Laurina, hallå? Vad är det som händer?” frågar han. Jag drar efter andan och lyckas samla mig.
”Du skulle ha hört deras prat tidigare. De hade redan planer om att ni skulle vara våra framtida pojkvänner. Och sedan när de såg er, man trodde faktiskt att de skulle slänga sig kring er hals.”
Patrick ger ifrån sig sitt vanliga, lite dova, skratt, men som ändå låter hemtrevligt, medan Dominick rynkar på ögonbrynen.
”Vi är bara två”, påpekar han. ”Och ni är tre.”
”Så ni känner inte den tredje killen?” frågar Angel och torkar bort tårarna som rinner på grund av allt skratt.
”Nej”, medger Patrick och Dominick samtidigt.
”Åh, perfekt. Det enda som saknades i mitt liv var just mystik”, muttrar jag. Dominick kollar förvånat på mig. ”Vadå? Får jag inte muttra heller?”
”Mår du verklige bra?” frågar han oroligt.
”Inte du också”, suckar jag.
”Hon saknar bara att få använda sina krafter”, förklarar Angel.
”Varken du eller Dominick har blivit vresig av det”, påpekar Patrick.
”Jag är inte vresig!” säger jag… vresigt.
”Ingen av oss har Eld”, förklarar Angel. Jag börjar fundera. Är det därför jag är så motsträvig idag? Jag biter mig i läppen. Om jag skulle tända en liten låga skulle den då bli som när jag skulle slåss med Viktor? Ta över mig? Eller skulle den hålla sig liten?
Patrick ser oförstående ut.
”Eld är det bittra Elementet”, säger jag tankfullt.
”Jaha… Är det så ni tycker om mig?” Jag suckar. Nej, förlåt Eld. Jag visste bara inte hur jag annars skulle beskriva dig, erkänner jag.
”Flicka, vad sägs om allvarlig?” fnyser han. Nu är det min tur att fnysa.
”Lyssna på mig nu. Ditt humör har blivit en riktig plåga, gör nu som jag säger”, börjar han.
”Åh, nej. Laurina, inte den blicken”, säger Dominick. Jag ignorerar honom och fortsätter lyssna på Eld.
”Gå till bassängerna, hoppa i – ja, med kläderna – och försök få upp en eldkula under vattnet. Risken att allt skulle explodera är inte så stor, men risken finns, så ta med Angel så att hon kan hindra dig från att få hela din skola att rasa. Och ta med Dominick med. OM det sker så kommer det bli en stor kula”, säger han. Jag sväljer och känner att mitt humör inte är så motstridigt längre, men det är tyvärr kvar. Och nu förstår jag att mitt humör beror på kraft som vill komma ut men inte kan. Och om jag skulle tända en låga nu så skulle den inte bara ta över mig utan hela byggnaden. Vad tyder Ödet på?
”Ett ärligt svar?” Jag svarar ja.
”Att bassängen kommer explodera.” OCH ÄNDÅ BER DU MIG GÖRA DET?!
”Självklart. Annars verkar det som om du råkar explodera hela ditt klassrum när du har lektion med… Annah, någon gång? Då blir du så uttråkad att du råkar sätta eld på några saker och sedan drar lågorna ihop sig och bildar en eldkula som sedan exploderar. Ingen utom du överlever.”
”Herrejävlar…!” viskar jag förskräckt. Eftersom att jag redan håller Dominick i handen tar jag bara tag i Angels och drar upp dem.
”Hallå! Vad är det här?” frågar hon och följer lite klumpigt efter.
”Ni ska få mig att inte döda alla i skolan”, förklarar jag.
”Vänta, vad ska vi göra, sade du?” frågar Dominick. Patrick hinner ikapp oss och på axeln har han Angels och min väska. Jag lyckas aldrig förstå mig på mitt liv. Nyss var jag bara lite bitter och nu finns risken att jag kan få alla på skolan dödade? Mitt öde är som en orkan som sakta kommer in till en stad, förgör allt och lämnar sedan resterna så att de enda överlevande får städa efter den. Jag är de enda som överlever. Och jag ska jämt soppa upp efter mitt öde.
”Ni ska se till att jag inte dödar alla. Och jag ska bara ta ett explosivt bad.”
”Du ska vad?!" frågar alla tre med en mun och tvärstannar så att de få personer som har valt att stanna här istället för att gå till lunchen vänder sin uppmärksamhet mot oss. Jag rycker på axlarna.
”Om vi skyndar oss är mordrisken mindre, vet ni”, påpekar jag. Det får fart på dem. Efter att ha sagt det där med badet verkar Angel förstå att det är bassängerna vi ska till, så resultatet blir att det är hon som drar i mig och Dominick istället för att det är jag som drar i dem. Hon går snabbt den lilla biten som krävs till dörren som leder till den långa korridoren. Första dörren är till tjejernas omklädningsrum och det är den Angel öppnar. Samtidigt blossar en liten låga upp i min hand och jag blir tvungen att släppa Angel. Hon ser oroligt på mig samtidigt som hon går med snabba och målinriktade steg bort mot omklädningsrummen.
”Angel… Vänta, det här är tjejernas omklädningsrum!” säger Dominick, helt ovetande om lågan som nästan orsakade brännskador på hennes hand.
