The tribute from District Three

Jag har saker ogjort i skolan och när jag inte skriver på ett tag blir jag stressad. Vill inte låta er vänta.

Men snälla stressa inte. Skolan går allra först!!

Superbra!

Kapitel nio: Gatuhundar och silverfallskärmar

Innan jag nådde fram till tegelbyggnaderna stoppades jag av ett stort plank. Jag skulle aldrig kunna klättra över det. Mina fingrar kände på träet. Det kändes fuktigt, nästan ... ruttet. Jag backade några steg innan jag tog kraft i benet och sparkade in ett par plankor. De bröts av på mitten och hälften av plankorna som var kvar drog jag bort med händerna. På något sätt lyckades jag tränga mig genom den lilla öppningen som jag skapat. När hälften av kroppen var på andra sidan hördes ljudet av hundarna. Jag sprang mellan byggnaderna med igenbommade fönster och tjocka dörrar. Varje handtag jag ryckte i var låst. En otålig suck lämnade mina läppar när jag kom fram till det näst sista huset. Den bronsfärgade dörrknoppen höll dörren låst lika hårt som rötter höll trädet uppe. Jag försökte slå in dörren med både axlar och fötter, men det slutade bara med ömmande, värdelösa ansträngningar. Gläfsanden från hundarna fick mina panikslagna lungor att explodera och min andhämtning snabbare, häftigare.
Jag rundade huset och kom fram till en gulnad gräsplätt. Spruckna krukor och sönderslagna trästolar stod lutade mot väggen, men det var inte det som fick mina ögon att bli stora. Tegelstenar - tillräckligt utskjutande att placera fötterna på - stack ut från väggen. Ljuden från hundarna blev högre, stegen hördes tydligare, och innan jag visste ordet av det hade jag redan börjat klättra. Hundarna rundade hörnet av huset när jag kommit halvvägs. En av de ylande när de såg mig och de flesta tuggade fradga. Jag rynkade på näsan innan min min förändrades till något förvånat och stressat. De små jäklarna hoppade efter mina fötter. En av de fick tag i ena byxbenet och jag sparkade till den i ansiktet med den andra foten. Jag fortsatte klättra uppför väggen.
En gammal spik rev upp en reva på tröjan när jag klättrade upp på det orangea taket och kröp på alla fyra till mitten av det. Min tunga kändes som sandpapper och varje gång jag svalde fick jag känslan av att jag hade ett rivjärn i halsen. Oh, jag har aldrig önskat att jag hade vatten så mycket som nu. Jag lade mig på rygg på det solvärmda taket. Jag blundade.
Fyra timmar. Så lång tid har jag varit fast på det här taket, hundarna stod fortfarande på vakt nedanför huset. Om jag inte hade fel så hade de fått sällskap av några fler. De väntade ut mig, tyvärr vet de inte att jag hellre låter solen ta kål på mig än att låta deras tänder genomborra mitt kött. Jag stirrade på solen, som hade sjunkit en aning på himlen, men som fortfarande var kväljande varm. Jag hostade till och rivjärnet hyvlade min hals insida.

Ett plingande ljud fick mig att titta upp mot himlen igen. Det tog några minuter innan jag upptäckte det. En silvrig fallskärm kom flygandes ner mot mig. Jag satte mig upp och fångade den svala silverbehållaren med handen, skruvade upp den och utstötte ett ljud som var en blandning av en lättad snyftning och ... glöm det. Det var helt och hållet en lättad snyftning. Inuti den avlånga behållaren fanns en trelitersvattenflaska fylld ända upp till toppen med uppfriskande vatten.
"Tack", kraxade jag innan jag förde vattenflaskan till läpparna och började halsa i mig vattnet som en dåre. När vattnet försvunnit till hälften hejdade jag mig. Även om jag ville få i mig det oemotståndliga vattnet på direkten visste jag att det enda smarta var att spara på det. Jag tittade drömmande på vattenflaskan när jag tryckte ner den i ryggsäcken med de andra sakerna. Sedan vände jag blicken framåt, lyssnade efter hundarna och log snett. Nu måste jag bara komma på ett sätt att komma härifrån, och jag tror jag redan vet hur.

SUPERBRA! ♥♥♥

Så sjukt bra♥♥♥

Okej, jag bara undrade. Men stressa inte för mycket!

Superbra!

Superb!

Jag vet att jag inte har postat på ett tag, men ett nytt kapitel kommer imorgon.
Går det bra?