”Jag bryr mig inte!” snäser hon och slår aggressivt upp dörren till omklädningsrummet. ”Använd handdukarna! Snygga killar på väg! Den som inte vill ses naken… Åh, ser man på. Turen är på vår sida den här gången. Tiden har stannat igen”, säger hon och fattar tag i min hand igen och drar mig förbi alla som har stannat upp i sina rörelser när de håller på att ta på sig eller torka håret.
”Igen?” frågar Patrick misstänksamt.
”Efter att Laurina har exploderat, tack”, svarar hon och går förbi duscharna och sedan den lilla utgången med en tvärsväng bort till bassängerna.
”Jag trodde inte att det var så allvarligt”, säger Dominick.
”Inte jag heller”, erkänner jag.
”Men ändå är det jag som nästan bränner mig”, säger Angel och rycker tag i mig så att greppet om Dominicks hand lossnar och sedan gör hon det som de flesta skulle ha gjort om de visste att deras syster skulle explodera av eld och lågor: hon knuffade ner mig i vattnet.
Jag fräser, spottar, hostar och plaskar med armarna innan jag är smart nog att inse att mina händer står i brand och börjar dyka ner mot bassängens botten.
Sedan formar jag snabbt orden ”var beredda!” med Vatten över vattenytan.
Jag slappnar sakta av och ser elden framför mig bli större och större, hur eldkulan bildas och precis som tidigare vattenkulor jag har skapat har den ett snirkligt mönster som pryder den. Den blir större och större… Inom kort är den större än den gigantiska eldkulan jag skapade inne i faster Cynthias kontor för att skydda mig själv.
Vattnet i bassängen skadar den inte utan verkar bara flytta på sig så att den får större utrymme.
Jag känner Angels fasa och rädsla, om det inte är min egna. Den här eldkulan är något jag inte har kontroll över.
”Ta det lugnt. Låt det ske. Det är inte ditt humör som Eld påstod. Det är kraften Eld bär med sig. Varje person som blir vald kommer att sättas på prov. Det här är Elds prövning. Alla är inte värda, än mindre kraftiga, nog att kunna bära Elds styrka och därmed elden själv. Låt det vara, du kommer klara dig”, säger Jord med sin lugna och sammetslena röst.
Hon finns alltid vid min sida när jag håller på att bli galen, eller när det åtminstone känns som det. Jag slappnar av och känner hur jag dras med av vattnet runt omkring mig. Jag kommer närmare eldkulan och nu består den inte av mina händer längre. Den har ett eget liv som får livnäring från mig. Jag märker att jag flyter framför den i en stjärnformat. Skillnaden mellan mig och stjärnan är att jag flyter slappt medan en stjärna är rak och spetsig.
Den blir större och större. Tillslut ser jag inte det vita, sträva kaklet som pryder bassängens kanter och botten. I takt med att eldkulan växer kommer den även närmare och värmen från elden känns mot huden.
”Elden är min och jag eldens”, säger jag och trotsar naturens lagar, som vanligt. Mina ord färdas genom vattnet och får dem att låta mäktiga, höga och vackra. Jag lyfter höger hand och stoppar in den i eldkulan. Lågorna fingrar på min hand och jag låter åter orden komma ur mig.
”Höger hand för styrka, som i Eld. Och jord. Jag kränker inte makten i elden genom att sticka in vänster hand som står för Luft, Vatten och Ande”, säger jag och ännu en gång dånar min röst genom vattnet och upp över ytan. Orden verkar accepteras och den här gången griper eldslågorna efter min hand, tränger sig in i huden och jag skriker av smärta. Jag känner hur värmen tränger in genom handen och uppför armen, mot bröstkorgen, mot vänster arm, tillbaka till bröstkorgen och sedan runt i kroppen.
Jag skriker och skriker, och den här gången tränger vattnet in i munnen och jag vet inte vad jag ska göra. Skriket inom min måste ut, och så blir det. Vattnen i munnen vet jag inte vad jag ska göra av, sväljer jag kommer det mer, och jag kan inte sluta skrika.
Jag kommer drunkna… tänker jag bittert.
Eldkulan framför mig blir mindre och mindre i takt med att den eld som tränger in i mig och värmer mig med en sådan intensiv styrka i värmen att det känns som om den bränner min kropp i stycken.
Torterar mina organ och bränner dem tills de är på bristningsgränsen, fast det sorgliga är att de aldrig brister. Smärtan fortsätter och fortsätter bara i all oändlighet.
Tillslut är hela eldkulan inuti mig men jag kan inte röra mig utan flyter kvar i min stjärnformat och skriker utan att lyckas bryta igenom vattenytan.
”GÖR NÅGOT!” skriker Vatten inuti mig.
”Jag kan inte! Det är bortom min kontroll!" svarar Eld ansträngt som om han håller på med något som gör väldigt ont för honom med. ”Jag lyckas hindra elden från att bränna upp hennes inre organ, men den är bortom min kontroll!” säger han och låter skräckslagen för första gången.
Ett sken kommer ur mig, eldens sken. Dock så är den inte längre röd-orangeaktig. Den är smaragdgrön.
”Hur kan den vara bortom din kontroll?! Det är en eld eld vi talar om! Du äger elden! Bemästrar den! Du är för Ljus skull skaparen av all eld i världen! Utan dig så existerar den inte! Hur skulle den kunna vara bortom din kontroll?!” fortsätter hon skrika.
”Det är magi med i spelet! Tror du det där gröna ljuset bara är någon tjusig effekt!? Jag kontrollerar en ren eld! Inte en eld som är nersmutsad av magi! Den har till och med ett eget liv! Det är någon annan som har kontrollen nu!”
”Hur skulle magi kunna vara med i spelet?! Det är din prövning! Ingen person i världen med en levande själ skulle kunna göra något sådant här! Inte ens en demon! Rädda henne, Eld!”
”Jag kan inte! Tro mig! Jag försöker! Jag
kan bara inte!”
”Men om det inte är du som gör det här vem är det annars? Rädda henne, för Ljus skull!”
”Jag försöker! Håll tyst, Vatten! Jag försöker koncentrera mig! Jag vet väl inte vem det är, jag kanske borde fråga dig?” snäser han. ”Du är borta i flera århundraden och sedan dyker du upp när det är som mörkast, hur ska vi kunna veta att vi kan lita på dig? Svara bara vem det är så kanske vi skonar dig.”
”Hur vågar du anklaga mig för förräderi?! Hur ska jag veta vem det är?! Hur ska någon kunna veta det? Vem är det som gör det, Eld?”
Svaret på Vatten och Elds fråga kommer genom ett skratt. Ett skratt som dånar genom simhallen och ända ner i vattnet. Ett omänskligt skratt som svarar på alla deras frågor.
”Gör något, Dominick! Det är meningen att simhallen ska explodera inte Laurina!” skriker Angel desperat.
”Jag har försökt sedan hon började skrika! Det går inte! Något blockerar!” ryter Dominick lika desperat tillbaka.
”Ashley…” säger Dominick, Angel och Vatten och Eld på samma gång.
Hon skrattar igen utan att uppenbara sig. Det galna skrattet klingar mot väggarna och ger ifrån sig ett hemskt eko.
”Åh. Den snälla, söta utvalda håller på och drunknar!” säger hon halvt sjungande. ”Det är så lätt att hon inte är värd att kallas utvald! Men Eld fortsätter kämpa tappert och Vatten kan inte ens rädda Laurina från att drunkna bara på grund av en liten lätt barriär som jag satte upp. Är ni verkligen Ljus sista hopp? Och hur kan Laurina kalla sig utvald?” frågar hon med ett till skratt och försvinner sedan.
’Utvald innebär att vara från två mäktiga släkten. Elementär och häxa. I kombination med dessa släkten får man mäktiga och storartade krafter. Elementens styrka, alla deras välsignelse.
Kraften är oersättlig. Deras kraft är ren, och även ägaren måste vara det. Att fläcka ner sin själ betyder att man uppoffrar sin kraft och därmed rättigheten att vara utvald.
Från häxornas släkte ärver man en familj och styrkan och kraften att påverka det som Elementen ännu inte lyckats påverka.
Varför då bara slå ihop krafterna och föda en utvald? Jo, att vara utvald innebär inte att man föds som en ny art, man blir vald för sitt rena hjärta och sin rena själ. Man blir vald för att man har styrkan att kämpa mot motståndaren.
Vad innebär det då att vara utvald? Jo, att vara välsignad från olika släkten.
Att födas i ett släkte och sedan få makten, eller tillåtelsen, att få träda in ett annat släkte är inte att vara utvald. Det är att vara hybrid. Flera tar miste på skillnaden, vilket blir deras fall.
Du, utvalda från Ljus sida, som hör det här. Jag ska låta dig veta en hemlighet: En utvald kan endast bli dödad av en annan utvald. Om den blir dödad så är det bara kroppen som dör, din själ kommer alltid gå vidare till någon annan renhjärtad person, och kriget kommer följa med dig. Tyngden som vilar på dina axlar har burits i urminnes tider.
Så förstår du nu? Du är på dödens rand, men än kommer du inte dö. Du har makten att påverka ditt öde.
Är det nu du vill dö, eller vill du fortsätta att kämpa?’
”KÄMPA!” skriker jag. Skriket av smärta från mig upphör och elden inom mig beger sig ut på något vis.
Jag ligger flämtade och våt på bassängens botten. Vattnet har skvätt runt överallt och är bara någon decimeter hög. Min bröstkorg hävs upp och ner och jag lyckas andas för första gången på flera minuter.
”Laurina!” skriker Angel och klättrar nerför stegen som finns vid ena hörnet och hoppar ner den sista metern. Hon springer fram till mig och halkar nästan en gång. Hon faller ner på knä intill mig och lägger handen på min bröstkorg och lutar sig sedan närmare mitt ansikte.
”Aj, fan i helvete!” tjuter hon och tar bort handen, och då känner jag den brännande smärtan på bröstkorgen. Angel griper tag i något och rycker tag i det så att något gör ont vid nacken och mitt huvud slår i det hårda, sträva kaklet.
Angel lägger åter händerna på min bröstkorg och ställer sig lite upp och pressar sin kroppsvikt mot mig när hon trycker med händerna på min bröstkorg. Slappnar av, trycker igen, slappnar av och trycker igen.
Det verkar som om något i min kropp var fel för när jag börjar spotta ut vattnet skriker jag samtidigt. Angel kvider till, backar och råkar ramla ner i det låga vattnet så att hon blir ännu våtare.
Jag sätter mig upp och ser omkring. Hela bassängen är tömd på vatten, utom det lilla som finns kvar. Dominick sitter på kanten av bassängen och ser förvirrad ut. Och skräckslagen. Patrick står bredvid honom med väskorna i ett fast grepp innan han råkar tappa taget om dem. De faller ner med en ljudlig smäll. Tystnaden är fylld med en spänning och endast ljudet av vatten som droppar eller som guppar i vågor är det som hörs.
Ända tills Patrick bestämmer sig att flyga ner till den 3,5 meter djupa bassängen. Förtrollningen verkar brytas för Dominick och han kommer nedflygande efteråt.
”Han lät henne läsa hans bok…” säger Eld förundrat.
”Livet lät henne läsa ”Hemligheternas bok”. Tänk dig… Han av alla personer lät henne läsa hans bok! Han, Livet, lät henne läsa hans bok! ”Kunskapens bok"!" säger Vatten i ett lika förundrat tonfall. En sak stämmer i alla fall, personen som hade talat var kille.
”Det bevisar bara att hon är speciell”, säger Jord från ingenstans.
”Kan ni sluta prata om mig som om jag inte hör er!?” frågar jag högt och förbannat. Min röst låter lite raspig, som om jag behövde dricka vatten, men det är det sista jag behöver just nu.
”Oj, vi råkade visst fastna hos dig, lilla vän”, säger Jord. Sedan försvinner deras närvaro och jag pustar ut.
Angel ger mig en undrande blick och jag rycker på axlarna och harklar mig.
”Något om en ”Hemligheternas bok” eller ”Kunskapens bok”, det är i alla fall vad de pratade om, blev lite jobbigt. Du skulle ha hört dem förut. De pratade så att man förstod att jag var dödsdömd”, muttrar jag och försöker ställa mig upp men vinglar till.
”Nej, sätt dig”, säger Dominick och tar tag i min arm. Jag håller mig kvar och nickar. Illamåendet kommer från ingenstans och jag vet inte vad jag ska göra. Fast turen är visst tillbaka på min sida. Jag lyckas svälja ner det och kräks inte.
”Tack”, mumlar jag och ser i nästa sekund alla tres stora, förundrande ögon blandade med förskräckelse.
”Sade du ”Hemligheternas bok"?" ”?” frågar Angel.
”Och ”Kunskapens bok”?" inflikar Dominick. Jag nickar oförstående.
”Förstår du vad det innebär?” frågar Patrick och hans blå ögon lyser av upprymdhet. Jag skakar på huvudet och märker hur mina ansiktsmuskler blir slappa och ett frågande uttryck tar form.
”Herregud!” utbrister Angel. ”Förstår du verkligen inte!?” frågar hon.
”Har du aldrig, aldrig någonsin hört historian mellan Alice och Livet?!” frågar Patrick chockat.
”Alice och hennes liv? Nej, verkligen inte. Vem är det?” frågar jag. Varför skulle jag ha hört historian om någon vid namn Alice? ”Menar ni "Alice i Underlandet”? I sådana fall har jag hört den.”
”Nej!” stönar Angel uppgivet. ”Vad har du egentligen lärt henne?” frågar hon och vänder sig mot Dominick.
”Inget”, säger han. ”Det är hon som lär mig.”
”Dom, allvarligt? Har du inte berättat den viktigaste historian i hela världen?” frågar Patrick och synar sin bästa vän med en underlig blick. Misstrogen. Patrick är misstrogen, vilket är lite chockerande.
”Kan någon vara snäll och förklara för mig?” ber jag. Patrick nickar.
”Det var en gång, och allt det där tramset.
Alice, var en ung vacker flicka på sjutton år och hade ett förhållande med Livet – som man inte får veta namnet på, vi har fått reda på allt genom Livets bok, men han nämner aldrig sitt namn.
Ingen dog på den tiden, man upphörde bara att existera när ens tid var inne – inte ens sjukdomar fanns. Ena sekunden var man där, i andra var man inte det. Och man raderades ur ens nära och käras minnen. Men så var inte fallet med Livet och Alice.
De var lyckliga och levde tillsammans med alverna i bergskedjorna. Elementens kraft var fortfarande levande då, så levande att de gick runt i någon andes kropp och var precis som alla andra. Mörker hade inte trätt fram ännu, så allt var frid och fröjd. Alice var trollkunnig, som många andra och Livet var bara mänsklig. Men deras förhållande blomstrade. De blev aldrig arga på varandra, de var två pusselbitar som passade perfekt ihop och inte kunde överleva utan den andra partnern. Livet var tjugo år och var vuxen. Deras förhållande räknades som skamligt, men efter flera år lyckades de bli accepterade. Alltså så fick de…”
”Hur gamla var de när de blev accepterade?” avbryter jag. Han ger mig ett surt ögonkast, vilket är ovanligt för att vara Patrick.
”Tjugo och sjutton, de blev tillsammans vid tio och tretton års ålder. De blev accepterade och levde lyckliga, precis som man kan drömma om. Fina ängar, magi, ingen ondska, blommor, skratt, lycka, kärlek, hela paketet.
Tills den dag då allt gick snett. Alice blev sjuk, och eftersom att det inte fanns några sjukdomar på den tiden visste man inte vad man skulle göra. Man försökte hela henne, men det fungerade inte. Månaderna gick och Alice blev allt mer sjuk, men aldrig galen.
Varje gång Livet kom och hälsade på så sade hon att hon älskade honom. Han svarade alltid samma sak tillbaka och tog hennes händer och kysste dem. Efter några månader var Alice så smal och blek att han befarade det värsta. Han trodde att hon höll på att bli övertagen av en demon. De var sällsynta men de fanns även då, fast långt ifrån lika starka som nu.
Så han övernattade hos henne varje natt och gick endast ifrån hennes säng när han skulle hämta mat åt henne. Alverna hjälpte till och Elementen satt vid hans sida och gav honom styrka att fortsätta leva och hjälpa Alice. Hon mådde sämre och sämre för var dag som gick.
Livet kom fram till att det inte var någon demon som försökte ta över henne, men med den insikten kom även hans förtvivlan. Vad hände med hans älskade Alice?
En dag satt han vid hennes säng, som kom och blev hennes dödsbädd. Ljusen lyste och det var ett av få tillfällen han var ensam med henne och inte omgiven av Elementen, alverna eller några andra. Plötsligt öppnade hon sina blå ögon från sin ständiga sömn och mumlade.
”Älskade…” Hans hopp tändes genast och han satte sig rakt upp på stolen med ett stort leende på läpparna.
”Ja, min älskade Alice. Jag är här. Jag kommer alltid vara här.” Hon log åt hans ord och hennes ögon hade mer liv än på länge. Han grep, som alltid, tag om hennes händer och förde dem mot sina läppar.
”Du måste förlåta mig. Jag kommer dö och lämna dig ensam. Förlåt mig. Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. Världen saknar bara sin död, och jag kommer bli starten. Vi är så mycket mer än bara ett lyckligt par. Du är Livet och jag är Döden. Du måste förstå, vi kommer alltid vara tillsammans. Vi hör ihop mer än vad folk någonsin trott.”
”Ja, självklart hör vi ihop! Alice, hur kan du tänka något annat. Jag älskar dig också, det vet du”, ”, svarade Livet hoppfullt. Han visste ju inte vad ordet död betydde, eller vad det ens innebar. Han visste inte vad som skulle ske.
"Åh..." hade Alice sagt, och sedan hans namn. Men Livet skrev medvetet inte hans egna namn. ”Mitt rike väntar redan på mig, och jag ska snart dit. Jag ville bara att du skulle veta att du är mitt liv, likt ditt namn, Livet… Ingen skulle kunna bära namnet bättre än du.
Lova mig, älskade, att du förstår att jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Det kommer jämt vara du som har mitt hjärta, även i mitt eget rike”, sade Alice och klämde till hans hand, vilket han tog som ett gott tecken.
”Jag lovar, älskade. Självklart väntar ditt rike. Det är precis utanför dörren!” sade han och log större än på länge. En ensam tår letade sig nerför Alice kind, men hon log fortfarande.
”Nej… Det är ditt rike. De levandes rike. Du förstår inte än, men när du har befriats från din kropp kommer du förstå, och vi kommer alltid kunna vara tillsammans. Bara inte på samma sätt som nu.” Alice grät, men ändå försvann inte hennes leende. Ett leende av kärlek som var så starkt att även när hon yttrat orden och sedan dött så fanns det kvar. Lika påtagligt och riktigt som sekunden innan. När hennes grepp om hans hand blev slappt så förstod han inget. Hade hon somnat igen?
"Älskade..." Rösten bakom honom fick honom att rycka till, men han släppte inte Alice hand. Han vände sig förvirrat om och såg Alice precis som hon var innan hon hade blivit sjuk. Det blonda håret glänste och strålade klarade än solen och hennes rosenröda kinder hade fortfarande kvar sin färg. Hennes himmelsblå ögon glittrade och strålade och det glada och kärleksfulla leende, som alltid fanns där, kompletterade henne till fullo. Hon hade den vita klänningen som Livet hade gett henne någon vecka innan hon blev sjuk. Hon hade aldrig använt den, men ändå hade hon på sig den nu. Han tittade förvirrat mellan henne och flickan som låg på sängen. Båda var hans älskade Alice.
”Snälla… Jag förstår inte riktigt. Hjälp att förstå, snälla, min älskade”, bad han henne och tittade runt i stugan av timmer. På nattduksbordet brann ett av många ljus och allting var enkelt inrett, precis som vanligt. Säng, skrivbord och nattduksbord. Enklare än så var det inte i det där rummet. Men ändå så såg han två av hans älskade Alice. Det var det enda som inte var enkelt.
”Jag är död, sinom tid kommer du förstå vad det innebär, fast nu måste jag ta adjö”, sade hon och kom närmare. Hon gav honom en fjäderlätt kyss som han kände men inte kunde besvara. Hon vände sig om och en portal med ett starkt ljust sken uppenbarade sig framför henne. Hennes bara fötter nuddade inte längre golvet utan flög bort mot portalen. Innan hon steg in vände hon sig om och tittade på honom med ögon fyllda av tårar.
”Adjö… Jag älskar dig.” Sedan så försvann hon till sitt rike. Dödsriket.
Det var ungefär vid den stunden…” Jag snyftar till och han avbryter sig mitt i sitt berättande. Jag har sett hur allting var, som om jag själv var bredvid dem och iakttog det hela.
”Förlåt. Du kanske inte är van ännu… Den här berättelsen brukar ha den här effekten på oss. Personer som inte är vanliga människor, alltså”, säger Patrick förklarade. Och även i hans ögon finns tårar. Jag ser på Angel och Dominick som båda också har tårar i ögonen, men det är bara mina som rinner som floder.
”Fortsätt, är du snäll”, mumlar jag. Han nickar, precis som han gjorde när han påbörjade den.
”Så… När Livet insåg att Alice kropp var borta när han vände sig om blev han hysterisk. Han kände fortfarande greppet och den svala kylan från hennes händer, men i hans egna fanns inget.
När han förklarade och frågade alverna och Elementen så svarade de att de inte kände någon Alice. Alla såg på honom med undrande ögon, men ingen utom han sörjde den Alice som alla en gång älskade. Ingen mindes ens henne utom honom. Hon som hade betytt så mycket för alla, och ingen kom ens ihåg henne…! Han blev bestört och med tiden blev han galen. När han talade om henne visste ingen vem det var, och han kunde inte heller sluta prata om henne. Han älskade henne än och var fortfarande beroende av sin andra hälft. Han tänkte på henne dag och natt och kunde knappt sova.
Men – precis som Alice hade sagt – sinom tid började han förstå vem han var, vilken gåva han hade. Hans gåva var att veta allt. Precis allt om allt och alla. Han visste vad döden innebar och nu förstod han vad han var tvungen att göra.
Han skrev två böcker. Ingen vet hur tjocka de är, men att det finns två vet vi. Ena var hans dagbok där man fick veta hans och Alice historia, och hur han sakta men säkert blev galen av att ha förlorat henne och all den information som plötsligt ploppade upp i hans huvud.
I den andra boken skrev han informationen som ploppade upp i hans huvud. Han lärde sig att bemästra sin gåva så att informationen bara dök upp när han satt vid boken som han skrev. Sedan lät han handen skriva, snabbare än ögat tidigare skådat.
Det sägs att efter att han hade skrivit klart boken med informationen och gett den ett namn kände han Alice hand på sin och hörde hennes röst och då förstod han att hans arbete var över och att han tillslut skulle dö. Informationen som fanns skulle räcka i all framtid, även om det fanns hemligheter där i var det bara hemligheter som var nyttiga att veta. Som man kunde ha nytta av. Han slösade inte på ordens värde utan skrev bara det han visste att han var tvungen att skriva, men eftersom att han var galen när hans skrev det så är det inte alltid lätt att läsa och förstå det han hade skrivit. Han hann precis skriva ett sista inlägg i sin dagbok innan hans hand slog emot bläckhornet och bläcket fläckade ner en hel sida, tack och lov var den tom. Han dog, vid sin dagbok”, avslutar han.
”Och den där tjocka boken är den vi kallar ”Hemligheternas bok” eller ”Kunskapens bok”. Förstår du bättre nu?” frågar Angel. Jag nickar och börjar prata utan att egentligen veta vad jag pratar om.
”Men det uppstod problem. Det visade sig att Livet hade talet om boken för andra, men ingen hade brytt sig. Han hade sagt ”läs den när jag är med min älskade Alice igen” fast ingen hade lyssnat. De trodde inte hans ord, de var oroliga men visste inte vad han pratade om när han talade om Alice och döden. När de väl tog hans ord seriöst så hade redan Mörker kommit. Och det visade sig att man måste vara renhjärtad för att kunna läsa det han skrivit. Och det var så vi utvalda föddes. Livet, Ljus, Elementen och andra arter välsignade oss. Dock så visade sig att man blir galen om blir välsignad av så många arter och får så mycket krafter, så alla dog i slutet. Man insåg att…” säger jag och rynkar på ögonbrynen för att minnas. Vart har jag hört de här orden tidigare? Jag vänder blicken mot vattnet istället för att se på Angels, Patricks och Dominicks förvirrade och förvånade ansikten.
”Just det!” utbrister jag högt och tittar upp igen. ”Man insåg att om personen med det rena hjärtat och själen bara blir välsignad av Ljus, Livet, Elementen, elementärernas och häxornas släkte blir balansen perfekt. Så utvalda började läsa böckerna och kunde med hjälp av dem vinna flera slag mot Mörker, men kriget var långt ifrån över. De som började läsa böckerna blev tillslut maktgalna och galna och dog av galenskap, precis som Livet själv. Men boken har nästan ett eget liv, så den kan dyka upp som en röst inom en som berättar allt för en, utan att man riktigt vet det. Fast, såklart kan bara utvalda höra det.
Och, förresten, det heter inget av de namn ni har gett den, den heter "Livets gåva". Inget annat, den andra är bara hans dagbok och har inget namn”, säger jag och förklarar det sista av det jag minns – för tillfället. Deras snopna miner är så lika varandra att jag börjar skratta.
”Vad är det med er?” frågar jag och gör ett nytt försök med att ställa mig upp. Otroligt nog så funkar det men tanken på att klättra upp för stegen får mig att bli illamående.
”Du verkar visst inte förstå att”, börjar Angel med låg röst, ”DU JUST AVSLÖJADE DET STÖRSTA MYSTERIET GENOM TIDERNA!” skriker hon förbannat.
”Hur vet du allt det där?” frågar Dominick. ”För det var just den där biten som Patrick inte berättade, och hälften av det där vet inte någon.”
”Så du får ursäkta oss att vi är lita skeptiska”, tillägger Patrick beklagande. Jag ser på dem med något som endast kan uttryckas som en hatisk blick.
”Du sade det själv”, påpekar jag med en blick på Dominick. ”Hälften av det jag sade visste ni redan och resten fick jag helt enkelt reda på”, svarar jag när jag minns hur i all sin dar jag lyckades veta allt det där. Dominick nickar.
”Rick, hon har rätt. Vi kände faktiskt till hälften av det där”, säger Dominick. Patrick skakar på huvudet med ett förbluffat uttryck i ansiktet och nickar sedan.
”Stämmer, men jag vill fortfarande veta hur hon fick reda på det”, säger han och ser förväntansfullt på mig. Jag suckar och ger upp.
”Jag hörde rösten när jag var i duschen och från drömmar, okej?” frågar jag irriterat.
”Duschen?” Dominick höjer lätt på ett ögonbryn.
”Ja… Men jag är mer intresserad av hur Rick kan bli ett smeknamn för Patrick.”
”Eftersom att hans namn slutar på Rick”, flinar Dominick retsamt till svar. Jag skakar leende på huvudet och ser mammas halsband på bottnen, det flyter nästan med vattnet. Jag böjer mig ner och tar upp det. Innan min hand nuddar vid den ser jag det svaga gröna skenet från den.
Den präglade Ashleys kraft… tänker jag förundrat. … Och det är antagligen föremålet som brände Angels hand och min bröstkorg…Mammas halsband räddade livet på mig, även om jag kanske fick något ärr.
Jag stoppar ner den bakfickan och får en frågande blick från Angel innan hon tar till orda.
”Jag köper i alla fall förklarningen. Patrick?” frågar hon. Han nickar. ”Dominick?”
”Absolut, annars kommer nästa lektion tillsammans med henne bli tortyr”, flinar han retsamt mot mig. Jag ler lika retsamt tillbaka.
”Jag är fortfarande hungrig”, säger Angel plötsligt. Min mage kurrar medhållande.
”Då går vi väl till matsalen, ni damer får visa vägen”, säger Dominick och tar ett fast grepp om min midja. När Angel reser sig försöker Patrick göra samma sak men hon slingrar sig genast ur hans grepp och går bort mot stegen.
”Det låter underbart. Jag har fått nog av simbassänger idag”, säger jag innan han flaxar med vingarna och flyger upp med mig i ett stadigt grepp. Patrick kommer flygande efter.
”Jag med!” hojtar Angel och häver sig upp på stegen och klättrar sedan snabbt upp och skyndar bort mot oss.
”Bra, hitåt”, säger jag och börjar gå mot utgången och hoppas på att tiden fortfarande står stilla.
”Laurina, du har glömt något!” säger Angel.
”Vad?” frågar jag och vänder mig om och ser simbassängen som är nästan tom på vatten. Jag viskar ett helt främmande ord som dyker upp i huvudet, som inte betyder någonting alls, och plötsligt rinner allt vatten tillbaka och de som saknas dyker upp. Något knakar till vänster om oss och min blick riktas dit. Från ingenstans dyker glas upp och täcker gluggen som var i fönstret.
”Jag visste inte att ett fönster hade gått sönder”, säger jag chockat och böjer mig ner för att ta upp min väska som jag slänger över axeln. Angel gör likadant.
”Det gick sönder när du blev insugen i eldkulan och den exploderade, sedan började du skrika”, berättar Angel.
”Jag… Eldkulan… va?” frågar jag. Det var inte så jag hade upplevt det.
”När du blev insugen i eldkulan och den sedan exploderade, och sedan började du skrika. Vattnet försvann och kaklet sprack tillsammans med glasrutan”, upprepar hon.
”Jag… Jag upplevde det inte så”, säger jag rent ut. De ser förvånat på mig samtidigt som tvivlet finns i deras ansikten och ögon. Tre mot en? Jag har ingen chans…
”Ashley förvrängde deras syn”, säger Eld. ”De såg vad hon ville att de skulle se, hon vill antagligen få dig att framstå som galen.”
”Släng den”, säger Vatten och dyker upp från ingenstans – som alla Element brukar göra.
”Eller så gjorde hon Vatten galen”, säger Eld bittert.
”Släng den, Laurina”, upprepar hon. Nej. Då kommer den skada andra.
”Om du lägger en beskyddande besvärjelse, eller fängslande skulle vara bättre, över den kommer inget ske. Faktum är att det skulle bli bättre. Jag vet att du vet att man skulle kunna vinna slaget som närmar sig med den, men dina vänner känner av ondskan från den och kommer inte tro dig lika mycket som förut, du såg deras miner när du berättade om hur det egentligen gick med eldkulan.”
Du har rätt, tänker jag till Vatten och tackar henne för varningen innan jag tar upp halsbandet. Jag tvekar. Tre liv eller ett helt slag? Jag skulle väl kunna vänta med beslutet? Behålla halsbandet och fundera på det? Eller förtär ondskan från det deras själ då?
Jag biter mig i underläppen.
Patrick och Angel har redan gått men Dominick väntar på mig med ett litet irriterat uttryck.
Han har aldrig varit irriterad på mig förut, tänker jag och det känns som om jag får ett slag i magen.
”Gå i förväg, jag ska bara göra en sak”, säger jag till honom och till min förskräckelse börjar han gå härifrån.
Jag stirrar på halsbandet med gråten i halsen och mumlar några främmande ord igen som dyker upp i huvudet. Min röst låter inte som någon annans. Den låter mer sorgsen och gammal. En ensam tår letar sig ner över min kind och jag torkar bort den.
Jag klämmer åt halsbandet med handen innan jag lätt kastar den mot vattnet. Jag vänder snabbt på huvudet och ser att alla tre har gått. Jag vänder tillbaka blicken mot halsbandet och ser det sjunka ner mot bassängbottnen.
”Bra, det är inte värt att riskera dina vänners sinnen. Jag är ledsen för kriget du har blivit indragen i, Laurina”, säger hon sorgset. Jag nickar bara och går med långsamma och släpiga steg mot duscharna.
”HUR KUNDE DU?! DET DÄR HALSBANDET KUNDE HA RÄDDAT HENNES LIV OCH VÅRA!” ryter Eld till Vatten. Jag låtsas inte om hans kommentar fastän rädslan sätter sina klor i mig. Mitt liv? Deras liv?
”Jag vägrar låta henne gå runt med ett av Mörkrets redskap!” skriker hon tillbaka och huvudvärken börjar dunka.
”Det kunde ha räddat henne och vunnit hela kriget! Vad är det med dig!?” fortsätter han ryta förbannat.
”Jag vägrar låta henne bli galen! Jag tänker inte låta henne bli galen också!” tjuter hon. . ”Ni har hållit på alldeles för länge! Du har styrt alldeles för länge! Du har jämt tänkt på kriget och inte alls på den utvalda! Jag vägrar låta Laurina dö, eller bli galen! Hon är annorlunda! Hon lyssnar på oss och vet vad hon behöver göra! Hon är den första utvalda på länge! Sedan Adriana blev dödad av Mörkers utvalda har ingen blivit utvald, tills nu. Eld, du måste förstå…”
”Jag förstår, Vatten!” avbryter han när jag går genom omklädningsrummet. Tiden har fortfarande stannat.
”Hon är annorlunda, tro mig jag vet. Jag har blivit riktigt fäst vid flickan. Jag tänker inte låta någon skada henne. Hennes själ och hjärta är faktiskt rena. Jag tänker inte låta henne dö. Du vet att jag inte låter folk som jag har blivit fäst vid dö.”
”Jag vet. Och jag litar på ditt ord nu, för jag har väl ditt ord?” frågar hon och talar lika milt som han nyss gjorde.
”Självklart.”
Jag öppnar den sista dörren och precis då börjar rörelsen igen. Eleverna börjar prata och det är inte lika stilla som det så ut att vara när jag såg det på andra sidan av glasdörren. Väskan hänger slappt vid min sida och studsar lätt mot rumpan.
”Vänta!”
Någon griper tag i min handled och jag vänder mig och önskar att jag hade hunnit torka bort tårarna.
”Varför gråter du?” frågar han förskräckt.
”På grund av Ashley”, viskar jag. För det är hon som är ansvarig för allt det här.
”Sch”, säger han och drar in mig i en kram när jag börjar gråta mer. ”Låt henne inte förstöra dig, mitt hjärta”, säger Dominick och kramar om mig så hårt att det nästan gör ont. Jag kramar tillbaka, lika hårt.
”Det är inte mig hon förstör. Det är er”, slinker det ur mig.
”Inte än”, säger han och jag hör hur han ler. Jag tittar tvekande upp på mig.
”Det där, min kära, var skådespeleri”, flinar han glatt och kysser mig. Jag skakar på huvudet. Nej, han ljuger. Han skulle ha vetat att han sårade mig. Han verkar läsa av mina tankar.
”Det är på grund av mig du gråter, eller hur?” frågar han sorgset och jag varken svarar eller nickar. ”Förlåt mig, förlåt mig. Tusen gånger om, snälla, Laurina. Om jag visste att du skulle bli sårad så skulle jag aldrig ha gjort det, då skulle jag hellre ha visat Ashley att hennes usla magi inte rår på oss med Elementens styrka.” Jag stirrar oförstående på honom.
”Patrick utbrast massor med saker som vi inte såg så Angel skickade en tanke till mig som sade att vi skulle säga samma sak till dig utifall att Ashley var i närheten och lyssnade”, förklarar han. Lättnaden jag känner går inte att beskriva, men jag känner mig ändå lurad. Slängde jag halsbandet och riskerade allas liv onödan? Kommer deras lilla skådespeleri och mitt beslut bli min död? Deras död? Elementens död? Alla på Ljus sidas död? Eller?
Jag kramar honom ännu hårdare sedan ställer jag mig på tå och kysser honom som om mitt liv stod på spel – och just nu känns det som det.
”Jag älskar dig, men du är hungrig, mitt hjärta”, säger han och sliter sig ifrån mig. Jag ska precis protestera men min mage kurrar högt. Några av eleverna som sitter och pratar tittat konstigt på mig. Dominick skrattar till.
”Du blir jämt hungrig vid olämpliga tillfällen”, säger han och jag vet att syftar på den gången då vi slogs mot Ashley i Cynthias kontor.
”Det är inte mitt fel!” utbrister jag, vilket får honom att skratta ännu mer.
”Fast den här gången finns det en matsal som fortfarande väntar tålmodigt på dig”, säger han, tar tag i min väska, hänger den över sin egen axel och fattar tag i min hand. Alla kollar konstigt på mig.
”De tittar för att du fortfarande är blöt”, viskar Dominick skrattande intill mig öra.
”Herregud!” viskar jag och torkar mig genom att ta bort allt vatten ur kläderna. Allas konstiga blickar ersätts med förvirrade och jag utnyttjar Ande i ett dåligt ändamål för första gången.
Jag raderar deras minnen.

•••

Hoppas ni gillar det! Jag gav upp med att läsa igenom efter några sidor, så ni får ursäkta ._.
Hoppas ni orkar läsa det och gillar det!
Ser fram emot era kommentarer ^^